Har längden betydelse?

Hela ressällskapet såg upp till guiden i Dubrovnik. Hon var lång, med reslig hållning och högburet huvud. Att hon såg ner på oss resenärer hade inte att göra med annat än längden. ”Jag är från Montenegro”, sa hon, ”och vi är kända föra att vara långa, ett av världens längsta folk”.

Hon berättade om Nikola, furste och senare kung av Montenegro, 1860-1921 (född 1841), vars ena dotter (av nio) Elena bortgiftes till ett lyckligt äktenskap med Italiens kung Vittorio Emanuele III, 153 cm lång, en stor personlighet. Hennes längd är inte känd, skillnaden är märkbar:PÅ familjefoton lär han oftast ha befunnits sittande. Huruvida ”lådtricket” användes, som på förlovningsbilden mellan kronprins Charles (175) och Diana (176), mellan Humphrey Bogart (172,7) och Ingrid Bergman (175) i ”Casablanca” är inte känt.

Kvinnor kan ju kompensera med höga klackar (inte OO, sådana är rena självmordsredskap för henne) och höga hattar. Vem uppfattar nu drottning Silvia (165) eller kronprinsessan Victoria (168) som ungefär medellängd (kvinnors medellängd i Sverige är nu 165,7). De lär ju fylla en stor sal med sin karisma. Drottning Elisabeth II (162) har kanske krympt med åldern, som nu är aktningsvärda 93. OO stod några meter från henne i mitten av 1970-talet och förvånades över litenheten. Höga klackar är kanske inte så lämpliga mera för henne:(Bilden från Svensk Damtidning). Enligt senast publicerade mätningar är nederländska män de längsta i världen, 183, på spinnsidan vinner Lettland, 170. Kung Willem Alexander (bilden ovan) är precis medelmåtta i längd. Drottning Maxima är 178 (och vilka klackar!). Längdvinnande kunglighet är Spaniens kung Felipe VI, 197. Letizia är ”normal lettiska”, men inte från det landet.  Han är tydligen van att vara ”höjd över andra”, av följande reaktion att döma:

Det var premiär på operan ‘Don Carlo’ i Madrid 18 september 2019. Huvudpersoner är kung Filip II (kung av Spanien 1556-98) och sonen Don Carlo. Finlands i dubbel bemärkelse stora bassångare i nutiden, Mika Kares, gör där en av sina bravurroller, storinkvisitorn, ”en ståtlig basroll”, enligt operaexperter. Mika är maskerad till oigenkännlighet (över en timme i sminket), en gammal grå långhårig gubbe i den här uppsättningen. OO lyckades ”stjäla” bilden från Mikas Facebook-sida:Vad hände på premiären? Jo, den kungliga logen intogs av kung och drottning och några till, och vid slutapplåderna kom högheterna fram och hälsade på sångarna, och Mika märkte att de betraktade honom länge, ”va nu då?” Efter fotografering kom de fram till honom igen: ”Får vi se dina skor?” Sagt och gjort, Mika visade upp sina skor med ca fyra centimeters klackar. Med dem nådde han en höjd på 202 centimeter, och sådant upplever kanske Felipe sällan, att han får se upp till någon – nu till en 40-årig ”pojke” från ”skogarna i Eurajoki”.Att Mika är begåvad med en basröst utöver det vanliga är kanske överflödigt att nämna, så som han jobbar och flänger runt mellan de stora operascenerna i Europa, med en och annan avstickare till USA – tillsvidare. OO har träffat honom flera gånger under hans tidigare karriär, när han sjöng mera i Finland. Nu får hon nöja sig med att följa honom på Facebook, lyssna på hans torsdagswloggar – men 11 oktober sjunger han i en konsert som OO köpte biljetter till idag! Han är trevlig, vänlig, uppmärksam, en utmärkt pedagog – OO har haft glädjen att följa med några sånglektioner som han hållit. OO fick tillåtelse att publicera hans ”kungahistoria”!

Men, men… Kungen och bassångaren på nästan två meter blir ändå små i jämförelse med Dalvik-pojken Jòhann Petursson, 1913 – 1984. Han mätte 234 centimeter, vägde 163 kg och hade skonummer 84, säger OO:s minne. Ingen förklaring till hans ”storhet” fanns, han var stark, proportionerlig, men hade svårt att få jobb. Vistades mest i USA och uppträdde som ”jättevikingen från Island”. Sina sista år tillbringade han på ålderdomshem i sin hemstad, med specialgjorda möbler, cykel, m.m. OO hittar inte sina bilder därifrån! En ”lånad” gammal får duga.

Gårdagens jubilar, 13 september

Hon blev helt tydligt förälskad i sin blivande man när hon var 9 år ung (han var då cirka 19). De brevväxlade innerligt åtminstone när hon var 14, de gifte sig när hon var 21 minus en dag. Hon födde 8 barn på 13 år (plus ett missfall). Änka blev hon vid 37, levde därefter 40 år och var en av sin tids mest uppburna konsertpianister. född Wieck, 13.09 1819 – 20.05 1896.

200-årsdag idag, när OO började skriva. Den dagen blev igår innan det här är i publicerbart skick. Men ändå. Clara började spela piano för sin mor när hon var 4½, men det blev skilsmässa och den orubbliga och bestämda fadern tog över. Han hade sitt eget sätt att undervisa och den lilla flickans dagar var fyllda av lektioner och övningar, musik, musik.

När hon var nio år hade hon sin debutkonsert i hemstaden Leipzig. Bland åhörarna fanns Robert Schumann (1810 – 1856), han ville bli pianist, ville ha lektioner av Claras pappa – och bodde ett år i det Wieckska hemmet. Han övergav sina juridikstudier (mammans vilja), men pianisten i honom fick ett abrupt slut, han drabbades av förlamat höger ringfinger. Det blev komposition i stället, och det var inte lite han åstadkom under tjugo år.

Clara var megastjärnan på 1830-talet, prisades överallt. När hon var 18, 1837, friade Robert. JA, men ett bestämt Nää-ä! från pappa Wieck. Dotterns karriär var viktigare. Turbulens, Clara flyttade hemifrån, kontakterna bröts och 12 september 1840 ingicks äktenskapet. Pappan veknade efter ca tre år. 1840-talet var banafödandets och komponerandets årtionde. Gissa vem som gjorde vad… Clara var också utbildad i komponerandets konst, hade idéer  – och maken beklagade att hon inte kunde fullfölja dem på grund av ”störande faktorer”. Barnfödsel 1841, 1843, 1845, 1846, 1848, 1849, 1851 och 1854, samt missfall 1852. Tufft, det är väl det minsta man kan säga. Och artisten i henne ville till scenen, vilket hon också hann med då och då.

Dessutom började Robert, enkelt sagt, lida av tungsinthet och andra tecken på psykisk instabilitet. Hans kompositionstakt var enorm under 1840-talet, familjelyckan producerade så det stod härliga till, han blev överansträngd – och Clara återupptog sitt konserterande för att försörja familjen. Det blev han varken gladare eller friskare av. Såna var tiderna. Det gick så långt som till självmordsförsök 27 februari 1854. Han bad om att bli inlåst på mentalsjukhus – vad det nu kallades på den tiden. Han var rädd att hans skulle göra sin familj fysiskt illa. Clara fick besöksförbud, han blev alltför upprörd av att se henne. Två dagar före hans död besökte hon honom, han kände knappt igen henne. Hur kändes det för henne, att se sin stora kärlek brytas ner? Vad som orsakade hans psykiska störning är omdiskuterat.

Mycket stöd hade hon av den unga Johannes Brahms (1833 – 97), det sägs att deras förhållande balanserade mellan vänskap och kärlek. Makarna träffade honom 1853, ömsesidigt tycke uppstod.

Redan innan Robert avled återupptog Clara sina konsertresor, nästan i hela Europa. Den äldsta dottern  tog mer och mer över hushållsansvaret, men hon bistod också sin mamma på andra sätt. Till exempel Edward Grieg yttrade att Clara var den mest själfulla och berömda pianisten som fanns i världen. Hon utvecklade speltekniken, konsertuppläggningarna – ja, nästan allt.

Så berömd var hon, att när hon blev pianolärare i Frankfurt 1878 kunde hon diktera villkoren: endast långt hunna begåvade elever, undervisning högst 1½ timme per dag, 4 månader semester, ledigheter för konsertresor däremellan. Två assistenter som tag hand om elever som inte hunnit så långt; döttrarna Marie (född 1841) och Eugenie (född 1851). Till hushållet hörde dessutom några föräldralösa barnbarn från och med 1872 och 1879.

En tuff brud, inte alltid lyxförpackad. En oöverträffad konstnär och även kompositör, även om verken långt underskrider makens i antal så lär de i kvalitet vara likvärdiga.

Mycket finns att berätta om henne, om hennes konsertuppläggningar – över 1300 konsertprogram mellan 1831 och 1889 har bevarats – om hennes sätt att stötta sin man utan att förringa sig själv, med mera. Hon gav sin sista konsert 12 mars 1891. Det har gjorts flera filmer om hennes liv, 1944, 1947 (med Katherine Hepburn), 1983, 2008 (Geliebte Clara). OO har inte sett en enda.

Hon var avbildad på 100-markssedeln. Svt hyllade henne i Kulturstudion i lördags, vår finlandssvenska radio uppmärksammade henne i tisdags och spelade ett helt verk av henne…

Fonografen uppfanns 1877, men något med henne torde inte finnas bevarat. Synd.

Lovisas Sibelius i Lovisa

OrdOdlaren har varit på konsert. Nä, det är inget nytt i sig, men nu var det speciellt. Igen en gång. Först vändes programlistan nästan upp och ner, sen vände konstnärliga ledaren Jan-Erik Gustafsson sina noter upp och ner – och så svängdes OO:s musikaliska uppfattningar lite ut och in och skakades om med lite nya kryddor. Så skall det gå, lite nya funderingar varje gång!

”Vi börjar med det sista, sen tar vi det andra och det fjärde – och det första spelar vi sist”. Så deklarerade ledaren JEG i början. När sen layouten i programbladet dessutom var lite otydlig för OO så var det bara att hänga med så gott det gick. Och bra gick det. Mycket bra. Dessutom roligt och intressant. En påse blandade karameller. Den officiella recensenten verkade vilja ha högst två sorters godis i sin påse, med nästan samma smak. OO är definitivt av divergerande åsikt.Sibeliusdagarna firades i Lovisa, 30-årsjubileum. Öppningskonserten hölls i fd folkhögskolan, numera traditionscentrum. En trevlig nästan 110 år gammal byggnad, fortfarande funktionell och med lämplig akustik:Jean Sibelius tillbringade flera somrar på 1880-talet hos släkten i Lovisa, uppträdde med sin syster och sin bror för badgäster och stadsbor, och komponerade bl.a. Kullervo i staden. Släkten som sådan har rötterna i Lappträsk, grannsocknen. Så det finns koppling mellan den stora kompositören och den lilla staden.

Konserten innehöll en hel del Sibelius, förstås. Men även andra kompositörer, se längre fram! Festivalens pianist, Diana Ketler från Riga, professor i London, framförde bl.a. ”Trädsviten”; rönn, fura, asp, björk och gran. Underbara små pianostycken där Sibelius målar upp en stolt fura (som faller i slutet?), en dallrande asp, en skir björk… Ja, det hörs! Tydligt!

Monica Groop spädde på med att sjunga ”Jag är ett träd” och ”Hertig Magnus” – och fick OO att hemma fördjupa sina kunskaper om diktaren Ernst Josepfson och hans livsöde, inte alltför olikt Vasa-prinsen Magnus på Vadstena slott. Alltid trevligt att uppleva Monicas röst och dramatik. Två av Sibelius melodramer uppfördes också. Nytt för OO: hon visste inte att Sibelius tonsatt sådant, att de var populära kring år 1900 och att sådant numera anses blasé. Recensenten tyckte att alla sex borde ha framförts, men även här opponerar sig OO. Publiken behöver bli van. Runebergs dikt ”Svartsjukans nätter” är stark och gripande med dramatisk musik. Niklas Häggblom (fd elev), skådespelare, stod för recitationen, Monica var damrösten i bakgrunden. Njutningsfullt och starkt. Väntar på fortsättning om ett år!

Lugn, lugn. OO tänker inte referera allt. Förutom konsertens sista nummer, en rejäl smällkaramell!Pianisten och finsk-ryska violinisten Anna-Liisa Bezrodny (också professor i London) och Ravels sonat för violin och piano nr 2. ”Jag tror jag gillar Ravel mer än Mahler”, viskade OO till BJR på sin vänstra sida, innan de satte igång. Hon visste inte själv hur rätt hon hade. Vid andra satsens början; Blues – Moderato hoppade OO till: Va? Vem har stulit av vem? Det var ju helt klart ”Summertime, and the living…” När levde George Gershwin? Det var blues, blå toner, pizzicato med schvung, enorm violinistinlevelse – PANG! En violinsträng brast. Vi fick aldrig veta om satsen kunde spelas till slut.

Efter strängbyte var det dags för sats 3. ”Tror du vi får henne att sluta?” mimade grannen till höger, fd kantorn, kördirigenten, månginstrumentalisten, och pekade på namnet: Perpetuum Mobile – Allegro. Märkte att grannen till vänster satt som i trance. Han hörde klart och tydligt en av sina ungdomsfavoriter, ”Rapsody in Blue”, också Gershwin. Alla tre satt sen och smågungade till takten tills applåderna nådde taket. Vilket slutnummer!”Lånad” bild. Avtackning efter konserten. Niklas Häggblom till vänster. Nr 3 är violinisten, nr. 5 pianisten, följande är Monica Groop. Jan-Erik Gustafsson längst till höger.

Maurice Ravel, 1875 – 1937, fransk tonsättare, pianist och dirigent (”alla” brukar känna till ”evighetsboleron”). George Gershwin 1898 – 1937, amerikansk kompositör, pianist. Hur har deras två världar mötts?

Ravel blev fascinerad av den nya amerikanska musiken på 1920-talet och reste på en fyra månaders konstertturné Over There i början av 1928. Han såg också G:s musikal ”Funny Face” och blev helt tagen. Han ville träffa G, och det ordnades. På hans 53-årsdag stod G för den jazziga underhållningen, och de lär ha fört många och långa samtal efteråt. Troligtvis om jazzens och bluesens ”själ”. Senare besökte G Frankrike, skrev sitt verk ”An American in Paris” och ville ha lektioner av R. Gick inte. ”Why become a second-rate Ravel when you´re already a first-rate Gershwin”, lär han ha svarat.

OO:s slutsats: R komponerade sonaten 1923-27, hade garanterat lyssnat på ”Rapsody in Blue” då, komponerad 1924. G:s opera ”Porgy and Bess”, där ”Summertime” ingår, hade premiär 1934. Då hade G säkert hört sonaten några gånger, och lånat lite. Tro det den som vill!

OO hade inte kamera med! Köpte en svart t-skjorta med härligt mönster.

Fira och fest(ival)

Jobb i hölador hela dagen. Pappa och traktorn vid en (av fyra), dottern i en annan. ”Du ser ut som en sotare”, var kommentaren när far och dotter sågs mot kvällen, när ladorna var fulla av saltat torrhö och dottern sticklig och skitig av svett, damm, grovt hö och hösalt. Och ett år äldre.

Målat ett hustak. Kokat svartvinbärssylt. Hållit teparty. Kluvit ved. Simmat ofta och länge. Cyklat tiotals kilometer. Hållit Öppen Trädgård. Släntrat i butiker. Ätit på restaurang. Med mera. Man kan fira födelsedag på många sätt!

På sista sextitalsårets första dag ramlade Facebook-gratulationerna in, som de gjort de senaste åren. Undrar hur många som skulle höra av sig om denna ansiktsbok inte fanns? Fyra via telefonens sms, fem kort per snigelpost, en e-post – och knappt 150 via den världsvida ”boken” – en och annan någon dag försenad.Efter någon timmes slöande, korsordslösning och vasrosbetraktande (BJR, jo) blev det bilfärd, fem minuter landsvägsfärjadärefter 500 meter smal grusväg, bilparkering på åkerplätt, uppförsbackepromenad fram till festivalskonsertslokalen, som rymmer knappt 150 personer.Har skrivit om dessa mysiga Pellinge musikdagar förr, och gör det igen!Förfriskningsförsäljningsdisken är uppdukad i god tid, födelsedagsbärkaka avnjöts. De förföriskt goda laxsmörgåsarna inmundigades i konsertpausen.Och här gäller inga festivalsöverpriser!

Konserten, den gick minsann inte av för hackor. Det var kraft och intensitet så det blixtrade. Musikerna var inte sådana vars namn fanns direkt på OO:s läppar – det är nu bara så att Finland har en stor mängd skickliga, engagerade och världenruntfarande klassiska musiker. Det här pensionärshuvudet har ingen chans att komma ihåg alla namn. Dock, Paavali Jumppanen, pianist i övre världsklass, kommer OO att minnas. Hans händer(Han spelade ju fyrhändigt med sig själv, blank flygel minsann), hans närvaro, hans sätt att göra musik och ”tända” andra musiker. OO och alla andra var förstummade. Även om OO:s galna associationer säger att han borde vara lärare i religion och gymnastik…

Konsertens mest imponerande verk, höjdpunkten, var Robert Schumanns Quintett für Klavier, som han skrev för sin skickliga pianisthustru Clara 1842. Där behövs fingrars vighet och snabbhet och träffsäkerhet. Stråkgruppen Uusi Helsinki kvartetten (namnet torde kunna diskuteras, bildades av unga musiker 1982, en av ursprungsmedlemmarna kvar) filade på med själ och lust, minsann. Medlemmarna är alla konsertmästare eller soloartister i Radions Symfoniorkester, RSO. Flera dagar efteråt blir OO ännu helt matt när minnesbilderna plockas fram. Energi…Tala om att ge sitt allt! OO:s galna association: hur många violinistbyxbakar nöts blanka per år? Första violinisten, som satt nästan i famnen på BJR var allt annat än orörlig på sin stol!

Och, förstås, festivalmästaren själv, Monica Groop, delade med sig av sin sköna mezzostämma i några sånger som ingick i det valda temat.Bild från avtackningen: Paavali Jumppanen, altviolinisten, UHK-ursprungsmedlemmen Ilari Angervo och festivalmästaren Monica Groop.

Allt-i-allon, den äkta maken, medicinforskarprofessorn m.m. har många festivaltitlar: harproadare, diplomsopare, stolbärare och bladvändare (diplombladvändartiteln innehas av Jonas Rannila, kapellmästare, kör- och orkesterdirigent m.m. fr.o.m. 14.07 2019).

Kom sen och säg att området klassisk musik är tråkigt och elitistiskt! Pyttsan.

 

Fotnot: Paavali är den finska formen av namnet Paulus. Och en del pratar om gympa, andra om jumppa när det skolämnet kommer på tal…

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!

Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 39 480 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.