Bilder bilder bilder bilder…

En kamera var en konstifik apparat på 1950-talet, åtminstone för en liten flicka. Folkskolläraren hade en. Med vidhängande ljusmätare och mörkrum på vinden. Allt lite invecklat, mytomspunnet, nästan hemligt och farligt. Men otroliga bilder blev det!

Barndomsbilderna är få. Apparat för detta ingick inte i familjebudgeten. De bilder som finns har gäster och bekanta med kamera med tagit. Ibland tillkallades någon för uppdraget att föreviga någon händelse. Första egna manicken var ”cocacolakameran”, ärvd av Storasyster (som jobbade på bar och lätt kunde samla in de tjugo behövliga korkbihangen). Den packades tyvärr in i den snygga gula mjuka väskan, klämdes fast på cykelpakethållaren och medcyklades 57 kilometer från Vasa till hembyn. Uppackningen visade att den kraftiga fjädern på pakethållaren hade klämt in objektivet. I och med det var dess saga all, i början av 1970-talet.

Intervjuuppdrag för assistenten på studieinstitutionen vid Åbo Akademi gav lämpligt med pengar, och så kunde canoneran inledas. Den varade i så gott som exakt 40 år fördelade på tre trogna apparater. Och så det plåtades! Film var dock ett problem. Det gällde att sätta in filmen snålt, då kunde man få upp till 27 bilder på en film som det stod 24 på. Alltid, åtminstone på resor och utflykter, gällde det att se till att ha reservfilm i fickan. Och pengar till framkallning, alltid några dagars väntan på bilderna…

Diafilm! Billigare – tja… Men bra i yrket, det företogs en och annan resa till länder som gav lämpligt bildmaterial till religionsläraren, som dessutom började extraknäcka som reseföredragshållare. Island var populärt, likaså Indien… Roligt och givande. Men billigare? Det behövdes projektor, duk, ramar – och pysseltid. Och nu står allt bara där i sisådär prydliga lådor och väntar på ytterligare organisering och digitalisering. Snart, jo!

20160628_132750_resized                                                                      Obs, en del av dialådorna…

Pojkarna i fotoaffären tjatade:”Köp digitalkamera! Då kan du radera alla dåliga bilder med en gång!” Svar:”Jag tar inga dåliga bilder!” På analogtiden ägnade man ju tid åt att måtta, sikta, komponera, backa och svänga medan motivet väntade – om det väntade. Och blev det en dålig bild så vändes den till humor med en fyndig text i albumet. Det finns ”några” album, som synes nedan, de flesta enligt devisen ”din gäst skall kunna få fullt utbyte av dina bilder utan din direkta medverkan”. Gärna lite kluriga bildtexter med knorr – men datum, namn på folk på bilden, plats och eventuellt sammanhang så gott som alltid noterat. Nåja. Det finns en hög oinlimmade foton också, orsaken må bli onämnd här.

Tre hyllor med album, de flesta från de senaste knappa fyrtio åren...

Tre hyllor med album, de flesta från de senaste knappa fyrtio åren…

Det digitala har helt tagit över. Sju – sjutton bilder på samma motiv, digitalkamera nummer två, allt lagas i datorn, telefonens kamera bidrar också till lagrets omfång. Nu har projekt utrensning inletts. Bort med dubletter och nästandubletter, dåliga bilder, bilder på allt som inte direkt känns igen, bilder på annat onödigt… Flera hundra har raderats redan nu. Resten skall förses med behövlig information. Datum finns ju automatiskt, tack och lov. Har tyvärr med sorg i hjärtat kastat flera gamla album som tillhört avlidna personer. Intressanta bilder, men när både vem, vad, när och var är onoterat, så… Tja. Vem vill ha OrdOdlarens bilder ”sen”? Någon annans problem, troligen.

Allt detta aktualiserades av att Erica Back sjunger på Brinkhall utanför Åbo i dagarna. Visste att en kurs under studietiden hållits där. Hittade några bilder i album från 1973, kunde jämföra med hennes på nätet. Huset är ordentligt restaurerat, men igenkännbart.

 

Bussigt med tåg och biljett

1960-talet var det bussiga årtiondet. Mest var det skolbuss, rätt ofta också dansbuss. Lite bus i båda, men alltid med gott humör – att inte kunna ta sig från sin plats för att jackans ”snöre” var löst ihopknutet med något i bussen var något som löstes på någon enstaka sekund, och att vi ställde oss stående i dansbussen när nationalsången spelades i radion klockan 00.00 var knappast några större busiga påhitt i bussen. Nyspulvret, jo, men udden gick av när en tant begärde, nös och njöt! Chauffören var oftast med på noterna med ett glatt leende!

Skobussen rattades av Martti, som visste var alla bodde, stannade utan påtryckning och väntade på försenade tonåringar. Sjukdomsfall var det bäst att meddela till någon som äntrade bussen vid en tidigare hållplats och som då berättade för Martti i god tid. Gemensamt ansvar! Bussbiljetten var ett kort som konduktören (en av de elever som äntrade bussen sist) klippte ett hål i med en speciell tång, precisionsarbete. Ett kort hade femtio hålmarkeringar, sen skulle ett nytt köpas. Av Martti? Minns inte säkert.

Vanliga biljetter var också spännande. Konduktören hade ett anteckningsblocksliknande häfte med färdigtryckta penningsummor. Med en ”speciallinjal” av metall knyckte han elegant av en biljett på vilken det stod det markbelopp som resan kostat. Kan inte förklara bättre. Finns det ett buss(biljett)museum?

1970-talet: tåg, tåg och åter tåg. Till studieorten, praktikorten, fritidsvistelser. Rälsernas skick varierade stort. Ibland gick det att skriva brev under resan, ibland fick man använda alla händer och fötter för att hålla bagaget på plats. Biljetter? Minns enbart de små av papp, ca 3 gånger 6 centimeter, som sparades för att göra draperi av. Samlingen hängde länge med i flyttningarna, ett smalt förhänge i en dörr blev det, men… Inte ens en har nostalgisparats. Järnvägsmuseum?

Obs: bilden har inget med det som nämns i texten att göra. Ett ögonblicksfynd från en halvbakgård.

Obs: bilden har inget med det som nämns i texten att göra. Ett ögonblicksfynd från en halvbakgård.

1980-talet, buss igen, mellan hemmet och arbetsplatsen. Nu var det resenären som hade biljetthäfte, för varje resa fick chauffören en biljett i rätt valör. Flera ”bussbekanta” tillkom under årens lopp, och när resekorten uppenbarade sig var en och annan lite borta på vinden, men även den laddningen lärde man sig. Sen drogs en viktig morgontur bort, och när sen även skjutsmöjligheterna torkade in var det bara att greppa ratten själv. Bränsleskatten steg, och avdraget för arbetsresor i skattedeklarationen ändrades inte.

2006: en obligatorisk tågresa i ett viktigt ärende. Ringde Järnvägsbolaget och bokade datorplats. Satt hela resan mittemot en tonårsnörd som halade upp sin ultramoderna dator ur en elegant datorportfölj, hakade på sig hörlurar, tuggade tuggummi och skrattade gott och högt åt de filmer han såg på. På platsen bredvid satt en ca 30-årig nörd och programmerade på sin nötta maskin som han halade upp ur en mycket begagnad tygväska. Tyst. Ordodlaren satt och översatte lärobok.

Färskaste tågresan 2016: De flesta passagerare sitter och knapprar på apparater i varierande storlek. Två stickkontakter för laddning på varenda plats. En överförfriskad äldre yngling försöker lägga an på en betydligt yngre blondin, som efter de första fnittriga kommentarerna till uppvaktningen surnade allt mer – utan att kunna säga till på skarpen. Biljetterna medhavs numera som påförhanddatorinköptasms-länkar i telefonerna, konduktören har en pipmaskin. Går inte att använda till draperi…

Buss idag? Köper inte billiga femeurosbiljetter via datorn. Åker några gånger per år som pensionär till Hufvudstaden, 53 kilometer. Betalar med äkta pengar. Priset varierar beroende på bolag, veckodag och klockslag. Chaufförerna pladdrar i telefon. En sak har inte förändrats. Varje person ockuperar två sittplatser. Den ena för väskan.

Dagen idag 23 – 18 juni

SAMSUNG CSCSom synes, utan krusiduller: det är Pionens Dag idag. Just nu är det spännande tider i pionbänkarna, knopparna ändras från dag till dag. Bjuder ändå på bilder från sommaren 2015, här kommer först en buskpion som tyvärr inte tålde den gångna vintern. Men det finns en annan, rätt så liknande. Stor, vacker, överväldigande… Den stora trädgården har pioner på ett flertal ställen, i mera sol, i mera skugga – så pionblomningen pågår oftast länge. Det finns kanske ett 60-tal olika…SAMSUNG CSCDen här torde heta Nippon Moon. Också stor. Här en bild av den med dess närmsta sällskap:SAMSUNG CSC

De övrigas namn är delvis okända, plus att hjärnan just nu inte är på namnsökarhumör. Men här kommer en som är lite lurig. Den heter Passionerad älskare.

SAMSUNG CSCDen visar två ansikten. ena blomman är helfylld, den andra sisådär halvfylld, men klart synliga ståndare i mitten. Kanske den därför fått det namnet, är passionerad, men byter utseende vid behov…?

Och så kommer favoriten nummer ett:SAMSUNG CSCCoral Charm. 2014 hade den en blomma, 2015 fyra, och nu finns det sju knoppar som kollas dagligen. Har många bilder, men vet att det blir en hel del foton i år också. Den finns nära byavägen, många har chans att beundra den – och gör det också. Ibland är det roligt att bara kura ihop sig i buskarna och lyssna på kvällsmotionärernas kommentarer…

Ha en trevlig Piondag! Hoppas du kan bonga flera blommande pioner. Berätta i en kommentar!

Dagen idag 22 – till exempel 16 juni

Definitionen lyder: en dag mellan andra lördagen i juni och söndagen i följande vecka. Nio dagar. I år blir det 11 – 19 juni, ganska lämpligt nästan i mitten idag. Och du som läsare har möjlighet att delta ännu, även om du läser detta på ”fel dag”. Sätt igång, gadda ihop dig med ett frivalt antal likasinnade, sätt dig i en park, på en buss, på ett café eller vid vägkanten och åskådliggör WWKiP. Går bra ensam i soffan också, men tror inte att det var meningen så…

Wordwide Knit in Public Day. Världsstickningsdagen. Initierades i USA 2005, för att synliggöra stickandet, för att visa att det inte är enbart gamla tanter som stickar. Vadå tanter? Nåja, sticka alltså på en allmän plats, oberoende av ålder. Även på sommaren.

OrdOdlarens första pannlapp – undrar vem som hade valt vitt garn – för närapå 60 år sedan liknade mest en kjol. Två tredjedelar stickades med möda, med svettiga händer, med gråt och tandagnisslan. Snett och löst och hårt om vartannat. Sen, helt plötsligt, lossnade det, och den sista tredjedelen blev jämn och fin, allt blev lagom lösthårt (och smalare, alltså midjan på kjolen) – och samma färg som nystanet!

Mamma sydde. Fick kanske nog av stickning när hon som ungefär tioåring var tvungen att sticka strumpor medan hon vallade kor. De två döttrarna stickade sig genom tonåren. Storasyster och hennes dotter är verkliga storstickare i den dag som idag är, konststickare. Nåja, en snabbtitt i OrdOdlarens garderob ger snabbt ett halvdussin egenstickade produkter. Och otaliga äro de som gått lumpöde till mötes.

Det lugnade sig med stickandet på 1990-talet. Det hades glad, lekfull katt. Som ville vara i famnen och jaga stickor, garn, nystan och händer. Som i full iver rusade runt i huset med stickning och nystan nattetid. Som sov gott mitt i röran på morgonen. Sött och gulligt och… Ilska och bestraffning fungerar inte i sådana situationer. Bara att ge sig och hitta andra sysselsättningar. Som inom parentes sagt inte var svårt alls.

20160613_140853_resized”Det här är inget för nybörjare”, sa garn- och mönsterförsäljerskan i Affären i Reykjavik. ”Jag är inte nybörjare”, var svaret, och inköpet fullbordades. Man börjar med ena ärmen och slutar med den andra. Däremellan hela tröjan, i ett stycke. Har gett mycket värme och glädje. Ganska nött. Blev klar just innan glada katten invaderade huset.

20160613_140738_resizedHär är något på gång! Allt nästan klart vad stickande beträffar, det tråkigaste återstår: montera, sy ihop och anpassa. Runda Rabattkryparen tog över. Blir klart, om någon månad…

20160613_140805_resizedÄnnu mer på gång. Bambugarn och hemfärgat åländskt yllegarn i flera färger. Inte riktigt klart ännu vad det åländska blir. Köpte för lite bambugarn, men har hittat mer…

20160520_131006_resizedInteriör från en av de där ”små butikerna” i centrum av Mariehamn. Man blir ju vild av mindre… Det fanns fler hyllor än de avbildade…

Ja, visst har det stickats, och offentligt också, i buss, i tåg, på flygplatser, i lärarrum, på besök hos likasinnade… Och det skall stickas mer, även om inget stickcafé ingår i de närmsta planerna. Hemma vid TV eller något fängslande radioprogram smakar bäst. Visserligen blev stämningen i bussen bra mycket bättre när nystanet gav sig iväg på en egen färd flera, flera bänkrader bakåt, men…

Dagen idag 21 – 14 juni

Nu får ni ta er i akt. Nu är det blodigt allvar. Idag, för 138 år sedan, föddes nämligen Karl Landsteiner. Och därför firar vi Internationella Blodgivardagen idag. Vi hedrar och framför ett stort kollektivt tack till alla blodgivare – som verkligen ger och inte säljer. I Finland gäller enbart god traktering efteråt, och gott bemötande hela vägen. Nästan.

Vadå Karl Landsteiner? OrdOdlaren var okunnig, men Allvetande Wikipedia hjälper. Det var han som upptäckte AB0-systemet år 1900, fick Nobelpriset för detta 1930, var med och identifierade Rh-systemet 1937, det som sedermera säkerställdes av Ph Levine 1940. Fler detaljer avstås ifrån i detta skriveri. Ja, på 1970-talet utvecklade C Högman ett system för blodtappning som innebar plastpåsar i stället för glasflaskor, och separering i plasma, röda blodkroppar och blodplättar. I dagens läge får en behövande sällan helblod, enbart de beståndsdelar som för tillfället anses nödvändiga.

Hösten 1969 marscherade abiturienterna i Vörå till blodgivning, därtill uppmuntrade av biologiläraren/rektorn, som utlovade en ledig lektion som belöning. Man- och kvinnogrann uppslutning, och vi flickor klarade det bra. Några tuffa pojkar blev visst knäsvaga efteråt… Därefter fick man vänta på brev på posten, innehållande blodgivarkort med angiven blodgrupp. Besvikelseblandad stolthet:

20160612_114708_resized

OO:s blod innehåller ”ingenting”! Uppskattningsvis 5% av befolkningen i Finland är såna här universalgivare. AB- är ännu ovanligare, och AB+ vanligast. Delar numera trädgård, hus och säng med en annan femprocentare.

Det blev ytterligare några blodgivningar, tills en eventuellt stressad blodtappare förkvävde ivern:”Du har så tunna ådror! Det här blir svårt!” Senare blodprovstagare har fördömt det yttrandet. Nu är det för sent att börja på nytt. Men BJR sköter uppgiften med den äran, sisådär var sextionde dag! Tiotals liter blod till goda ändamål har han producerat. En av dem som är värda Tack idag!

I jobbstaden låg en gång den församlade lärarkåren vid gymnasiet på blodgivarbänkarna, i spänd förväntan: stadens kyrkoherde lade sig på en brits. Vad skulle rinna i hans påse? Ett ”von” ingick i hans namn, och besvikelsen var stor. Inte blått.

Det påstås annars att påven Innocentius VIII fick världens första blodtransfusion, av tre unga pojkar. Alla fyra dog. Detta hände sig i nådens år 1492 (Columbus var i farten då…). Historien har utsatts för stora tvivel. I slutet av 1600-talet förbjöds alla blodtrasfusinoner, experimenten då gällde djur →människa. På 140 år hände sen inget, tills 1800-talet, då ungefär 50% av de ”utsatta” överlevde. Sen kom Landsteiner…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 18,141 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.