Hundraårsdagen

Solen skymtade fram lite försiktigt över horisonten och mellan trädtopparna, en liten förmiddagsvandring med kameran visar trädgården i småvinterskrud. Inget skidföre att tala om, men det behövs inte ännu heller.

Den här abies-”granens” gren skulle platsa bra inomhus under julen, men det håller liksom inte…Midsommarrosen, ‘Plena’, årets ros 2017, har gjort nypon. Hoppas den har gjort en massa blomämnen också…

Astilbe kan vara nästan lika vacker vinter som sommar…

Den här hortensian, ‘Early Sensation’, håller på att växa oss ur händerna. Den skall klippas rätt kraftigt om de omgivande växterna skall ha någon chans. Vi får se, den är ju vacker…

Den här hortensian får växa så mycket den bara vill! Kuutamohortensia (=Månskenshortensia) på finska, Tidig Syrenhortensia på svenska, konstigt nog. Ni skulle se när den blommar, den är nästan självlysande! Men solpanelerna på taket är frostnupna idag, producerar inte ens en ynklig liten del av en kilowattimme.

Några solstrålar lyckades kameran fånga på nedre delen av körsbärsplommonträdet. Det gav god skörd i år. Första skörden, får något år sedan, bestod av 14 stycken.

Kameran riktades uppåt, hittade några rönnbär och blå himmel…

… blått och vitt i björk- och talltoppar.

Eken lutar, den har varit trängd av andra träd. Ser ni en skylt som hänger där, svart, oval? Där finns text!

Den japanskinspirerade dammen med sina röda portar, två små ”tempel” och den ena av de två hemlockarna som bara växer och växer. Omgärdad med nät med tanke på harar och andra intresserade djur som vi tack och lov (ännu) inte har så många av. Tre växthus i bakgrunden.

Krukan har inte befriats från sina femtungor, den får behålla dem hela vintern. Med mycket snö kan det bli ganska så intressant!

Bakom nyponen (troligtvis ‘Splendens’, Valamorosen som ingalunda har något med Valamo att göra, mera med vallmo) skymtar infartsvägen som omges av rätt så stora rabatter kantade med stora stenar.

Julen kommer sakta men säkert till huset. Det tänds lite mer inne och ute var och varannan dag. Fotosessionen tog sin modiga halvtimme, fingrarna protesterade. Kosan styrdes inåt, till brasan, tekoppen och traditionellt firande av Finland med blåvita ljus. I skrivande stund är det två timmar kvar tills balen börjar. OrdOdlaren brukar räkna hur många av gästerna som skulle hälsa på henne om de skulle träffa henne på gatan. Det brukar bli en knapp handfull, ibland enbart en. Så högt uppe på stegen står hon ingalunda…

Skräp samma. Betydligt skönare att bokstavligen sitta i yllestrumpor och följa med det hela. Inre filé av hjort på kommande! Trevlig Självständighetsdagskväll på er alla! I morgon är det då Annandag Självständighet…

100 år – lite familjehistoria

Storfurstendömet Finland, i början av december 1917. Hur mycket kunde man följa med det politiska läget i den lilla avlägsna byn i Österbotten, ca 50 kilometer nordost om Vasa? Läste man Wasabladet eller Wasa Posten? Kanske 34-åriga Anders gjorde det. Höggravida Anna-Maria hann knappast, med en 4-, en 3- och en knappt 2-åring i kjolarna. De hade köpt det lilla jordbruket med vidhängande stuga 1913, med pengar som Anders tjänat ihop på två resor till ”Amirika”. Inga släktingar i byn, de närmsta bodde på över 20 kilometers avstånd.

15 november hade lantdagen förklarat sig inneha den högsta statsmakten i Finland, alltså monarkens maktbefogenheter. Efter ytterligare jobb av makthavarna i den (avsides) belägna huvudstaden gav senaten sin proposition om republikansk regeringsform 4 december, med självständighetsförklaringen som förord. Anna-Maria födde den dagen sin andra son och sitt fjärde barn, troligtvis en mörkhårig liten krabat. Sammanlagt föddes 81046 barn det året. 588 av dem torde leva ännu. Dock inte Anna-Marias och Anders´ son, OrdOdlarens far.

Vad betydde självständigheten för den unga familjen där, långt borta från maktens korridorer? Inte ens de obehagliga händelserna några månader senare nådde och berörde byn, vad OO vet. Där bodde ett dussin småjordbrukarfamiljer, jämbördiga i sitt slit på sina inte alltför stora jordlotter. Sjukdomar och olyckor drabbade desto mera:

Anders avled våren 1926 i sviterna av de sjukdomar han ådragit sig ”over there”. En 12-åring och en 9-åring var helt plötsligt ansvariga för ”karasysslorna”. En lillasyster hade kommit till 1920. De två äldre systrarna avled i ”lungsoten”, tuberkulos, 1936 och 1938. När kriget bröt ut 1939 var båda bröderna inkallade, OO:s pappa åkte på magen nedför trapporna några våningar i Sandhamn (utanför Helsingfors) i samband med de första bombningarna, med små skavanker som följd. Storebror omkom några månader senare på Karelska näset när ett hus han befann sig i rasade. Farmor och Faster kämpade på därhemma. Pappas tid i kriget blev lång. Han tog aldrig i ett vapen efteråt.

Sommaren 1943 blev det både förlovning och vigsel för OO:s föräldrar, troligtvis under en och samma permission. De två cyklade 20 kilometer till prästgården, klädde upp sig i finkläderna de hade på pakethållaren (bruden var skräddare till yrket), fick ett fång dahlior av en bekant och prydde sig och sade ja. Bruden fick bl.a. en pappershatt som gåva av sin färske make!

Republiken Finland firade 30 år, men knappast avbildades hemgården av den orsaken. Anna-Maria med barnbarnet, OO:s storasyster i famnen, föräldrarna till vänster, Faster och grannen/väninnan till höger. Faster och farmor huserade i husets västra och vänstra halva, den unga familjen bodde i högra halvan. När OO föddes hade familjen flyttat en hel kilometer söderut. Där växte systrarna upp och hade sina duster (på gott och på ont) med pappa. Han var närmast arbetsnarkoman, hade sina principer och värderingar och bestämde över arbetstider och -uppgifter.

Att backa med traktor och släpvagn är inte lätt. Pappa slog sig på knäna och gapskrattade åt dotterns försök. Resultat: hon klev av traktorn med orden ”Kör själv”. Tonåringen ville ligga och sola emellanåt, pappa älskade att komma smygande med en groda i handen och slänga den på den varma ryggen – och han fick lägga benen på ryggen. När dottern blev snabbare var det inte lika roligt för honom länge…

En födelsedag har stannat väl i minnet. Torrhö (dammigt, från s.k. nylindor) skulle in i fyra lador. Pappa samlade ihop och lyfte in höet med traktor, dottern kom efter och bredde ut, saltade och packade in i hörnen. Vi jobbade aldrig vid samma lada. När allt var klart och vi träffades mot kvällen hälsade pappa/arbetsledaren:”Du ser ut som en sotare!” Det var det årets födelsedagspresent.

Idag skulle ”tvådagarsryssen”, som han fick heta i våra ordväxlingar emellanåt, ha fyllt 100. Men han ”nöjde sig” med 75, bruten av några invalidiserande sjukdomar. Men både han och republiken hann begå 75-årsdag före.

Föregångarkvinnor 14

En nästan färdig gryta puttrar på spisen. Några av ingredienserna har gett upphov till en ny maträtt, den är redan på gång, andra får ta över den första. Systemet fortsätter om och om igen. Felkryddningar, misstag och nån olycka inträffar, men ”kokerskan” går glatt vidare. ”Mellan varven” dyker det upp smårätter, sådär i förbifarten. Sån var hon, OO:s föregångarkvinna nummer 14.

Vera Augusta Hjelt, 13.8 1857 – 23.4 1947, ”ett ovanligt men mycket aktningsvärt fruntimmer”. Sjätte barnet i en bildad familj i Åbo, det oaktat tyckte pappan (åtminstone tidvis lärare!) att det inte var så viktigt med flickors bildning. Att hjälpa till med renskrivning i landsarkivet och att katalogisera pappas bibliotek gick däremot bra. Mamman, som höll skola för flickor, invalidiserades 1863 av en olycka och blev arbetsoförmögen. Vera spelade piano och sjöng, men det var svårt att få tag i noter. Som sjuttonåring grundade hon då en musikaffär! Den levde i minst två år, hur det gick sen berättar inte historien. Veras pappa avled, och hon fick en frielevsplats på lärarinneseminariet i Ekenäs, därifrån hon utexaminerades 1881.

Efter något lärarår reste hon till slöjdseminariet på Nääs herrgård nära Göteborg, och fick slöjdlärarexamen 1885, den andra kvinnliga i skolans då ca tioåriga historia. Därefter flyttade hon till Helsingfors och grundade Pedagogiska slöjdanstalten, privat skola. Hon gjorde slöjdmodeller med lärarinstruktioner enligt den s.k. Nääs-pedagogiken, men någon tillverkare kunde inte hittas. Alltså grundade hon en fabrik med tillhörande ångsåg i Åggelby norr om Helsingfors. Hon var 33 år gammal.

Fabriken tillverkade också annat: pulpeter, möbler, den bärbara hyvelbänken som Vera patenterat 1886 – och hus. Finlands första koncept för färdighus. Tyvärr brann fabriken 1896, men Vera hann utveckla ett intresse som hon påbörjat 1888 med boken ”Qvinnan på praktiska arbetsområden”. Arbetarskydd. ”Smårätterna” i förbifarten var barntidningarna ‘Julhälsning/Joulutervehdys’ (utkom 1888-1902, distribuerades via skolorna) och ‘Sländan/Sirkka’ (utkom 1895-1905). Andra kvinnor medverkade, likaså Zacharias Topelius. Dessutom skrev hon sagor och en läsebok för folkskolan – mellan läxan och leken, en väl fungerande slogan!

Puh! Vid århundradeskiftet var Vera endast 43 år, en ny karriär stod bakom hörnet. Sedan 1889 fanns det yrkesinspektion i landet, kvinnoorganisationer arbetade på att det bör finnas en inspektör som speciellt har hand om kvinnor och barn, och en sådan inrättades 1903. Vera uppmanades att ansöka, och hon innehade tjänsten som yrkesinspektris (!) till 1917. Och oj, så det hände! Hon reste land och rike runt (OO skulle vilja veta hur, hade hon bil?), hon talade och förklarade och övertygade med sin goda verbala förmåga. Fabrikörerna stod nästan med mössan i handen och bugade och bockade:”Jo, javisst, vi skall åtgärda/förbättra/slutföra/se till…”. Ventilation, temperatur, hygien, mat, bostäder, med mera. Hon påtalade i ett föredrag 1906 att kvinnor i fabriksarbete behöver ”fysisk fostran”; det ledde till att ett gymnastikinstitut för kvinnor inrättades Varala i Tammerfors. Kvinnor köpte en villa för ändamålet, Wivi Lönn ritade en gymnastiksal som användes till 1978. Varala idrottsinstitut är landets äldsta.

Villa Varala, idrottsinstitutets ”hjärta” i den dag som idag är.

En ambulerande arbetsskyddsutställning ordnade hon ihop, den blev permanent och hennes huvudsyssla 1917 – 31. Den utgjorde länge rättesnöret för arbetssäkerhet och sociala reformer i Norden. Hon fick äretiteln intendent.

Nej, nej, det är inte slut ännu! Hon satt i lantdagen (obs, inte heltidssyssla då) 1908-17, och i socialutskottet arbetade hon för sociala reformer på alla upptänkliga områden: fångvård, mödravård, arbetslöshetsunderstöd… Hon röstade för åtta timmars arbetsdag 1917, mot partiets åsikt, och uteslöts, varpå hon avgick från lantdagen av fri vilja. Hon samlade in statistik om ”nålarbeterskornas” yrkesförhållanden och om arbetarnas utkomst 1902-09. Den statistiken utgjorde grunden när man började räkna ut levnadskostnadsindex 1921.

Ytterligare en ”smårätt”: När hon invaldes i lantdagen insåg hon att hon visste alltför lite om hur landet styrs. Alltså skrev hon ihop en lärobok i medborgarkunskap som utkom 1915, på svenska och på finska.

Hon bodde i ett ”bostadsaktiebolag” med två likasinnade kvinnor. Redan på 1890-talet ”upptäckte” hon skärgårdskommunen Bromarv, byggde sig ett litet sommarhus där som fortfarande fungerar som sommarstuga. Hon testamenterade sin kvarlåtenskap till bromarvmarthorna – hon hade ju förstås varit med och introducerat martharörelsen i Finland (som först hette ‘Bildning i hemmen’) 1899. Idag har bromarvmarthorna ett relativt nybyggt aktivitetshus som heter Villa Vera.

Vera var sällskapsmänniska. Hon spelade piano och dragspel, sjöng, skrev sånger och var en gästfri värdinna. Den närmaste vänkretsen bestod av en handfull kvinnor som snällt skämtsamt kallades ”vänskapsbolaget”. ”Jag har haft flera möjliga och omöjliga friare, den enda jag varit intresserad av hörde till den senare gruppen”.

Duracellbatteri var det, ja.

 

Föregångarkvinnor 13

”Ni kan aldrig bli lycklig som jurist, och för en kvinna är ändå känslan av lycka viktigast”. Så gratulerade dekanen för juridiska fakulteten Finlands första kvinnliga jurist 1906. 111 år senare skulle de orden kanske närmast klassificeras som trakasserier…

Agnes Amanda Lundell, 13.7 1878 – 17.9 1936, student 1899, dispens för juridikstudier samma år. Tog studierna 7 år? Nej, uppehåll 1902-04, i protest mot förtrycksåtgärderna i Storfurstendömet, i likhet med många andra juridikstuderande. Även om ekonomiska orsaker angavs officiellt. Resten av sitt liv ägnade hon åt att underlätta kvinnors liv, på otroligt många sätt.

På den tiden började de flesta manliga jurister sin yrkeskarriär som kopist (numera notarie) i senaten (≈regeringen). Agnes fick kämpa. ”Kvinnliga jurister har inga rättigheter”, var ett svar. Leo Mechelin, vice ordförande i senatens ekonomiutskott 1905-08 (=”regeringschef”) gav en viss hjälp. En av hans tankar var att furstendömet kunde profilera sig mot ”chefen i öster” som ett könsjämlikt område. Hon blev kopist i ett utskott. Foten var inne, men tuppfjäten framåt togs oftast först i sidled. Anhållan, avslag, anhållan, avslag. Ovannämnde LM blev förskräckt när hon anhöll om att bli protokollförare i ekonomiutskottet:”Regeringen! Ingen annan regering har en kvinna…”. Och tjänstedräkten, svart frack med grön sammetskrage och blanka knappar… Ny anhållan 1908, avslag, men tredje gången gillt, 1909. Som tjänstedräkt rekommenderades vit sidenklänning, men svart dög också.

Alla dessa år ägnade Agnes också åt att fungera som rättshjälpsbiträde i rådstugurätten i Helsingfors, att sitta med på rättegång i Raseborgs domsaga – och tredje anhållan om att få auskultera (åhöra rättegångar) vid hovrätten i Åbo godkändes. Då hade hon fullgjort ”plikten” som krävdes för att få avlägga domared, men det gick inte, det behövdes  en lagändring 1926. Hon fungerade ändå aldrig som domare. Hon fick, också efter mer än en anhållan, rätt att idka advokatverksamhet (trots sitt kön, en advokat skulle vara karl!) 1911. Två förbehåll: Hon skulle kalla sig enbart A. Lundell och titeln skulle vara hovrättsauskultant. Så verkade hon på Mikaelsgatan 2 i Helsingfors resten av sitt liv.

Agnes arbetade främst med frågor rörande kvinnor och barn. Om en första granskning av fallet visade att den manliga parten hade rätt vägrade hon åta sig det. Hon medverkade också till den nya äktenskapslagen 1930, som befriade kvinnan från sin makes förmyndarskap. Själv förblev hon ogift.

Hon var också aktiv, föreläste och skrev, i Kvinnosaksföreningen Unionen. Tydligen var hon kändis, eftersom hon avbildades/karikerades i åtminstone tre skämttidningar. Tecknare var i samtliga fall signaturen Ham, Signe Hammarsten Jansson, Tove Janssons mamma:

1935 fanns det 30 kvinnliga jurister i landet. Men vad hade hänt? Så här kunde man läsa i en studieguide, skribenten blev sedermera juridikprofessor (och var vän med Urho Kekkonen): ”Jag varnar dig dock, läsarinna, för att läsa dig till domare. Om du inte är en absolut toppbegåvning kräver sådana studier så hårda och långsiktiga ansträngningar, att du som representerande det svagare könet då utsätter din hälsa för alltför stora prövningar. Dessutom är jag rädd för att domaryrket, som i sin krävande betydelse är en mycket manlig sysselsättning vad gäller både studier och arbetsuppgifternas karaktär, kommer att göra att din kvinnlighet sätts på tillbakagång”. PUH! Krångelfinskan var verkligen svår att få bukt med. Någorlunda ditåt, alla nyanser kom inte bra fram.

Vad Agnes Lundell sa om det där vet vi inte. Men 1928, i en intervju för tidningen Astra, medgav hon att hon är lycklig med både sitt yrke och med sitt liv. ”Visst är mitt yrke krävande, jag har fått ta till all min intelligens och all min envishet för att ta mig fram. Som bästa avkoppling ägnar jag mig åt min kära trädgård”.

Var bodde hon? Troligtvis i Esbo, Alberga, där hon lät bygga ett hus, villa Arkadia, numera riven. I trevåningshuset  fanns bl.a. bageri och kafé. I Esbos numera helasfalterade tätort Alberga finns en ”gata” Agnes Lundells Arkad, som ändå snuddar vid en park. En betydande del av sin egendom gjorde hon till en fond för att befrämja trädgårdsodling – fortfarande delas ut pengar från den. En annan betydande del gick till en juridikprofessur  vid Åbo Akademi, hur det gått med den vet OO inte. Men åtminstone finns auditorium Agnes Lundell vid det universitetet.

Och ”efterkommande” finns det. Numera börjar de kvinnliga juristerna dominera på många officiella områden. Karlfolk tycks jobba privat, advokatbyråer…

Föregångarkvinnor 11

Olivia Mathilda. Matematiskt begåvad, stor teckningstalang. Fadern, bokhållaren, avled när hon var 16. Modern Mathilda stöttade och hjälpte på många sätt. Född 20.5 1872 i Tammerfors, avled 27.12 1966 i Helsingfors. Känd som Wivi Lönn, Finlands femte kvinnliga arkitekt, den första med egen arkitektbyrå. Belönad med professors titel 1959.

Efter högst ett år i industriskolan i Tammerfors uppmanade lärarna superbegåvningen att söka till Polytekniska institutet som extra elev (kvinnor var ju då ”extra” där…). Hon blev färdig arkitekt 1896. Efter små sessioner på studiekamraters byråer fick hon i uppdrag att rita en nybyggnad för flicklycéet i Tammerfors (där hon själv varit elev). Ett stipendium möjliggjorde att hon kunde resa till Skottland och studera skolbyggnader. Sedermera blev inte enbart en, utan ca 30 skolor till på hennes ritbord. Hon förnyade skolarkitekturen. Klassrummen och övriga utrymmen grupperades kring öppna salar där eleverna kunde vistas mellan lektionerna, hon utnyttjade det naturliga ljuset maximalt. Flera tävlingsframgångar gjorde henne känd, manliga förlorare knorrade och t.o.m. ifrågasatte hennes kompetens. Hon hade för vanan att övervaka många byggen själv, och en gång ansattes den späda och spensliga kvinnan med fråga på fråga från byggnadsarbetarna. ”Om ni inte själva kan det som är ert yrke är det bäst att ni slutar”, kommenterade hon.

Skola i Tammerfors, eventuellt något omändrad. Heter numera Wivi Lönns skola, tillsammans med grannskolan.

Arkitekttävlingen om nya studenthuset i Helsingfors och det som idag är Estoniateatern i Tallinn vann hon tillsammans med goda vännen Armas Lindgren. hon stod för konstruktion, hållfasthetsberäkning och utrymmesplanering, han för fasader och dekorationer. Även om samtiden trodde tvärtom. Alla hennes arbeten visar att hon var en mästare på att utnyttja utrymmen till max. Hon vann också tävlingen om brandstationen i Tammerfors – under signatur. Förslaget hyllades högt – tills ”karlfolket” fick veta vem som vunnit. Den ändrades efter ca 20 år, den planerades förstås för hästdrivna brandsprutor (1906-08).

Byggnad på byggnad från hennes byrå uppfördes, men hon var ofta för blyg för att hålla tal vid taklagsölet. I det fallet lär mamma ha varit en ypperlig ersättare. Det rullade på med överfart, så brodern Ville lockade henne till lugnare miljö, till Jyväskylä. Köpte en rejäl tomt, ritade huset och flyttade in med mamma 1910. Flera hus design Wivi Lönn uppfördes i närheten och hon blev bekant och bästaste vän med trävaruindustriägardottern Hanna Parviainen (Finlands första kvinnliga kommerseråd). Wivi planerade flera byggnader på familjens fabriksområde, en del förverkligades inte. Hannas bröder avled och hon fick överta ledningen av familjeföretaget 1925. Verksamheten upphörde 1936. Depressionen…

De här två bilderna är ”lånade” från en annan blogg, Jalkaisin (=till fots).

Wivi Lönns hus ägs numera av f.d. företagsledaren, kulturmecenaten, hembygdsrådet och hedersdoktorn Kauko Sorjonen, ja egentligen av den stiftelse som bär hans namn. Huset med all konst och historia stängdes för besökare sommaren 2015, i protest mot att Jyväskylä stad planerade bygga moderna höghuskomplex i omedelbar närhet. Hur det gått med dem vet OO inte.

Staty i trädgården, skulptör Sonja Vectomov

Wivi var självständig, välutbildad, ogift, klädmedveten, mån om sin värdighet. Även om manliga arkitekter lär ha sagt ”Den flickan borde giftas bort från tävlingarna!” (Svåröversatt från finska). Hon nämndes i en predikan 1902 också:”Nu har synden kommit till bygden, en kvinna cyklar iklädd byxor!”

1918 flyttade Wivi till Helsingfors, Hanna flyttade in i grannhuset på Brändö. Väninnorna reste flitigt i Europa, företog över 30 resor, kombinerande arbete, avkoppling och upprätthållande av kontakter. De hade en lägenhet i Paris. Hanna donerade en stor penningsumma till KFUK, Wivi ritade organisationens förbundshus (numer hotell Helka) och som ”tack” fick väninnorna en lägenhet på livstid. Hanna avled redan 1938, Wivi som nämnt betydligt senare. Lägenheten är numera ”bortrenoverad”.

Googla ”Wivi Lönn, bilder”. du kommer att hitta många hus att ”förlora dig” i, om du är intresserad. Tidig jugend, romantiska och dekorativa drag. Funktionalismen lär hon inte ha gett sig in i.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.