Via Crucis i Borgå

Början gjordes 2012. Det var läraren/författaren/redaktören Sabine Forsblom som tyckte att Borgå har fenomenal miljö för en långfredagsvandring, och den skulle vara tvåspråkig. Textförfattare engagerades, tre borgåkantorer komponerade, sångare och aktörer och en massa frivilliga till andra uppgifter ställde upp. Men det kostar ändå, bl.a. tekniken, scenerna, belysningen, så därför ordnas vandringen enbart vartannat år. Nu var det tredje gången, denna tidiga påsk. Här är rutten på det skruttiga programbladet. Det gås nog längs den kurviga vägen, ner mot ån och sen upp mot domkyrkan.

Starten på Näsebacken, den sista måltiden, fotograferade jag under övningen, innan alla var helt klädda. Kören bakom, Judas, Jesus (Simon Häger, yrkesskådespelare), Petrus och Johannes.

Sen svänger publiken sig 90 grader, och en skogsbacke får fungera som Getsemane.

En bekant skriftlärd, några av kvinnorna och Kajfas betraktar tillfångatagandet.

Vid ån – en båtbrygga – står Judas och ropar ut sin ånger, nytt för i år. Utan ljudförstärkare hördes han omåttligt bra.

På Rådhustorget var det svårt att nå fram i trängseln. Folk filmade. När tittar de på filmen sen? Med 1,57 i mänsklig höjd blir bilderna lite si som så…

Jag lyckades ändå fånga den förskräckta Jesus, två soldater och de skriftlärda, till vänster och till höger i sina höga mössor. Men Kajfas´ mössa blev kapad.

Det är ganska brant uppförsbacke till Golgata, kyrkbacken. Bilden suddig i mörkret utan blixt.

Kören, främst medlemmar från Borgå kammarkör, sjunger och bär upp föreställningens bakgrunder.

Jesus på korset, så gott som naken i summa summarum en plusgrad. Många andra hade långkalsonger och tröjor – från pålitligt håll meddelas att Jesus berättat att han inte frös. Hans ångestskakande på korset verkade nog också som frysande…

De två tidigare åren har föreställningen slutat med Jesu ord:”Det är fullbordat”. Sen släcktes strålkastarna och allt var slut. Nu tändes de på nytt, Jesus steg ner från korset, hängde upp törnekronan och en del av sin klädedräkt, räckte en hjälpande hand till de två rövarna, och så gick de iväg genom folkhopen. Hoppeligen till ett värmande utrymme. Ett mycket bättre slut! Sen kunde folk gå in i kyrkan, där tändes en mängd böneljus.

Varje år ny regissör, nu borgåbördiga Kim Gustafsson som för två år sedan var Judas – i år figurerade han som rövaren på korset till vänster. Texten är skriven av Tua Forsström och Maria Peura. De komponerande kantorerna heter Mikael Helenelund, Minna Wesslund och Jarkko Yli-Annala. En av soldaterna har varje år (tror jag) med inlevelse gjorts av en av den finska församlingens präster. Vartannat år, när vandring inte ordnas, ordnas en konsert i kyrkan med valda delar ur programmet, och bilder visas. Mycket bättre än de här. Välkomna!

Lata later…?

Minnesbild ett:

Den unga gymnasieeleven var uttråkad. Matematiklektion. Tuggande och omutlärning av något hon redan kunde. Läraren malade på:”Alltså, om vi gör så här, så får vi alltså… , alltså…”. Beslutsamt började hon räkna. Hon drog ett streck på radergummit varje gång läraren sa ”alltså”. Varför radergummit? Man kan fråga sig, inget svar ges. Men den bruna sudden blev svart. Femtisju streck. 57. På fyrtiofem minuter, knappt.

Dähääran/dedär… Hur fortsätta nu? Liksom, va-heter-de, typ, ja´ menar… Nåja. Nå, vi säger så, så… Utfyllnadsord som kan bli så påträngande och koncentrationssugande så det blir nästintill omöjligt för lyssnaren att fokusera på budskapet. Märker man själv? Sällan. Har ni noterat idrottsreportrarnas  och nyhetsläsarnas ”hmm-mm”, när den andra tar vid efter den första? Här sitter en vid TV och hummar med…

”Va-heter-de” var en verklig landsplåga en tid. Eleverna blandade in flera sådana i sina ofta annars korthuggna muntliga svar. Psykologiläraren påpekade och bad om feedback på sina ord. Svar:”Alltså, inte märker ja´någo´skilt, men du skriver så många olika – va-heter-de – ä-prickar!” ”Typ” hade inte kommit då ännu.

Amatörgrafologer göre sig icke besvär…

Den något äldre gymnasieeleven fick en kommentar i en uppsats:”Så är ett så onödigt ord!” Och den ytterligare något äldre sommarvikarien på lokalradion fick höra:”Man inleder inte varje intervjufråga med ‘nå’!” I det sistnämnda fallet lärde hon sig att svälja. Men så… så onödigt, alltid och överallt? Typ?

Men nu finns hjälp att få! En app! Sant, basta! Det berättades i TV, i en public-service-kanal, och då är det inget ljug. Appen kollar och räknar, och du får veta hur många och hur ofta du sagt typ liksom alltså nåja vad-heter-de nå dethär/dähääran – per tidsenhet, hoppeligen. Men om nån annan sitter bredvid och pladdrar sina ord – skiljer apparaten på rösterna då? OrdOdlaren är ingen app-specialist, inte på något sätt. Trycker sällan på de här figurerna.

Minnesbild två: Tre lärarstuderande med avlagda psykologistudier i fickan var tvungna att sitta på en obligatorisk psykologisk-pedagogisk föreläsning. Var och en av dem hade kunnat hålla föreläsningen själv, men undantagslov beviljades icke. Typ tråkigt, alltså. Professorn (färsk i ämbetet) vandrade av och an medan han föreläste (något oförberedd och ologisk, hrm, hrm). Lärarstuderandena började räkna hans steg, uppskatta steglängden, kolla antalet steg per tidsenhet, beräkna hur långt professorn går på två gånger 45 minuter… Samtalen var tidvis rätt ivriga, sysselsättningen koncentrerad. Professorn blängde. Lärarstuderandenas miner växlade vid behov mellan ointresserad busunge och uppmärksam ängel. Alla klarade sig genom pärsen, men beräkningarna har gått förlorade.

Jo. Det var långt innan aktivitetsarmband och stegräknare och appar.

OrdOdlarens språklåda

Får man prenikor om man firablar? Och går man sen på karonka efteråt, åker man då dit med birs eller isvostjik? Eller får man nöja sig med att klä sig i paletå, besöka en lafka köpa lite tjinuski och sätta sig i en skvär och smaska – om man inte hamnar i butkan om någon dejour ser en?

Härliga finlandssvenska ord med rysk klang (russicismer) – vanligast i helsingforstrakten. Ofta importerade från ett annat språk via just ryskan. Men dejourer hade man i alla skolor långt in på 1970-talet. Dejouren skulle putsa svarta (gröna) tavlan, vädra klassrummet och se till att detsamma var tomt på rasterna. Samt i början av lektionen berätta för läraren om läxan, anmäla frånvarande. Vakthavande, jourhavande…

Butka och birs användes/används också rätt så allmänt. Butkan är en liten finka eller en vaktkur. Birs från det ryska birzja, som egentligen inte exakt betyder hyrbil, taxi, men det blev tydligen bara så.

Lafka – en liten butik. Ett helsingforsitiskt ord, enligt OrdOdlaren. Paletå, överrock, är mera allmänt. Används kanske också i Sverige? Men skvär? Kommer det inte från engelskan square? Jo, men via ryskan. Skver = liten öppen fyrkantig plats i en stad, ofta med planteringar. I Borgå finns åtminstone tre skvärer, inte alltid vare sig små eller fyrkantiga. Skvärer i Sverige?

Isvostjik är svårare. Skämtsamt för taxi, droska – eller en fin hästdragen vagn med läderkur och lädersits för passagerarna, lädertäcke på benen för både kusk och kund.

Tyvärr hittades ingen bild av denna i upprustat skick, läderklädseln måste tyvärr skatta åt förgängelsen, tärd av tidens tand. Helgummihjulen från Suomen Gummitehdas, åtminstone metalldelarna tillverkade på Ludvig Nobels mekaniska verkstad i St. Petersburg, ursprungsåret okänt. Fabriken levde i guldålder på 1850-talet, övertogs av den ena i brödraskaran Alfred, Robert och Ludvig något år senare. Bekant? Sen började de med olja…

Firablar gör många, om tillfälle bjuds. Extraknäcker. Ibland med bibetydelsen svartjobba, men synonyma är orden inte! Och så käkar man tjinuski. Receptet på sådant (mjuk kola, kolasås) tog Karl Fazer, av schweizisk härkomst, med sig från St Petersburg. Denna Karl grundade ett franskt-ryskt konditori i Helsingfors 1891. Resten lär vara historia…

Karonka kommer kanske från diminutiv av korona – krona, kröningsfest. Användes förr mest om festen efter en doktorsdisputation, numera verkar ordet innebära en fest efter en konsert eller något liknande. Rätt så nytt ord för OrdOdlaren.

Prenika då? Jo, från ryskans pepparkaka, prianik. Medalj.

          Nej, inte OrdOdlarens prenika. Hon har inte förärats någon sådan.

Enligt Svenska Landsmålsföreningen i Finland, som hade 21 arbetsmöten i ärendet 1892-94, finns/fanns 39 russicismer i finlandssvenskan. Många verkar ha avsomnat.

Språka språk

Språkade finska med kött-korvförsäljerskan i butiken. Förstås. Hon är finsk. Ny korv, med nässla och chili som smakingredienser. Intressant. Köpte. Avbröts abrupt av höger hjärnhalva som rapporterade:”Person med relativt hög igenkänningsfaktor till vänster!” Kroppen styrdes bakåt, lite till vänster, vänster hemisfär körde igenkänningsprogrammet och – sen blev det skitprat. Det blir snart dags att få ett traktorlass äkta hästproducerat hemlevererat!

Denna kvinnliga häststall-ridmanegeägare är minst trespråkig. Pappa talar finska, mamma svenska; så gjordes när hon var barn, så görs också i hennes egen familj. Därtill pratar hon med hästar, d.v.s. gnäggar på ett trovärdigt sätt för dessa fyrhovade. ”Jag skulle så gärna vilja veta vad vi talade om”, kommenterade hon en diskussion en gång. Hästen ifråga galopperade bort, kom tillbaka, gnäggade, fick svar och betedde sig synnerligen ivrigt och intensivt och något irriterat. Kanske för att samtalspartnern inte gick att identifiera.

Följande dag språkades det igen. Konsert. Sitt själv i en kyrkbänk och mumla italienska verb med äppelbitar i munnen medan favoritkören övar! Det går nästan bra. Men när övningen är avklarad blir det sällskap i pluggandet av ordvrängaren BJR, och då byter de italienska orden form och stavelser till oigenkännlighet och får andra betydelser… Så kan man också språka.

Kyrkan, Berghälls kyrka i Helsingfors, har också sitt språk. Nationalromantik, jugend, så det nästan ramlar över en. Men stiligt och elegant, högt i tak, akustiskt nästan perfekt för sång och musik. Organisterna i konserten gjorde dessutom sitt bästa för att få taket att lyfta ytterligare. Mindre perfekt för tal, att prata i den kyrkan kräver teknik och övning om man vill att språkandet skall gå fram.

Så var det karonka efteråt. Det ordet finns inte i SAOL eller i SAOB, så det så. Restaurangens utseende gick ingalunda att jämföra med kyrkans, men maten! Nordafrikanskt gott, smakligt, kryddat, nami nami! Vår servitör pratade engelska. Oklart varför, men vårt språk kändes kanske främmande för honom, för…

… vi språkade grondsprååtzi med coccolaklang. Vi var flera med hemort mellan Oravais och Karleby vid bordet, och då svänger språket, förstås. Kompositörens svägerska var överväldigad:”Jer kåmbä ja fro Rödsö ti Helsingfors å fåår tala grondsprååtzi! He hadd ja inte kona troo!” De renläriga må förlåta stavningen…

Det blir kanske att förklara lite mer i ett senare inlägg… 🙂

Berghälls kyrka i Helsingfors, arkitekt Lars Sonck, uppförd 1908-12 i grå granit. Rymmer 1600 personer. Jean Sibelius har komponerat melodin för kyrkklockorna. Triumfkorset och altartavlan är gjorda av Hannes Autere, 1956.

Dagen idag 11

OrdOdlarens osystematiska efterforskningar ledde inte någonstans. Bara att resignera och konstatera att alla frågor inte går att besvara. Tydligen finns det ingen logisk orsak till Dagen idag. Den är bara sådär lagom inklämd mellan två större och mer seriösa dagar, Internationella Kvinnodagen igår och Världsnjuredagen imorgon. Idag: Tomatsåsens dag.

gula tomater är vackra…

Dag satt dyka ner i frysen och fiska upp några små påsar med stavmixerkrossade tomater och åstadkomma sås, med lite vitlök (egenodlade, kraftigt smakande torde finnas kvar) och annat godis inblandat. Även om tomater är godast som råa. Även om lykopenet i uppvärmd form lär vara mera lättillgängligt för kroppen. Det där ämnet som lär vara så viktigt, det skyddar mot cancer. Och så halkar ju vitaminer och mineraler ner av bara farten på köpet. Magnesium, fosfor, kalium, kalcium…

en plommontomat

Annars råder tomatpaus i huset just nu. Äter mest och helst egenproducerade. Roliga sorter. 2015 femtiotvå olika. 2016 troligen bara fyrtiofem. Vackra är de också, förstår nog att plantan ansågs vara prydnadsbuske på 15- och 1600-talen – och på 17- och 1800-talen ett afrodisiakum, Pomme d´amour…

                                                                                    Kärleksäpplen….

Tomatsåsen… NU klarnade det! Det handlar om omvänd särskrivning! Äntligen börjar kampen mot de konstiga särskrivningarna ge resultat… ‘Tomat så sen’ är det ju. Inte ‘Tomat sås’. Alltså: så inte idag, så tomat sen. Efter nionde mars. Annars finns det risk att plantorna blir alltför långa, skrängliga och rangliga i solen och värmen i vinterträdgården eller i solskensfönstret. Och vid sisådär 15 – 20 centimeters höjd skall de flyttas ut i paviljongen där det är svalare – och frostrisk. Förflyttningen får därför inte ske för tidigt. Därför: Tomat så sen!

inte riktigt mogna ännu, det skall bli lite orangerött nertill

Ska vi ta ett glädjeskutt på hoppbollen medan vi väntar på att börja så? Njaäää, den här tomaten var lite för liten för att användas på det sättet. Och lika god och söt som de andra cocktailtomaterna av samma sort…

Spontan skyltsöndag 7

”Vänta nu… Vart skall jag gå?” OrdOdlaren tvekade under Afrikas brännande sol. ”Ser du inte att det är mera plåt till höger, så ta du till vänster. Jag går till höger”, upplyste BJR. Sagt och gjort. Visst blev det rätt. Och uträttat.

Var i Afrika? Jo här:

!Khwattu är ett kulturcentrum för san-folket, det folk som i våra gamla böcker kallades hottentotter. Bl.a. områden nära västkusten i Sydafrika hör till deras ur-ur-urgamla tassemarker – ja här är ordet verkligen på sin plats! De tassade runt och smög sig på sina byten, som de inte kunde döda på alltför långt håll. En verkligt intressant plats, det fanns en ”informationsstig”:

Men vi gick inte, tog tog bussen i solen och hettan:

Motorn och ratten finns ungefär där du kan tänka dig att stegen tar slut. Ett gammalt, kraftigt militärfordon. Rattandet och guidningen sköttes av en äkta san-folk-son, liten, smal, smart och kunnig som bara den.