Elias – skräddare, skidare, professor (med mera)

Skolgång: Ett år där, två år där, en månad här, sen privat. Däremellan kringvandrande skräddare, apotekslärling, universitetsstudier varvade med informatorsjobb, vandringsinsamlingar, läkarjobb. Läkare, folkupplysare – till slut folkdikts- och språkforskare, professor. Verkligen många strängar på den kantelen!Dessutom var ju instrumentet betydligt enklare på 1800-talet, troligen fem- eller åttasträngat. Elias Lönnrot (1802-1884) upplevde troligen ingen kantele av den här typen.

Inledde med en kortfattad cv för denna kulturella storman. Under universitetsstudierna vid den kejserliga Akademien i Åbo på 1820-talet blev han bekant med många av nationsbyggarna och mecenaterna i Storfurstendömet – och dessas sociala kontakter. På rätt plats i rätt tid, rätta kontakter – förvånansvärt många läkare ingick i nätverken. En av dessa var Zacharias Topelius d.ä (Obs, ”sagofarbrorns” pappa!); den här nykarlebybon var fascinerad av runosånger och hade samlat in en hel del sånger om bl.a. Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen.

Ett och fem blev sju, och snart nog sändes den tvåspråkiga ynglingen ut för att samla in sångskatten om finnarna förr i världen, den historia som ”nationsbyggargänget” trodde fanns. Ett folk med lång gammal historia skulle skapas!

Lönnrots första resa, 1828, gällde endast dåvarande Storfurstendömet, fram till Ladogas stränder. Varför just han? Tja, följande lär han ha utmärkts av: enkla vanor, pliktmedvetenhet och nyfikenhet. Dessutom var han anpassningsbar och hade en smittande humor, var glad till lynnet. Han var praktiskt lagd med en självdisciplin som gjorde att han inte blev utbränd – om ett sådant uttryck fanns då. Dessutom var han musikalisk, hade alltid flöjt i fickan på sina resor – och han hade utarbetat ett eget enkelt notsystem! Han byggde sig också en egen kantele. Hans egen diktarförmåga utvecklades i runosångstil. Med störstaste säkerhet har han både klippt och klistrat och lappat på de insamlade sångerna för att åstadkomma helheten Kalevala.

Samlandet pågick i femton år, med ordentliga pauser för sammanställning, övrig skrivarverksamhet, och, förstås, läkarjobb. En del insamlingsresor var samtidigt vaccinationsresor. En resa avbröts av en koleraepidemi där alla läkare behövdes. Resor, ja. Han hade tre ”färdmedel”: fötterna, diverse roddbåtar och skidor vintertid. Vägar och övernattningsplatser fanns ingalunda lämpligt utplacerade. Granar och små uthus gav inte alltid så bra skydd för väder, vind och vilddjur. Hur visste han åt vilket håll han skulle gå?

1833 anställdes han som läkare i Kajana och förblev så till 1854 då han blev professor vid kejserliga Alexandersuniversitetet – i finska. Läkaren Lönnrot vandrade vida omkring fram till 1845. Mest rörde han sig i trakterna mellan Finlands nuvarande östgräns och Vita Havet och mellan sjöarna Onega och Ladoga. Under en resa på fem månader traskade han 800 kilometer. Längsta resan sträckte sig till Enare, Kolahalvön och Archangelsk – han avvek sen från ”sällskapsresan” – två andra personer – och tog sig söderut till vespernas områden, sydost om nämnda sjöar. Den sista resan var minst strapatsrik, till Estland och Ingermanland, där han vistades länge i Dorpat – Tartu.1949 gifte han sig med Maria, 20 år yngre. Av de fem barnen uppnådde endast ett vuxen ålder, hon avled 1915 i – Siena, Italien, är begravd där. Professor i finska var han fram till 1862. Skrev och skrev och utvecklade det finska språket, han räknas som det finska skriftspråkets andra fader. Den första fadern, Michael Agricola på 1500-talet, använde ca 8000 ord. Lönnrots finsk-svenska lexicon från 1880 omfattar över 200000 ord. Den moderna finska ordboken från 1960 innehåller ca 210000.

Som läkare skrev han små böcker och häften i folkhälsoupplysningssyfte. Han propagerade för ett läkarhus i varje by, en barnmorska i varje socken (bekant för nutiden?). Han arbetade för finska som ett officiellt språk, för skolor och för kultur på finska, som så många av sina samtida. Han kämpade också för större nykterhet. Han behövde nya ord, skapade dem själv. Några få exempel: pöytäkirja (=protokoll, rakt översatt bordbok), äänioikeus (rösträtt), monikko (pluralis), laskimo (ven)…

Hans eget språk? Det hävdas att han pratade finska i barndomshemmet i Sammatti, men skolgången gick på svenska – det fanns inte finska skolor i hans barndom (även om finska levnadsteckningar påstår att han gick i skola i Tammisaaren pedagogia, Turun katedraalikoulu, Turun Yliopisto – och en månad i Porvoon lyseo…). Universitetet i Helsingfors fungerade också på svenska. Med sin hustru och sina barn pratade han svenska, och mot slutet av sitt liv lär han mest ha använt svenska, eftersom ”jag har inte hunnit tillägna mig alla nya former som det finska skriftspråket har utvecklat”. Så sade den på sin tid mest fullständigt tvåspråkiga kulturpersonligheten, professor emeritus i finska i 20 år fram till sin död 1884. Åstadkom mycket mer än vad som rymts här.

Omkring 6 november

Svenska Dagen. Dagen då Gustav II Adolf stupade, 1632, i dimmorna vid Lützen, sydväst om Leipzig. Fastställdes och firades för första gången i historien 1908, av Svenska Folkpartiet med Axel Lille i spetsen. Finlands självständighetsdag, 6 december, instiftades 1917. Svenska flaggans dag, numera nationaldag i Sverige, kom till 1916. Så Svenska Dagen var först. Det, ni…

Fråga bara inte OO varför det blev just den dagen, hon har alltid undrat själv. Tiderna var kanske så då, att man ville framhäva hjältekonungen, grundaren av stormakten Sverige, den moderna krigskonstens fader – som var ute i fält en stor del av sin regeringstid. Han lät ju visserligen grunda Nystad 1617, Nykarleby och Gamlakarleby 1620, Torneå och Göteborg 1621, men… Int´ veit´ ja´. Det sägs att Lützen var endast en av tankarna bakom datumet, men vilka de andra var sägs inte. Å andra sidan – vilket annat datum hade man kunnat välja? ”En dag att hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv” – citat av nämnda SFP-boss på första festen.

Gustav II Adolf avbildad på väggen i Brostugan i Nykarleby

Firandet och dagens ursprung blev ganska så eldfängt på 1930-talet (bl.a. språkstridigheter), så firandearrangemangen överflyttades till Finlands Svenska Folkting. Denna institution är en lagstadgad organisation som arbetar för det svenska språkets ställning i Finland på olika sätt. Representationsförsamlingen på 75 personer väljs i samband med kommunalvalen och där finns folk från alla politiska partier.

Festerna på Svenska Dagen var inte så allra värst populära på 1960-talet, OO minns inga. OO:s första fest – som hon kommer ihåg – var desto högtidligare: hon stod hedersvakt iklädd folkdräkt på president Urho Kekkonens ena sida vid festen i Lovisa 1979. Den store UKK satt i sin stol och såg inte alltför alert ut, kunde hon konstatera.

OO är inte någon flitig festdeltagare, delvis av geografiska skäl. Lättja kan också nämnas som bidragande faktor. Huvudfesten 2018 kunde hon se i TV, den var i något mer uppsluppen stil på Åbo svenska teater, med diverse prisutdelningar och en hel hop finlandssvenska artister (som det finns en hel del av). I år blir det också TV-sändning, nu från Svenska Teatern i Helsingfors. OO tänker sig två fester i år: hon skall få ändan ur vagnen och ta sig till festen i Borgå, hinner troligen lämpligt hem tills det blir dags för televisionsfestbetraktande.

Men: firandet omfattar en hel vecka nuförtiden. Fira och fira, målet är bl.a. att göra finlandssvensk kultur känd också i rent svenskspråkiga kretsar, bjuda på trevligheter på svenska. I Borgå ordnas författarkväll, filmen om Ted Gärdestad visas, det ordnas teater för både barn och 70-plussare (Josefin, 70+) – och på lördag eftermiddag är det en intim konsert i Runebergs hem, med hans tonsatta dikter.

OO skulle delta i mycket mer, om hon bodde på gångavstånd. Nu kör hon bil till torget i stan, till denna byggnad,bänkar sig i salen med Lennart Segerstråles målning på väggen (hoppas kunna återkomma till den)lyssnar på komikern Alfred Backa (uppvuxen i samma kommun som OO, men i andra ändan och betydligt senare):Festtalet (det skall vara festtal) hålls av ”direktören Sören”, som nu lagt sångarkarriären på hyllan (nästan) och är kulturdirektör på heltid. Han har gjort rollen som Javert i ”Les Miserables” över 200 gånger, både på svenska och på finska. Lillkung är efternamnet.Och så sjunger vi ”Modersmålets sång” till slut, det får inte missas på en enda svenskadagsfest. ”Hur härligt sången klingar, på älskat modersmål…”

 

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Hundraårsdagen

Solen skymtade fram lite försiktigt över horisonten och mellan trädtopparna, en liten förmiddagsvandring med kameran visar trädgården i småvinterskrud. Inget skidföre att tala om, men det behövs inte ännu heller.

Den här abies-”granens” gren skulle platsa bra inomhus under julen, men det håller liksom inte…Midsommarrosen, ‘Plena’, årets ros 2017, har gjort nypon. Hoppas den har gjort en massa blomämnen också…

Astilbe kan vara nästan lika vacker vinter som sommar…

Den här hortensian, ‘Early Sensation’, håller på att växa oss ur händerna. Den skall klippas rätt kraftigt om de omgivande växterna skall ha någon chans. Vi får se, den är ju vacker…

Den här hortensian får växa så mycket den bara vill! Kuutamohortensia (=Månskenshortensia) på finska, Tidig Syrenhortensia på svenska, konstigt nog. Ni skulle se när den blommar, den är nästan självlysande! Men solpanelerna på taket är frostnupna idag, producerar inte ens en ynklig liten del av en kilowattimme.

Några solstrålar lyckades kameran fånga på nedre delen av körsbärsplommonträdet. Det gav god skörd i år. Första skörden, får något år sedan, bestod av 14 stycken.

Kameran riktades uppåt, hittade några rönnbär och blå himmel…

… blått och vitt i björk- och talltoppar.

Eken lutar, den har varit trängd av andra träd. Ser ni en skylt som hänger där, svart, oval? Där finns text!

Den japanskinspirerade dammen med sina röda portar, två små ”tempel” och den ena av de två hemlockarna som bara växer och växer. Omgärdad med nät med tanke på harar och andra intresserade djur som vi tack och lov (ännu) inte har så många av. Tre växthus i bakgrunden.

Krukan har inte befriats från sina femtungor, den får behålla dem hela vintern. Med mycket snö kan det bli ganska så intressant!

Bakom nyponen (troligtvis ‘Splendens’, Valamorosen som ingalunda har något med Valamo att göra, mera med vallmo) skymtar infartsvägen som omges av rätt så stora rabatter kantade med stora stenar.

Julen kommer sakta men säkert till huset. Det tänds lite mer inne och ute var och varannan dag. Fotosessionen tog sin modiga halvtimme, fingrarna protesterade. Kosan styrdes inåt, till brasan, tekoppen och traditionellt firande av Finland med blåvita ljus. I skrivande stund är det två timmar kvar tills balen börjar. OrdOdlaren brukar räkna hur många av gästerna som skulle hälsa på henne om de skulle träffa henne på gatan. Det brukar bli en knapp handfull, ibland enbart en. Så högt uppe på stegen står hon ingalunda…

Skräp samma. Betydligt skönare att bokstavligen sitta i yllestrumpor och följa med det hela. Inre filé av hjort på kommande! Trevlig Självständighetsdagskväll på er alla! I morgon är det då Annandag Självständighet…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 48 085 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.