Nu skall det firas!

Vi gratulerar Barbro idag! Och Barbara. Vänligen, räkna: hur många känner du? Kallar du dem B så som de officiellt heter, eller blir det Babben, Baba och Baaba, eller… Ordodlarens Barbror, såna som hon hälsar på och som säger hej tillbaka, kan räknas på en hand. Hur i alla dagar…

Sankta Barbara, en av de fjorton heliga hjälparna, levde i Libanon på 300-talet, martyr. Hur hon blev så, eftersom hennes pappa ville skydda henne från den onda världen och höll henne inne i ett torn, det är något oklart, åtminstone för OO. Legenderna om henne kom först på 700-talet. Hon tycks vara skyddshelgon för folk som hanterar explosiva ämnen, om denna snabba läsare fattat rätt.

Namnet Barbara kommer från grekiskan, ”en som talar ett obegripligt språk”, alltså inte grekiska. Sen blev det ju att en barbar är – en barbar. Vildsint marodör, råskinn… Vi är alla barbarer – hur många av er läsare kan grekiska?

Har ni annars blivit bekanta med Barbara, hon som har en rabarberbar som gästades av barbarer, och som hade en granne som var barberare och serverade öl?

Bäst på tyska, med skägg (Bart) och ör (Bier)…

Barbro Larsson, Barbro Svensson, Babben och Lill.Babs, en tidig idol och en nutida frejdig gotländska som OO ogärna missar. Och förstås Bang, Barbro Alving, kärringen mot strömmen – en sådan ville OO en gång vara, när hon läste alla kåseriböcker hon kom över, alla Bangs, till exempel. Tittande i backspegeln kan tangentknäpparen bara konstatera att önskningen har uppfyllts på många plan. Tamme sjusingen, det hade OO inte tänkt på på en tid. Kärringen mot strömmen, roligt!

Så kommer en bild till, tagen 4 augusti 2009:

Damen på bilden är inte tillfrågad, men hon hör till dem som får fira idag. Grattis! Den dagen firades OO… Bilden är från Borgå, några av de kända strandbodarna till vänster, fotografen har ryggen mot ån. I bakgrunden till höger ”slottet”, det hus där kejsar Alexander I övernattade i samband med Borgå lantdag i mars 1809. Han lovade att storfurstendömet, lösryckt från Sverige, skulle få behålla sina lagar, sin religion och sina språk. Samt uttalade de viktiga orden: ”…upphöjd för framtiden bland nationernas antal…” Är inte säker på om tsaren stapplade ner till ån, men om han gjorde det så skedde det här…

En hel del personer har/har haft födelsedag idag. OO:s pappa, till exempel. Dottern kallade honom ibland, i brist på annat lämpligt uttryck, ”tvådagarsryss” eftersom han föddes 1917, två dagar före Finlands självständighetsförklaring. Sidu bara, så fick hon fram det också. Finland fyller 105 år i övermorgon! Fram med Finlands flagga, åtminstone något blåvitt!

1867 föddes Elvira Madigan (började du nynna nu? Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann, sorgeligast är….”) och 1963 föddes Sergej Bubka (nu hoppar du stav, men Armand Duplantis, Mondo, hoppar högre…).

Kanske en av dagens jubilarer firar här? Bilden är tagen 2 januari 2013, där var varmt och skönt i lä från vindarna från fastlandet, med Medelhavet vid fötterna. Grattis! Hoppas vädret där söderöver är behagligt! OO kollar på ett annat håll.

Lite bloggpaus. Återkommer om cirka ett dussin dagar.

Vandra bland bunkrar och stenar

Finlands största byggnadsverk genom tiderna. 1200 kilometer. som mest jobbade 35 000 man med byggnationerna, under några månader också flera hundra svenskar. Salpalinjen, Finlands lås, en mur mot öst. Har aldrig behövt användas som det befarades.

Utsikt från Harjun Hovi (se de två senaste inläggen). Ni kan skönja ett grönt band tvärs över bilden, bäcken Ravijoki. En massa grå ”tänder” kan anas längs den. Pansarhinder/stridsvagnshinder.

Här traskar gänget iväg längs hindren. Det är gamyhliad och två uppgifter väntar längre fram, vid det höga berget Vahtivuori (Vaktberget). Stenarna härstammar från det berget, varje sten väger cirka tre ton, två tredjedelar under markytan. Sammanlagt byggdes över 200 kilometer (=cirka 350 000 stenar) såna här hinder på utvalda delar längs linjen, mest i söder.

Plus olika slag av bunkrar och försvarspunkter, flera med inkvarteringsutrymmen för några tiotal soldater, på strategiska ställen i terrängen. Byggandet påbörjades redan i april 1940, efter vinterkriget, som avslutades 13 mars. 1100 lastbilar (hälften av alla sådana i Finland), 60 traktorer, en massa män och lottor deltog. Det behövdes ju mat, dryck, tvätt med mera också. OO vill tro att en del lottor gjorde byggnadsarbeten också…

Skyltar på Harjus huvudbyggnad. Den vänstra berättar att även svenskar deltog i byggandet, Svenska Arbetskåren. Övre skylten till höger berättar att Svenska Arbetskårens stab fanns i huset under angiven tid. Senare verkade staben för andra kustartilleriet här under hösten 1941. Svenskarna var cirka 900 man, de lär ha blivit verkligt chockade över att se det krigshärjade landet.

9 juni 1940 började man klyva Vahtivuori, för att bygga en ”bostad” för några tiotal soldater, utrustade med maskingevär. Konstruktionen i klyftan är av betong. De tävlande gamyhlerna 11 juni 2022 hade som uppgift att bygga en liten konstruktion av legobitar i mörkret i bunkern. Bitarna fanns i en förseglad påse, modellen utanför. Mission impossible. Skickligare personer än OO gjorde sitt bästa.

Betongen i många bunkrar hållfasthetstestades 2019. Befanns vara stadigare, bättre och mera hållbar än nyare konstruktioner. Det, ni!

Stenbrottet där ”magnetuppgiften” utfördes (se föregående inlägg) fungerar numera som allsångsplats och arena för andra program. Perfekt plats!

OO som är besatt av kartor har här försökt märka ut berget (lila) och pansarhindren, samt två bunkrar hon såg på skolområdet. Det finns fler, en del vet man inte alls om, men en var man tvungen att fylla med jordmassor, den hade blivit festtillhåll för eleverna, med en viss rasrisk.

Bunkern som är inringad med rött på kartan, nära djurstall och vagnslider.

Försvarsmakten basade över allt som hörde till Salpalinjen fram till 1980-talet. Nu har visst vissa kommuner fått överta, och nu händer det saker. Uppstädande, muséer, skylting – och vandringsled. Man kan starta vid Harju och gå denna Salpapolku (Salpastigen) i cirka 50 kilometer, via bunkermuséet i Virolahti till Salpalinjemuséet i Miehikkälä. Informationsbroschyren lockar med sevärdheter och övernattningsplatser…

OO har intill nu varit totalt okunnig om Salpalinjen, skäms nästan. Å andra sidan inföll skoltiden under den tid när man teg om såna här byggnationer, för säkerhets skull. Under fortsättningskriget, 16 juni 1941 till 19 september 1944 lyckades den finska hären stoppa fienden före Salpalinjen. Den utgjorde dock ett moraliskt stöd i ryggen och var bemannad med reserver och andra nyttigheter. OO:s pappa stred vid fronten under alla nämnda år… Om bara OO hade traskarsällskap och ork att vandra…

Flaggfunderingar

Finlands flaggas dag. EM i fotboll med Finland som ett av lagen (utsparkat). Flagcounter i bloggen. En del landsflaggor diskuteras fram i åratal, andra kommer som – ja, som en blixt från en klar himmel. Flaggor och deras medvetna – ibland omedvetna – symbolik är intressant!

Doris i Såka flaggade som man bör på Finlands flaggas dag: Den blåvita hissas på midsommarafton klockan sex, halas på midsommardagens kväll klockan nio. Tack för den snygga och somriga bilden, Doris!

Från OrdOdlarens besöksstatistik, maj 2021. Vände den 90 grader, korsflaggorna dominerar. Äldst av flaggorna i våra nordiska länder är Dannebrogen, Danmarks flagga, som damp ner från skyn vid slaget i Lindanäs 15 juni 1219. Platsen låg i landskapet Rebälä/Rävala, varför stadsnamnet senare blev Reval – eller Räffle, som det står i några äldre svenska skrifter. Nu har man återgått till det danska – staden heter Tallinn. Det ordet kan komma från Taani Linn, danskborgen. Lindanäs är vackrast, kanske inte på estniska (lind = pärm, udde eller näs = neem).

Knyck i den obefintliga flätan! Tillbaks till huvudfåran (njaä, sidobenan på huvudet är också obefintligt krokig och flyttbar. Korsordsmakarnas ordassociationer…)

De nordiska länderna har korsflaggor, skall symbolisera samhörighet. Åtminstone var det ett av argumenten när Finlands flagga diskuterades fram. Det förvånade OO att proportionerna varierar så pass mycket. Här en bild där alla flaggors höjder är lika stora:

Av av OO oavhängiga orsaker rymdes inte Finlands flagga med, men klart är att den blåvita är längst, tätt följd av den blågula. Flaggans storlek är ju beroende av flaggstångens längd, men proportionerna är fastslagna. Finlands flaggas ”mått” är 11:18 (korsets bredd 3), Sveriges 10:16 (korsets bredd 2). Dannebrogens mått fastställdes 1893, 28:37.

Sveriges flagga har anor från 1550-talet, färgerna från det lilla riksvapnet som utformades på 12-1300-talen. Sin slutliga utformning fick den ändå först efter unionsupplösningen med Norge. 1906 höggs färgnyanser och proportioner i sten. Svenska flaggans dag, 6 juni – numera nationaldag – kommer sig av att Gustav Vasa valdes till konung 6.6 1523 och en ny, mera demokratisk regeringsform undertecknades 6.6 1809. Nationaldagarna i andra länder är mer känslosamma, handlar om befrielse, självständighetsförklaringar…

Norges flagga (från 1821) bygger på Dannebrogen, proportionerna 16:22, korset 4 enheter. Någon ”Norges flaggas dag” finns veterligen inte, men det räcker gott och väl med 17 maj. Bilden i hjärnan av den dagen är rödvitblå, rödvitblå…

Island hade i början av 1900-talet en inofficiell flagga, ett vitt kors på blå botten. Det landets blåvitröda fastställdes 1944, och på självständighetsdagen 17 juni fladdrar flaggorna i den isländska blåsten. Proportionerna är 18:25.

Och så har vi ju Åland! Ingen nation, men dock en flagga (se i besöksstatistiken ovan)! Den fastslogs i november 1953. Proportionerna 17:26. OO måste alltid tänka till för de här tre flaggorna, vilken är vilken? Minnesreglerna minns hon aldrig. Så nu försöker hon igen: Åland liknar Sverige, Norge liknar Danmark och Islands ursprung är is i det blåa havet. Rött, blått vitt och lite gult. Återstår att se om hon lyckas och lär sig.

Storfurstendömet ville ha en egen handelsflagga i mitten av 1800-talet, och diskussionerna drog igång. Redan 1854 hade Zacharias Topelius skrivit, i barntidningen Eos: ”Finlands färger är blått och vitt”. 1863 publicerade han dikten ”Finlands flagga” i tidningen med det plurala namnet Helsingfors tidningar. Dikten börjar: ”Blås högt och fladdra fritt, vår glada duk i blått och vitt, vår sköna framtidsflagga…”. Topelius var mycket mer än en rar sagofarbror.

Färggrälen var häftiga. Rött och guld som i Finlands vapen, känt från 1580-talet (Vasa-ätten, hertig Johan i Åbo) eller blått och vitt, eller… I stridens hetta lär en debattör ha föreslagit att man blandar alla föreslagna färger, resultatet används. Torde kanske ha blivit en nyans av brunt… Lejonflaggan (ovan) användes från och till, men den var inte bra. I varje fall inte i aktern på en ångbåt. Röken svärtade det gula så pass att det blev oigenkännligt.

Kejsaren satte stopp för grälen 1896. Endast Rysslands vitblåröda fick användas.

Flaggdiskussionerna fortsatte ändå. Akseli Gallen-Kallela föreslog ett vitt kors på blå botten, men den kunde förväxlas med Sveriges (och dessutom fanns Islands inofficiella). En ”lärling” till honom vände på steken, och vips, där var det. I maj 1918 stadfästes Finlands blåvita, som Topelius förutspått (han avled 1898).

Finlands fotbollslandslags snygga och stiliga spelskjortor kan troligen ses på nytt sommaren 2022, i juli. Då deltar damerna i EM, spelar garanterat fler än två matcher. Utan coronarisker. Säger relativt fotbollsointresserade OrdOdlaren.

Om att hindra smittan

En pestsmitta kom hotande från öster. Finland – egentligen förstås kungariket Sverige – som nyligen naggats i kanterna ytterligare en gång på kort tid ville inte ha in smittan, framför allt inte i den nygrundade staden Lovisa. Där byggdes befästningar, där fanns säkert en massa folk.

Vad gjorde man? Jo, man tog i med kraft. Starka militärposteringar sattes ut vid alla gränsövergångar, sex man med skarpladdade gevär. Ordern var: be ekipaget vända. Om uppmaningen inte åtlyddes gällde plan B: skjut hästen! Plan C: skjut karln som envist försöker. Om flera personer, ”skjut dem för huvudet” – vad det nu sen betydde.

Endast vid huvudvägen (som nu kallas Kungsvägen i den mån den finns kvar), i Abborfors, cirka 20 kilometer öster om den nya staden tillät överfart, efter granskning och eventuell karantän. Lovisa stads historia: ”Den stränga bevakningen vid gränsen visade sig vara effektiv: pesten nådde inte vårt land, och efter några år kunde man upplösa den karantänanstalt som anordnades i Abborfors”. Ingen statistik över hur många skott som avlossades och mot vad finns tillgänglig.

Hade politikerna det i tankarna när Nylands gränser stängdes i mars 2020? Inga skarpa laddningar, men nog polis, militär och bommar. Mellan 27.3 och 19.4 2020 skulle man kunna motivera varför man ville överskrida gränsen. OO hade inga sådana behov, inga erfarenheter. Torde ha hjälpt i viss mån, smittan hölls kanske bättre i storstadsregionen på det sättet. En av gränsposteringarna fanns på samma ställe som för 250 år sedan. Men ändå inte riktigt.

Den här bron byggdes över Kymmene älvs västra arm på 1920-talet. En betongbro i ett stycke, 49 meter. Byggdes med hjälp av bl.a. linbana, en av de första broarna i sitt slag i Finland, blev museibro på 1980-talet. Gränsbron från 1700-talet fanns drygt 100 meter norrut och gick över till en ö i älven, Germundsö. Ryssland hade bro till ön från sin sida, de brofästena kan ännu skönjas, sägs det.

Den gränsövergången gällde från 1743 till 1808-09, och blev mycket berömd och besökt. Sveriges drottning Fredrika och den ryska kejsarinnan Elisabet möttes där 1802 – de var systrar. Där fanns lättare försvarsanläggningar, ett posthus, bl.a. Tyvärr är det ”år och dag” sen OO senast besökte platsen. På 1960-talet byggdes en ny bro en god bit söderut, och för ungefär tio år sedan byggdes präktiga broar lite söder om den, i samband med motorvägsbygget. Där stod gränsvakterna för ett knappt år sedan.

Nu diskuteras tuffare tag vid riksgränser, men nu är det väl bara ”testtanter och -gubbar” som kommer att tvinga alla till provtagning. Men om man smiter? OO undrar.

Andra sjukdomar har inte kunnat hejdas lika effektivt. Ryska snuvan drabbade världen 1889-91. Den bredde ut sig över Finland på en månad. Sen kom spanska sjukan. Förr kunde man se bra hur spridningen gick: längs järnvägen, älvar, vägar…

För hundra år sedan försökte man förbjuda större massmöten, marknader, torgdagar, danstillställningar, biografteatrar – landshövdingarna skulle verkställa förbuden i sitt område. Det gick som det gick, en del förhöll sig passiva och menade att det var lönlöst att kämpa emot. Folk protesterade: då kan man också förbjuda tåg och spårvagnar! Skolor? Jo, några stängdes. Men mest på grund av att så många lärare och elever hade insjuknat.

Botemedel? Vila och grundvård, nya provisoriska sjukhus togs i bruk, men det rådde ofta personalbrist. Brännvin som botemedel satt envist kvar – och i Finland rådde förbudslagen från första juni 1919, totalförbud mot försäljning och nyttjande av rusdrycker. Men läkare kunde skriva ut recept, apoteken hade av varan.

Maria sjukhus i Helsingfors fick en donation på 20 liter konjak som delades ut till patienter. ”Behandlingen fick till stånd bara en tillfällig, inbillad förbättring, men någon verklig effekt hade den inte”, konstaterade en läkare.

OO har under sin livstid inte drabbats av ”Asiaten” 1957-58, inte av ”Hongkongen” 1968-69 heller. ”Moskoviten” 1977 visste hon knappt om, senare fågel- och svininfluensor gick också obemärkt förbi. Få se. Konjaksflaskan finns i beredskap…

Finland 103 – och Nikolaus

”Allvarsamt och ackurat, såm tå moffa foll o skollan”, så firar vi finländare idag. 6 december, 103 år sen självständighetsförklaringen. I år inte med parader, presidentbal (i TV) och fester, men vi tänder blåvita ljus, lyssnar på finsk musik (Sibelius Finlandia, bl.a.) och ser på högtidliga TV-program – och äter gott. Citatet? Med allvar och exakt, som när morfar föll från vindsvåningen!

Det brinner många ljus idag! Gummorna från Andersböle och paret från Lappträsk är stumma av beundran.

Dagens namnsdagsbarn kommer helt i skymundan. Grattis, alla som heter Nils, Niklas, Nico, Nicole, Nicolina och Nikolaus! Sankt Nikolaus, som på många håll i världen är det populäraste helgonet efter jungfru Maria. Speciell också för att han dog en naturlig död, inte som martyr. Han avled 6 december 343 eller 345, född cirka 280 enligt vår tideräkning. Han levde under den tid då de värsta förföljelserna mot de kristna sköljde över Romarriket, deltog i det första kyrkomötet i Nicaea 325 – nej, nu censureras religionsläraren!

Foto ur en bok. Det passar ju utmärkt med att ta med ankaret som håller boksidan öppen. Snygg manick!

Nikolaus föddes i ett välbärgat hem, blev tidigt föräldralös och flyttade till sin morbror i Myra, Lykien – en rundad halvö i södra Turkiet, nära Rhodos. Han började tidigt med att spendera sina rikedomar i form av nattliga anonyma gåvor till folk som hade det svårt. Han företog en vallfärd till Egypten och det heliga landet, och på återfärden råkade resenärerna ut för en häftig storm. Alla fruktade förlisning, men till följd av Nikolaus böner och till sjömännens förundran lugnade vågorna sig. Därefter levde han som biskop i Myra till sin död och ägnade sig speciellt åt fattiga och sjuka, fortsatte att ge gåvor i hemlighet.

Efter hans död rann det parfymerad olja ur skrinet med hans reliker i Konstantinopel, likaså i Myra, påstås det. Och oljan var förstås undergörande. Huvuddelen av hans jordiska kvarlevor finns sen 1100-talet i Bari, Italien, i kyrkan San Nicolà. Han dyrkades främst i Grekland, men bl.a. via grekiska i europeiska kungahus ingifta prinsessor (där fick OO till det) spreds dyrkan.

Sankt Nikolaus är beskyddare för – håll i er nu – barn, sjömän, fiskare, köpmän, studerande, lärare, resenärer, falskeligen anklagade personer, prostituerade, ångerfulla tjuvar, apotekare, bågskyttar och pantbanker (!). Dessutom räknar flera städer och länder honom som skyddshelgon, bl.a. Neapel och Ryssland. I Nederländerna började han hyllas som Sint Nicolaas som senare drogs ihop till Sinterklaas, och han kommer med nattliga gåvor till barnen 5-6 december. Han har röd biskopsmitra, vitt långt skägg och en elegant röd mantel. Emigranter tog honom med sig till Amerika – Santa Claus! Mitran blev så småningom en luva lite här och där…

OrdOdlaren besökte gamla Valamo i Ladoga för 30 år sedan, inte riktigt påläst. Fick chans till lite egna äventyr, cyklade omkring på sightseeing med ett gäng glada ryssar på ön. Det var lite besvärligt, varje gång hon bromsade låste sig bakhjulet, löse sig med en spark bakåt… OO kunde besöka den här kyrkan då, via två-tre trevliga träbroar.

Kyrkan var full av hantverkare, restaureringen torde ha blivit klar 1998. Byggnaden skapades 1853 av den berömda kyrkoarkitekten Alexej M Gornostajev, som något senare (1868) ritade Uspenskijkatedralen i Helsingfors. Likheter kan skönjas. Det officiella namnet är Pyhän Nikolaoksen skiitta (skit på ryska, skiti på grekiska, översätts ofta till sidokloster – det finns många sådana på Valamo), eller helt enkelt Nikolski. ”Varför här?”, frågade turisten. ”För sjöfararna”, förklarade de ryska följeslagarna på rudimentär engelska. Hon visste inte då om vare sig sjöfartsbeskyddare eller Rysslands skyddshelgon.

När man kommer sjövägen till huvudklostret ser man Nikolski så här, med huvudklostret i bakgrunden. Vägen mellan dessa två är ungefär en kilometer, i den djupa och långa viken som mynnar mot nordväst.

En annan bildvinkel på dagens installation. Glad självständighetsdag, finländare! Läsare i andra länder: Tänk på och läs lite om Finland idag!

Elias – skräddare, skidare, professor (med mera)

Skolgång: Ett år där, två år där, en månad här, sen privat. Däremellan kringvandrande skräddare, apotekslärling, universitetsstudier varvade med informatorsjobb, vandringsinsamlingar, läkarjobb. Läkare, folkupplysare – till slut folkdikts- och språkforskare, professor. Verkligen många strängar på den kantelen!Dessutom var ju instrumentet betydligt enklare på 1800-talet, troligen fem- eller åttasträngat. Elias Lönnrot (1802-1884) upplevde troligen ingen kantele av den här typen.

Inledde med en kortfattad cv för denna kulturella storman. Under universitetsstudierna vid den kejserliga Akademien i Åbo på 1820-talet blev han bekant med många av nationsbyggarna och mecenaterna i Storfurstendömet – och dessas sociala kontakter. På rätt plats i rätt tid, rätta kontakter – förvånansvärt många läkare ingick i nätverken. En av dessa var Zacharias Topelius d.ä (Obs, ”sagofarbrorns” pappa!); den här nykarlebybon var fascinerad av runosånger och hade samlat in en hel del sånger om bl.a. Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen.

Ett och fem blev sju, och snart nog sändes den tvåspråkiga ynglingen ut för att samla in sångskatten om finnarna förr i världen, den historia som ”nationsbyggargänget” trodde fanns. Ett folk med lång gammal historia skulle skapas!

Lönnrots första resa, 1828, gällde endast dåvarande Storfurstendömet, fram till Ladogas stränder. Varför just han? Tja, följande lär han ha utmärkts av: enkla vanor, pliktmedvetenhet och nyfikenhet. Dessutom var han anpassningsbar och hade en smittande humor, var glad till lynnet. Han var praktiskt lagd med en självdisciplin som gjorde att han inte blev utbränd – om ett sådant uttryck fanns då. Dessutom var han musikalisk, hade alltid flöjt i fickan på sina resor – och han hade utarbetat ett eget enkelt notsystem! Han byggde sig också en egen kantele. Hans egen diktarförmåga utvecklades i runosångstil. Med störstaste säkerhet har han både klippt och klistrat och lappat på de insamlade sångerna för att åstadkomma helheten Kalevala.

Samlandet pågick i femton år, med ordentliga pauser för sammanställning, övrig skrivarverksamhet, och, förstås, läkarjobb. En del insamlingsresor var samtidigt vaccinationsresor. En resa avbröts av en koleraepidemi där alla läkare behövdes. Resor, ja. Han hade tre ”färdmedel”: fötterna, diverse roddbåtar och skidor vintertid. Vägar och övernattningsplatser fanns ingalunda lämpligt utplacerade. Granar och små uthus gav inte alltid så bra skydd för väder, vind och vilddjur. Hur visste han åt vilket håll han skulle gå?

1833 anställdes han som läkare i Kajana och förblev så till 1854 då han blev professor vid kejserliga Alexandersuniversitetet – i finska. Läkaren Lönnrot vandrade vida omkring fram till 1845. Mest rörde han sig i trakterna mellan Finlands nuvarande östgräns och Vita Havet och mellan sjöarna Onega och Ladoga. Under en resa på fem månader traskade han 800 kilometer. Längsta resan sträckte sig till Enare, Kolahalvön och Archangelsk – han avvek sen från ”sällskapsresan” – två andra personer – och tog sig söderut till vespernas områden, sydost om nämnda sjöar. Den sista resan var minst strapatsrik, till Estland och Ingermanland, där han vistades länge i Dorpat – Tartu.1949 gifte han sig med Maria, 20 år yngre. Av de fem barnen uppnådde endast ett vuxen ålder, hon avled 1915 i – Siena, Italien, är begravd där. Professor i finska var han fram till 1862. Skrev och skrev och utvecklade det finska språket, han räknas som det finska skriftspråkets andra fader. Den första fadern, Michael Agricola på 1500-talet, använde ca 8000 ord. Lönnrots finsk-svenska lexicon från 1880 omfattar över 200000 ord. Den moderna finska ordboken från 1960 innehåller ca 210000.

Som läkare skrev han små böcker och häften i folkhälsoupplysningssyfte. Han propagerade för ett läkarhus i varje by, en barnmorska i varje socken (bekant för nutiden?). Han arbetade för finska som ett officiellt språk, för skolor och för kultur på finska, som så många av sina samtida. Han kämpade också för större nykterhet. Han behövde nya ord, skapade dem själv. Några få exempel: pöytäkirja (=protokoll, rakt översatt bordbok), äänioikeus (rösträtt), monikko (pluralis), laskimo (ven)…

Hans eget språk? Det hävdas att han pratade finska i barndomshemmet i Sammatti, men skolgången gick på svenska – det fanns inte finska skolor i hans barndom (även om finska levnadsteckningar påstår att han gick i skola i Tammisaaren pedagogia, Turun katedraalikoulu, Turun Yliopisto – och en månad i Porvoon lyseo…). Universitetet i Helsingfors fungerade också på svenska. Med sin hustru och sina barn pratade han svenska, och mot slutet av sitt liv lär han mest ha använt svenska, eftersom ”jag har inte hunnit tillägna mig alla nya former som det finska skriftspråket har utvecklat”. Så sade den på sin tid mest fullständigt tvåspråkiga kulturpersonligheten, professor emeritus i finska i 20 år fram till sin död 1884. Åstadkom mycket mer än vad som rymts här.