Belsassar och Sibelius – och Folke

En stol, ett bord, en packe spelkort och en flaska brännvin. Allt det byggde man snabbt en mur runt. Så stängdes fanstygen in för att inte göra fanstyg. Kyrkan kunde byggas. Visst är det en bra förklaring till stödkonstruktionen i kyrkans nordvästra hörn? Med glimten i ögat, förstås. Pernå kyrka, uppförd i mitten av 1400-talet, troligtvis den första av dussintalet kyrkor i samma stil i landskapet Nyland

OrdOdlaren besökte den här kyrkan för en vecka sedan. Under lärartiden förde hon dit åtskilliga elevgrupper, hon kunde massor om kyrkan, historia och arkitektur. Kunskapen håller nu på att lösas upp och blandas med annat, som minnen plägar göra. Nu var det den här mannen som lockade:

Folke Gräsbeck, som hanterat pianoklaviaturen i 64 år av sitt 66-åriga liv. Skicklig som få, ivrig, temperamentsfull, rolig, med blixtrande intellekt, kunnig på en massa områden, speciellt Jean Sibelius musik. Den kompositörens alla verk med piano, stora som små, har den här virtuosen spelat in på skiva – det blev visst 24 CD-skivor.

”Tänk, Mikael Agricola har blivit döpt och har trampat omkring här”, utbrast Folke. Dopfunten är äldre än kyrkan, lite sned och vind. Nuförtiden har man vatten endast i den lilla skålen av glas, förr värmdes vattnet med upphettade stenar. Finlands reformator och det finska skriftspråkets fader föddes några stenkast från kyrkan omkring år 1507.

”Beskrifning öfver Pernå socken” hette en liten bok som OO nu har gett bort eller tappat. I den stod det att predikstolen (donerad 1652) var prydd med ”anskrämliga bilder”.

Fönstret i koret, mot öster, anses vara ursprungligt.Kyrkans skyddshelgon är St. Michael. Lennart Segerstråle gjorde glasmålningen, kanske på 1930-talet då kyrkan restaurerades. Helgonet håller kyrkan på sin vänstra arm. OO fick inte till en superskarp bild, det ser ni när/om ni försöker förstora.

Folke är också en gudabenådad berättare, använder både händer och hela ansiktet när han är i farten – ett tjugotal bilder var inte värda att ens spara tack vare hans livlighet. Hustrun Suvi lyssnar, även om hon säkert hört det här många gånger, antar OO. Kolla slipsen! Suvi har samlat på och lärt sig en stor mängd israeliska sånger, sex sådana framfördes.

Själv sa han: ”Det blir ofta lite väl långt när jag börjar prata”. ”Jag vet, jag vet”, svarade OO som en gång höll på att missa bussen hem när Folke höll en en och en halv timme lång konsert med Sibelius små stycken, en konsert som tog över två och en halv timme… Det fanns så mycket att berätta, alla i publiken bara lyssnade…Den här gången var det verkligen intressant att uppleva vilken följsam och lyftande ackompanjatör han är (tror att det var det han undervisade i vid Sibelius-Akademin, musikhögskolan).

Men sen blommade Sibelius-kännaren ut med hela sin härliga iver. Belsassars gästabud, Rembrandt (Tavlan är 167,6 x 209,2 centimeter). Hjalmar Procopé skrev en teaterpjäs ”med förbättring av temat” och bad sin vän Sibelius göra scenmusik, premiär 1906. Sibelius omarbetade musiken för piano strax efteråt.

Folke berättade, pratade, gav små smakprov på flygeln och levererade sen med en sån intensitet i olika tempon, ljudstyrkor, med kraft och smekande tangenterna däremellan att OO undrade om flygeln håller. I de sista ackorden tog han i så pianostolen åkte bakåt, men han hölls ”ombord”. Den sista av de fyra satserna, Khadras dans, är en dans för livet som utvecklas till en dödsdans. Verkligt häftig musik.

OO gillar sånt här. Berätta om musiken, ge lyssnarna en merupplevelse. Nu vill OO bara dyka in i musiken på nytt, på nytt…

Balsassars gästabud, förresten. Den babyloniska kungen festade med sin ”stab” på tusentalet personer, det som handen skrev på väggen tolkas som ”Du är vägd på en våg och funnen för lätt”. Perserna tog sig in i palatset och kalaset blev blodigt. Daniels femte kapitel i Gamla Testamentet.

Under konserten hördes då och då en barnröst. Under extranumret kom den lilla flickan fram med mammas telefon i händerna, mumlade något om en bild – men hur telefonen fungerade visste hon inte, den lilla krabaten.

Sjuhundringen blev om kabaré!

Härmed utfärdas en varning. Det vankas oskarpa och dimmiga bilder. Det är nu bara så. OrdOdlaren satt på rad 4 och knäppte i mörkret, förlitande sig på att den tryckta ultralokala tidningen Nya Östis får bilder av en betydligt skarpare fotograf. Så skedde.

OO skyller ifrån sig, lyfter händerna i en avvärjande gest i form av dansproffset Beniamino Borghi, som också dansar med ögonen, som synes.

Maestron Maria, motorn, navet levererar ”All that jazz” från musikalen Chicago. Kolla de synkroniserade rörelserna mellan henne och dansaren Pihla, speciellt armböjningen. Den unga flickan har dansat i hela sitt liv, verkar det som. Och hon bara fortsätter…

Borghi och borsten. Flickorna sjöng att män gör ingenting, sopborstar radades in på scenen – och karlarna försöker sitt bästa. Sopa? Hm.

Linda, som OO känt sen hon var en rätt liten tulta, river här av ”En man i byrån” tillsammans med mångåriga sångarkompisen Tove som OO inte fick på bild. De är båda erfarna farmaceuter, förresten. Linda är dessutom en hejare på fiol, dragspel, piano och andra tangentinstrument. Och bor i Danmark! Mika i bakgrunden är inte imponerad av sångtexten, kantänka…

Tomas tusenkonstnären som både viftar och spelar nästan vad som helst, arrangerar och fixar och ordnar och sjunger, men vad får honom till att försöka sig på ett hjärta? Troligen I heard it through the Grapevine (OO skäms för att hon inte förrän på hemvägen håkade att ungdomsfavoriterna CCR ju hade gjort den…). Alltså, han har ryktesvägen hört att det finns en viss chans…

Men, men, den finska melankolin slår till, han sjunger finska molltonade ensamhetssnuttar, avbryts av fingerflinka pianisten Kalle som försöker dra till med glada engelskspråkiga trudeluttar: Don´t worry, look at the bright side, Kvällens roligaste inslag, på sätt och vis. Kräver musikalitet, vilket killarna definitivt inte saknar. Sen kom explosionen, med färg och fart:

Färgglada skjortor, vita jeans… Kan ni gissa vad som framförs, från 1984? Eurovisonsvinnare! Diggi loo diggi ley… Patrick i full fart, Beniamino bredvid, alla andra likaså (men de syns inte här). Allt som hände kan inte avslöjas, Nya Östis berättar lite mera om nån dag…

Dimmigheten tilltar, OO blev orolig.. .Varför? Jo, de skulle ju ha ännu en föreställning samma kväll, och nu återanvänds de färgglada skjortorna! Blir det strykjärn, eller får de vara skruttiga? Skjortorna torde ha representerat eldflammor i dansarnas händer. Maria sjunger Adeles Rolling in the Deep, om en eld som börjat brinna inom henne… Jovisst. Det blev ett lyckligt slut.

En proffsbild från slutscenen, a Thing called Love. Ni märker eventuellt skärpeskillnaden… OO ville också ha Tove med på en bild, här längst till vänster. Linda, Tove, Patrick och Mika utgör nämligen en etablerad kvartett som bjuder på skönt örongodis i många sammanhang. Smart nog kallar de sig Lovisette. De har hållit ihop i över tio år – nä, Mika kom med i höstas. Linda har tydligen klippkort på flyget mellan Köpenhamn och Helsingfors. Bland annat Twilight Time (på finska) och On the sunny Side of the Street levererades både ton- och träffsäkert. OO njöt…

Längst till höger i bilden dansproffset från Frankrike, Amandine. Ändå är alla aktörer lokala. Linda är uppvuxen i trakten, Beniamino Borghi bor i Borgå (förstås), så italienare han är, Amandine bor med Tomas i Lovisa.

Hurra för det lokala, på hög nivå! Ett utmärkt sätt att påbörja mottagandet av det nya året!

Rameliana, ramelodier, ramelbarn…

Den här pennfäktaren/tangentknäpparen kan inte komma ihåg när hon föll för Povel Ramel. Sveriges radio och likaledes TV var det dominerande mediet under tonåren, och visst fasiken fanns fascinationen för orden, sångsättet (Knäppuppgänget), arrangemangen och uttrycksglädjen redan tidigt, det ser OO nu klart och tydligt i backspegeln.

14 oktober 2006 kunde OrdOdlaren (som då ännu inte blommat upp) avnjuta Povel Ramel live, i Finlandiahuset i Helsingfors. ”Gubben bra, tekniken urusel”, har hon antecknat i dagboken, men visst var det en upplevelse, är det faktiskt han, frågade hon sig om och om igen. Nämnda konsertlokal var förr akustiskt sett inget att hurra för förr, hur det är nu kan OO inte förtälja. Ingen kunde då ana att han inte skulle se fler höstar.

Ikväll, 16 år och nästan en månad senare, var det dags för en ny Povel-glädjevaccination. Platsen var Borgås kulturhus Grand mitt i stan, med sitt blåa scensken, resten nästan enbart kolsvart. Tekniken ypperlig. Povels naturbarn, Mikael och Lotta Ramel, med orkester = basen på bas, Backa Hans Eriksson. 90 minuter njutning.

En icke-blåtonad bild blev det, Lotta kom ut bland publiken, nära OO, som snabbt som attan slängde upp telefonen. En skådespelare och programpresentatör av rang, som debuterat i en julkalender med att sjunga ”Gubben Noak” baklänges. Med enkla medel blev hon ”far” i ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”,

även om hon nästan tappade mustaschen. Den incidensen fångade hon också med elegans. Storebror Mikael hanterar gitarren som fadern pianot, även om instrumenten var lånade – det är inte så enkelt att flyga med en kontrabas…

Utseendemässigt närmar sig sonen fadern med stora kliv, och berättelsen om femåringens svåra liv rörde publiken. En storasyster spelade sin favoritmusik på grammofon i grann-grannrummet, den andra storasystern spelade likaledes sin favoritlåt om och om igen i grannrummet, på pojkens krypins andra sida tragglade fadern på en komposition och i rummet inunder tränade körsjungande mamma sin röst. OO förstår fullt och fast att han tidigt fastnade för en el-gitarr med förstärkare med volymknappen i botten…

Och vem kan motstå sådana rubriker? Inte OrdOdlaren, i varje fall. Tänk, vad det huvudet producerade under ungefär 60 år, alltifrån ”Vårt eget blue Hawaii” 1942… OO har ingen favorit, kan lyssna på vad som helst, om och om igen. Gissa om hon njöt under konserten! Har ni förresten hört om Fulvia Fästing som droppade ner sig på Julia som ändå inte fick borrelia? Från sångsamlingen ”Djur i dur”, om djur som annars inte uppmärksammas i sånger. Som gråsuggor och tvestjärtar, till exempel…

Måste bara få med en bild med namnteckning också… En nästan helfylld festsal (rymmer 291 personer) njöt och skrattade, log och applåderade. Och sjöng med, när tillfälle gavs. Hög trivselfaktor, de flesta i publiken var i samma ålder, både fd lärare, präster, kontorister, mästarkördirigenter, diakoner, kantorer, musiker, kemister och andra företagare. OO saknade en

som ändå trängde sig på i hjärnan, vad sägs om utseendet? Kantor Dag-Ulrik, som enligt OO:s pålitligaste källa imiterar Povel så att åhörarna gapar och förstummas. Kanske han var på konserten i Helsingfors. Hoppas det. Härmed framförs önskemål om en Povelkväll om en tid, för först skall nu det här smältas.

När OO köpte biljetten sa hon att det kommer att bli Povel till 70%. Hon är nu böjd att höja insatsen. Nyskapandet, t.ex. att köra genom ”min fader hette Kurt” i expressfart var en underbar ny karamell av Povels naturbarn, helt i samma anda.

Kärlek och politik har inte stort utrymme i den nästan tusenhövdade (kan man säga så?) sångskatten. En annan ordkonstnär, Tage Danielsson, har sagt: ”Povels musikaliska härnadståg mot idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk”. Webbplatsen http://www.povelramelsällskapet.se är en guldgruva. OO har fastnat där åtskilliga gånger.

Tack för orden och musiken! Håll musiken igång, så länge ni kan!

Novembers första

Konsert med handledning för lyssnande var nästan något nytt för kulturtanten. En kort, åskådlig och givande text i det annars tunna och föredömligt tvåspråkiga programbladet.

Plats och tid: Borgå domkyrka, 6 november. Foto: den tillfälliga programbladsförsäljaren. Huvudverk (inte med ä!) Gabriel Faurés (1845 – 1924) requiem från 1890. Den här tonsättaren tillbringade en stor del av sitt liv som organist (det hörs i sköna orgeltoner) och lär ha sagt att han alltför ofta spelat dyster musik på ett otal begravningar, därför ville han göra något ljust och hoppfullt. De katolska dödsmässorna verkar inte ha fallit honom i smaken, de som innehåller Dies irae, vredens dag, när domen kommer… Faurés requiem har ofta kallats ”Dödens vaggvisa”, en passande benämning. Aj, jo, handledningen! Den senare hälften av den:

De här raderna gjorde att upplevelsen av musiken, körsången och solona och hela arrangemanget blev mera intressant, OO förstod mer och fick större behållning av det hela. Fem sjundedelar av hela verket på tio rader. Förstås fanns också den sjungna texten på latin, svenska och finska i programbladet. Författare till texten är Tomas Takolander, ung musikmångsysslare. Mera sådant åt folket!

Övningsbild från den drygt 500-åriga domkyrkan. Den cirka 70-hövdade kören leds här av Eki Söderström, fenomenal dirigent. Längst till höger ovan nämnda unga man (dirigent för operan Cosí fan tutte i Lovisa för två månader sedan) som

dirigerade den här sammansättningen i Hyvinge/Hyvinkää en vecka tidigare. Tvåspråkigt så det förslår.

Programbladet till höger presenterar veckoslutets andra (eller första, hur man ser det) requiem. Förresten, ordet är ackusativform av requies, som betyder vila. ”Requiem aeternam dona eis domine – Giv dem evig vila, Herre”. Liksom lite olika ordföljd i latin och i svenska. Halva programbladet upptas av presentationer av de medverkande. På finska. Verdis verk presenteras på en sida. På finska. Verkets text, fyra sidor (av totalt 20) på latin, finska och svenska. Staden Pori är Björneborg på svenska. Inte mer om det, OO skall ju inte sprida elaka budskap.

Vi är nu förflyttade till Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, invigd 1969. Ett något ”yngre” utrymme. Här är uppsjungning på gång för de cirka hundra körmedlemmarna. Den situationen ser alltid något slö och okoncentrerad ut, tycker OO. Sångarna tittar åt olika håll, gräver i sina väskor och ser allmänt ointresserade ut – men producerar ljud av diverse slag. Bilden är från den ena körens, Helsingin filharmoninen kuoro, facebooksida. En grönaktig pil visar på en gråhårig typ i grågrön rock till höger i bilden, till vänster finns en lilaaktig pil som visar på en körsångare. Var och en får söka och gissa själv…

Det sägs att Verdis requiem är en av hans bästa operor. Hans eventuella förkärlek för dramatik och ”pukor och trumpeter” märks, OO hukade sig av ljudanstormningen några gånger under övningen. Orden är också häftiga, på vredens dag skall jorden upplösas till aska, alla bävar inför domaren, inget kommer att förbli ostraffat – en tårfylld dag. Förstås ber man med alla kraft om förlåtelse, allt sjungs på latin så man kan negligera orden. Men, musiken och volymstyrkan berättar ändå. Tröttsamt för körmedlemmarna att stå i de 90 minuter som verket varar. Alla var matta på olika sätt efteråt! En mäktig upplevelse till alla delar!

OO har alltid fascinerats av kyrkans tak, mörkret har lagt sig i novemberkvällen – notera de vita fläckarna i fönstren: koristernas notblad! Ingalunda ditkastade, helt enkelt intressanta speglingar. En stol fanns på dirigentpulten, Jonas Rannila hölls inte länge på den, han dirigerar med hela kroppen och lite till.

En glad och energisk kyrkvaktmästare gick runt i kyrkan och ”packade ihop” folk. Konserten var slutsåld, 750 personer ryms i kyrkan. Han lyckades också göra sig hörd i hela utrymmet utan tekniska hjälpmedel där han bad oss sitta närmare varandra, ”alla skall rymmas!”

Att sitta så här kändes ovant och opandemiskt. OO:s okända bänkgranne hade garderat sig med väska på ena sidan och tjock ytterrock på den andra, men hon fick ge sig. Kyrkan i Borgå var inte lika fullproppad. Googla gärna fram någon del av verken: ”Pie Jesu Fauré” (något av det vackraste som finns), ”In paradisum” eller till exempel ”Libera me Verdi”, med vackert och innerligt sopransolo med kör.

Början var häftig, novemberfortsättningen blir lugnare, men ändå…

Premiär!

Röda mattan var utrullad, men inga paparazzifotografer var på plats. Premiärpubliken hade lämnat högklackat och blingbling hemma, det var höstkläder för kallt väder som gällde. Sitt själv i en hall där båtar vinterförvaras… Premiär , i varje fall!

Nej, man möttes inte av en stor kram, det visades endast klart och tydligt var man skulle parkera bilen.

Sen var det bara att gå in, på bilden till vänster, konstatera att foajén med förstorade bilder från badhustiden i Lovisa fanns till vänster, serveringen till höger, salongen rakt fram. OO intog sin plats.

Hoppsan, bilderna kom i fel ordning. Premiärpublikens klädsel syns till höger. Kvällens dirigent tomas Takolander hälsade välkommen, han hade lite, lite ändrat utseende. Han var Jean Sibelius. Den unge blivande kompositören underhöll badgästerna någon sommar på 1890-talet.

Spelet kunde börja. De unga männen har anlänt till sina käraste. Här med namnen Gustav och Frans, i originaloperan har de lite konstigare namn. De serveras en hutt, och Herr Iverus (Alfonso i originalet) kommer fram med sin idé. Njaa…

De förälskade flickorna får ångbad och massage, och alla beundrar de vackra medaljongerna med bild av deras moatjéer. Baderskorna i Lovisa hade rödvita dräkter, numera bärs sådana av Lovisas guider på uppdrag.

Killarna kallas ut i militärtjänst, enligt Herr Iverus idéer, och flickornas kammarjungfru Stina som gjordes av alltings upphovskvinna, Maria Linde, tycker att flickorna skall roa sig, ”så gör pojkar i krigstjänst också”. Flickorna gråter och gråter, men rycker upp sig, tar på sig de eleganta kläder som Stina kommer med.

Maskeradbalen till baderskornas ära får besök av en redare (till vänster) och en greve (till höger), och de uppvaktar Stina lite smått. Stina är förfärad och förtjust. Så tror OO att det var. Den som känner till operan vet att det är fästmännen som inte alls är i krig nångonstans… De skall förföra varandras fästmör…

Balen får besök av en dansgrupp med det nyaste nya från Paris, cancan. Badgästerna förtjusas och förfäras av det smått frivola, bensparkar så underkläderna syns…

Det går som det går. Flickorna informeras av dubbelagenten Stina, att allt handlar om ett vad. De beslutar att det får vara nog. Pojkarna skall få tillbaks med sin egen medicin! Slutet i ”Lovisa-così” är helt avvikande från hur operans slutdel vanligtvis går. Feministen i OO – och i Maria Linde – ville ha det på ett annat sätt. Och vem som får vem, ja det blir också lite luddigt.

OO utnämner härmed Maria till ett musikaliskt-dramatiskt geni. Hon började med att placera operan Carmen i Lovisa, med namnet Klara och flickor på fanérfabriken bland spritsmugglare 2019. Nu blev det en ordentlig omarbetning av Così fan tutte. Den hade premiär 1790, men spelades inte just alls på 1800-talet, den ansågs vara utan moral och lite väl lättvindig. Många försökte göra om den, men ingen lyckades. Nu har det lyckats. Det blev Lovisas egen opera – men den ges endast fyra gånger. Så östnylänningar: öppna datorn och köp biljett till tisdag, fredag eller lördag!!! På fredag träffar ni OO igen, hon vill ju se och uppleva allt två gånger!

OO räknar… Hon lyckades få endast fem fd elever på bild. Många fler fd elever och kolleger var på plats, och fd eleven numera filmvetaren var verkligt imponerad. Fd eleven vars make Fanny är i det verkliga livet, han hade tårar i ögonen. Precis som OO. Så bra tyckte vi att Fanny – Jeanette var. Men vi var ju jäviga. Inväntar andra recensenters åsikter.

Men nu blir det andra äventyr. Återkommer sent på onsdag kväll. Kanske.

(O)trogna unga kvinnor i Lovisa?

Här händer det… Om en vecka är det premiär. Ser det ut som att vi är på väg till en operaföreställning? OrdOdlaren fick tack och lov handgriplig handledning i form av bilder när hon tog sig dit för två veckor sen – medge att man tror sig ha kört in på förbjudet område i Lovisas ”hamnstad” Valkom:

Men visst fanns det skyltning redan då, om även motstridig. Större och tydligare skall den vara när det blir premiär 3 september. OO imponeras av talkoandan, hur firmor, organisationer och frivilliga ställt upp med lokal, scenbygge, parkeringsarrangemang, kläder, rekvisita… Och förstås på scenen.

OO och Lilla Mhy kröp/rullade sakta vidare enligt instruktionerna ”håll till höger när du ser ställningarna”:

Och kvällssolen lyste upp varvsbyggnaderna, OO visste i vilket väderstreck hon körde. Visserligen kändes det som förbjudet område, som att hon var ”obehörig vistelse”, men de stora öppna dörrarna välkomnade den tillfälliga operareportern, allt OK!

Här innanför var det full aktivitet. Något rörigt, men ändå rådde ett visst lugn.

Kören stod på scenen för första gången, dansarna provar in den rätta känslan i kläderna, orkestern på nio personer representerades av en skicklig pianist, två av sex solister saknades och dirigenten och medproducenten sjöng deras roller – mezzosopran och tenor – med sin djupare stämma.

Mozarts opera som hade premiär 26 januari 1790 står på programmet, Così fan tutte, Så gör alla (kvinnor). Operan framfördes inte så flitigt på 1800-talet, texten ansågs för frivol och ovärdig Mozart. (OO har inte odlat ”frivol”, lättsinnig, småfräck, oanständig, ytlig, men nu är ordet sått i sinnet). Numera spelas operan för fulla hus på många håll i världen. Vår kära mezzosopran, Erica Back, gjorde Dorabella somrarna 2015 och 2016 på Confidencen i Stockholm, 2018 på operan i Helsingfors. OO höll på att skratta för högt åt roligheterna 2018…

Nu är handlingen förlagd till Lovisa 1891, när staden var en populär internationell badort. Många lokala skämt och specialiteter är inklämda. Det enda som finns kvar av badortsglansen är den pietetsfullt nyrenoverade restaurangen Kapellet,

själva kuranstalten låg bredvid, till höger i bilden. Den har brunnit som många andra fina officiella byggnader från den tiden. Nej, det i trä byggda societetshuset finns kvar. Det renoverades och blev bibliotek som sen fick flytta ut p.g.a mögel, sen blev det viss renovering igen, tillställningar ordnas i viss mån numera.

Alfredo är den som vill bevisa att kvinnor är lättsinniga och otrogna, med hjälp av kammarjungfrun Despina – men här heter de Herr Ivérus och Stina. Ivérus är en historisk person, en något speciell person från Sverige som bodde i Lovisa. Stina är den som är primus motor för hela föreställningen, en mångsidig och kreativ musikbegåvning. Hon har anpassat hela operan till lovisabadortsförhållanden, till svenska och lite finska. (Solen gör hennes arm vit)

Koreografen och regissören nedanför scenen instruerar – kom ihåg att bilden är tagen 16 augusti. Mycket har utvecklats och blivit klarare nu. Kolla killen till höger! Både mamma och pappa är engagerade i operan, han är med på sitt sätt. Han sprang omkring emellanåt. Tyst, inte störande, inte krävande. Tror att han tar in både det ena och det andra av teater och musik trots sin egen försjunkning.

Överbaderskan Dunder-Emma (historisk person) bjuder Fanny på en nyhet, hon har fått avslappnande behandlingar av baderskorna, hon börjar känna sig lite yr. OO tror att det här är tillsatt för att öka trovärdigheten i operan.

Så, östnylänningar och andra som har möjlighet: iväg till den unika upplevelsen på M-yachts varv i Valkom! Man behöver inte vara operafreak för att njuta, inte alls! Operan i lovisatappning ges endast fyra gånger, för sammanlagt 1200 personer. OO önskar det blir fullsatt – själv upplever hon både premiären och föreställning nummer tre. Hoppas vi ses, det här blir roligt!