I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

För att se bättre ut

Ibland räcker det med att putsa glasögonen – även om telefonens kamera verkar vara i maskopi med brillorna, vägrar tillräckligt synbart visa eländet. Ibland krävs det ögondroppar i stora mängder, som efter bastun igår kväll. Ögonen knastrade och bråkade, men ögondropparna hade en uppenbar nästan ögonblicklig (!) effekt.

Hösten 2004 hjälpte inget ovanstående. Bilkörning i novembermörkret möjliggjordes medelst höger hand över höger öga. Alla emotkommande bilar bländade. Konstigt nog, ingen olycka skedde. Läraren hade också vissa svårigheter i klass, vid förberedelser och annat skrivbordsarbete. Men så kom den äntligen, gråstarrsoperationen, första december. Tjugofem minuter ögonarbete av kirurgen, medan vi andra i rummet diskuterade bl.a. Creedence Clearwater Revival (CCR) och John Fogerty. Den följande veckan var full av upptäckarfnitter. Klara färger överallt, smutsiga fönster, ett evinnerligt gnidande på vissa ytor vars smutsighetsgrad inte upptäckts tidigare. Vänster öga åtgärdades ett halvår senare. Och alltsedan dess har OO valsat omkring i livet med småbarnsklara linser, made in USA! Enda skötselåtgärden efteråt var en massa ögondroppar och sovande med en fasttejpad sköld över ögat – att klia sig därstädes var högst förbjudet. När Pappa och Faster genomgick samma åtgärder på 1970-talet fick de inte lyfta något tyngre än kaffepannan på tre månader. Släktfel, som synes.

Lilla Mhy verkar ha drabbats av samma åkomma. Där behövs endast byte av torkarblad, men kom nu ihåg det när hon oftast är på språng enbart kvällstid. Vindrutetorkarna har gnisslat mot torr ruta alltför ofta, det skall ju fyllas på vatten också, lika lätt att glömma. Synnerligen typiskt för den nuförtiden sporadiska rattaren. Vindrutetorkare på glasögon, hur skulle det se ut? Behövs ju i så fall både på insidan och på utsidan. Tackochlov klarar sig OO nuförtiden utan extra påhakade glas i många sysslor. Skrivande, läsande, fotograferande och bilkörning kräver dock hjälpmedel.

Mary Anderson (1866-1953) i Alabama anses vara den som uppfann vindrutetorkarna efter ett besök i New York 1903. Hon såg spårvagnsförare som hängde ut med huvudet genom det öppna sidofönstret för att se trafiken i regn, snö, is, dimma. Lögn, ropar flera. Det fanns åtminstone två till som var ute i samma ärende samma år i USA, plus några i Europa vid varierande tidpunkter. Hon anlitade en designer, ritningen nedan. Apparaturen sköttes med en spak inne i bilen.

Det hade hon råd till, eftersom en tant hade flyttat in hos henne med 17 kappsäckar som fick öppnas först efter tantens död. Där fanns juveler och guld i massor. Så hon fick leva Pippilångstrumpliv sen… Hon fick patent på uppfinningen för 17 år, men förnyade inte sen patentet. Biltillverkarna var inte intresserade. Bilarna på den tiden saknade ju oftast både väggar och tak, och hade man vindruta plockade man bara bort den och satte den i bagageluckan vid regn. Så enkelt var det då. Knappast åkte man nånstans i sämre väder.

Det sägs att de vindrutetorkare som används idag bygger på MA:s principer. Och det har funnits och finns ett virrvarr av system, motorer och design. Fästade upptill, nertill, på sidan… Gå ut och kolla! Även idag varierar vindrutetorkarnas design, de går kors och tvärs eller parallellt, de kan vara av samma storlek, olika stora – eller enbart en. OO har haft en Fiat Panda, med endast en torkare. Det fungerade det också.

A-Forden anno 1930-31 hade också vindrutetorkare. Vid långsam körning rörde den sig sävligt, när du fick upp bilens fart fick den lite mera fart den också. Effektiviteten jämfört med dagens intervallsystem som reagerar med ökad fart i hällregn var – – ja, något sämre. Mera om A-Forden om någon dag!

OrdOdlaren och/med/om anor

Anor? Det har vi väl alla. Förfäder i en lång räcka, även om vi inte känner till dem. Ingen av oss har väl ännu ploppat fram genom nån sorts könlös förökning. Men om vi går till orden inom parentes vid förklaringen i SAOB, då så… De orden är ”förtjänstfull” och ”adlig”.

OrdOdlarens familj brydde sig inte så mycket om vare sig historia eller släkt bakåt i tiden. Kusiner fanns, och andra ”släktingar” – men hur man egentligen var släkt, det berättades inte så den lilla flickan förstod. Och ”adel”, ja det var ett helt okänt begrepp utanför historieböckerna. I barndomslandskapet fanns inga stora gårdar eller herrgårdar. Sant!

Och vad hände sen? OO hamnade i en synnerligen tät herrgårds- och adelsbygd, stod med förvånadens finger i häpnadens mun när vissa personer ännu på 1980-talet behandlades annorlunda för att de var ”av börd”. Den unga prästen berättade att han sittandes i sakristian innan mässan skulle börja hörde att folk reste sig i kyrkorummet. Kikade genom dörrspringan – den grevliga familjen kom in. Ojdå. En av OO:s elever, på studiebesök i samma kyrka, vägrade sätta sig längst fram:”Jag sitter inte i adelsbänkarna, jag är en vanlig människa!”

Nu har OO lärt sig mera. Och hon blir allt gladare över att ha levt och får leva ett liv utan förpliktande traditioner, utan stor förgrenad släkt och släktgods av alla sorter. Visserligen har hon fått tjäna ihop varje tallrik, kastrull, lakan, stol och bok själv – men då är hon också fri att kasta dem när hon vill.

En av OO:s trevligare vuxenbekanta, V, tillbringar en del av sina somrar i den här sommarbostaden (13 km från OO:s nuvarande hem), byggd 1863-67:

Första stora bostadsbyggnaden på den ärorika gården, Tjusterby, byggdes på 1550-talet, en liten bit från denna plats (och där övernattade Gustav II Adolf i fem nätter 1612). Den smarta mamman till nio barn ordnade för 100 år till det så att alla barn med ättlingar skulle ha tillgång till gården, ett aktiebolag. ”Hela släkten” öppnar och stänger sommarbostaden varje år, med dukar och mattor och blomvaser och hela faderullan, en familj bor där sommartid (V ungefär vart sjätte år) och ansvarar för fester, bjudningar, guidningar, m.m. Nästan varje litet föremål har sin egen historia. OO, som vill se allt som bara går att se uppifrån, skulle förstås upp i tornet. Även om den sista trappavsatsen till det sluttande plåttaket inte är så bekväm:

Väl uppe ser man den intressanta stigvägkonstruktionen. Stort eller litet glas? Plus att utsikten åt andra håll också tilltalar.

Någon kilometer längre norrut finns den här gården, Tervik säteri, tidigare bebodd av en annan numera god bekant, J, – men hon har flyttat till ett annat hus inom samma gårdsområde. Byggd 1710, omändrad följande århundrade. J har guidat runt och berättat om alla stora män i staten och deras fantastiska kvinnor som bott där. På gården finns också en fatabur (förråd för dyrbarheter) ”av svensk typ”, liknande den som lär finnas på Skansen i Stockholm. OO har ännu inte stiftat sig en närmare bekantskap med den, intresserar verkligen… Har inget foto heller! Härmed utfärdas varning, J: jag kommer i sommar…

                                                                                           ”Lånat” foto…

Stor-Sarvlaks, Finlands äldsta bebodda barockslott, ca 30 kilometer dit. I ett kommande inlägg snuddar OO vid det här igen. Gården med stora jordegendomar ägs nu av en ”stiftelse”, men året om bebos slottet av en ättling till den sista privata ägaren, Ernst von Born. Har besökt och guidats runt inomhus tillsammans med en lärargrupp. Började byggas på 1600-talet, förstördes en hel del under ofrederna på 1700-talet. Landskapsparken formades på 1850-talet.

”Lånat” foto, vill ju se allting uppifrån…

Malmgård, på 24 kilometers avstånd. Aldrig besökt parken och den pompösa byggnaden från 1880-talet. Skulle vilja! Tillhör grevliga ätten Creutz sen århundraden. Där odlas ekologiskt, bl.a. emmer, lantvete, spelt – och bryggs öl. Butiken med gårdens och andra närprodukter besöks av OO några gånger per år. En gång var det lapp på dörren: ”Ring så öppnar vi!” OO ringde, greven själv svarade, öppnade och betjänade. Rattande Lilla Mhy hemåt undrade OO om detta hade varit möjligt för 30 år sedan – att greven, den mest högvälborne i hela landet, skulle ha betjänat en vanlig LantLolla., småpratat och varit så trevlig. Men det är han. Trevlig.

”Lånade” bilder blir inte alltid så stora…

Här finns OO:s anor samlade. Större och smärre bönder, torpare, egendomslösa, drängar, soldater, backstugusittare – men många hade intressanta bisysslor, t.o.m. några riksdagsmän för några 100 år sedan. Dryftmakare, skjutsrättare, nämndeman, kyrkvärd, kyrkobyggare (1700-talet)… Uppgifterna är knapphändiga, förstås. Äldsta spårade/omnämnda är generation aderton, mormorsmormorsmormorsmorfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar Peder Ruths, född ca 1440, häradsnämndeman. Om inte farfars far bytt efternamn hade OO hetat Jäppil idag. De flesta bodde inom en radie på ca 30 kilometer genom alla dessa dryga 500 år. Anor?

 

 

 

Språkande och lärande

Så vi skrattar. Och spårar ur. Blandar in många andra språk, översätter till östnyländsk dialekt och kryddar då och då med varierande österbottniska uttryck. Hittar på egna ord. Några har börjat 2011, andra senare. Åldersspannet är ca 40 år. Om alla är med är vi ungefär ett dussin. Vi lär oss italienska i Medborgarinstitutet (Kansalaisopisto), MI, ”emmii”.

I många städer kallas institutionen Arbetarinstitut, Arbis i talspråk. Työväenopisto, Työvis på finska. Förr fanns ofta ett finskt och ett svenskt på många orter, men nu är de ofta sammanslagna, med ett smart namn. Kombi. Läsaren får själv räkna ut hur det kommer sig. I lagen talas enbart om medborgarinstitut numera eftersom man från och med sisådär 1960-talet ville betona att kursverksamheten gäller alla, utan undantag.

Ena ändan finska, andra svenska.

Första arbetarinstitutet grundades i Tammerfors, 1899. Modellen togs från Stockholms arbetareinstitut, grundat 1880. Båda, superkort sagt, för att sprida bildning i den allt större arbetarklassen. OrdOdlaren kom till (med hjälp av farbror Google) att det nuförtiden i Sverige finns SV, Studieförbundet vuxenskolan, som närmast motsvarar vår fantastiska kommunala kursverksamhet som ordnas för alla åldrar. För en liten årsavgift får man ca 23 x 90 minuter undervisning, samvaro, skratterapi – och kunskap. OO har lärt sig fatta hur italienarna knycklar ihop sitt språk, bara de skulle lära sig bromsa litet så skulle hon nog förstå mera… I kursen finns inte formella krav, men (nästan) alla brukar göra (nästan) alla läxor…

Alla tre böcker är genomgångna. Nästan.

OO:s MI-historia är brokig. Vävt tyg till tre folkdräkter (sytt en) – sammanlagt ca 12 meter, varav nästan hälften i atlasväv med lite speciella ränder, sex trampor på vävstolen behövdes, intressant trampuppbindning… Den folkdräkt som finns kvar i garderoben har krympt… De två andra (bortgivna/-sålda) är i flitigare användning idag. Dansat folkdans och fungerat som instruktör (”Birger! Din andra vänsterfot!”). Hållit några vardagspsykologikurser. Visat bilder och berättat om resor till några fjärran länder. Gått på ”Dataöppet” och fått superbra hjälp – av kvinnlig lärare, förstås. Storasyster väver och lär sig engelska på sitt MI. Pappa gick en kurs i småslöjd – mest för att ”få och ge information” om vad som händer i trakten. En enkel skärbräda på en vinter…

Och nu, förutom den kära italienskan, går OO på kortkursen ”Lär känna din hemstads parker”. Trots att det återstår en föreläsning och en rundvandring (22 maj) känns den redan för kort! Museilektor Hannele kan det gamla, det ännu äldre och det nuvarande. Dessutom skapar hon dramatik och fungerar som ståuppare (skratterapi där också…). Förstås började hon med det äldsta i strövområdesväg nära stadens centrum:

Nutida ”konstnärlig” bild

För över 100 år sedan, med bl.a. sandtagsspår

När den här kullen fungerade som försvarsfäste, på 1200-talet (trodde man) var åns nivå ca två meter högre. Består av sand och morän, inte så enkelt att hitta något gammalt bevarat i de massorna. En konstnärs syn på det hela:

En utländsk professor, specialist på gammalt tegel, skulle prompt göra en kort avstickare till Borgå, eftersom han hört att det i Borgå museum finns några tegelflisor från den förmodade borgen. Alla de fornfynden rymdes i Hanneles hand, hon kände sig smått löjlig ”mer och större har vi inte, förlåt” framför experten. Han ”föll i fröjden”! ”Underbart, fantastiskt, otroligt, unikt! 1100-tal!” Där stod hon med några små tegelflisor och fornminnet blev sisådär 100 år äldre på några sekunder…

Borgbacken har eroderats av folks utnyttjande av den – det har t.o.m. fungerat som sandtag en tid (innan man ”visste bättre”). Men det finns flera mer eller mindre skötta och tidigare skötta områden inom räckhåll för centrumborna, och intressant att lära sig om dem. Det här med medborgarinstitut är ”toppen”. Trädgårdsföreningen gav kursidén, medborgarinstitutskursplaneraren/biträdande rektorn tråcklade ihop expertföreläsarna som tog sig verket an med iver och entusiasm. Och i sommar kommer OO att upptäcka diverse ställen med kameran i högsta hugg. Vänta bara…

Lantlollan och Kulturtanten

TE-ologen behövde ny apparat för favoritdrycken. Puzzlet med delar från de tre kasserade fungerade inte till tillverkarens och konsumentens fulla belåtenhet. Efter några googlemödor och lika många -besvär hittades två möjligheter. Den ena snarlik trotjänarna, den andra lyxversion med olika temperaturinställningar. Återförsäljare? Aha. Närmsta affär är köpladan bredvid butikspalatset österom – på den här sidan – hufvudstaden.

Tro nu inte att det sådär bara är att hoppa på allmänna kommunikationsmedel med månadsavgift. Nä. Tänka först. Kombinera med andra ärenden ditåt. Lördag, sångaren BJR bör vara i hufvudstaden då. OO startar med senare tidtabell, först rattas Lilla Mhy elva kilometer, placeras på lämplig pendelparkering. Invänta lämplig buss. Hoppsan, det blev snabbtur den här gången. Rutten finns inte ingjuten i hjärnkontoret. Precis. Köpladan susade förbi.

Avstigning en hållplats senare. Traska i snömodden, hitta den livligt trafikerade billedens gångövergång – och sen hitta gångingång till köpladan. Inte lätt. Bilingången syntes på lååångt håll. Stegräkningsarmbandet noterade drygt 2000 steg. Kalt och tomt och ogästvänligt innanför dörren, rullbacke uppåt till våning ett. Mat- och hemavdelningen. Fel. LantLollan tog sig ändå en förundrande sväng. Kände sig liten, fattig och dum men naturnära i matmassorna. Troligen WC- och hushållspapperkampanj på gång, mer än en halvtom hylla gapade med omkullkastade ratade förpackningar och mellanpapper kringslängt.

Följande rullbacke uppåt. LantLollan kände sig ännu mera ”bakom”, nästan antik. Sportavdelning. Behövs alla dessa rackerier, kläder, färger, material m.m. för att hållas i form? Tydligen. OrdOdlarens kondition är dålig. hon väntar på att höja den med skogsarbete. Redskap finns, träden är ännu ofällda (väntar på proffs) och gamla kläder som kastas efteråt är bästa ”träningsdräkt”. Men, men. Återvändsgränd. Ut, in genom en annan avdelningsöppning, elektronik. Sen var det som att köpa mjölk. Längst inne till vänster fanns den eftertraktade produkten. Det blir ändå inget experimenterande med grönt te. Ingen temperaturreglerbar fanns i hyllan, Lika så bra. Nöjd iväg till betalning, där den estniska kassörskan bjöd på trevligt småprat.

Hitta ut… Ett projekt för sig, verkligen. Alla dörrar bar till bilparkeringsvåningar. Fick ta till dataingenjörens standardlösning: Avsluta, dra ur kontakten, starta om. OrdOllaren/LantLollan passar definitivt bäst i medelstora och små affärer.

Något suddig, men detta är en karta över Helsingforsmetrons svängar…

Metrofärd. Ny biljettautomat sen senast (läs ‘för länge sen’). Klarade. I Helsingforsmetron (så heter den, inte tunnelbana) kan man inte åka vilse, den ser ju ut som en lång högaffel (tjuga). ”Lita på skyltarna fastän du tycker att tåget går åt fel håll!” Så får LantLollan med bevisligen överjordiskt gott orienteringssinne intala sig. I underjorden fungerar det tydligen inte. Steg av vid rätt station, klarade myllret av (rull)trappor och utgångar, skakande på huvudet: starten skedde ovan jord, var kom den här hiskeliga nedförsbacken?

På gatan. Va, här? Gått där många gånger, aldrig noterat metroupp-nedgången. Va, thairestaurang där? Aldrig sett den tidigare heller, men nu behövdes ett matställe att träffa BJR på. Tack och lov för mobiltelefoner. Gott. Ingefära, chili, räkor, anka…

Kulturtantens tur. Direktsänd opera från Metropolitan, Semiramide (Rossini). Sällan framförd,eftersom det ställs stora krav på sångarna, det är höjder och djup och drillar och koloraturer så det gnistrar. Fantastiska sångarprestationer. Ögon, öron – och mun – på vid gavel mest hela tiden. Kulturtanten bara njöt, njöt. LantLollan var som bortblåst. Hemfärd med BJR:s bil, Lilla Mhy väntade och startade snällt.

Snabbfoto i biografsalongen.

Nedtecknat efter några koppar nybryggt te i ny apparat. Slutet gott, allting gott.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 29 398 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.