Underhållning på tryggt avstånd

Dag ett av undantagstillstånd i Finland, 17 mars. Tillställning efter tillställning efter konsert ställdes in på obestämd framtid. Alltför många musiker, sångare, skådespelare med mera stod helt plötsligt inför veckor, kanske månader, med inkomst noll. Kalle Katz i grannkommunen var en av dem, frilansmusiker inom genren pop-jazz. Ungefär. Denna OO:s fd elev skrev ett inlägg om situationen på Facebook.

Biografägaren i staden hörde av sig. Mycket snabbt också chefredaktören för den finska lokala tidningen, tidningen som sysslar med lite streaming och har videoutrustning. Den lokala ljudfirman (fd elev, jo…) – och på några dagar hade Club Quarantine sett dagens ljus. Levande musik på biografens scen, streamat på tidningens hemsida, Youtube – senare anslöt sig också ultralokala svenska tidningen. Hemmatittarna betalar en frivillig inträdesbiljett på biografens konto. Pengarna går oavkortat till artisterna.

Genialt! Första kvällen, 21 mars, lär ”biografsalongen” ha varit överfull (hoppas folk betalade också, därom berättas inget…). Dessutom anslöt sig en tecknare till gänget, det han plitar ner projiceras på filmduken ovanför musikerna, i bakgrunden.Kalle är inte solbränd, det är lampan ovanför datorskärmen som ger hudfärgen… Skärmfoto från första klubbkvällen. Trion bestod av kontrabas, trummor och tangentinstrument, uppblandat med lite småroligt småprat och improviserande. Glimten i ögonen var påtaglig. Tittarna kunde skriva in låtönskemål på Facebook.Här läser Kalle upp något önskemål, och musikerna försöker få ihop det… Ytterligare glad förundran spred statyn till höger om Kalle, visar på andan i gruppen, vill OO tro. En riktigt gemytlig kväll!

Följande lördag, 28 mars, tre nya musiker. Saxofon/klarinett, trummor och sousafon. Tyvärr inte helt och hållet jazzmusik i OO:s smak, dessutom också en betydligt stelare tillställning. (Ingen torso-staty…)Det finns program för två lördagar till, kanske fler. Klart att OO kollar. Världsstjärnan, i trakten bosatta musikgränsöverskridande Pekka Kuusisto lovade ställa upp, men däckades av – ja, ni kan ana. Han som har fått hela Royal Albert Hall att sjunga en ”nonsensrefräng” på finska; ”Hei luulia illalla”! En verklig humoristisk violinvirtuos, värdig arvtagare till Victor Borge… Skall snart börja jobba i Norge (förlåt, OO kunde inte hålla sig från rimmet). Men först måste möten omfattande fler än en person tillåtas, som Pekka själv uttryckte det. Pekka talar både finska och svenska ”som en inföding”, förresten.

Många musiker och övriga ”underhållningsexperter” ställer nu upp på sociala medier och ger ljusglimtar i de fysiska avståndens tid. Hur mycket tänker vi på att dessa personer har underhållandet som levebröd? Dansorkestern Guns Rosor (härligt namn) streamade dansmusik i två timmar, folk dansade hemma, t.o.m med kvasten, och orkestern gladdes åt att det fanns följare också på andra kontinenter. Inkomst av det? Vad gör nu alla artister för att få ”smöre po bröö”?Musikgymnasiet Vaskivuoren lukio i Vanda (Helsinge, granne till Helsingfors) jobbar på distans, och gymnasiets körresa till Irland inställdes. Med en hel del teknisk kunskap, som OO inte begriper ett skvatt av, bjöd de sjungande eleverna på ett för kören specialbeställt verk. Alla hemifrån! Då och då blev bilden av någon sångare större för en stund, som här nere till höger med bilden ”Våren kommer”. Andra visade upp sin katt, eller vissa figurer:Verkligt välklingande kör! Men, på tal om att utnyttja tekniken: OO känner sig som en person från antiken. All världens möjligheter till gruppsamtal och möten via ”nätet” är totalt okända och outnyttjade. Ringer till en person per dag, på gammaldags sätt. Om inte , mot förmodan, OO:s telefon ringer (som den faktiskt gjorde för en timme sedan!). Vanlig rösttelefon duger riktigt bra. OO har inget behov av att visa sin antika nuna via elektroniska rackerier. I morgon till butiken, då ser hon levande människor för första gången på fem dagar – på fysiskt avstånd, men av kött och blod, inte på skärm.

Som ni förstår, bilderna är foton som tagits av datorskärmen. Beklagar kvaliteten.

Blå toner, jazzinfluens, humor, dramatik och romantik. Med mera.

”Summertime, an´ the livin´ is easy…” Vem har inte hört den sången? (Stig upp och ropa ”hepp” så det hörs ända hit om du inte har…!) ”Ur operan Porgy and Bess”. Där slutade OrdOdlarens kunskaper för några dagar sedan. Ljudbilden av ”Summertime” sitter dock stadigt förankrad i hjärnan – och hemma, när ingen annan är hemma, då kan hon faktiskt sjunga en stump också. Trots att hon är långt, långt ifrån sopran.

Nu har OO upplevt operan. Skriven av George Gershwin (1898-1937), i den speciella musikstil som kännetecknar honom (Raphsody in Blue, t.ex.). OO är helt tagen, kladden till detta inlägg skrevs när tidpunkten närmade sig det magiska 02.02, 02.02 2020. Det var svårt att få tag i sömn. Och sällan har OO varit minst 110% vaken under en operaföreställning, Metropolitans uppsättning är helt fängslande.

För bilderna har utnyttjats lite knep. Foton av datorns bildskärm, foton i biosalongen (Maxim, hufvudstaden) innan operan körde igång i direktsändning från New York. Gershwin satte ett speciellt krav: i engelskspråkiga länder skall scenen intas av enbart färgade människor. Han bodde själv en månad i den fiskarby utanför staden Charleston där romanen, operan utspelar sig. Sydafrikanskan Golda Schultz, som gör Claras roll, är dock i OO:s ögon ganska så ljushyad. Det är hon som öppnar hela operan, vaggande sitt knyte till småbarn, sjungandes vaggvisan ”Summertime”.

Porgy, basen Eric Owens, har OO upplevt flera gånger på bioduken. Operans Porgy är krympling, folket i byn Catfish Row småretas med honom för att det märks att han är förtjust i Bess (Angel Blue, jo så heter hon i det civila). Bess är en missbruksbenägen skönhet, inte precis uppskattad för sitt leverne, som i en krissituation flyttar in hos Porgy, och ljuv musik uppstår; ”Bess, you is my woman now”!(bildskärmsbild). Bess är tyvärr lätt att locka in i sprit- och kokainfällorna, och kallsmilfinken Sportin´ Life (Frederick Ballentine) som rör sig som något väloljat på scenen lyckas till slut. Han retar upp hela samhället med sitt beteende och ”byamamman” Maria (Denyce Graves), som driver matservering/butik, exploderar. Hon rensar en meterlång fisk (skickligt arrangerat, hon slänger inälvorna på golvet) och hotar att göra likadant med kokainhandlaren. Allt skall man då stå ut med som sångare/aktör…(bildskärmsbild). Det är också denna hala typ som står för den ”ateistiska” sången i den annars typiskt troende byn; ”It aint necessarily so” – har ni hört den? Ytterligare en sång som lever ett eget liv utanför operan är ”I got plenty o´ nuttin” – språket är inte precis ”Oxford English”. Så sjunger Porgy, han är nöjd med sin lott i livet. Förresten, ”Summertime” sjungs tre gånger, åtminstone delvis, i operan.(telefonbild från biografduken). Efter ett av sina snedsteg (med fd sambon Crown) blir Bess sjuk. Byns starkt troende moralväktare Serena (Latonia Moore), ofta med bibeln i hand, ber sjungande en helbrägdagörande bön, och Bess tillfrisknar. I operan förekommer en mängd småroller, t.ex. en jordgubbsförsäljare, en som säljer kräftor – och inte minst en dansgrupp på åtta personer som gör halsbrytande ”övningar”.

Operan bygger på romanen ”Porgy” som utkom 1925. Operan hade premiär 10.10 1935. Den har också framförts i Finland, på dåvarande nationaloperan, på 1960-talet.

Ni som bor i närheten av en biograf (eller annan institution) som sänder operor från Metropolitan, ta tillfället i akt, ni har inte chans till något sådant här alltför ofta! OO kan inte göra mer reklam, men hittade sändningstidtabell för både Sverige och Finland efter en tids sökande. Här i trakten av hufvudstaden ges föreställningar åtminstone tisdag kväll 4.2, onsdag eftermiddag 5.2 och lördag mitt på dagen 8.2. Tidtabellerna varierar, någonstans spelas filmatiseringen upp först i april. Avslutar med en något suddig bild av Metropolitans salong.

Kabaré!

Kalle, Linda, Maria, Robert och Tove. Ni gjorde nyårsaftonen till en glad fest! Visserligen tillsammans med tio övriga estradörer, men eftersom ni är f.d. elever så känns det mest i hjärtat när ni agerar!

Nyårskabaré i biografens sal i grannstaden-jobbstaden. Något nytt för nejden, något som bara måste upplevas – en julklapp till BJR. Han blev glad. Mycket glad.

Till staden återvända Maria (som inte visade såå mycket av sin musikalitet i skolan som tonåring) var initiativtagare, ansvarade för upplägget och sjöng ”med många röster”. Toppenbra, kort sagt.Här står Maria ”vid sidan om” i inledningsscenen, nyanländ i storyn och de två unga dansservitriserna, ”chefsservitrisen” och dansaren Amandine, samt sånggruppen Lovisette: Bertel, Linda, Patrick och Tove står för ljud och rörelser. En för OO:s öron mycket samsjungen kvartett – åtminstone två av dem hanterar dessutom tangentinstrument med bravur, dock inte i den här kabarén.

Jeanette (”nästan-elev” i tiden) ville ha en karl och fick två, det kan man förstå…Vi bordet sitter Linda, Tove och Maria i sina glittriga kreationer (som slukat många fler tygmetrar).

Sen blev det musikalisk rivalitet mellan Kalle och Tomas. De ömsom spelade flygel, ömsom sjöng trånande sångstumpar till henne. OO beundrade elegansen i hur de bytte från flygel till sång, hur en stump övergick i en annan stump – OO hängde inte riktigt med alla gånger! Här är Kalle på väg att ta över flygeln, Tomas med hatten skall sjunga –  och Jeanette solar sig i deras ”trånsjuka”. Och Kalle sjöng! (”Jag blev tvingad”, sa han efteråt till sin gamla lärare). Men det blev inget bröllop, Jeanette gjorde en verkligt bra brud i vitt med slöja och allt (ingen bild heller), hon hade ju sin äkta man på scenen, det visste varenda kotte i den två gånger fulla salen på nyårsafton.

Och det var Robert det (utbildad skådespelare, numera mera berömd odlare – Robbes lilla trädgård). Han charmade publiken när han kom in i frack med notställ och Tomas dirigerade orkestern (Kalle, Esko, Juhani och Niko) i introt till ”Nej, jag ångrar ingenting” och Robert bräkte till med ”Jag är en fattig bonddräng” – och det blev ingen högre nivå hur han än försökte. Sketchen hade han skrivit själv. Oj, så religionsläraren har skrattat med och åt honom! En underbar pajas i gymnasieklassen…Men sen blev det. Nivå. Kvartetten och Robert sökande den hala lilla biten. ”Var är tvålen, broder”. Povel Ramel applåderade säkert i sin himmel också. Det går bra med badrock (nu associerar OO till Björn Skifs, och det blir ännu mer tokigt i hjärnan) ovanpå glitterklänningen! Det numret var på hög nivå, som många andra. OO kan inte redogöra för allt som hände, hon njöt, log och skrattade sig genom 90 minuter. En kabaré har inget programblad, och OO fotograferar inte under en föreställning. Tack, unga Malin Tenhunen för bilderna som OO får publicera här!

För feministen i OO, tidvis utrustad med rå humor, fanns ett toppnummer. Det började med en varning, på finska, i en radio: farliga kvinnliga fångar har rymt! Och så kommer fem kvinnor tangotaktfast inmarscherande. Pang, stick, je nuis innocante, älgbysså, flugsvamp! Mördartangon från musikalen Chicago i östnyländsk variant med en fransktalande (oskyldig?) mörderska. OO kände inte till denna Cell Block Tango från förr, men nu är både Gubben Google och Ypperliga YouTube konsulterade, så…Mörderskorna Maria, Tove, Linda och Jeanette i sina ”fängelseskrudar”. Lindas berättelse om Rurik som hon träffade på en dans på Brinkåsa gick på härlig östnyländsk dialekt – hans sista måltid blev svampstuvning. En annan make sprang tio gånger in i hustruns kniv, en tredje fick två varningsskott i huvudet, den franska kvinnans man drunknade i badkaret – men hon var ju oskyldig, sa hon. Dråpligt värre! Borde få höra den en gång till! Den femte har tappats från OO:s minne…

Nu rullar det på i OO:s huvud: Fick vad han bad om – fick vad han bad om – det han förtjäna’ , de e klart! – Du sku säkert – ha gjort desamma – med en sån man e de uppenbart! Text: sångarna själva.

Tack, Robert, Maria och Malin för er hjälp med det här innehållet. Ni spelar för två fulla salar på söndag igen. OO hoppas på fler kabaréer, konceptet håller, även om en del människor vill ge ”förbättringsförslag”. Ni har hittat nivån. Robert får försöka ta lägre och högre bäst han vill…

Ja, ljudnivån var också lämplig. Den hade f.d eleven Jonas ställt in. Oj, så fina elever OO har haft!

Knallsmättaren och andra häftiga giganter

Varför Fride envisades med att prata om knallsmättaren är höljt i dunkel. Den unga OO frågade, men svar gavs ej, endast ett underfundigt leende serverades. Knall – ja det är ju knall det, men smättare? Man smättar ihjäl flugor med en flugosmätto – flugsmälla. Hurra! Finns i SAOB: ”smätta = göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud”. Jaha.

Kantor Fride Häggblom i Vörå gav lektioner i orgelspel, och tramporgeln var enligt honom knallsmättaren. Den varken knallade eller hoppade, men kanske det lät så i hans öron när eleverna kämpade på. Läxorna övades på skolans harmonium. Vid ett sådant tillfälle kom läraren som bodde i övre våningen och påpekade att han faktiskt var musikalisk, han också. Hans tonfall gjorde att det inte kändes så bra i hjärterötterna.

Efter två år av spellektioner fick den unga tonåringen ett eget drygt fyroktavigt instrument, övade flitigt – och nu var det Storasyster som klagade högljutt till mamma: ”Måst hon hålla på så där, samma sak om och om igen!!” Hjärterötterna oroades igen, och efter det övades det endast när huset säkert var tomt.

”Tyvärr” är OO begåvad med mer musikalisk släkt, åtminstone två småkusiner – våra mammor var således kusiner. CW är pensionerad musiklärare, dirigerar körer, spelar dragspel och andra instrument. Numera avlidna BA var en spjuver på många sätt, vi trivdes bra tillsammans. Han satte sig vid tramporgeln, bad OO söka upp psalmen ”Kom till mitt arma hjärta” (han var omtyckt av och tyckte om det motsatta könet); bad sedan om att få fingrarna placerade på rätt ställe på tangenterna, tittade upp i taket och spelade. Ingalunda helt enligt noterna – sådana behövde han aldrig. Den unga OO var redan övertygad om att musikproduktion inte alls är profession för henne.

Höjdpunkten i orgelspelandet inföll för nästan exakt 52 (hoppsan…) år sedan. Första advent, Vörå kyrka. Hosianna och en växelsångspsalm mellan kör och församling. Fride dirigerade, OO satt då på orgelbänken. En mäktig upplevelse, folket i kyrkan sjöng under OO:s ledning! Förspelet till ”Hosianna” var krångligt, det spelade Fride på en manual, i slutackordet satte OO sina fingrar på den undre manualen och Fride gled iväg till kören, sen följde vi alla hans takt. I hemlighet hade OO ändå övat in de sista takterna som spelas när körens avdelning är slut – klämde i med dem och minns fortfarande Frides förvånade min. Använde också fötterna i slutackordet…Vörå kyrka är vacker, elegant och uppåtsträvande. Byggd på 1600-talet, utvidgad till korskyrka 1777. Tyvärr här endast en inskannad bild från bokverket Svenska Österbottens historia, från 1890 (även om OO inte gillar klockstapeln, den verkar klumpig i jämförelse). Orgeln OO spelade på var ett år gammal, med tre manualer – ”du spelar på bröstverket”, sa Fride. Orgelpipornas var placerade i 1960-talets anda, nästan funktionalistiskt. Bild saknas, så OO väljer bilden av Esbo domkyrkas relativt nya orgel i stället. Ja, främst är det kören som var motivet, orgeln är något naggad i kanterna. Men stor är den, ni läsare kan kanske ana vilket ljud som kan komma härifrån…

Det egna harmoniets öde verkade länge vara soptippen eller något ditåt. Men så annonserade spelledarna i Kaustby efter enkla tramporglar för ungdomsverksamheten, systersonen ringde och knallsmättaren dög, trots sin invaliditet – ena trampans upphängning hade brustit av ålder. Tänk, att 55-åringen är i full fart fortfarande. I folkmuskiken i den delen av Finland är det orgeln som står för rytm och komp. Foto saknas, menhär är pianot (snett och snabbt avbildat svart) som OO nuförtiden är sambo med. Hon sitter sällan vid klaviaturen, trots att piano har hört till inredningen i 40 år. Orgelfingrarna har aldrig blivit riktigt ”du” med pianoanslag. Men visst klinkar hon på då och då – när ingen är hemma.

Flugosmätto, en verkligt funktionell sådan.

Har längden betydelse?

Hela ressällskapet såg upp till guiden i Dubrovnik. Hon var lång, med reslig hållning och högburet huvud. Att hon såg ner på oss resenärer hade inte att göra med annat än längden. ”Jag är från Montenegro”, sa hon, ”och vi är kända föra att vara långa, ett av världens längsta folk”.

Hon berättade om Nikola, furste och senare kung av Montenegro, 1860-1921 (född 1841), vars ena dotter (av nio) Elena bortgiftes till ett lyckligt äktenskap med Italiens kung Vittorio Emanuele III, 153 cm lång, en stor personlighet. Hennes längd är inte känd, skillnaden är märkbar:PÅ familjefoton lär han oftast ha befunnits sittande. Huruvida ”lådtricket” användes, som på förlovningsbilden mellan kronprins Charles (175) och Diana (176), mellan Humphrey Bogart (172,7) och Ingrid Bergman (175) i ”Casablanca” är inte känt.

Kvinnor kan ju kompensera med höga klackar (inte OO, sådana är rena självmordsredskap för henne) och höga hattar. Vem uppfattar nu drottning Silvia (165) eller kronprinsessan Victoria (168) som ungefär medellängd (kvinnors medellängd i Sverige är nu 165,7). De lär ju fylla en stor sal med sin karisma. Drottning Elisabeth II (162) har kanske krympt med åldern, som nu är aktningsvärda 93. OO stod några meter från henne i mitten av 1970-talet och förvånades över litenheten. Höga klackar är kanske inte så lämpliga mera för henne:(Bilden från Svensk Damtidning). Enligt senast publicerade mätningar är nederländska män de längsta i världen, 183, på spinnsidan vinner Lettland, 170. Kung Willem Alexander (bilden ovan) är precis medelmåtta i längd. Drottning Maxima är 178 (och vilka klackar!). Längdvinnande kunglighet är Spaniens kung Felipe VI, 197. Letizia är ”normal lettiska”, men inte från det landet.  Han är tydligen van att vara ”höjd över andra”, av följande reaktion att döma:

Det var premiär på operan ‘Don Carlo’ i Madrid 18 september 2019. Huvudpersoner är kung Filip II (kung av Spanien 1556-98) och sonen Don Carlo. Finlands i dubbel bemärkelse stora bassångare i nutiden, Mika Kares, gör där en av sina bravurroller, storinkvisitorn, ”en ståtlig basroll”, enligt operaexperter. Mika är maskerad till oigenkännlighet (över en timme i sminket), en gammal grå långhårig gubbe i den här uppsättningen. OO lyckades ”stjäla” bilden från Mikas Facebook-sida:Vad hände på premiären? Jo, den kungliga logen intogs av kung och drottning och några till, och vid slutapplåderna kom högheterna fram och hälsade på sångarna, och Mika märkte att de betraktade honom länge, ”va nu då?” Efter fotografering kom de fram till honom igen: ”Får vi se dina skor?” Sagt och gjort, Mika visade upp sina skor med ca fyra centimeters klackar. Med dem nådde han en höjd på 202 centimeter, och sådant upplever kanske Felipe sällan, att han får se upp till någon – nu till en 40-årig ”pojke” från ”skogarna i Eurajoki”.Att Mika är begåvad med en basröst utöver det vanliga är kanske överflödigt att nämna, så som han jobbar och flänger runt mellan de stora operascenerna i Europa, med en och annan avstickare till USA – tillsvidare. OO har träffat honom flera gånger under hans tidigare karriär, när han sjöng mera i Finland. Nu får hon nöja sig med att följa honom på Facebook, lyssna på hans torsdagswloggar – men 11 oktober sjunger han i en konsert som OO köpte biljetter till idag! Han är trevlig, vänlig, uppmärksam, en utmärkt pedagog – OO har haft glädjen att följa med några sånglektioner som han hållit. OO fick tillåtelse att publicera hans ”kungahistoria”!

Men, men… Kungen och bassångaren på nästan två meter blir ändå små i jämförelse med Dalvik-pojken Jòhann Petursson, 1913 – 1984. Han mätte 234 centimeter, vägde 163 kg och hade skonummer 84, säger OO:s minne. Ingen förklaring till hans ”storhet” fanns, han var stark, proportionerlig, men hade svårt att få jobb. Vistades mest i USA och uppträdde som ”jättevikingen från Island”. Sina sista år tillbringade han på ålderdomshem i sin hemstad, med specialgjorda möbler, cykel, m.m. OO hittar inte sina bilder därifrån! En ”lånad” gammal får duga.

Gårdagens jubilar, 13 september

Hon blev helt tydligt förälskad i sin blivande man när hon var 9 år ung (han var då cirka 19). De brevväxlade innerligt åtminstone när hon var 14, de gifte sig när hon var 21 minus en dag. Hon födde 8 barn på 13 år (plus ett missfall). Änka blev hon vid 37, levde därefter 40 år och var en av sin tids mest uppburna konsertpianister. född Wieck, 13.09 1819 – 20.05 1896.

200-årsdag idag, när OO började skriva. Den dagen blev igår innan det här är i publicerbart skick. Men ändå. Clara började spela piano för sin mor när hon var 4½, men det blev skilsmässa och den orubbliga och bestämda fadern tog över. Han hade sitt eget sätt att undervisa och den lilla flickans dagar var fyllda av lektioner och övningar, musik, musik.

När hon var nio år hade hon sin debutkonsert i hemstaden Leipzig. Bland åhörarna fanns Robert Schumann (1810 – 1856), han ville bli pianist, ville ha lektioner av Claras pappa – och bodde ett år i det Wieckska hemmet. Han övergav sina juridikstudier (mammans vilja), men pianisten i honom fick ett abrupt slut, han drabbades av förlamat höger ringfinger. Det blev komposition i stället, och det var inte lite han åstadkom under tjugo år.

Clara var megastjärnan på 1830-talet, prisades överallt. När hon var 18, 1837, friade Robert. JA, men ett bestämt Nää-ä! från pappa Wieck. Dotterns karriär var viktigare. Turbulens, Clara flyttade hemifrån, kontakterna bröts och 12 september 1840 ingicks äktenskapet. Pappan veknade efter ca tre år. 1840-talet var banafödandets och komponerandets årtionde. Gissa vem som gjorde vad… Clara var också utbildad i komponerandets konst, hade idéer  – och maken beklagade att hon inte kunde fullfölja dem på grund av ”störande faktorer”. Barnfödsel 1841, 1843, 1845, 1846, 1848, 1849, 1851 och 1854, samt missfall 1852. Tufft, det är väl det minsta man kan säga. Och artisten i henne ville till scenen, vilket hon också hann med då och då.

Dessutom började Robert, enkelt sagt, lida av tungsinthet och andra tecken på psykisk instabilitet. Hans kompositionstakt var enorm under 1840-talet, familjelyckan producerade så det stod härliga till, han blev överansträngd – och Clara återupptog sitt konserterande för att försörja familjen. Det blev han varken gladare eller friskare av. Såna var tiderna. Det gick så långt som till självmordsförsök 27 februari 1854. Han bad om att bli inlåst på mentalsjukhus – vad det nu kallades på den tiden. Han var rädd att hans skulle göra sin familj fysiskt illa. Clara fick besöksförbud, han blev alltför upprörd av att se henne. Två dagar före hans död besökte hon honom, han kände knappt igen henne. Hur kändes det för henne, att se sin stora kärlek brytas ner? Vad som orsakade hans psykiska störning är omdiskuterat.

Mycket stöd hade hon av den unga Johannes Brahms (1833 – 97), det sägs att deras förhållande balanserade mellan vänskap och kärlek. Makarna träffade honom 1853, ömsesidigt tycke uppstod.

Redan innan Robert avled återupptog Clara sina konsertresor, nästan i hela Europa. Den äldsta dottern  tog mer och mer över hushållsansvaret, men hon bistod också sin mamma på andra sätt. Till exempel Edward Grieg yttrade att Clara var den mest själfulla och berömda pianisten som fanns i världen. Hon utvecklade speltekniken, konsertuppläggningarna – ja, nästan allt.

Så berömd var hon, att när hon blev pianolärare i Frankfurt 1878 kunde hon diktera villkoren: endast långt hunna begåvade elever, undervisning högst 1½ timme per dag, 4 månader semester, ledigheter för konsertresor däremellan. Två assistenter som tag hand om elever som inte hunnit så långt; döttrarna Marie (född 1841) och Eugenie (född 1851). Till hushållet hörde dessutom några föräldralösa barnbarn från och med 1872 och 1879.

En tuff brud, inte alltid lyxförpackad. En oöverträffad konstnär och även kompositör, även om verken långt underskrider makens i antal så lär de i kvalitet vara likvärdiga.

Mycket finns att berätta om henne, om hennes konsertuppläggningar – över 1300 konsertprogram mellan 1831 och 1889 har bevarats – om hennes sätt att stötta sin man utan att förringa sig själv, med mera. Hon gav sin sista konsert 12 mars 1891. Det har gjorts flera filmer om hennes liv, 1944, 1947 (med Katherine Hepburn), 1983, 2008 (Geliebte Clara). OO har inte sett en enda.

Hon var avbildad på 100-markssedeln. Svt hyllade henne i Kulturstudion i lördags, vår finlandssvenska radio uppmärksammade henne i tisdags och spelade ett helt verk av henne…

Fonografen uppfanns 1877, men något med henne torde inte finnas bevarat. Synd.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 46 784 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.