Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Positiv tävling

Stämningen i salen var lika varm som temperaturen var hög i densamma. Gemytligt, hemtrevligt. Åldersfördelningen i publiken var den bredaste OrdOdlaren sett i Nyslott: små och större syskon, föräldrar, lärare, ”fastrar”, mor- och farföräldrar och några ”utomstående” av varierande slag. De som visade sina sångförmågor (laulajalahjojaan – härligt svängigt på finska) var barn födda 2004 – 2009, flickorna indelade i två åldersgrupper, alla pojkar i en och samma grupp. Sammanlagt femton sångare.

Mästersångarna i Nyslott, tionde året i rad, första gången final i samband med operafestspelen. Domarkollegiet satt uppe på läktaren, knappt synligt för de tävlande. Två av de fyra med rätt att utdela medaljer och penningpris var syskonparet operasångarna Johanna Rusanen-Kartano och Ville Rusanen. Alla deltagare framförde en obligatorisk sång från en rätt så lång lista, och en enligt eget (lärarens?) val. Där märktes skillnad. Tre flickor i den yngre gruppen, alla från huvudstadstrakten, sjöng var sin estnisk sång:’Nõia elu’ (häxan lever), ‘Ohtul, kun jõuan ma koju’ (på kvällen när jag får komma hem) och ‘Ainult head’ (bara gott!). I den äldre flickgruppen dominerade musikalmelodier, tre på engelska. Pojkarna höll sig till finska, förutom den rätt blyga björneborgskillen som drog till med ‘Lascia ch’io pianga’.

I pauserna kunde man besöka marthornas buffé, prismässigt rena rama motsatsen till alla andra utskänkningsställen i staden under operatid. Gott, gott och allt hembakat. De tio karelska pirogerna som kom med till logementet försvann elegant utan vare sig uppvärmning eller äggsmör. Hemgjorda piroger är sällsynta i andra delar av republiken.

Alla sångare intervjuades direkt efter sin prestation; vi fick veta att de flesta tillbringar sommaren simmande tillsammans med kompisar, de sjunger och springer. Coolast i sina svar var den bohemliknande hemmasonen Joona, som i princip svarade ”fotboll” på alla frågor. Det blir troligtvis en och annan diskussion hemma med mamma/musikläraren/ackompanjatören, för…

Nästan-hemmasonen, tävlingens beskyddare, operafestspelens konstnärliga ledare, gemytlige Jorma Silvasti med glimten i ögat svarade också på frågor från programledare och publik. Hans stora pojkintresse var – fotboll. Han debuterade som sångare som sjuåring i skolans centralradio, som femtonåring var han med i operakören i Nyslott, tre år senare provsjöng han till nationaloperans kör (för att få veckoslutspermission från det militära, ha…). Och på den vägen är han, via flera operascener i Tyskland, Metropolitan, vår nationalopera och vinst i Timo Mustakallio-tävlingen som 23-åring. (Den tävlingen gick i år av stapeln följande dag, förstås satt OO och BJR i salen).

Silvastis favoritmat? ”Allt som finns på bordet” var svaret, med hänvisning till midjemåttet. Men när sonen kom hem på visit och vila från de europeiska scenerna tog  mamma emot med makaronilåda, och det var då det bästa tänkbara! Hver gang. Favoritroll finns egentligen inte, favoriopera La Bohéme, favorikompositör Aulis Sallinen (och lite Mozart), favorittenorer (är själv tenor) Jussi Björling och Luciano Pavarotti. I ett annat samtal sade han att han återupptar sjungandet när han fyller 60, om två år. Med övertydlig glimt i ögat, eftersom ”det finns så många bra basar i Finland” (dubbelövertydlig glimt).

”Jag vill med på bild!”, ropade Jorma Silvasti efter avslutad prisutdelning. Bilden från tidningen Itä-Savos hemsida, fotograf Juho Papinniemi.

 

”Thank you for the Music”, sjöng seinäjokiflickan Ruut som blev tvåa i sin klass. OO instämmer. Ruut har ännu inte bestämt om hon satsar på att bli tangodrottning eller Timo Mustakallio-vinnare. Om dryga tio år…

Flygande finkar och tvåbenta sångfåglar

Igår, 29 januari, borde vi ha stått ute på gårdsplanen och spanat in och inventerat vår flygande vänner. Det ville Birdlife Finland. Det blev nu inte av. De tvåbenta ugglorna trotsade den idén, flydde hemholken och bilade 1040 kilometer i stället. Bort och hem igen. För att uppleva tvåbenta sångfåglar.

Fågelmatningsplatserna på hemtorvan är oftast ganska mesiga. Beror kanske på ensidig meny. Ho vet. (Hoo-hoo…)

Någon fågelfotograf är eller blir OO aldrig, inte genom fönstret...

Någon fågelfotograf är eller blir OO aldrig, inte genom fönstret…

Med ojämna mellanrum verkar dock den flinka finktelegrafen eka fram i skogen, och det blir en verklig invasion:

Finkvasion?

Finkvasion?

OrdOdlaren är långt, långt ifrån ens amatörornitolog. Socialpsykologi och sociologi ligger däremot nästan i blodet, och OO undrar varför finkar gör så. Sällskapssjuka? Blyga, behöver andras stöd? Släktkära? Den gästande flocken består av otaliga tiotal och flygivern är enorm. Buske – matplats – buske – längre bort – matplats… Uppochner, hullerombuller. Och bäst som det är  – puts väck! Har upplevt liknande när släkten bo- anländer på våren.

Enstaka nötskrikor och hackspettar har iakttagits. Och diverse andra oindentifierade flygande finkmesar. Dock inga juridiska experter ännu i år. Ett år dök första domherren upp på valborgsmässoafton.

Kråkan däremot – – nej, förlåt, Håkan. Han spelade på sin Streng och lockade till sitt jubileum, och det locklätet kunde barndomsvännen BJR med vidhängande hustru inte emotstå. Tidvis fanns över 100 sång- och spelfåglar inför publiken, i en kavalkad om 60 år på scenen, 40 år med visor på dialekt och 70 år av levnad.

SAMSUNG CSC

Många språk och genrer har han rört sig med och i, allt ifrån debuten i radioprogrammet ”Lekstugan” för ~60 år sedan – O sole mio på italienska – via franska chansoner och hela Trio Saludo-repertoaren på spanska, finska engelska och vetevad till de populära dialektvisorna. Och när den andra dialektsångaren på scenen, Lasse Eriksson, drog till med en fras här och där på närpesiska, då var språkpaletten inte direkt total, men tillräckligt mångsidig. ”He bjier oåv schu schanschen!” Förstå det den som kan… (OO kan.).

Jovisst var gubbrappandet roligt och rörigt. Me in lakokako po scen. När tre minst 60-plussare försöker få ihop rapstavelserna känns det bara så skönt att få skratta nästan lika hjärtligt som de gjorde själva! Det kallas visst att bjuda på sig själv.

Det var en rolig och nostalgisk konsert för oss som firat åtminstone några tiotal i ålder. De mycket yngre – och kanske en och annan läsare – frågar:”Vem är han, Håkan Streng?” Men ni behärskar ju googlandets konst, så varsågoda!

Far och son, kantor basbaryton Kristoffer och allround Håkan.

Far och son, kantor basbaryton Kristoffer och allround Håkan.

Fortuna, statu variabilis

Recept: Utgå från en manskörsfull, sisådär lite på 30 kraftiga karasångare. Blanda dem försiktigt med ungefär lika många klarsjungande kvinnor. För lämplig smakbrytning, plocka in en finstämt sammansvetsad kammarkör tills det sammanlagda sångarantalet blir ungefär 100. För att anrättningen skall bli helt smakfull, lägg till barnsångare. Lämpligt antal ca 50.

Kryddor: placera två flygelister mittemot varandra, gärna med vidhängande notbladsvändare. Strö ut åtta slagverkare på estraden, där de ryms. Kom ihåg att tre sångarsolister och en dansare tidvis berikar helheten, se till att de får tillräckligt utrymme, speciellt barytonen. Ingredienserna bör balanseras väl, det står ett stycke ung dirigent för.

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Förse alla inblandade (utom dansaren) med en notbok, Sånger från Bayern, och det blir explosioner, rytmer och sång i talrika varierande kombinationer. En helt otroligt njutbar och omväxlande mixtur! Den energiska dirigenten får jobba, skjortan får säkert vridas ur efter 75 minuter. Så lång tid tar verket. Carmina Burana.

Notboken på köksmattan

Notboken på köksmattan

Texterna är gamla, har hittats i ett kloster i Bayern 1847, man tror att de är från 1200-talet. Religiösa? Nä. Nästan allt annat. De verkar alla på olika sätt handla om ”köttets lustar”. Och språket, ja. Va sa han nu, presentatören inför konserten – mittelhochdeutsch? Mest ändå latin. Faktiskt ibland, närapå förståelig tyska. Vuxenitalienskastuderanden tyckte sig känna igen lite av det språket. Kompisen, språkläraren emerita, kunde känna igen franska svängar. När blir ett språk ett språk? Intressant lästips: Tore Janson, latinprofessor emeritus.

20161014_001455_resized

Tonsättningen är 80 år gammal. Carl Orff (1895-1982) färdigställde kantaten år 1936 och meddelade då att allt han skrivit innan dess skulle förstöras. Hur det nu sen gick med det. OO har hört enstaka sånger ur verket (och hans senare, Catulli Carmina) under studietiden, studentkören Brahe Djäknar ”tutade ut” ‘Si puer cum puella’ på minst varje sits – och rätt ofta däremellan. Den texten handlar om ett par som tillbringar tiden i en liten kammare… Den inledande och avslutande sången ‘O Fortuna’ är berömd i femtielva mer eller mindre skanderade varianter. Se på sången ‘In taberna’: ord, ord, ord i rasande takt, och det mest frekventa är ‘bibit’ – dricker. Alla dricker.

20161014_001203_resized

Verket framförs nu på lördag – i morgon i en fullsatt Tempelplatsens kyrka i hufvudstaden. Kyrka? Nåja, texterna har ju uppbevarats (skrivits?) i ett kloster, så… OO åsåg och åhörde mixturen i onsdags – förrgår – i Konstfabriken i Borgå, med BJR i sångarleden, förstås. Verkligen en upplevelse! Mera sådant. Och Ville Rusanen i barytonrollen, han sjunger med hela kroppen…

Manskören Manifestum, ingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Manskören Manifestum, mixturingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Konstfabriken i Borgå, kallas så för att det centrala i detta rätt allsidiga konstcentrum är en gammal fabrik.

Musikkonsumtion

Hur konsumerar du musik? Så frågar den finlandssvenska radions kulturredaktion på sin Facebook-sida. Spotify, Youtube, MP3-spelare…? Och en del av dem som intervjuats föredrog vinyl! Men CD-skivor är mera praktiska i bilen, det medgavs.

OrdOdlaren såg sig omkring i huset. CD-hyllor att torka damm av där. Och där. Samt där. Egna och BJR:S gamla kära LP-skivor tätt ihoppackade där… Tre eller fyra CD-spelare tillgängliga (plus i bilarna), ingen vinylspelare. Och OO svarar:”Konsumerar musik via radio, live och på bio. Helst med ett sammanhang inplacerat”. Lite gammaldags, men så är det bara.

Många körer och andra ensembler (härligt ord, i finlandsvensk radio har både Beatles och Sven Ingvars och King´s Singers kallats just ensembler) – ja, en hel del musicerande konstellationer har börjat med temakonserter. Visserligen ställer sådant krav på programblad – som man borde få köpa i förväg, läsa in sig – och på programpresentation. Publiken är inte alltid så insatt i musikgenrer och -termer.

Monica Groop gjorde det. Hon startade i sommar en egen liten musikfestival med tre konserter där stora och fina salonger och stora människomassor inte är det viktigaste, utan det intima, närmiljön. Pellinge Musikdagar i Borgå skärgård. Resan dit innefattar också några minuter på en landsvägsfärja. Första konserten hade giganten Gustav Djupsjöbacka vid flygeln och själv presenterade hon programmet (som hon säkert bestämt själv). Hennes man, internationell diabetesforskare, fungerade som skivförsäljare, fotograf, roadare, springpojke, alltiallo.

Programmet bestod av opera, operett, musical, lieder, allt i en skön blandning. Två kärlekspar förälskar sig, uttrycker sin känsla för måne och stjärnor, blandat med lite svartsjukeraseri, förförelse, frieri, serenadsjungande – men inte precis i den exakta ordningen. Helheten var bara bra, så bra. Och den församlade lokala världspressen lyste förstås med sin frånvaro. En lär ha funnits på en av de senare konserterna. Ungdomsföreningslokalen var sprängfylld av främst lokala människor som lyssnade till mezzosopranens, operasångarens, sånglärarens m.m. sköna talstämma som hördes utmärkt utan störande elektronik. Hennes chef (rektor) under många år vid SibeliusAkademin är alltid en trygg klippa vid tangenterna för alla sångare. Och sångarna, som även agerade med inlevelse (och flera klädbyten), var de i Finland etablerade Hedvig Paulig (sopran) och Niall Chorell (tenor) samt stjärnorna i stigande Joonas Asikainen (baryton) och Ylva Gruen (mezzosopran från Sverige, studerar vid SibeliusAkademin för – Monica Groop). En kväll som både ”musikaliska” och ”icke-musikaliska”, ”kunniga” och ”mindre kunniga” njöt av för fulla muggar, delvis just på grund av programkonceptet och de eleganta presentationerna!

Ja, Monica Groops morbror har undervisat OO iorgelspel. För ca 50 år sedan, i 4-5 år. Nu är fingrarna styvare och instrumentet är oftast piano, men visst sitter ett och annat kvar.

Musik på bio? Det får bli  en annan historia.

Några små bilder från nätet:

BpMy8ErS8j3LBm15-Qeb46xofeAzEfLpnihIBcCP8rgcm9RiGGikyK5AA-oqpJ1vMeB97g=s85Monica Groop, som har sjungit på många scener i Europa, dessutom eminent sånglärare.

GyjVvmfeQMiyzn95i3XhAUfmIPk0L4jC0K0a4jR92H9uUlKJva8MiBzrWz1GlQtD5dCoqg=s151Gustav Djupsjöbacka, rektor vid ”Sibis” 2004 – 2012, pianist ut i fingerspetsarna.

V1bouku26A10eyyhtPEzL5RWe6HXrQ4_p4oE5vpC2Go0d-XNbCriDxUkSLF-Aq3MJ0rh=s85Hedvig Paulig, som framförde bl.a. ”Rusalkas sång till månen” samt ”Summertime”

YN0H_W_78c5tv0s_Q8qDDx-DGrMJSDxYE8NkJdxtMLgOQUaFvRhXTkTI3y6i3_22ZVaz5w=s128Spjuvern Niall Chorell som var självskriven att framföra självskrytsången ”Kitty m´ love will you marry me” – men även ”Jag vill sjunga din afton av stjärnor full”, på finska. Och så öppnade han champagneflaskan precis på rätt ställe i slutet…

imagesUnga barytonen Joonas Asikainen bjöd bl.a. på Schuberts ”Ständchen” samt Wolframs ”Sången till aftonstjärnan”

VZTYC_gpM9t17tQLAtd-x6H4wvcMJyMrXb9HJ5YPXFYNCVVY9zoiBdtMvJCFcaIqQdcVLg=s85Ylva Gruen, svensk mezzosopran som studerar i Finland för. Hon sjöng bl.a. Zerlina i förförelsescenen ur Don Giovanni med JA, och en för OO okänd fransk aria ur Romeo och Julia, byxrollen Stéphanos ”Que fait tu blanche tourterelle”.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.