Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.

Kyrkokonsert med lotteri

Ikväll, torsdagen den 10 juni 2021, vill OrdOdlaren flyga. Till en viss byggnad och hovra över den en stund, mellan halv sju och sju. Hit, alltså:

Eftersom OO inte är en kamerautrustad fågel och inte äger en dron/drönare så – – blir det en bild lånad av Lauri Leino, ivrig drönarfotograf (kan man säga så?) i Borgå. OO har tillstånd. Observera den lilla plutten till höger på kyrktaket: en människa. Taket har fått en omgång tjära i maj.

Egen bild från i höstas: här går man in i kyrkan. Hur många går in där ikväll för en orgel-cembalokonsert? Bland besökarna lottas sju flaskor kökstvål av ett renommerat märke ut. Kommer folk av längtan efter musik eller tvål? Högst 150 personer tillåts. Blir det fullsatt?

Annonsen om konserten blev berömd i ett nafs. Flera tusen gillanden på Twitter, Facebook, nyhetssidan Reddit. Flera delningar, kommentarer. Omskriven i lokaltidningarna och i en finsk eftermiddagstidning, omtalad i en finsk TV-kanal.

Här är den, annonsen. Den lila ringen är ditritad i efterhand. Församlingens kantor Anne Hätönen och organisten/cembalisten Markku Mäkinen framträder – men vad spelar de? Nya kompositioner för kantorer?

3581, hudbalanserande gelkräm. Jovisst, en kantor behöver balans på alla sätt där han/hon glider frampå orgelpallen, likaså 3066, ansiktskräm. Mycket inomhusarbete, dessutom går ju kantorn nästan in i den dammiga orgeln emellanåt. För att inte tala om notarkivet.

Ett intressant perspektiv på orgeln i Borgå domkyrka. Här är det kantor Mikael som sitter på pallen. Det krävs ju fotarbete i orgelspelandet också, hälarna bör vara i skick. 3689, karbamidstick speciellt för torra nariga hälar är bra att ha!

Inga kantorsfötter här i gröngräset, inga nariga hälar heller. Höger fot avviker i utseende, det är den som lite krånglar i OO:s framfart per fot. Däremot skulle ni ha sett OO:s armbågar innan hon botade dem – med en salva gjord på grankåda! Ojdå – det blev en avvikelse från ämnet. Händerna tar också stryk, både hos en kantor, hos en rabattkrypare, ja, hos alla handarbetare. 9781, vitamin E handkräm måste bara vara bra. För alla.

3595 som på finska heter kökshandtvål, kökstvål på flaska, lär ta bort alla kökslukter från händerna. Tänk er en dirigerande kantor spridande fisklukt…

Här fick OO med Jonas Rannila, en närapå demondirigent, sin ungdom till trots. Han är inte kantor, en mycket trevlig typ. Som de flesta multimusiker, kantorer.

Nä. Det handlar inte om en komposition i fem delar som beskriver kantorernas vedermödor. Tyvärr. Även om det verkligen vore på plats med lite mer kreativa musikverkstitlar. Lite finns, mera önskas. Det var församlingens informationssekreterare som tydligen hade för många dokument i urklippsarkivet på datorskärmen, plus en mycket överhängande deadline för annonsen. Så listan som en kollega skulle ha för församlingskansliets gemensamma ”smörjbeställning” hamnade i annonsen i stället.

En massa PR fick både konsert och församling, och företag, som donerar handtvålsflaskorna i utlottningen. Alla gillar, skrattar och är glada – även informationssekreteraren. Och garanterat kyrkoherden, domprosten, också. Han har humor han med.

OO tar ännu en flygtur tillsammans med Lauri Leino, från motsatt håll och i vårvintrigt landskap. OO har tydligen varit fågel i sitt tidigare liv, eftersom hon vill se allt ”lite grann från ovan”.

Nostalgi och fäder och söner

Det började med gammal onödig elektronik och en massa sladdar. Trogna pålitliga experten kom, redde ut och förde bort. Och medan ångan var uppe åkte också en soffa iväg, i stället för den dysfunktionella onödigt skrymmande lagringsplatsen installerades en praktisk hylla som täcker mindre golvyta men rymmer mera.

De ständigt pågående förflyttnings- och tömningsrumborna varvas med Agatha Christie-maraton. Läste nyligen ovanstående bok, och några dagar senare kom en filmatisering i TV. Helt plötsligt förstod OO att Mrs. Oliver, deckarförfattare som förekommer i vissa böcker, avspeglar Agatha själv. I boken ”Mrs McGinty är död” håller en dramaturg på och gör en teaterpjäs av Olivers en bok, och hon är besviken, arg och irriterad. Hennes hjälte Sven Hjerson som är finne (!) har gjorts till norrman som är med i motståndsrörelsen. Dramaturgen vill sätta till och dra ifrån och diskussionerna går heta, Mrs. Oliver spottar ut härliga repliker.

Ovan avbildade bok är också mycket förändrad i filmversionen. En brorson hade gjorts till son, många intressanta vändningar var utslätade. Ändå, filmerna är sevärda på grund av miljöerna, språket – och David Suchet som gör den självgode småpetige Hercule Poirot på pricken. Böckerna som ”berättas” av kapten Hastings är nästan bäst, hans kommentarer och iakttagelser är oftast guld värda!

Tömningarbetena resulterade först i en videokassettutrensning. Första gallringen gav ett 50-tal inspelningar från ca 1983 till 1995 som bara måste kvalitetsgranskas. Sångtävlingar, konserter, operor och annat smått och gott. Arv och miljö kom in i tankarna när OO ”slogs” av en varm tenorröst: Peter Lindroos, född 1944, avled i bilolycka i Skåne 2003 – då var han sångprofessor i Malmö. Hans pappa var kantor, mamman sångerska. Träffade sonen Petri (född 1966), på väg mellan Sverige och Finland en gång. Samma varma röst, men betydligt mörkare, han är bas. Dennes son, Kristian, är baryton och vann sångtävlingen i Villmanstrand 2016. Har hört honom på en konsert för något år sedan.

Nej, inga bilder. Det går inte att fota gamla videobandsbilder på TV. Blir endast en massa oigenkännliga skakadarrgubbar och gummor.

BJR sjöng i en kör – Cecilia – som medverkade i flera glada musikprogram i TV på 1980-talet. Dirigent var då Ilkka Kuusisto (född 1933), en glad musikgigant som har haft många fingrar instoppade i vårt lands musikliv. Verkligt intressanta program, flera bekanta i kören, de har åtminstone ändrat klädsel och glasögon på dryga 30 år… Hans två söner (hustrun musiklärare) sattes i svensk skola – nja, de nötte inte skolbänken, de deltog endast i prov och förhör. Vi har läroplikt i Finland, inte skolplikt, så deras vardagar bestod av instrumentövningar hemma. En provdag tyckte en av dem att han kunde stanna i skolan och delta i hushållslektionerna. Läraren Elina höll ett oförberett förhör i vardagsmatlagning. Den enda som kammade hem full pott var killen Kuusisto. ”Jag lagar ju mat varje dag”, förklarade denna yngre tonåring.

Jaakko Kuusisto (född 1974) liknar mest sin farfar, musikgiganten Taneli Kuusisto – han komponerar och dirigerar mest nuförtiden. Spralliga Pekka (född 1976) är violinist ut i lilltånaglarna, han har bl.a. fått hela Royal Albert Hall att sjunga nonsensrefräng i en finsk folkvisa! Han kunde satsa på en karriär likt Victor Borge… Just före dagens pandemisituation blev han anställd i Norge, och sade nån gång i somras att han väntar på en tid när man kan hålla möten med fler än en person…

Far och son. Fadern Walton Grönroos (1939-1999), sångare, organisatör, operachef i Nyslott, Helsingfors och Stockholm, förekommer i många roller på många videokassetter. Sonen, borgåbon Niklas sjunger inte, men det verkar som om hans son… Niklas tillbringade sina tonår i Berlin, ca 1975 – 1985 (fadern anställd som sångare vid operan där) och förgyllde en bussresa för OO med berättelser om livet i sin favoritstad. Han jobbar nu med integrering av invandrare, känner igen en hel del från sin Berlin-tid. Visst ser ni likheter mellan far och son?

Leif Segerstam (född 1944), dynamisk demondirigent, finns på en stor del av videokassetterna. Son till en av de största musikgiganterna i Svenskfinland, Selim Segerstam (vem har inte sjungit ur ”Vår sångbok”?) och har utbildat ett otal dirigenter här och där i världen. Som ung tunn som en sticka, idag kunde flera sådana ynglingar rymmas i den nuvarande kroppshyddan. I hans skrockiga humor ryms också nästan OO:s barndomsdialekt, Nykarleby-sådan. Onekligen en merit!

På tal om att ge av sig själv inför fotografen… Kunde bara inte låta bli att ta den bilden hit…

Den förtrollade flöjten

Sisäänheitto-ooppera. Inkastningsopera. Så lär en finsk kändis ha beskrivit Trollflöjten, eftersom han själv kastades in i operans värld via det sång-sagospelet.

Samma här. OrdOdlaren såg Ingmar Bergmans filmatisering av operan i TV troligen redan 1975, fick tag i ett 3-LP-skivors album med texthäfte och regissörens kommentarer 31 augusti 1978, och var såld. Totalt. Lyssnade och läste och lärde sig. Förstås finns skivorna kvar – men inte skivspelaren.

Håkan Hagegård var en rolig och välsjungande Papageno, de övriga stjärnorna i filmen var inte så bekanta. Redan då visste OO om operafestivalen i Nyslott, och lusten att åka dit och kunna avnjuta August Everdings fantastiska iscensättning väcktes. De flesta av OO:s minnesbilder kommer från den regin, såg den första gången på plats först 1994. Genommusikaliska pianisten Ralf Gothoni dirigerade då, och OO tog sig dit med tandemcykel och tåg.

Trollflöjten har stått på repertoaren under flera somrar i Nyslott, samma geniala regi om och om igen. Den har getts i TV, OO bandade och såg, många gånger. Nu är kassetten kastad och ingen videobandspelare har funnits på länge i huset. Ny publik och nya sångare har kommit till med ojämna mellanrum. Finlands stora basar, Martti Talvela, Matti Salminen och Jaakko Ryhänen, har gjort Sarastros roll åtskilliga gånger. I uppsättningen 2014 var det stora (1.92) Mika Kares tur, på bilden ovan och här under med Tuomas Katajala (Tamino) och Anna Immonen (Pamina).

Bilderna har OO fräckt stulit från Mikas Facebook-sida. Har meddelat ägaren om stölden.

En speciell säregenhet i uppsättningen är de rörliga träden. Här handlar det om slutscenen, där Papagena och Papageno får barn på barn på barn, det bara kryllar av dem till slut. Alla är grönklädda. Roligt och rörande.

OO räknade ut att hon upplevt operan ifråga i minst sex olika uppsättningar. Förutom de nämnda två blev det en uppsättning på vår nationalopera – med hela Lovisa Gymnasium i salongen. Det var ett arrangemang som OO slet med, alla lärare och elever var inte överförtjusta på förhand i att tvingas med på något sådant. För en rätt så stor del av dem blev det ändå en positiv upplevelse.

30 december 2017 blev OO och BJR inbjudna till nationaloperan till en verkligt speciell föreställning som ursprungligen gjorts av komiska operan i Berlin. Nånting mittemellan ritade seriebilder, teater, sångspel och opera. Erica Back gjorde då en av de tre damerna (stolt rökande cigarett med långt munstycke). Hon stod för inbjudan, och på köpet fick vi umgås med hennes föräldrar, goda vänner till OO redan innan denna operasångare ens var påtänkt!

En uppsättning har OO sett på bio i direktsändning från Metropolitan. Fult sagt, en ful iscensättning. Punkt.

En annan gång satt OO i en biosalong i Borgå och kände sig stolt, helt utan orsak. En föreställning från The Royal Opera House i London, med Mika Kares som Sarastro. Flera operahus i Europa har engagerat honom för den rollen under de senaste åren. Han gör den med bravur!

Nu kommer det: Royal Opera House bjuder på en julklapp! ”Bara” att gå in på Youtube och se föreställningen, 2 timmar, 33 minuter och 42 sekunder lång. I 12 dagar, från och med igår, juldagen. Varsågoda! OO är dålig på det där med att ge konstiga länkar, hittade föreställningen själv när hon skrev in ”Mozart´s The Magic Flute in full form” i sökfältet på Youtube.

Första Sarastro-arian (O Isis und Osiris) kommer vid 1.13, ”Hämnd-arian” (Der Hölle Rache – Helvetets hämnd) med halsbrytande höga toner av Nattens Drottning dyker upp vid 1.25 och Sarastros andra aria (In Diesen Heilig`n Hallen) vid 1.29. Njutning garanteras. Mika bara ÄR bra! (Hon som är Pamina där är garanterat längre än OO, 1.58 i strumplästen, använder pall eller hoppar högt när hon träffar Mika Kares, för att nå upp. OK, han har böjlig rygg…)

Operan hade urpremiär 30 september 1791. Mozart började jobba med musiken i mars samma år. Teaterchefen, författaren, frimuraren med sinne för publiksmak och ekonomisk lönsamhet, med namnet Emanuel Schikaneder, stod för texten, librettot. Han ville åstadkomma skratt och skapade Papageno som roll för sig själv. Mozarts svägerska var koloratursopran, Nattens Drottning skapades för henne. Taminos roll gjordes för en sångare som också spelade flöjt.

En ytlig fars med ett djup att fundera över. En opera där ingen dör. Redan under det första spelåret gavs den 100 gånger.

Ingen bloggpaus, men…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Men lägger dem på hög i hjärnan. Dygnet har endast 24 timmar, och hon vill sova också. Skördetider, hej, hej, skördetider… Annat också. I veckan var det konsert, och ikväll lördag igen. Även om publiken sitter med avstånd och ser lite småblygt på varann så spelar och sjunger musikerna som de sällan gjort förr. Det är ju så länge sedan de fått spela för publik…Så sade i varje fall Jan-Erik Gustafsson, med cellon mitt i bilden. Han är konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa, som inleddes i onsdags. Monica Groop i gult sjöng och berättade om sina framföranden, satte dem i ett historiskt sammanhang, med lite små humoristiska vinklingar. Hon kan sin musikhistoria hon! Beethovens och Haydns arrangemang av skotska folksånger, tillsammans nästan 400 stycken. Hon sjöng två av Beethoven (250 år i år, skäl att återkomma), en av Haydn, samt några små sånger som Ravel arrangerat, fem korta som berättade om grekiskt bröllop. Jännä, skulle man säga på finsksvenska. Och Sibelius fanns ju på programmet också. Borde egentligen publicera hela Procopés text, men… Nä. Punkt.

De övriga fem på bilden framförde Antonin Dvoraks pianokvintett nr 2, verkligen ett intressant ”stycke”. Lugna och vackra partier omväxlande med en frenesi som nästan lockade fram skratt när musikerna bredde på. Jan Söderblom, till vänster på bilden, spelade på så stråktaglet yrde, han bara slet bort ”fransarna” i farten och fortsatte. De andra inte att förglömma. OO utnämnde diplombladvändare nummer tre, förra kollegan/muskíkläraren Johan. Skötte sig säkert med bravur!

Andra satsen i pianokvintetten var bekant, bekant här och där. Nat King Cole sjöng sig in i mångas hjärtan på 1940- och 50-talen med ”Nature Boy” – och melodin har lånat temat av Dvorak! Jännä igen…Här en bild av OO:s tidsslukare just nu. Hon är med och gör det fullständigt tvåspråkiga Rosenbladet i Finland, och det är en hel del som skall översättas och granskas. Papper, finsk-svensk ordbok på nätet, koncentration… Det är mycket med rosor just nu. Det blir en väggkalender med rosor som tema också, inom kort. Valde bilder idag. Svårt, när alla bilder är halvbra, ingen pangbild. Fortsätter, hinner göra lite ännu innan det är konsertstartdags…

Nina B-N och Nya Östis, OO ”lånade” musikerbilden utan att fråga lov… De egna bilderna är inget att publicera.

PS. Träffade Nina som tagit bilden för en stund sedan. Hon sa ”Nu har du lov att publicera bilden”. Bra. Helt ”lagligt”, alltså…

Äntligen på konsert(er)!

OrdOdlaren har varit på konsert, till och med på två, under veckoslutet! Oj, så skönt att höra livemusik, se utövarna i stundens intensitet. Hon märker att hon behöver sådant. Och hon har inte trängts med tusentals människor, nej. Varje år i augusti styrs kosan till Pellinge lilla och högklassiska musikfestival. Visserligen krymptes den i år, men ordnades ändå. Och vissa ingredienser var precis som förr om åren:PH Groop, medicinare och forskare, van vid munskydd, ordnade och ställde och fotograferade och umgicks med publiken i invand god stil. (OO klarar inte av att kalla honom Pärra, för när man pärrar så bråkar man…).Publiken var något mera ovan med maskerna, stilarna är många. Glest i publiken, 50% av salens kapacitet tilläts. Skönt, eftersom det var hett. Vi ombads hålla tyst inomhus, släpptes in (med avstånd) fem minuter innan konserten började. Prata, umgås och inta diverse gottigheter fick vi göra utomhus.Klarinettsuveränen Christoffer Sundqvist inledde lördagens konsert med Kaija Saariahos ”Duft”. Såna toner och kombinationer, går inte att beskriva. Denna unga man hör till de främsta klarinettisterna i vårt land, har uppträtt som soloartist i många länder, undervisar vid Sibelius-Akademin, är medlem i RSO (Radions symfoniorkester), uppburen och hyllad. Enligt OO är hans största merit att han är gift med dottern till OO:s barndoms-ungdomskompis…Tuomas Lehto, en annan framkallare av sköna toner. Han har varit med i Pellinge förr, har också hemvist i RSO – och har spelat cello sen tre års ålder! Imponerad av hans följsamhet och ”gruppspel”, han verkar lyssna, stöda, anpassa – och hans cellotoner är fröjd för örat.På söndag fick vi njuta av festivalledaren själv, Monica Groop i ett uruppförande. Fyra dikter av Edith Södergran, tonsättning gjord av unga, också mycket hyllade Cecilia Damström. Flygeln var dessutom försedd med något OO aldrig tidigare hört om, E-bow, som får även pianosträngar att ljuda kontinuerligt. Spännande och skickligt, bravo Monica! Kompositören själv var förstås på plats, och först förvånas man över ungdomligheten, men sen tänkte OO till: Robert Schumann var 32 år när hans stråkkvartett nr 1 uruppfördes (den framfördes också i Pellinge), och Ludwig van Beethoven, årets jubilar, var 34 när hans Waldstein-sonat uruppfördes – se nedan. Cecilia Damström är född 1988, passar väl in i ålder bland ”gubbarna”… Ytterligare en Pellinge-tradition: artisterna avtackas inte med blommor, utan med en Pellinge-produkt. Tippar att det är hallonsaft i flaskan.Konserternas pianist hör också till de tunga namnen i Finlands musikliv: Juhani Lagerspetz. Han ackompanjerade Monica Groop med brillor, notblad, bladvändare och E-bow, framförde Beethovens trio nr 4 tillsammans med de två ovannämnda manliga musikerna – och avslutade hela konserten med pianosonaten ”Waldstein”. 25 minuter utan ett enda notblad, en tolkning som han verkade vara totalt inne i. Han har tydligen spelat den förr… OO tycker förstås att hans största merit är att han är son till hennes professor, Kirsti Lagerspetz. På den tiden var sonen en ung tonårspojke som spelade piano…Ute fick man umgås. Pellingebosatta ”direktören Sören” var där med hustru Micaela, likaså kvällens stora debutant kantor Mikael. Och nerför trappan kommer Christoffer med son (extra bildbonus). Debutant? Jo, kantor Mikael är numera pensionär och fungerade som bladvändare – ett inte så lätt jobb, precis. Hans största merit är för övrigt att han spelade på OO:s och BJR:s bröllop. Till direktörSörens meriter hör att han sjungit polisen Javet över trehundra gånger i tre olika uppsättningar av ”Les Misérables”, men det som smäller högre är att han är son till BJR:s småkusin! Han direktörar för Svenska Kulturfonden nuförtiden, en av de större kulturunderstödarna i svenska Finland. Hans solvargsgrin är imponerande dessutom!Den stora bilen hade en viktig uppgift: konserterna streamades. De finns nu på http://www.pellingemusikdagar.fi, så var och en av er kan ta del av det som OO skrivit om. Även om hon hotade med att använda sekatören (som hade den goda smaken att åka med till Pellinge) och klippa av en bit…I övrigt var OO också utrustad i det vackra sommarvädret, som av selfien synes. Nu hoppas OO på att de följande inbokade konserterna, Sibeliusdagarna i Lovisa, om tre veckor, inte måste inställas på grund av – ja, ni vet. Låt inte virusets framfart öka! Monica sjunger där också.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 65 011 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.