Kulturtanten vaknar

Fyra tillställningar på sex dagar! Det bara blir så ibland. När dessutom två skriverideadlines hänger i nacken och trädgården kräver sitt av rabattkryparen, då hamnar tyvärr bloggen i underläge. Men ni ska veta att det har kliat och gnistrat i hjärnans OrdOdlarutrymmen!

Börjar med direktören Sören och sångaren/skådespelaren/skribenten Emma. Fd operasångaren Sören fick lov att vara med och sjunga hälsningstalet/-sången på Kulturfondens prisutdelningsfest i Borgå (och i Åbo, och i Jakobstad). Konsertens namn var

och innehållet bestod av finlandssvenska och svenska barnvisor i härliga arrangemang av Andrea Eklund, Ralf Nyqvist och Anssi Växby, kända musikprofiler i vår ankdamm. En 25-personers orkester spelade, sjöng, doade och blåste partypipor. Emma var en av solisterna. Det svängde!

Det hela leddes av multimusikaliska, dansande Johanna Almark, som också bl.a. komponerat hälsnings”talet”, Mors lilla ouvertyr och pristagarnas festmarsch med ”Modersmålets sång” som helt plötsligt blev ”Vårt land” i ett skede. Slutpotpurriet utmynnade dessutom i ”Finlandia”. Vi var många som önskade en bandning och visningar i TV.

Idésprutan till det hela fick OO inte på bild, men denna berättade att hon har en sexårig dotter vars enda medvetna minnen handlar om pandemitiden. Så nu satsar Kulturfonden på barn på olika sätt. Och även 70-plussare får njuta.

”Bilden före bilden”. OO fick en blixtidé och fotograferade ”tre pojkar från Jakobstad”: mottagaren av Kulturfondens stora pris, Christoffer Sundqvist, klarinettist i världsklass, spelar i Radions symfoniorkester (RSO), lärare vid Sibeliusakademin. Direktören Sören till höger firar ”de sextio” om några veckor med konsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. I mitten BJR, släkting till Sören, gift med en kompis till klarinettistens svärmor. Det föreligger 16 års åldersskillnad mellan C och S, likaså mellan S och BJR. Alla är uppvuxna i Jakobstad, som många andra musiker. Emma också.

På lördag kväll bevistade OO en 60-årsfest. Bloggaren Debutsky/chefredaktören Carita firade. Bordsprydnaden i Ukrainas färger, kan ju liksom också natotolkas, Sverige och Finland… OO har varit Caritas lärare i gymnasiet för x antal år sedan, Carita var OO:s mentor i början. Numera medverkar OO under eget namn eller signatur i ”Caritas tidning”.

OO hade trevliga samtal med Arno, fd kantor och musiklärare, kvällens kalaspianist, med Patrik, fd busig och rolig elev, med Jan med träfluga under hakan, med fd chefredaktör Kim, alltid kallad Kimmen, med kyrkoherde Stina, med trädgårds-Anneli, data-Inge och några till. Lagom mysigt med god plockmat att mumsa på!

Lördagen inleddes med vårträdgårdsmarknad i härlig lantlig miljö, i Karhunkorpi, som kan översättas till Björnkärret (karhu=björn, korpi=ödemark, tassemarker – men också kärr, sumpig skogsmark). Ingen ramslök (=karhunlaukka) till salu i år. OrdOdlaren, eventuellt tyngd av sitt ordförandeskap, glömde helt att fota och publicerar Birgittas försäljningsbord (som försäljaren själv lagt ut på Facebook) med tändchips i mitten, inte småbröd/småkakor som OO först trodde…

Söndag, vårkonsert i domkyrkan i Borgå. OO satt i ensamt majestät på en sidoläktare och kände sig nästan som på jobb. Beställningen var en videosnutt och en bild av kören, med det blev ”som Nyykaabi”, som vi plägar säga i det här huset, hänvisande till en liten grabb som skulle cykla runt kvarteret men som trampade till grannstaden i stället… Det blev flera foton och flera hela sånger. OO ville bli TV-filmare en gång, men efter att ha burit lite på en kamera trodde hon på den som avrådde henne. Mobiltelefonen är betydligt lättare…

Borgås mesta och bästa basist, Patrik Latvala, fick jobba för hela sin dagspenning på konserten – kolla notbladen! Hela halsen och lite till på kontrabasen var i användning. En gång för länge sen kompade han en skolkör på kontrabasen, det skulle OO vilja uppleva igen: en kör och en kontrabas.

Gissa vad? Jo, konsert på tisdag, 60-årsfest på söndag. Däremellan skall en massa bokstäver, ord, ogräs, kalk och benmjöl rinna mellan OO:s fingrar… Bonusbilder: Amaryllis-fd-knoppen och ett kraschat cumulusmoln i trädgården.

Tomas, tvilling och -marknad och -körer

Tomas. tomasmäss. vintersolstånd klockan 17.28. Dagen är 5 timmar, 49 minuter och 4 sekunder lång (Helsingfors horisont). Solen är nu tre dagar i sitt bo och stiger åter upp på juldagen. Julfriden inleds. Julkärven för småfåglarna sätts upp. Tomaskorset placeras på sina platser för att skydda mot det onda. I skrivande morgonstund tittade fullmånen in på tomaskorslösa OrdOdlaren, i nedknackande förmiddagsstund hänger solen knappt över grantopparna. -13,8 grader. ”Anders braskar och Tomas slaskar” stämmer inte.

Bild från Yle

Korpokorset, som började tillverkas av Anton Dahlström i nämnda kommun och som senare fick heta tomaskorset kräver stadig hand vid tillverkningen. Började spridas i Åboland för hundra år sedan. Tänk, att ingen hantverkare på Tomasmarknaden i Helsingfors sålde sådana… OO skulle vilja ha, i stället för det slängda, kattförstörda… Och: namnet Tomas kommer från arameiskan via grekiskan, betyder tvilling…

Tomasmarknaden fick vara körsångarföljeslagarens förströelse före konserten i söndags. Marknaden ordnas varje år 27.11 – 22 – 12. OO:s byte blev inte stort, bland annat små torkade köttbitar med t.ex. chilismak och en oemotståndlig boll för värmeljus av en ung glasblåsare. Inga bilder. Fd skolkamraten, fd radioredaktören och nuv. facebookvännen Bertel Lindell befanns ha besökt marknaden vid samma tider och än en gång passade OO på att få låna några skott.

Det slog OO att det handlar om en tvillingmarknad. Hantverkarsidan och cafésidan skiljs åt av spårvagnsspår. Förplägnadssidan (på bilden) intresserade inte alls, OO fick nöja sig med några glöggslurkar (hon som inte gillar glögg) tills det var dags att söka sig till riddarhuset,

egen bild

här i senseptemberskrud, för en rejäl julkonsertdos, serverad av ”tvillingkörer”: manskören Manifestum och Helsingfors filharmoniska kör. Tvillingar för att de har samma dirigent, ung nog att vara son till ungefär hälften av körmedlemmarna…

Präktig bild, eller hur? Tillåtet lån av JJ Koski, vars kunnande på området bild och ljud vida överstiger OO:s. Enligt programbladet 72 sångare, sju musiker, en solist och förstås, kronan på verket, dirigenten Jonas Rannila. Sjutton också, så den killen får kan få körerna att sjunga, nyansera och ge ut allt vad rösterna har och bär!

Sibelius fyra traditionella julsånger hör förstås till programmet. Trots att dessa givetvis inhämtats med maten i folkskolan (travesti på modersmjölken) hittar OO varje år något nytt att njuta av, något som Jonas trollar fram. Vilka sångerna är? Jo, ”Nu står jul vid snöig port”, ”Nu så kommer julen”, ”Det mörknar ute” och ”Giv mig ej glans” – alla med den ursprungliga Topeliustexten, inga omskrivningar av vare sig Gud eller konung… Den sistnämnda julvisan fick en ny dimension, vet inte på vilket sätt. Har lust att ta till Tage Danielssons ord om Erik Eriksson: ”Det känns som om luften dansar när du viftar” – har tyvärr inte möjlighet att kolla citatet.

Bild: JJ Koski

Konsertens huvudverk (ingen som helst orsak att skriva med ä…) var Camille Saint-Saëns (1835 – 1921) juloratorium från 1858 (han var inte lastgammal då, precis). Nu i en omarbetad form utan orgel och med enbart en solist, Hedvig Paulig (i storform) på bilden. Men harpan fanns med! Hela konserten inleddes med ett stycke för det instrumentet. Ack, om man kunde hantera och ha… OO har en väninna vars barnbarn spelar harpa, och en annan (isländsk) vars barnbarn heter Harpa… Förlåt utsvävningen… Gillar, mycket, harpa!

De soliststycken som ingår i verket sköttes av olika körsammansättningar, förutom sopranens. Smart och skickligt. Manskör plus harpa är förresten supersnyggt! Kontrabasisten hade däremot en inte alltför ansträngande stund på jobbet: Bom….pauspauspaus…bom…

OO:s egen häftigt uppförstorade bild (lugnet, koncentrationen just innan första tonen anslås). Uppgift för läsaren: hitta basen bakom basisten! Kören framförde också ”Härlig är jorden”, som brukligt är på dylika tillställningar, men med ett årsfärskt nyorkesterarrangemang av demondirigenten Jorma Panula. Där fick basisten arbeta, vänsterhanden fick dansa. OO nästan storskrattade bakom sin mask.

Lugn, lugn, kära läsare. Ingen konsert finns på programmet den närmaste tiden, endast via TV. Ni skall inte behöva besväras av OO:s musikförtjusningar på en tid. Ni vet bara inte vad ni gått miste om, ni som ändå kunnat vara med… Juloratoriet finns tillgängligt på Youtube, vet inte i vilka former.

Kyrkrapport från en mångsysslare

En uppgift och två självpåtagna. Plats: Pernå kyrka, en av de vackraste medeltida kyrkorna i Finland. Vad: Konsert med sydamerikanska rytmer. Uppgift: sälja programblad. Självpåtaget: några coronapasskollanden, skriva en snutt till den ultralokala tidningen. Då behövs bilder.

OrdOdlaren kom inte på att ta någon bild som visar kyrkan som helhet, sådan behövs inte i tidningen ifråga. Sista kameraskottet blev lite ditåt. Helt otippat blev det triss i borgåkantorer. Mikael till vänster, pensionerad som sjunger i kören, nyanställda Anne som trakterade blockflöjt i mitten och Eki som älskar rytmer (en verklig jazzjammare), är idéspruta, arrangör, musik- och musikerkännare och dirigent, mottagare av Borgå stads kulturpris i år.

Pernå kyrka byggdes på 1400-talet och har förstås förändrats och förbättrats under åren som gått. Två pelarrader (och alltså tre skepp), vackra valv, ett altarskåp (inte sååå vanligt), donerade ljuskronor… 1600-talsljuskronorna togs ned under stora ofreden och grävdes ner. Nånstans. En av OO:s fd elever hävdade att hon vet var, kunskapen om gömstället går i arv till äldsta dottern i hennes familj! OO kommer inte ihåg när eventuell uppgrävning kommer att ske…

Dessutom finns vapensköldar, ”i parti och minut”:

Snett ovanför den ”lössläppta” Lovisakören finns den präktigaste vapensköldssamlingen. Slagverkaren verkar nästan peka på den med sina preparerade fingrar. En ung ädling avled vid 22 års ålder och hade sexton adliga anor, fyra generationer på både svärds- och spinnsidan. Prästen Henrik som på 1980-talet försåg religionsläraren med allt material som fanns om kyrkan ville helst slänga ut alla dessa sköldar. De bars vid begravningsprocessionen och hängdes sen på kyrkans vägg – seden dog ut på 1700-talet. Dessutom finns de så kallade adelsbänkarna längst framme, vinkelrätt mot de övriga kyrkbänkarna. Lovisakören satt i dessa bakom predikstolen.

Borgå kammarkör satt i adelsbänkarna mittemot. Religionsläraren ville att eleverna skulle sitta där vid studiebesöken. En pernåflicka vägrade totalt: ”Jag är en helt vanlig människa, inte adel, det finns inget i hela världen som får mig att sätta mig där!”

Bilden är här för att visa på det medeltida korskranket som hittades vid renoveringen på 1930-talet och sattes upp på nytt. Skranket visade sig vara ett oöverstigligt hinder för en kringtassande ”fotograf”. Så hon klev upp i predikstolen.

Därifrån sköts en hel mängd kameraskott, bland annat av musikerna. Två slagverkare, två gitarrister – den yngre i ljus klädsel hade gjort flera häftiga arrangemang – blockflöjtisten Anne, halva kontrabasen och flygeln. Effektivt uppfyllande av öppningen i korskranket. Dirigentens vänstra axel och sångsolistens hårtofs syns också!

Bildnamnförslag: Faderns och dotterns bättre sidor (gillas troligen av Eki)? Ängeln på din vänstra axel (basistens position)? Krigsbytet i bakgrunden (altarskåpet, enligt traditionen hemhämtat under 30-åriga kriget)? Sångsolisten kallar sig Nelly ibland, Saga däremellan. ”Snart använder hon troligen Paulina också, sitt tredje namn”, småskrattade den stolta fadern. Hon är musikstuderande, kanske redan klar musiklärare, sångare, arrangör, med mera. Hennes tolkning av El nacimiento (födelsen) vinner över alla som OO har hittat på nätet.

Bilden i tidningen, där också den manliga solisten, Tomas Takolander, syns (men inte tenorerna…). Borgå kammarkör bjöd på sydamerikanska rytmer: Aríel Ramirez julberättelse i sex delar, Navidad nuestra. Samma kompositör som står bakom världssuccén Misa Criolla. Båda verken finns i flera varianter på Youtube, OO har ännu inte hittat ”det rätta” där. Navidad nuestra verkar kunna varieras både vad gäller instrument och solopartier. Redan innan OrdOdlaren visste vad hon skulle bli när hon blir stor förälskade hon sig i Misa Criolla, på 1970-talet.

Konserten bjöd också på andra intressanta nygamla gnistrande pärlor. Gitarristen och sångsolisten hade tillsammans gjort nya arrangemang, till exempel till ”Gläns över sjö och strand”, tangorytm. Gav nya dimensioner, minst sagt. Lägg namnen Ville Valtanen och Nelly Saga Söderström på minnet! Härligt kreativa.

Pjas och nostalgi i Nikolaistad

Vasa (1855-1917 under ‘täcknamnet’ ovan). Stan för den unga flickan, staden som grundades 1606 av Karl IX och fick namnet från hans ätt, Vasa. Staden som brann det år som en sjömil (nautisk mil) är lång i meter, 1852, och sen flyttades någon kilometer närmare kusten. Landhöjningen gjorde att hamnen hamnade längre och längre bort från farbart vatten. Och nu har OO varit på kryssning där. Jo, du läste rätt. Där.

Det finns en tradition från 1970-talet, i en ytterst trång krets. När du kommer till stan skall du ”hälsa på gubben som står på torget och håller ena handen i luften”. Finlands frihetsstaty, 6 meter hög och 3,6 ton tung, avtäckt 9 juli 1938. Betydligt mera seriös än då tr – censuren ingrep!

Målet var detta, humorgruppen KAJ:s senaste pjas, de tre 28-åriga killarna som ”mårar å tutar ut lite småskryypt” med ojämna mellanrum. En musikal på/om ett lågpriskryssningsfartyg Botnia Paradise.

Så här ser de ut i det ”civila”, Kevin, Axel och Jakob (foto från programbladet, liksom de följande). Gossarna har hängt ihop i hälften av sina upplevda år och utvecklat och slipat sina oerhört många förmågor och sin kreativitet med hjälp av traktens skickliga musiker, scenografer, regissörer och annat scenfolk. Med mera. Ibland ställer hela hembyar upp – de har var sin av den sorten. (Kevin närmast OO:s barndomsby, cirka åtta kilometer). I musikalen har de också var sin huvudroll, vid sidan av andra inhopp:

Jakob, som vill bli (och blir) trubadur, men som får börja med att praktisera som Svanen Svante i barnens lekrum, inte precis förtjust, som av bilden synes. Han har guld i strupen, minsann (hans version av Nessun dorma, som heter Nissan bromsa, på dialekt, är legendarisk, inte med i musikalen). Kevin, blyg och tafatt fågelskådare som finner Henne, sin like, och spelar upp ett orrspel som få kan efterlikna. Hoppas det kommer att spridas som separat filmsnutt, det kan ses många gånger! Plastiken är helt otrolig, han kunde troligtvis också ha gjort karriär som höjdhoppare, att döma av ett snuttekort högt hopp i musikalen. Kevin är också skicklig gitarrist.

Axel som slimmig spelhaj, ”världsvan” företagare i plastbranschen. Uppvuxen i spelmansfamilj med alla de förmågorna. Har sett honom traktera flera instrument, också förstås fiol. Skriver elegant, har gett ut en novellsamling, bland annat.

Vanudå? Nej, huvudet med masken är inte huvudsaken, utan den oelektrifierade kristallkronan! Den hängde ovanför dansgolvet på restaurang Ernst då det begav sig, på 70-talet. Kändes häftigt och skrämmande när den började svaja av otaktfasta rörelser på dansgolvet, minsann! Den består av över 500 delar, 175 centimeter hög och 125 bred!

OO ”lånade” en bild från teaterns webbplats för att visa hela härligheten och proportionerna. Hoppas nu att hon inte får teaterns skattkisteskötare på halsen… Kristallkronan är gjord i Ryssland på 1800-talet, hängde på Stor-Abborfors gård i Pyttis (betydligt närmare OO:s nuvarande plats på jorden) och såldes på auktion 1954 och befanns inte passa på den plats köparen tänkt, så den deponerades på Wasa teater. Både den och restaurangen demonterades 1998, men bägge har nyligen fått återuppstå! Den verkade mindre, men det påstås att den kortats av en aning nu. Man tyckte nästan att man nådde den med handen från dansgolvet förr…

Uff, så mycket nostalgi på en kväll! Måste bara knäppa ”sagofarbrorn” halvvägs till hotellet. Även den kolossen bär på minnen från samma Vasa-sommar på 70-talet. Bodde alldeles i närheten.

Hotellmorgonfönsterutsikt över Vasaborg, där OO köpte symaskin på 1980-talet, och där hon tror att syateljén som mamma jobbade på under krigsåren fanns. Åtminstone pratade hon om huset på det sättet.

Dags att lämna Vasa följande morgon, fredagen den nittonde november, med den uppstigande solen rakt i ansiktet och stadens färskaste landmärke, rondellmonumentet, i blickpunkten, precis där Handelsesplanaden övergår i motorväg. Snyggt!

Bach, Brahms och Barbershop

Tre konserter på nio dagar – kulturtanten har kommit igång! Och mer blir det, snart skall… Nej, inte något i förväg. Man vet ju aldrig i dessa tider. OrdOdlaren startar med konserten i mitten.

Sjuttiosju pojkar, Cantores Minores, besökte Borgå och Konstfabriken (en halvfallfärdig fabrik som rustades upp och byggdes till) i början av november. En veritabel musikskola för pojkar; övningar tre gånger per vecka för de yngre och två gånger för de äldre, och konserterna är ungefär 60 per år. Nu gavs Bachs mässa i h-moll, ”mässornas mässa”, med Finländska barockorkestern, som använder tidsenliga instrument. Det bjöds på intressanta kombinationer av soloinstrument och människoröster, de flesta så njutningsfulla så… Men inte ens Bach har klarat av att få till första satsen, Kyrie, enligt OO. Den svänger hit och dit och melodislingorna känns obefintliga. Bara den är över så slappnar OO av…

Här en duett mellan intressanta alten Teppo Lampela sopranen Hedvig Paulig. Han är verkligen allt, inledde sina sångstudier som baryton och nu kallas han både kontratenor och alt. Basbarytonsolona sköttes av Tommi Hakala, Cardiff singer of the World 2003. När OO upplevde honom på operascenen första gången föll hon pladask direkt. Bosatt i Wien och talar finska med sin dotter, de har ett hemligt språk som österrikiska mamman inte förstår… Sa han i en intervju med glimten i ögat.

En av OO:s färskare favoriter skötte tenoravsnitten, mjuka och sköna, Johan Krogius. Lägg namnet på minnet och rusa till konserter där han sjunger! Gissa var han började sin sångarbana, jo i Cantores Minores…

Den oskarpa figuren till vänster i bilden är också en ”produkt” av ovannämnda pojkkör. Han är skarp, skärpt, sträng, trevlig, språkkunnig, styr musik och sång med hela kroppen. Han ser ut som en demon när han dirigerar så svetten rinner – eftersom det var allhelgonatid torkade han stilenligt bort det våta med en svart servett (duk/trasa/näsduk/handduk). Definitivt född till dirigent. Jonas Rannila, född 1989 med en meritlista som en tjugo år äldre människa. Började som elvaåring i CM.

Solisten är basbarytonen Juha Kotilainen, ”något äldre”.

Platsen är Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, en av hufvudstadens mest speciella helgedomar, insprängd i berget och med ett mycket speciellt tak. Brahms ‘Ein Deutsches Requiem’ – inte med den vanliga mässtexten, utan valda texter ur bibeln – inget ‘Kyrie’! Åttioåtta sångare ur två körer, manskören Manifestum och blandade kören Helsingfors filharmoniska kör. Med Jonas R:s förmåga att nyansera och att få sångarna med sig var det en upplevelse utöver det vanliga.

Ingen orkester, utan två pianister och en flygel stod för musiken. Brahms har själv arrangerat det hela för fyrhändigt klaviatur (på den övre bilden kan ni se pianisterna strax till höger om dirigenten). OO ångrar att hon inte satte sig så att hon kunde se handsamarbetet… Nu fanns också två pukor med, oklart vems idé det var.

Solisterna inväntar sina solopartier (och Jonas R är synnerligen rörlig…). Sopransolist var Marjukka Tepponen. Strax innan pandemin sjöng hon Tatjanas roll i operan Eugen Onegin i Seattle, blev direkt engagerad som ”cover” för samma roll på Metropolitan vintern 2022. Hoppas USA-operan är igång… Hon är bosatt i London.

OO går gärna och ofta på konserter av ovannämnda slag, även om de är visuellt ”stela, svarta och tråkiga”. Annat ”ljud” i skällan är det när Finlands enda kvinnliga barbershopkör ställer upp. Show och schwung och glitter och glamour! Emellanåt tycker OO att det är för mycket ”händerna-uppåt-utåt-sträck” på konserterna, men det är sist och slutligen inte så stor sak. Ofta har damerna flera klädbyten under sina shower, men inte nu på konserterna sista lördagen i oktober. Klädfrågan hade de ändå löst snyggt kreativt! Pandemin begränsar allt möjligt.

Dirigenten Emelie Adolfsson avvek, snyggt i svart. Mjuk i sina dirigentrörelser, hon närmast dansar när hon står framför kören. Konsertens namn var ‘My Hometown’, Lady Shaves bidrag till Borgås firande av uppnådda 675 år – även om det smågrälas om födelseåret. Bland annat framfördes ‘Basin Street Blues’ med finsk text, Jokirannan blues, strövtåg längs åstranden i Borgå. ‘Sakta vi gå genom stan’ passade bra in i sammanhanget, och vad vore en kvinnokörskonsert utan ‘It’s raining Men’ och ‘Big spender’? Allt framfört med koreografi, inget stelt konsertstående här inte!

Bruce Springsteens ‘My Hometown’ gav ytterligare hemkänsla och sen blev det lite ”bondbrudigt” med ‘Skyfall’. Så skönt med en sådan visuell konsert emellanåt!

Nu tar OrdOdlaren sats inför den kommande (17 – 20.11) veckans ”prövningar” i kultur och kommunikation. Nja, något skriveri kommer väl – nog – kanske – eventuellt, även om annat skrivande är överhängande…

Jag litar inte mera på min hatt!

Undrar över rubriken? OrdOdlaren som bestämt sig för att på första bästa vanliga vinterkonsert i en kyrka bära sin gröna hatt, tvivlar hon? Nä. En titel på en härlig visa, skriven av ingen mindre än Tove Jansson (1914 – 2001). Hon var betydligt mer än ”muminmamma”. Mycket mer. Åtskilligt.

Emma Klingenberg, mångkunnig sångare och skådespelare, kan nu också titulera sig forskare, snart också författare (går man bakåt och åt sidorna i hennes släkt finns det otaliga musiker och ordanvändare). Emma började på begäran arbeta fram en konsert med Tove Janssons sångtexter våren 2018, märkte att det inte var lätt. Det fanns lite här och lite där, bristfälligheter, antydningar, förändringar, motsägelser – och Emmas forskarsjäl vaknade. Hon har, kort sagt, fått bekanta sig med originalmaterial, sökt och ”lyssnat in stämningarna” i konstnärens ateljé/bostad.

Och så blev det en konsert. Och vilken konsert sen! Smart ihopplockad, både glatt och oanständigt, ironi, vemod, kärlek och lite till. Konsertserien började på Svenska teatern, avbröts av coronapandemin och ges inom kort på nytt på nämnda teater. Borde köpas in av arrangörer Norden runt. Vi trogna pellingemusikdagarsbesökare fick avnjuta konserten i söndags.

Oanständigt? Stora mymmelvisan till Povel Ramels melodi ”Titta det snöar”. Beskriver hejdlöst festande med sexuella toner och ironiska uddar och ord. Från ett opublicerat häfte med 39 kärleksvisor, ursprungligen inspirerade av den starka förälskelsen i Vivica Bandler i slutet av 1940-talet, som utmynnade i – ingenting. Tove började i stället måla, till exempel för Helsingfors stadshus. Skrev en sång om att hon målar en glad dansande kvinna, och runtomkring ”det svartaste svart”. Tröstade också sig själv där hon stod i kylan och ”donade”, ett verb hon själv använde för sitt arbete: ”måla, måla flickan lill, måla fastän du fryser” – ni kan kanske ana den lånade melodin.

En verkligt långsmal bild, ”lånad” från Svenska Teaterns programhäfte. Tove Jansson – vad får du för bild i huvudet? Knappast en sån här, på havet, med dragspel… Hon älskade att resa, påstod att det enda som behövs på resan är ”blommor, whisky och musikkassetter”. Musiksmaken var minst sagt bred. I Spanien fascinerades hon av manliga flamencodansare, ”stramt återhållen ilska”, om nu OO:s minne inte har förvanskat citatet alltför mycket.

Ett annat citat, troligen något förenklat av nämnda bristfälliga minne: ”En lag är stor och mäktig och de som skriver lagar är mycket, mycket små”. Ironiskt så det förslår. Emma uppträdde nu för första gången inför publik på drygt tio månader. Coronabegränsningslagar… Ursprungligen var udden i uttalandet troligtvis riktad mot lagarna om homosexualitet. Tove levde tillsammans med grafikern Tuulikki Pietilä från mitten av 1950-talet till sin död, enligt vad OO förstått med ateljéer/bostäder intill varandra. Homosexualitet var kriminellt till 1971, avklassificerades som psykisk sjukdom först 1981. No further comments, annars blir det här en myndighetsanklagande roman…

Emma kan också kalla sig tonsättare. Konsertens avslutningssång, Novembervisa, har hon själv tonsatt. En kort visa om hur ett telefonsamtal kan ändra stämningen. Nyfiken? Sök upp Emmas hemsida, klicka på ”Tove Jansson – visdiktaren”, sen på ”konserten” – där finns visan.

Inte lita på hatten? En visa om strikt klädsel kontra färggrann och fri. OO försöker återkomma när hon fått texten, den är bara så bra och passar OO perfekt!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 75 685 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.