Om att hindra smittan

En pestsmitta kom hotande från öster. Finland – egentligen förstås kungariket Sverige – som nyligen naggats i kanterna ytterligare en gång på kort tid ville inte ha in smittan, framför allt inte i den nygrundade staden Lovisa. Där byggdes befästningar, där fanns säkert en massa folk.

Vad gjorde man? Jo, man tog i med kraft. Starka militärposteringar sattes ut vid alla gränsövergångar, sex man med skarpladdade gevär. Ordern var: be ekipaget vända. Om uppmaningen inte åtlyddes gällde plan B: skjut hästen! Plan C: skjut karln som envist försöker. Om flera personer, ”skjut dem för huvudet” – vad det nu sen betydde.

Endast vid huvudvägen (som nu kallas Kungsvägen i den mån den finns kvar), i Abborfors, cirka 20 kilometer öster om den nya staden tillät överfart, efter granskning och eventuell karantän. Lovisa stads historia: ”Den stränga bevakningen vid gränsen visade sig vara effektiv: pesten nådde inte vårt land, och efter några år kunde man upplösa den karantänanstalt som anordnades i Abborfors”. Ingen statistik över hur många skott som avlossades och mot vad finns tillgänglig.

Hade politikerna det i tankarna när Nylands gränser stängdes i mars 2020? Inga skarpa laddningar, men nog polis, militär och bommar. Mellan 27.3 och 19.4 2020 skulle man kunna motivera varför man ville överskrida gränsen. OO hade inga sådana behov, inga erfarenheter. Torde ha hjälpt i viss mån, smittan hölls kanske bättre i storstadsregionen på det sättet. En av gränsposteringarna fanns på samma ställe som för 250 år sedan. Men ändå inte riktigt.

Den här bron byggdes över Kymmene älvs västra arm på 1920-talet. En betongbro i ett stycke, 49 meter. Byggdes med hjälp av bl.a. linbana, en av de första broarna i sitt slag i Finland, blev museibro på 1980-talet. Gränsbron från 1700-talet fanns drygt 100 meter norrut och gick över till en ö i älven, Germundsö. Ryssland hade bro till ön från sin sida, de brofästena kan ännu skönjas, sägs det.

Den gränsövergången gällde från 1743 till 1808-09, och blev mycket berömd och besökt. Sveriges drottning Fredrika och den ryska kejsarinnan Elisabet möttes där 1802 – de var systrar. Där fanns lättare försvarsanläggningar, ett posthus, bl.a. Tyvärr är det ”år och dag” sen OO senast besökte platsen. På 1960-talet byggdes en ny bro en god bit söderut, och för ungefär tio år sedan byggdes präktiga broar lite söder om den, i samband med motorvägsbygget. Där stod gränsvakterna för ett knappt år sedan.

Nu diskuteras tuffare tag vid riksgränser, men nu är det väl bara ”testtanter och -gubbar” som kommer att tvinga alla till provtagning. Men om man smiter? OO undrar.

Andra sjukdomar har inte kunnat hejdas lika effektivt. Ryska snuvan drabbade världen 1889-91. Den bredde ut sig över Finland på en månad. Sen kom spanska sjukan. Förr kunde man se bra hur spridningen gick: längs järnvägen, älvar, vägar…

För hundra år sedan försökte man förbjuda större massmöten, marknader, torgdagar, danstillställningar, biografteatrar – landshövdingarna skulle verkställa förbuden i sitt område. Det gick som det gick, en del förhöll sig passiva och menade att det var lönlöst att kämpa emot. Folk protesterade: då kan man också förbjuda tåg och spårvagnar! Skolor? Jo, några stängdes. Men mest på grund av att så många lärare och elever hade insjuknat.

Botemedel? Vila och grundvård, nya provisoriska sjukhus togs i bruk, men det rådde ofta personalbrist. Brännvin som botemedel satt envist kvar – och i Finland rådde förbudslagen från första juni 1919, totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Men läkare kunde skriva ut recept, apoteken hade av varan.

Maria sjukhus i Helsingfors fick en donation på 20 liter konjak som delades ut till patienter. ”Behandlingen fick till stånd bara en tillfällig, inbillad förbättring, men någon verklig effekt hade den inte”, konstaterade en läkare.

OO har under sin livstid inte drabbats av ”Asiaten” 1957-58, inte av ”Hongkongen” 1968-69 heller. ”Moskoviten” 1977 visste hon knappt om, senare fågel- och svininfluensor gick också obemärkt förbi. Få se. Konjaksflaskan finns i beredskap…

Finland 103 – och Nikolaus

”Allvarsamt och ackurat, såm tå moffa foll o skollan”, så firar vi finländare idag. 6 december, 103 år sen självständighetsförklaringen. I år inte med parader, presidentbal (i TV) och fester, men vi tänder blåvita ljus, lyssnar på finsk musik (Sibelius Finlandia, bl.a.) och ser på högtidliga TV-program – och äter gott. Citatet? Med allvar och exakt, som när morfar föll från vindsvåningen!

Det brinner många ljus idag! Gummorna från Andersböle och paret från Lappträsk är stumma av beundran.

Dagens namnsdagsbarn kommer helt i skymundan. Grattis, alla som heter Nils, Niklas, Nico, Nicole, Nicolina och Nikolaus! Sankt Nikolaus, som på många håll i världen är det populäraste helgonet efter jungfru Maria. Speciell också för att han dog en naturlig död, inte som martyr. Han avled 6 december 343 eller 345, född cirka 280 enligt vår tideräkning. Han levde under den tid då de värsta förföljelserna mot de kristna sköljde över Romarriket, deltog i det första kyrkomötet i Nicaea 325 – nej, nu censureras religionsläraren!

Foto ur en bok. Det passar ju utmärkt med att ta med ankaret som håller boksidan öppen. Snygg manick!

Nikolaus föddes i ett välbärgat hem, blev tidigt föräldralös och flyttade till sin morbror i Myra, Lykien – en rundad halvö i södra Turkiet, nära Rhodos. Han började tidigt med att spendera sina rikedomar i form av nattliga anonyma gåvor till folk som hade det svårt. Han företog en vallfärd till Egypten och det heliga landet, och på återfärden råkade resenärerna ut för en häftig storm. Alla fruktade förlisning, men till följd av Nikolaus böner och till sjömännens förundran lugnade vågorna sig. Därefter levde han som biskop i Myra till sin död och ägnade sig speciellt åt fattiga och sjuka, fortsatte att ge gåvor i hemlighet.

Efter hans död rann det parfymerad olja ur skrinet med hans reliker i Konstantinopel, likaså i Myra, påstås det. Och oljan var förstås undergörande. Huvuddelen av hans jordiska kvarlevor finns sen 1100-talet i Bari, Italien, i kyrkan San Nicolà. Han dyrkades främst i Grekland, men bl.a. via grekiska i europeiska kungahus ingifta prinsessor (där fick OO till det) spreds dyrkan.

Sankt Nikolaus är beskyddare för – håll i er nu – barn, sjömän, fiskare, köpmän, studerande, lärare, resenärer, falskeligen anklagade personer, prostituerade, ångerfulla tjuvar, apotekare, bågskyttar och pantbanker (!). Dessutom räknar flera städer och länder honom som skyddshelgon, bl.a. Neapel och Ryssland. I Nederländerna började han hyllas som Sint Nicolaas som senare drogs ihop till Sinterklaas, och han kommer med nattliga gåvor till barnen 5-6 december. Han har röd biskopsmitra, vitt långt skägg och en elegant röd mantel. Emigranter tog honom med sig till Amerika – Santa Claus! Mitran blev så småningom en luva lite här och där…

OrdOdlaren besökte gamla Valamo i Ladoga för 30 år sedan, inte riktigt påläst. Fick chans till lite egna äventyr, cyklade omkring på sightseeing med ett gäng glada ryssar på ön. Det var lite besvärligt, varje gång hon bromsade låste sig bakhjulet, löse sig med en spark bakåt… OO kunde besöka den här kyrkan då, via två-tre trevliga träbroar.

Kyrkan var full av hantverkare, restaureringen torde ha blivit klar 1998. Byggnaden skapades 1853 av den berömda kyrkoarkitekten Alexej M Gornostajev, som något senare (1868) ritade Uspenskijkatedralen i Helsingfors. Likheter kan skönjas. Det officiella namnet är Pyhän Nikolaoksen skiitta (skit på ryska, skiti på grekiska, översätts ofta till sidokloster – det finns många sådana på Valamo), eller helt enkelt Nikolski. ”Varför här?”, frågade turisten. ”För sjöfararna”, förklarade de ryska följeslagarna på rudimentär engelska. Hon visste inte då om vare sig sjöfartsbeskyddare eller Rysslands skyddshelgon.

När man kommer sjövägen till huvudklostret ser man Nikolski så här, med huvudklostret i bakgrunden. Vägen mellan dessa två är ungefär en kilometer, i den djupa och långa viken som mynnar mot nordväst.

En annan bildvinkel på dagens installation. Glad självständighetsdag, finländare! Läsare i andra länder: Tänk på och läs lite om Finland idag!

Elias – skräddare, skidare, professor (med mera)

Skolgång: Ett år där, två år där, en månad här, sen privat. Däremellan kringvandrande skräddare, apotekslärling, universitetsstudier varvade med informatorsjobb, vandringsinsamlingar, läkarjobb. Läkare, folkupplysare – till slut folkdikts- och språkforskare, professor. Verkligen många strängar på den kantelen!Dessutom var ju instrumentet betydligt enklare på 1800-talet, troligen fem- eller åttasträngat. Elias Lönnrot (1802-1884) upplevde troligen ingen kantele av den här typen.

Inledde med en kortfattad cv för denna kulturella storman. Under universitetsstudierna vid den kejserliga Akademien i Åbo på 1820-talet blev han bekant med många av nationsbyggarna och mecenaterna i Storfurstendömet – och dessas sociala kontakter. På rätt plats i rätt tid, rätta kontakter – förvånansvärt många läkare ingick i nätverken. En av dessa var Zacharias Topelius d.ä (Obs, ”sagofarbrorns” pappa!); den här nykarlebybon var fascinerad av runosånger och hade samlat in en hel del sånger om bl.a. Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen.

Ett och fem blev sju, och snart nog sändes den tvåspråkiga ynglingen ut för att samla in sångskatten om finnarna förr i världen, den historia som ”nationsbyggargänget” trodde fanns. Ett folk med lång gammal historia skulle skapas!

Lönnrots första resa, 1828, gällde endast dåvarande Storfurstendömet, fram till Ladogas stränder. Varför just han? Tja, följande lär han ha utmärkts av: enkla vanor, pliktmedvetenhet och nyfikenhet. Dessutom var han anpassningsbar och hade en smittande humor, var glad till lynnet. Han var praktiskt lagd med en självdisciplin som gjorde att han inte blev utbränd – om ett sådant uttryck fanns då. Dessutom var han musikalisk, hade alltid flöjt i fickan på sina resor – och han hade utarbetat ett eget enkelt notsystem! Han byggde sig också en egen kantele. Hans egen diktarförmåga utvecklades i runosångstil. Med störstaste säkerhet har han både klippt och klistrat och lappat på de insamlade sångerna för att åstadkomma helheten Kalevala.

Samlandet pågick i femton år, med ordentliga pauser för sammanställning, övrig skrivarverksamhet, och, förstås, läkarjobb. En del insamlingsresor var samtidigt vaccinationsresor. En resa avbröts av en koleraepidemi där alla läkare behövdes. Resor, ja. Han hade tre ”färdmedel”: fötterna, diverse roddbåtar och skidor vintertid. Vägar och övernattningsplatser fanns ingalunda lämpligt utplacerade. Granar och små uthus gav inte alltid så bra skydd för väder, vind och vilddjur. Hur visste han åt vilket håll han skulle gå?

1833 anställdes han som läkare i Kajana och förblev så till 1854 då han blev professor vid kejserliga Alexandersuniversitetet – i finska. Läkaren Lönnrot vandrade vida omkring fram till 1845. Mest rörde han sig i trakterna mellan Finlands nuvarande östgräns och Vita Havet och mellan sjöarna Onega och Ladoga. Under en resa på fem månader traskade han 800 kilometer. Längsta resan sträckte sig till Enare, Kolahalvön och Archangelsk – han avvek sen från ”sällskapsresan” – två andra personer – och tog sig söderut till vespernas områden, sydost om nämnda sjöar. Den sista resan var minst strapatsrik, till Estland och Ingermanland, där han vistades länge i Dorpat – Tartu.1949 gifte han sig med Maria, 20 år yngre. Av de fem barnen uppnådde endast ett vuxen ålder, hon avled 1915 i – Siena, Italien, är begravd där. Professor i finska var han fram till 1862. Skrev och skrev och utvecklade det finska språket, han räknas som det finska skriftspråkets andra fader. Den första fadern, Michael Agricola på 1500-talet, använde ca 8000 ord. Lönnrots finsk-svenska lexicon från 1880 omfattar över 200000 ord. Den moderna finska ordboken från 1960 innehåller ca 210000.

Som läkare skrev han små böcker och häften i folkhälsoupplysningssyfte. Han propagerade för ett läkarhus i varje by, en barnmorska i varje socken (bekant för nutiden?). Han arbetade för finska som ett officiellt språk, för skolor och för kultur på finska, som så många av sina samtida. Han kämpade också för större nykterhet. Han behövde nya ord, skapade dem själv. Några få exempel: pöytäkirja (=protokoll, rakt översatt bordbok), äänioikeus (rösträtt), monikko (pluralis), laskimo (ven)…

Hans eget språk? Det hävdas att han pratade finska i barndomshemmet i Sammatti, men skolgången gick på svenska – det fanns inte finska skolor i hans barndom (även om finska levnadsteckningar påstår att han gick i skola i Tammisaaren pedagogia, Turun katedraalikoulu, Turun Yliopisto – och en månad i Porvoon lyseo…). Universitetet i Helsingfors fungerade också på svenska. Med sin hustru och sina barn pratade han svenska, och mot slutet av sitt liv lär han mest ha använt svenska, eftersom ”jag har inte hunnit tillägna mig alla nya former som det finska skriftspråket har utvecklat”. Så sade den på sin tid mest fullständigt tvåspråkiga kulturpersonligheten, professor emeritus i finska i 20 år fram till sin död 1884. Åstadkom mycket mer än vad som rymts här.

Omkring 6 november

Svenska Dagen. Dagen då Gustav II Adolf stupade, 1632, i dimmorna vid Lützen, sydväst om Leipzig. Fastställdes och firades för första gången i historien 1908, av Svenska Folkpartiet med Axel Lille i spetsen. Finlands självständighetsdag, 6 december, instiftades 1917. Svenska flaggans dag, numera nationaldag i Sverige, kom till 1916. Så Svenska Dagen var först. Det, ni…

Fråga bara inte OO varför det blev just den dagen, hon har alltid undrat själv. Tiderna var kanske så då, att man ville framhäva hjältekonungen, grundaren av stormakten Sverige, den moderna krigskonstens fader – som var ute i fält en stor del av sin regeringstid. Han lät ju visserligen grunda Nystad 1617, Nykarleby och Gamlakarleby 1620, Torneå och Göteborg 1621, men… Int´ veit´ ja´. Det sägs att Lützen var endast en av tankarna bakom datumet, men vilka de andra var sägs inte. Å andra sidan – vilket annat datum hade man kunnat välja? ”En dag att hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv” – citat av nämnda SFP-boss på första festen.

Gustav II Adolf avbildad på väggen i Brostugan i Nykarleby

Firandet och dagens ursprung blev ganska så eldfängt på 1930-talet (bl.a. språkstridigheter), så firandearrangemangen överflyttades till Finlands Svenska Folkting. Denna institution är en lagstadgad organisation som arbetar för det svenska språkets ställning i Finland på olika sätt. Representationsförsamlingen på 75 personer väljs i samband med kommunalvalen och där finns folk från alla politiska partier.

Festerna på Svenska Dagen var inte så allra värst populära på 1960-talet, OO minns inga. OO:s första fest – som hon kommer ihåg – var desto högtidligare: hon stod hedersvakt iklädd folkdräkt på president Urho Kekkonens ena sida vid festen i Lovisa 1979. Den store UKK satt i sin stol och såg inte alltför alert ut, kunde hon konstatera.

OO är inte någon flitig festdeltagare, delvis av geografiska skäl. Lättja kan också nämnas som bidragande faktor. Huvudfesten 2018 kunde hon se i TV, den var i något mer uppsluppen stil på Åbo svenska teater, med diverse prisutdelningar och en hel hop finlandssvenska artister (som det finns en hel del av). I år blir det också TV-sändning, nu från Svenska Teatern i Helsingfors. OO tänker sig två fester i år: hon skall få ändan ur vagnen och ta sig till festen i Borgå, hinner troligen lämpligt hem tills det blir dags för televisionsfestbetraktande.

Men: firandet omfattar en hel vecka nuförtiden. Fira och fira, målet är bl.a. att göra finlandssvensk kultur känd också i rent svenskspråkiga kretsar, bjuda på trevligheter på svenska. I Borgå ordnas författarkväll, filmen om Ted Gärdestad visas, det ordnas teater för både barn och 70-plussare (Josefin, 70+) – och på lördag eftermiddag är det en intim konsert i Runebergs hem, med hans tonsatta dikter.

OO skulle delta i mycket mer, om hon bodde på gångavstånd. Nu kör hon bil till torget i stan, till denna byggnad,bänkar sig i salen med Lennart Segerstråles målning på väggen (hoppas kunna återkomma till den)lyssnar på komikern Alfred Backa (uppvuxen i samma kommun som OO, men i andra ändan och betydligt senare):Festtalet (det skall vara festtal) hålls av ”direktören Sören”, som nu lagt sångarkarriären på hyllan (nästan) och är kulturdirektör på heltid. Han har gjort rollen som Javert i ”Les Miserables” över 200 gånger, både på svenska och på finska. Lillkung är efternamnet.Och så sjunger vi ”Modersmålets sång” till slut, det får inte missas på en enda svenskadagsfest. ”Hur härligt sången klingar, på älskat modersmål…”

 

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 60 818 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.