Ingen bloggpaus, men…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Men lägger dem på hög i hjärnan. Dygnet har endast 24 timmar, och hon vill sova också. Skördetider, hej, hej, skördetider… Annat också. I veckan var det konsert, och ikväll lördag igen. Även om publiken sitter med avstånd och ser lite småblygt på varann så spelar och sjunger musikerna som de sällan gjort förr. Det är ju så länge sedan de fått spela för publik…Så sade i varje fall Jan-Erik Gustafsson, med cellon mitt i bilden. Han är konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa, som inleddes i onsdags. Monica Groop i gult sjöng och berättade om sina framföranden, satte dem i ett historiskt sammanhang, med lite små humoristiska vinklingar. Hon kan sin musikhistoria hon! Beethovens och Haydns arrangemang av skotska folksånger, tillsammans nästan 400 stycken. Hon sjöng två av Beethoven (250 år i år, skäl att återkomma), en av Haydn, samt några små sånger som Ravel arrangerat, fem korta som berättade om grekiskt bröllop. Jännä, skulle man säga på finsksvenska. Och Sibelius fanns ju på programmet också. Borde egentligen publicera hela Procopés text, men… Nä. Punkt.

De övriga fem på bilden framförde Antonin Dvoraks pianokvintett nr 2, verkligen ett intressant ”stycke”. Lugna och vackra partier omväxlande med en frenesi som nästan lockade fram skratt när musikerna bredde på. Jan Söderblom, till vänster på bilden, spelade på så stråktaglet yrde, han bara slet bort ”fransarna” i farten och fortsatte. De andra inte att förglömma. OO utnämnde diplombladvändare nummer tre, förra kollegan/muskíkläraren Johan. Skötte sig säkert med bravur!

Andra satsen i pianokvintetten var bekant, bekant här och där. Nat King Cole sjöng sig in i mångas hjärtan på 1940- och 50-talen med ”Nature Boy” – och melodin har lånat temat av Dvorak! Jännä igen…Här en bild av OO:s tidsslukare just nu. Hon är med och gör det fullständigt tvåspråkiga Rosenbladet i Finland, och det är en hel del som skall översättas och granskas. Papper, finsk-svensk ordbok på nätet, koncentration… Det är mycket med rosor just nu. Det blir en väggkalender med rosor som tema också, inom kort. Valde bilder idag. Svårt, när alla bilder är halvbra, ingen pangbild. Fortsätter, hinner göra lite ännu innan det är konsertstartdags…

Nina B-N och Nya Östis, OO ”lånade” musikerbilden utan att fråga lov… De egna bilderna är inget att publicera.

PS. Träffade Nina som tagit bilden för en stund sedan. Hon sa ”Nu har du lov att publicera bilden”. Bra. Helt ”lagligt”, alltså…

Äntligen på konsert(er)!

OrdOdlaren har varit på konsert, till och med på två, under veckoslutet! Oj, så skönt att höra livemusik, se utövarna i stundens intensitet. Hon märker att hon behöver sådant. Och hon har inte trängts med tusentals människor, nej. Varje år i augusti styrs kosan till Pellinge lilla och högklassiska musikfestival. Visserligen krymptes den i år, men ordnades ändå. Och vissa ingredienser var precis som förr om åren:PH Groop, medicinare och forskare, van vid munskydd, ordnade och ställde och fotograferade och umgicks med publiken i invand god stil. (OO klarar inte av att kalla honom Pärra, för när man pärrar så bråkar man…).Publiken var något mera ovan med maskerna, stilarna är många. Glest i publiken, 50% av salens kapacitet tilläts. Skönt, eftersom det var hett. Vi ombads hålla tyst inomhus, släpptes in (med avstånd) fem minuter innan konserten började. Prata, umgås och inta diverse gottigheter fick vi göra utomhus.Klarinettsuveränen Christoffer Sundqvist inledde lördagens konsert med Kaija Saariahos ”Duft”. Såna toner och kombinationer, går inte att beskriva. Denna unga man hör till de främsta klarinettisterna i vårt land, har uppträtt som soloartist i många länder, undervisar vid Sibelius-Akademin, är medlem i RSO (Radions symfoniorkester), uppburen och hyllad. Enligt OO är hans största merit att han är gift med dottern till OO:s barndoms-ungdomskompis…Tuomas Lehto, en annan framkallare av sköna toner. Han har varit med i Pellinge förr, har också hemvist i RSO – och har spelat cello sen tre års ålder! Imponerad av hans följsamhet och ”gruppspel”, han verkar lyssna, stöda, anpassa – och hans cellotoner är fröjd för örat.På söndag fick vi njuta av festivalledaren själv, Monica Groop i ett uruppförande. Fyra dikter av Edith Södergran, tonsättning gjord av unga, också mycket hyllade Cecilia Damström. Flygeln var dessutom försedd med något OO aldrig tidigare hört om, E-bow, som får även pianosträngar att ljuda kontinuerligt. Spännande och skickligt, bravo Monica! Kompositören själv var förstås på plats, och först förvånas man över ungdomligheten, men sen tänkte OO till: Robert Schumann var 32 år när hans stråkkvartett nr 1 uruppfördes (den framfördes också i Pellinge), och Ludwig van Beethoven, årets jubilar, var 34 när hans Waldstein-sonat uruppfördes – se nedan. Cecilia Damström är född 1988, passar väl in i ålder bland ”gubbarna”… Ytterligare en Pellinge-tradition: artisterna avtackas inte med blommor, utan med en Pellinge-produkt. Tippar att det är hallonsaft i flaskan.Konserternas pianist hör också till de tunga namnen i Finlands musikliv: Juhani Lagerspetz. Han ackompanjerade Monica Groop med brillor, notblad, bladvändare och E-bow, framförde Beethovens trio nr 4 tillsammans med de två ovannämnda manliga musikerna – och avslutade hela konserten med pianosonaten ”Waldstein”. 25 minuter utan ett enda notblad, en tolkning som han verkade vara totalt inne i. Han har tydligen spelat den förr… OO tycker förstås att hans största merit är att han är son till hennes professor, Kirsti Lagerspetz. På den tiden var sonen en ung tonårspojke som spelade piano…Ute fick man umgås. Pellingebosatta ”direktören Sören” var där med hustru Micaela, likaså kvällens stora debutant kantor Mikael. Och nerför trappan kommer Christoffer med son (extra bildbonus). Debutant? Jo, kantor Mikael är numera pensionär och fungerade som bladvändare – ett inte så lätt jobb, precis. Hans största merit är för övrigt att han spelade på OO:s och BJR:s bröllop. Till direktörSörens meriter hör att han sjungit polisen Javet över trehundra gånger i tre olika uppsättningar av ”Les Misérables”, men det som smäller högre är att han är son till BJR:s småkusin! Han direktörar för Svenska Kulturfonden nuförtiden, en av de större kulturunderstödarna i svenska Finland. Hans solvargsgrin är imponerande dessutom!Den stora bilen hade en viktig uppgift: konserterna streamades. De finns nu på http://www.pellingemusikdagar.fi, så var och en av er kan ta del av det som OO skrivit om. Även om hon hotade med att använda sekatören (som hade den goda smaken att åka med till Pellinge) och klippa av en bit…I övrigt var OO också utrustad i det vackra sommarvädret, som av selfien synes. Nu hoppas OO på att de följande inbokade konserterna, Sibeliusdagarna i Lovisa, om tre veckor, inte måste inställas på grund av – ja, ni vet. Låt inte virusets framfart öka! Monica sjunger där också.

Underhållning på tryggt avstånd

Dag ett av undantagstillstånd i Finland, 17 mars. Tillställning efter tillställning efter konsert ställdes in på obestämd framtid. Alltför många musiker, sångare, skådespelare med mera stod helt plötsligt inför veckor, kanske månader, med inkomst noll. Kalle Katz i grannkommunen var en av dem, frilansmusiker inom genren pop-jazz. Ungefär. Denna OO:s fd elev skrev ett inlägg om situationen på Facebook.

Biografägaren i staden hörde av sig. Mycket snabbt också chefredaktören för den finska lokala tidningen, tidningen som sysslar med lite streaming och har videoutrustning. Den lokala ljudfirman (fd elev, jo…) – och på några dagar hade Club Quarantine sett dagens ljus. Levande musik på biografens scen, streamat på tidningens hemsida, Youtube – senare anslöt sig också ultralokala svenska tidningen. Hemmatittarna betalar en frivillig inträdesbiljett på biografens konto. Pengarna går oavkortat till artisterna.

Genialt! Första kvällen, 21 mars, lär ”biografsalongen” ha varit överfull (hoppas folk betalade också, därom berättas inget…). Dessutom anslöt sig en tecknare till gänget, det han plitar ner projiceras på filmduken ovanför musikerna, i bakgrunden.Kalle är inte solbränd, det är lampan ovanför datorskärmen som ger hudfärgen… Skärmfoto från första klubbkvällen. Trion bestod av kontrabas, trummor och tangentinstrument, uppblandat med lite småroligt småprat och improviserande. Glimten i ögonen var påtaglig. Tittarna kunde skriva in låtönskemål på Facebook.Här läser Kalle upp något önskemål, och musikerna försöker få ihop det… Ytterligare glad förundran spred statyn till höger om Kalle, visar på andan i gruppen, vill OO tro. En riktigt gemytlig kväll!

Följande lördag, 28 mars, tre nya musiker. Saxofon/klarinett, trummor och sousafon. Tyvärr inte helt och hållet jazzmusik i OO:s smak, dessutom också en betydligt stelare tillställning. (Ingen torso-staty…)Det finns program för två lördagar till, kanske fler. Klart att OO kollar. Världsstjärnan, i trakten bosatta musikgränsöverskridande Pekka Kuusisto lovade ställa upp, men däckades av – ja, ni kan ana. Han som har fått hela Royal Albert Hall att sjunga en ”nonsensrefräng” på finska; ”Hei luulia illalla”! En verklig humoristisk violinvirtuos, värdig arvtagare till Victor Borge… Skall snart börja jobba i Norge (förlåt, OO kunde inte hålla sig från rimmet). Men först måste möten omfattande fler än en person tillåtas, som Pekka själv uttryckte det. Pekka talar både finska och svenska ”som en inföding”, förresten.

Många musiker och övriga ”underhållningsexperter” ställer nu upp på sociala medier och ger ljusglimtar i de fysiska avståndens tid. Hur mycket tänker vi på att dessa personer har underhållandet som levebröd? Dansorkestern Guns Rosor (härligt namn) streamade dansmusik i två timmar, folk dansade hemma, t.o.m med kvasten, och orkestern gladdes åt att det fanns följare också på andra kontinenter. Inkomst av det? Vad gör nu alla artister för att få ”smöre po bröö”?Musikgymnasiet Vaskivuoren lukio i Vanda (Helsinge, granne till Helsingfors) jobbar på distans, och gymnasiets körresa till Irland inställdes. Med en hel del teknisk kunskap, som OO inte begriper ett skvatt av, bjöd de sjungande eleverna på ett för kören specialbeställt verk. Alla hemifrån! Då och då blev bilden av någon sångare större för en stund, som här nere till höger med bilden ”Våren kommer”. Andra visade upp sin katt, eller vissa figurer:Verkligt välklingande kör! Men, på tal om att utnyttja tekniken: OO känner sig som en person från antiken. All världens möjligheter till gruppsamtal och möten via ”nätet” är totalt okända och outnyttjade. Ringer till en person per dag, på gammaldags sätt. Om inte , mot förmodan, OO:s telefon ringer (som den faktiskt gjorde för en timme sedan!). Vanlig rösttelefon duger riktigt bra. OO har inget behov av att visa sin antika nuna via elektroniska rackerier. I morgon till butiken, då ser hon levande människor för första gången på fem dagar – på fysiskt avstånd, men av kött och blod, inte på skärm.

Som ni förstår, bilderna är foton som tagits av datorskärmen. Beklagar kvaliteten.

Blå toner, jazzinfluens, humor, dramatik och romantik. Med mera.

”Summertime, an´ the livin´ is easy…” Vem har inte hört den sången? (Stig upp och ropa ”hepp” så det hörs ända hit om du inte har…!) ”Ur operan Porgy and Bess”. Där slutade OrdOdlarens kunskaper för några dagar sedan. Ljudbilden av ”Summertime” sitter dock stadigt förankrad i hjärnan – och hemma, när ingen annan är hemma, då kan hon faktiskt sjunga en stump också. Trots att hon är långt, långt ifrån sopran.

Nu har OO upplevt operan. Skriven av George Gershwin (1898-1937), i den speciella musikstil som kännetecknar honom (Raphsody in Blue, t.ex.). OO är helt tagen, kladden till detta inlägg skrevs när tidpunkten närmade sig det magiska 02.02, 02.02 2020. Det var svårt att få tag i sömn. Och sällan har OO varit minst 110% vaken under en operaföreställning, Metropolitans uppsättning är helt fängslande.

För bilderna har utnyttjats lite knep. Foton av datorns bildskärm, foton i biosalongen (Maxim, hufvudstaden) innan operan körde igång i direktsändning från New York. Gershwin satte ett speciellt krav: i engelskspråkiga länder skall scenen intas av enbart färgade människor. Han bodde själv en månad i den fiskarby utanför staden Charleston där romanen, operan utspelar sig. Sydafrikanskan Golda Schultz, som gör Claras roll, är dock i OO:s ögon ganska så ljushyad. Det är hon som öppnar hela operan, vaggande sitt knyte till småbarn, sjungandes vaggvisan ”Summertime”.

Porgy, basen Eric Owens, har OO upplevt flera gånger på bioduken. Operans Porgy är krympling, folket i byn Catfish Row småretas med honom för att det märks att han är förtjust i Bess (Angel Blue, jo så heter hon i det civila). Bess är en missbruksbenägen skönhet, inte precis uppskattad för sitt leverne, som i en krissituation flyttar in hos Porgy, och ljuv musik uppstår; ”Bess, you is my woman now”!(bildskärmsbild). Bess är tyvärr lätt att locka in i sprit- och kokainfällorna, och kallsmilfinken Sportin´ Life (Frederick Ballentine) som rör sig som något väloljat på scenen lyckas till slut. Han retar upp hela samhället med sitt beteende och ”byamamman” Maria (Denyce Graves), som driver matservering/butik, exploderar. Hon rensar en meterlång fisk (skickligt arrangerat, hon slänger inälvorna på golvet) och hotar att göra likadant med kokainhandlaren. Allt skall man då stå ut med som sångare/aktör…(bildskärmsbild). Det är också denna hala typ som står för den ”ateistiska” sången i den annars typiskt troende byn; ”It aint necessarily so” – har ni hört den? Ytterligare en sång som lever ett eget liv utanför operan är ”I got plenty o´ nuttin” – språket är inte precis ”Oxford English”. Så sjunger Porgy, han är nöjd med sin lott i livet. Förresten, ”Summertime” sjungs tre gånger, åtminstone delvis, i operan.(telefonbild från biografduken). Efter ett av sina snedsteg (med fd sambon Crown) blir Bess sjuk. Byns starkt troende moralväktare Serena (Latonia Moore), ofta med bibeln i hand, ber sjungande en helbrägdagörande bön, och Bess tillfrisknar. I operan förekommer en mängd småroller, t.ex. en jordgubbsförsäljare, en som säljer kräftor – och inte minst en dansgrupp på åtta personer som gör halsbrytande ”övningar”.

Operan bygger på romanen ”Porgy” som utkom 1925. Operan hade premiär 10.10 1935. Den har också framförts i Finland, på dåvarande nationaloperan, på 1960-talet.

Ni som bor i närheten av en biograf (eller annan institution) som sänder operor från Metropolitan, ta tillfället i akt, ni har inte chans till något sådant här alltför ofta! OO kan inte göra mer reklam, men hittade sändningstidtabell för både Sverige och Finland efter en tids sökande. Här i trakten av hufvudstaden ges föreställningar åtminstone tisdag kväll 4.2, onsdag eftermiddag 5.2 och lördag mitt på dagen 8.2. Tidtabellerna varierar, någonstans spelas filmatiseringen upp först i april. Avslutar med en något suddig bild av Metropolitans salong.

Kabaré!

Kalle, Linda, Maria, Robert och Tove. Ni gjorde nyårsaftonen till en glad fest! Visserligen tillsammans med tio övriga estradörer, men eftersom ni är f.d. elever så känns det mest i hjärtat när ni agerar!

Nyårskabaré i biografens sal i grannstaden-jobbstaden. Något nytt för nejden, något som bara måste upplevas – en julklapp till BJR. Han blev glad. Mycket glad.

Till staden återvända Maria (som inte visade såå mycket av sin musikalitet i skolan som tonåring) var initiativtagare, ansvarade för upplägget och sjöng ”med många röster”. Toppenbra, kort sagt.Här står Maria ”vid sidan om” i inledningsscenen, nyanländ i storyn och de två unga dansservitriserna, ”chefsservitrisen” och dansaren Amandine, samt sånggruppen Lovisette: Bertel, Linda, Patrick och Tove står för ljud och rörelser. En för OO:s öron mycket samsjungen kvartett – åtminstone två av dem hanterar dessutom tangentinstrument med bravur, dock inte i den här kabarén.

Jeanette (”nästan-elev” i tiden) ville ha en karl och fick två, det kan man förstå…Vi bordet sitter Linda, Tove och Maria i sina glittriga kreationer (som slukat många fler tygmetrar).

Sen blev det musikalisk rivalitet mellan Kalle och Tomas. De ömsom spelade flygel, ömsom sjöng trånande sångstumpar till henne. OO beundrade elegansen i hur de bytte från flygel till sång, hur en stump övergick i en annan stump – OO hängde inte riktigt med alla gånger! Här är Kalle på väg att ta över flygeln, Tomas med hatten skall sjunga –  och Jeanette solar sig i deras ”trånsjuka”. Och Kalle sjöng! (”Jag blev tvingad”, sa han efteråt till sin gamla lärare). Men det blev inget bröllop, Jeanette gjorde en verkligt bra brud i vitt med slöja och allt (ingen bild heller), hon hade ju sin äkta man på scenen, det visste varenda kotte i den två gånger fulla salen på nyårsafton.

Och det var Robert det (utbildad skådespelare, numera mera berömd odlare – Robbes lilla trädgård). Han charmade publiken när han kom in i frack med notställ och Tomas dirigerade orkestern (Kalle, Esko, Juhani och Niko) i introt till ”Nej, jag ångrar ingenting” och Robert bräkte till med ”Jag är en fattig bonddräng” – och det blev ingen högre nivå hur han än försökte. Sketchen hade han skrivit själv. Oj, så religionsläraren har skrattat med och åt honom! En underbar pajas i gymnasieklassen…Men sen blev det. Nivå. Kvartetten och Robert sökande den hala lilla biten. ”Var är tvålen, broder”. Povel Ramel applåderade säkert i sin himmel också. Det går bra med badrock (nu associerar OO till Björn Skifs, och det blir ännu mer tokigt i hjärnan) ovanpå glitterklänningen! Det numret var på hög nivå, som många andra. OO kan inte redogöra för allt som hände, hon njöt, log och skrattade sig genom 90 minuter. En kabaré har inget programblad, och OO fotograferar inte under en föreställning. Tack, unga Malin Tenhunen för bilderna som OO får publicera här!

För feministen i OO, tidvis utrustad med rå humor, fanns ett toppnummer. Det började med en varning, på finska, i en radio: farliga kvinnliga fångar har rymt! Och så kommer fem kvinnor tangotaktfast inmarscherande. Pang, stick, je nuis innocante, älgbysså, flugsvamp! Mördartangon från musikalen Chicago i östnyländsk variant med en fransktalande (oskyldig?) mörderska. OO kände inte till denna Cell Block Tango från förr, men nu är både Gubben Google och Ypperliga YouTube konsulterade, så…Mörderskorna Maria, Tove, Linda och Jeanette i sina ”fängelseskrudar”. Lindas berättelse om Rurik som hon träffade på en dans på Brinkåsa gick på härlig östnyländsk dialekt – hans sista måltid blev svampstuvning. En annan make sprang tio gånger in i hustruns kniv, en tredje fick två varningsskott i huvudet, den franska kvinnans man drunknade i badkaret – men hon var ju oskyldig, sa hon. Dråpligt värre! Borde få höra den en gång till! Den femte har tappats från OO:s minne…

Nu rullar det på i OO:s huvud: Fick vad han bad om – fick vad han bad om – det han förtjäna’ , de e klart! – Du sku säkert – ha gjort desamma – med en sån man e de uppenbart! Text: sångarna själva.

Tack, Robert, Maria och Malin för er hjälp med det här innehållet. Ni spelar för två fulla salar på söndag igen. OO hoppas på fler kabaréer, konceptet håller, även om en del människor vill ge ”förbättringsförslag”. Ni har hittat nivån. Robert får försöka ta lägre och högre bäst han vill…

Ja, ljudnivån var också lämplig. Den hade f.d eleven Jonas ställt in. Oj, så fina elever OO har haft!

Knallsmättaren och andra häftiga giganter

Varför Fride envisades med att prata om knallsmättaren är höljt i dunkel. Den unga OO frågade, men svar gavs ej, endast ett underfundigt leende serverades. Knall – ja det är ju knall det, men smättare? Man smättar ihjäl flugor med en flugosmätto – flugsmälla. Hurra! Finns i SAOB: ”smätta = göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud”. Jaha.

Kantor Fride Häggblom i Vörå gav lektioner i orgelspel, och tramporgeln var enligt honom knallsmättaren. Den varken knallade eller hoppade, men kanske det lät så i hans öron när eleverna kämpade på. Läxorna övades på skolans harmonium. Vid ett sådant tillfälle kom läraren som bodde i övre våningen och påpekade att han faktiskt var musikalisk, han också. Hans tonfall gjorde att det inte kändes så bra i hjärterötterna.

Efter två år av spellektioner fick den unga tonåringen ett eget drygt fyroktavigt instrument, övade flitigt – och nu var det Storasyster som klagade högljutt till mamma: ”Måst hon hålla på så där, samma sak om och om igen!!” Hjärterötterna oroades igen, och efter det övades det endast när huset säkert var tomt.

”Tyvärr” är OO begåvad med mer musikalisk släkt, åtminstone två småkusiner – våra mammor var således kusiner. CW är pensionerad musiklärare, dirigerar körer, spelar dragspel och andra instrument. Numera avlidna BA var en spjuver på många sätt, vi trivdes bra tillsammans. Han satte sig vid tramporgeln, bad OO söka upp psalmen ”Kom till mitt arma hjärta” (han var omtyckt av och tyckte om det motsatta könet); bad sedan om att få fingrarna placerade på rätt ställe på tangenterna, tittade upp i taket och spelade. Ingalunda helt enligt noterna – sådana behövde han aldrig. Den unga OO var redan övertygad om att musikproduktion inte alls är profession för henne.

Höjdpunkten i orgelspelandet inföll för nästan exakt 52 (hoppsan…) år sedan. Första advent, Vörå kyrka. Hosianna och en växelsångspsalm mellan kör och församling. Fride dirigerade, OO satt då på orgelbänken. En mäktig upplevelse, folket i kyrkan sjöng under OO:s ledning! Förspelet till ”Hosianna” var krångligt, det spelade Fride på en manual, i slutackordet satte OO sina fingrar på den undre manualen och Fride gled iväg till kören, sen följde vi alla hans takt. I hemlighet hade OO ändå övat in de sista takterna som spelas när körens avdelning är slut – klämde i med dem och minns fortfarande Frides förvånade min. Använde också fötterna i slutackordet…Vörå kyrka är vacker, elegant och uppåtsträvande. Byggd på 1600-talet, utvidgad till korskyrka 1777. Tyvärr här endast en inskannad bild från bokverket Svenska Österbottens historia, från 1890 (även om OO inte gillar klockstapeln, den verkar klumpig i jämförelse). Orgeln OO spelade på var ett år gammal, med tre manualer – ”du spelar på bröstverket”, sa Fride. Orgelpipornas var placerade i 1960-talets anda, nästan funktionalistiskt. Bild saknas, så OO väljer bilden av Esbo domkyrkas relativt nya orgel i stället. Ja, främst är det kören som var motivet, orgeln är något naggad i kanterna. Men stor är den, ni läsare kan kanske ana vilket ljud som kan komma härifrån…

Det egna harmoniets öde verkade länge vara soptippen eller något ditåt. Men så annonserade spelledarna i Kaustby efter enkla tramporglar för ungdomsverksamheten, systersonen ringde och knallsmättaren dög, trots sin invaliditet – ena trampans upphängning hade brustit av ålder. Tänk, att 55-åringen är i full fart fortfarande. I folkmuskiken i den delen av Finland är det orgeln som står för rytm och komp. Foto saknas, menhär är pianot (snett och snabbt avbildat svart) som OO nuförtiden är sambo med. Hon sitter sällan vid klaviaturen, trots att piano har hört till inredningen i 40 år. Orgelfingrarna har aldrig blivit riktigt ”du” med pianoanslag. Men visst klinkar hon på då och då – när ingen är hemma.

Flugosmätto, en verkligt funktionell sådan.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 906 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.