Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Hundraårsdagen

Solen skymtade fram lite försiktigt över horisonten och mellan trädtopparna, en liten förmiddagsvandring med kameran visar trädgården i småvinterskrud. Inget skidföre att tala om, men det behövs inte ännu heller.

Den här abies-”granens” gren skulle platsa bra inomhus under julen, men det håller liksom inte…Midsommarrosen, ‘Plena’, årets ros 2017, har gjort nypon. Hoppas den har gjort en massa blomämnen också…

Astilbe kan vara nästan lika vacker vinter som sommar…

Den här hortensian, ‘Early Sensation’, håller på att växa oss ur händerna. Den skall klippas rätt kraftigt om de omgivande växterna skall ha någon chans. Vi får se, den är ju vacker…

Den här hortensian får växa så mycket den bara vill! Kuutamohortensia (=Månskenshortensia) på finska, Tidig Syrenhortensia på svenska, konstigt nog. Ni skulle se när den blommar, den är nästan självlysande! Men solpanelerna på taket är frostnupna idag, producerar inte ens en ynklig liten del av en kilowattimme.

Några solstrålar lyckades kameran fånga på nedre delen av körsbärsplommonträdet. Det gav god skörd i år. Första skörden, får något år sedan, bestod av 14 stycken.

Kameran riktades uppåt, hittade några rönnbär och blå himmel…

… blått och vitt i björk- och talltoppar.

Eken lutar, den har varit trängd av andra träd. Ser ni en skylt som hänger där, svart, oval? Där finns text!

Den japanskinspirerade dammen med sina röda portar, två små ”tempel” och den ena av de två hemlockarna som bara växer och växer. Omgärdad med nät med tanke på harar och andra intresserade djur som vi tack och lov (ännu) inte har så många av. Tre växthus i bakgrunden.

Krukan har inte befriats från sina femtungor, den får behålla dem hela vintern. Med mycket snö kan det bli ganska så intressant!

Bakom nyponen (troligtvis ‘Splendens’, Valamorosen som ingalunda har något med Valamo att göra, mera med vallmo) skymtar infartsvägen som omges av rätt så stora rabatter kantade med stora stenar.

Julen kommer sakta men säkert till huset. Det tänds lite mer inne och ute var och varannan dag. Fotosessionen tog sin modiga halvtimme, fingrarna protesterade. Kosan styrdes inåt, till brasan, tekoppen och traditionellt firande av Finland med blåvita ljus. I skrivande stund är det två timmar kvar tills balen börjar. OrdOdlaren brukar räkna hur många av gästerna som skulle hälsa på henne om de skulle träffa henne på gatan. Det brukar bli en knapp handfull, ibland enbart en. Så högt uppe på stegen står hon ingalunda…

Skräp samma. Betydligt skönare att bokstavligen sitta i yllestrumpor och följa med det hela. Inre filé av hjort på kommande! Trevlig Självständighetsdagskväll på er alla! I morgon är det då Annandag Självständighet…

100 år – lite familjehistoria

Storfurstendömet Finland, i början av december 1917. Hur mycket kunde man följa med det politiska läget i den lilla avlägsna byn i Österbotten, ca 50 kilometer nordost om Vasa? Läste man Wasabladet eller Wasa Posten? Kanske 34-åriga Anders gjorde det. Höggravida Anna-Maria hann knappast, med en 4-, en 3- och en knappt 2-åring i kjolarna. De hade köpt det lilla jordbruket med vidhängande stuga 1913, med pengar som Anders tjänat ihop på två resor till ”Amirika”. Inga släktingar i byn, de närmsta bodde på över 20 kilometers avstånd.

15 november hade lantdagen förklarat sig inneha den högsta statsmakten i Finland, alltså monarkens maktbefogenheter. Efter ytterligare jobb av makthavarna i den (avsides) belägna huvudstaden gav senaten sin proposition om republikansk regeringsform 4 december, med självständighetsförklaringen som förord. Anna-Maria födde den dagen sin andra son och sitt fjärde barn, troligtvis en mörkhårig liten krabat. Sammanlagt föddes 81046 barn det året. 588 av dem torde leva ännu. Dock inte Anna-Marias och Anders´ son, OrdOdlarens far.

Vad betydde självständigheten för den unga familjen där, långt borta från maktens korridorer? Inte ens de obehagliga händelserna några månader senare nådde och berörde byn, vad OO vet. Där bodde ett dussin småjordbrukarfamiljer, jämbördiga i sitt slit på sina inte alltför stora jordlotter. Sjukdomar och olyckor drabbade desto mera:

Anders avled våren 1926 i sviterna av de sjukdomar han ådragit sig ”over there”. En 12-åring och en 9-åring var helt plötsligt ansvariga för ”karasysslorna”. En lillasyster hade kommit till 1920. De två äldre systrarna avled i ”lungsoten”, tuberkulos, 1936 och 1938. När kriget bröt ut 1939 var båda bröderna inkallade, OO:s pappa åkte på magen nedför trapporna några våningar i Sandhamn (utanför Helsingfors) i samband med de första bombningarna, med små skavanker som följd. Storebror omkom några månader senare på Karelska näset när ett hus han befann sig i rasade. Farmor och Faster kämpade på därhemma. Pappas tid i kriget blev lång. Han tog aldrig i ett vapen efteråt.

Sommaren 1943 blev det både förlovning och vigsel för OO:s föräldrar, troligtvis under en och samma permission. De två cyklade 20 kilometer till prästgården, klädde upp sig i finkläderna de hade på pakethållaren (bruden var skräddare till yrket), fick ett fång dahlior av en bekant och prydde sig och sade ja. Bruden fick bl.a. en pappershatt som gåva av sin färske make!

Republiken Finland firade 30 år, men knappast avbildades hemgården av den orsaken. Anna-Maria med barnbarnet, OO:s storasyster i famnen, föräldrarna till vänster, Faster och grannen/väninnan till höger. Faster och farmor huserade i husets västra och vänstra halva, den unga familjen bodde i högra halvan. När OO föddes hade familjen flyttat en hel kilometer söderut. Där växte systrarna upp och hade sina duster (på gott och på ont) med pappa. Han var närmast arbetsnarkoman, hade sina principer och värderingar och bestämde över arbetstider och -uppgifter.

Att backa med traktor och släpvagn är inte lätt. Pappa slog sig på knäna och gapskrattade åt dotterns försök. Resultat: hon klev av traktorn med orden ”Kör själv”. Tonåringen ville ligga och sola emellanåt, pappa älskade att komma smygande med en groda i handen och slänga den på den varma ryggen – och han fick lägga benen på ryggen. När dottern blev snabbare var det inte lika roligt för honom länge…

En födelsedag har stannat väl i minnet. Torrhö (dammigt, från s.k. nylindor) skulle in i fyra lador. Pappa samlade ihop och lyfte in höet med traktor, dottern kom efter och bredde ut, saltade och packade in i hörnen. Vi jobbade aldrig vid samma lada. När allt var klart och vi träffades mot kvällen hälsade pappa/arbetsledaren:”Du ser ut som en sotare!” Det var det årets födelsedagspresent.

Idag skulle ”tvådagarsryssen”, som han fick heta i våra ordväxlingar emellanåt, ha fyllt 100. Men han ”nöjde sig” med 75, bruten av några invalidiserande sjukdomar. Men både han och republiken hann begå 75-årsdag före.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 953 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.