Jag litar inte mera på min hatt!

Undrar över rubriken? OrdOdlaren som bestämt sig för att på första bästa vanliga vinterkonsert i en kyrka bära sin gröna hatt, tvivlar hon? Nä. En titel på en härlig visa, skriven av ingen mindre än Tove Jansson (1914 – 2001). Hon var betydligt mer än ”muminmamma”. Mycket mer. Åtskilligt.

Emma Klingenberg, mångkunnig sångare och skådespelare, kan nu också titulera sig forskare, snart också författare (går man bakåt och åt sidorna i hennes släkt finns det otaliga musiker och ordanvändare). Emma började på begäran arbeta fram en konsert med Tove Janssons sångtexter våren 2018, märkte att det inte var lätt. Det fanns lite här och lite där, bristfälligheter, antydningar, förändringar, motsägelser – och Emmas forskarsjäl vaknade. Hon har, kort sagt, fått bekanta sig med originalmaterial, sökt och ”lyssnat in stämningarna” i konstnärens ateljé/bostad.

Och så blev det en konsert. Och vilken konsert sen! Smart ihopplockad, både glatt och oanständigt, ironi, vemod, kärlek och lite till. Konsertserien började på Svenska teatern, avbröts av coronapandemin och ges inom kort på nytt på nämnda teater. Borde köpas in av arrangörer Norden runt. Vi trogna pellingemusikdagarsbesökare fick avnjuta konserten i söndags.

Oanständigt? Stora mymmelvisan till Povel Ramels melodi ”Titta det snöar”. Beskriver hejdlöst festande med sexuella toner och ironiska uddar och ord. Från ett opublicerat häfte med 39 kärleksvisor, ursprungligen inspirerade av den starka förälskelsen i Vivica Bandler i slutet av 1940-talet, som utmynnade i – ingenting. Tove började i stället måla, till exempel för Helsingfors stadshus. Skrev en sång om att hon målar en glad dansande kvinna, och runtomkring ”det svartaste svart”. Tröstade också sig själv där hon stod i kylan och ”donade”, ett verb hon själv använde för sitt arbete: ”måla, måla flickan lill, måla fastän du fryser” – ni kan kanske ana den lånade melodin.

En verkligt långsmal bild, ”lånad” från Svenska Teaterns programhäfte. Tove Jansson – vad får du för bild i huvudet? Knappast en sån här, på havet, med dragspel… Hon älskade att resa, påstod att det enda som behövs på resan är ”blommor, whisky och musikkassetter”. Musiksmaken var minst sagt bred. I Spanien fascinerades hon av manliga flamencodansare, ”stramt återhållen ilska”, om nu OO:s minne inte har förvanskat citatet alltför mycket.

Ett annat citat, troligen något förenklat av nämnda bristfälliga minne: ”En lag är stor och mäktig och de som skriver lagar är mycket, mycket små”. Ironiskt så det förslår. Emma uppträdde nu för första gången inför publik på drygt tio månader. Coronabegränsningslagar… Ursprungligen var udden i uttalandet troligtvis riktad mot lagarna om homosexualitet. Tove levde tillsammans med grafikern Tuulikki Pietilä från mitten av 1950-talet till sin död, enligt vad OO förstått med ateljéer/bostäder intill varandra. Homosexualitet var kriminellt till 1971, avklassificerades som psykisk sjukdom först 1981. No further comments, annars blir det här en myndighetsanklagande roman…

Emma kan också kalla sig tonsättare. Konsertens avslutningssång, Novembervisa, har hon själv tonsatt. En kort visa om hur ett telefonsamtal kan ändra stämningen. Nyfiken? Sök upp Emmas hemsida, klicka på ”Tove Jansson – visdiktaren”, sen på ”konserten” – där finns visan.

Inte lita på hatten? En visa om strikt klädsel kontra färggrann och fri. OO försöker återkomma när hon fått texten, den är bara så bra och passar OO perfekt!

En kvinnas kamp och segrar

Har du dåndimpat, fått dåndimpen nån gång? Till exempel vid en stark känsla? Eller är det så att sådant bara hände förr, exempelvis 1867. Elfrida Andrée dånade när hon efter en hel del ”slagsmål” med väderkvarnar i form av myndigheter och karlfolk blev utsedd till domkyrkoorganist i Göteborg. Sex eller sju andra manliga kandidater blev sidsteppade av henne. Motståndet var inte slut…

Vi skall ta det från början. Elfrida Andrée föddes i Visby 1841. Hennes pappa var läkare, aktiv i musiklivet och en ganska så radikal politiker. Han undervisade sina döttrar i musik, Fredrika som föddes 1836 sändes som fjortonåring utomlands för att utbildas till sångerska, fick anställning på operan i Stockholm 1855 och Elfrida flyttade dit samma år. 1857 avlade hon organistexamen som privatist i Sankt Jacobs kyrka. Organisten där, hennes lärare, ville ha henne som vikarie då och då, men då blev det protester så det rök. ”Det är opassande och störande för andakten att se ett fruntimmer på orgelläktaren”!

Utomlands fanns kvinnliga organister, och Elfrida skrev därom till Kungl. Maj:t, men brevet resulterade i ett rungande nej. Något hände ändå, 1858 blev det ”lagligt” att undervisa kvinnor i orgelspel. Tre år senare, 1861, fick kvinnor rätt att söka organisttjänster, och Elfrida fick tjänst i finska församlingen i Stockholm, obs, finska! (med kyrkan nära kungliga slottet…).

Elfrida försökte sig på en parallellkarriär, som telegrafist. Exakt vad yrket gick ut på vet inte OO, troligtvis morsealfabetet. Rungande nej där också, opassande för kvinnor. 1863 skickade Telegrafverket henne ett fjorton sidor långt brev om att ”verket” verkligen inte vare sig ville ha eller behövde kvinnor i sin tjänst. Jo, Elfrida skrev till kungs om det också. Alltid med flankstöd av pappa i Visby. Men, men… en telegrafistkurs för kvinnor började 1864, och hon torde ha anställts. ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande”.

Kompositörsbanan inledde Elfrida före tolv års ålder, det finns ett tjugotal små stycken bevarade. Hennes verklista är lång, alla är inte daterade, men det äldsta är från 1859 och det yngsta från 1912. Där finns solosånger,

två av dem framfördes av Tuuli Lindeberg i Pellinge i år – bilderna av henne sjungande blev inte bra, men hon hade den här klänningen på sig… Ytterligare komponerade Elfrida körsånger, orkesterverk, kammarmusik, pianoverk och orgelverk.

Elfrida 1904. Niels W Gade blev förskräckt över att träffa en kvinnlig domkyrkoorganist, men han ”repade sig” och de blev goda vänner. Framförandet av hennes verk för orkester och kör, Snöfrid, försökte en manlig dirigent förhindra genom att försöka få både orkester- och körmedlemmar att inte ställa upp, men alla kom! Detta hände 1879. ”Jag komponerade, jag dirigerade, man applåderade”, skrev hon efteråt. 1894 lämnades 77 bidrag in till en internationell tonsättartävling i Bryssel – Elfrida vann alla tre pris som utfästs.

1882 träffade Elfrida den världskända sångerskan Jenny Lind i London. Denna blev helt bestört när hon hörde att Elfrida komponerat en symfoni. ”Räcker en kvinnohjärna till för sånt – då får det inte sättas gränser för vad en kvinna får göra”. Elfrida höll då först ett flammande tal om kvinnors rätt att få göra ”vartill de har håg, lust och kärlek” och sedan klämde hon i med sin symfoni på piano.

1893 uppfördes hennes andra symfoni som mellanaktsmusik på Stora Teatern. Elfrida var där, men hindrades av dirigenten att komma ner och tacka för applåderna. Senare samma år dirigerade hon själv den symfonin i Dresden med stor framgång och uppskattning…

Det fanns ännu ett trumfkort att ta till. Göteborgs Arbetarinstitut började 1895 med så kallade folkkonserter med synnerligen lågt biljettpris. Elfrida tog över arrangemangen 1897. Hur många hundra det blev under hennes och systerdottern Elsa Stenhammars (kusin till Wilhelm Stenhammar) ledning verkar det råda olika åsikter om, men konsert nummer 1600 framfördes 19 september 1983. Elfrida och Elsa satte ihop programmen, spelade och dirigerade, trots återkommande kritik om publikens sammansättning (arbetare och lägre borgerskap).

Först 1905 fick kvinnor bli kantorer och t.ex leda kyrkokören. Ungefär vid samma tid kunde Elfrida börja spela på orgel utan medhjälpare (trampare, bl.a.) och efter att hon övat ett stycke i den tomma kyrkan (trodde hon) utbrast hon: ”Där fick du, lille Paulus!” Paulus ord om ”kvinnan tige i församlingen” har i alla tider i kyrkan använts av motståndare till kvinnor…

Många av hennes verk framfördes endast en gång under hennes livstid. Hennes opera Fritiofs saga framfördes i sin helhet i Göteborg först 2019. En spårvagn bär hennes namn, det finns också en gata i Göteborg med hennes namn.

Fotnot: Domkyrkoorganist är i Sverige titeln för den högsta befattningsinnehavaren inom musikverksamheten i en domkyrkoförsamling. 13 stift ger 13 sådana titelinnehavare. En av dessa idag är en kvinna, Sara Michelin i Linköping. Han i Luleå, Markus Wargh, kommer från Jakobstad…

(Hädiska) tankar under konserter

Vad gör människor med ögonen under en konsert? Många personer sitter med allvarliga miner och tittar i fjärran, andra blundar, en del fördjupar (?) sig i programbladet…. Det finns många sätt.

I Pellinge på lördagskonserten blev OO konfunderad. Gitarrkvintetten av Mario Castelnuovo-Tedesco med konsertgitarristen och lektorn vid Sibelius-Akademin Ismo Eskelinen var verkligt njutbar, vacker, intressant och inte så vanlig för OO:s öron, men varför lyste Terhi Paldanius notblad så kraftigt? Och på golvet hos alla i Kamus-kvartetten lyste det blått.

Det tog en stund av ”studier” innan det klarnade. Notbladet är elektroniskt! Golvmanicken är bladvändare! Ett tryck med foten, och övre delen av följande sida dyker upp. Ett tryck till, och nedre delen visar sig. Smart. OO har för övrigt alltid funderat på hur orkestermusiker, som ofta delar på ett notblad, kommer överens om vem som vänder blad när det är dags. Satt en gång i en kyrka och lyssnade på ett orgelstycke, kommenterade efteråt till den spelande kantorn att det lät lite speciellt på ett ställe. ”Jo, jag vände två blad på en gång och måste improvisera tills jag hittade rätt”. Om det händer i en kvartett och någon börjar improvisera…

Sen blev det Beethovens stråkkvartett, ”con molto sentimento”. Och plötsligt upptäckte OO stolen som samma kortväxta förstaviolinist satt på. Kolla bakbenen! Föreningslokalen Solhällas egna speciella stolar är tunga och stabanta (som den legendariska husbyggaren i Röukas sa) och med kreativitet kan man reglera dem. Hur kan det förresten komma sig att både långbenta herrar och kortväxta damer sitter på lika höga stolar i en orkester? Ergonomiskt?

Den mörkhåriga mannen, helt klädd i svart vid den stora svarta flygeln mot vit bakgrund i Borgå domkyrka – nej, en sån bild tagen i alla hast från kyrkbänken kan inte bli bra. Varför är konsertkläder så ofta svarta? Grått, beige, och många andra avmattade färger kan ju bara inte ta bort publikens och musikernas koncentration… Men så denna man trakterar sitt instrument! Och pianister och flygelister (?) sitter på stolar som kan höjdregleras. En pianist måste ju kunna nå pedalerna. Men de behöver fortfarande bladvändare eller snabba armar.

Pianisten på Pellinge musikdagars avslutningskonsert i kyrkan är inte vem som helst. Han är Paavali Jumppanen, en så pass framstående pianist att OO inte riktigt fattar. Han har vistats vid Harvard University och skrivit en bok (!) om Beethovens pianosonater. Han anses vara den som har den mest perfekta balansen när han framför dessa. Han har spelat in flera prisbelönade skivor. Och en sådan får Monica Groop till sina musikdagar! OO lyfter på kepsen! Han innehar nu en gästprofessur vid Sibelius-Akademin och är en mycket omtyckt pedagog.

Först en sonat av Beethoven, sen Chopin och sen – Dvorak! Pianokvintetten där ”Nature Boy” ingår. För ett knappt år sedan upplevde OO och BJR den första gången, och förvånades över att så få kände till ”Nat King Cole-låten”. Men en melodislinga finns faktiskt där! Skön musik av Dvorak, har en stor känsla av att OO bara tittade rakt fram i fjärran, helt försjunken…

Den behövliga bladvändaren har vit skjorta, förstaviolinisten är klädd i grått, vilket skulle vara en behaglig färg att vila konsertögonen på. Ljuset från ett kyrkfönster skimrar rätt vackert på henne. Ni kan också se statyn av tsar Alexander I (1777 – 1825). Ungefär där stod han 1809 när han som 32-årig charmant man lovade att det färska storfurstendömet skall få hålla sin religion och sina grundlagar. Mycket har hänt i Borgå domkyrka.

Musikhjältinnor, del ett

Årets årliga augustihöjdpunkt har gått av stapeln. OrdOdlaren och BJR har fått insupa härligt starkt kryddade sång- och musikmåltider i dagarna tre. Pellinge musikdagar. Små konserter, högklassiga så det kryper i skinnet och hudhåren – ja, ståpäls.

Det började på fredag med strålande (jo, hennes ögon strålar när hon gör det hon gillar, sjunger) Erika Back, aningen försiktigare Tuuli Lindeberg på scenen och skickliga Emil Holmström vid flygeln. Konsertens namn var ”Musikens bortglömda hjältinnor”. Här läser Erica ett brev från en av dem, Cécile Charminade (1857 – 1944). Brevet innehöll historiska fakta, men Erica hade skrivit det själv, på basen av sina efterforskningar. Sångaren har verbala talanger också, som hela halva hennes släkt…

Egentligen skulle konsertserien ha börjat på torsdag med en konsert med Tove Janssons visor, men pandemin satte käpp i hjulet… Tove Jansson har vistats inne i och i ytterkanten av Pellinge i princip hela sitt liv, och 1991 donerade hon sin utskärsstuga Klovharun till hembygdsföreningen. Föreningen har uppmärksammat detta med en ”klovharumugg” och varje artist avtackades med en mugg. En värdefull gåva, muggen är slutsåld. Den pryds av en bild

som är något romantiserad av en japansk konstnär, men det gör ju inget. OO haffade bilden av muggbilden från föreningens hemsida – hon har inte sett muggen i verkligheten, alla var förstås inneslutna i sina lådor vid överräckandet.

Serveringen under pausen var också Tove-inspirerad. Vridibulla skulle det bli på OO:s dialekt. Varianten av bostonkaka smakade himmelskt, bagaren är känd för att tillverka sånt som smälter i munnen (leipoja = bagare). Tove Jansson föddes 9 augusti 1914, och numera är dagen rekommenderad flaggningsdag, den finländska konstens dag.

Erica fyller lätt salen med sin klingande mezzostämma och hon sparar inte på de fysiska uttrycken. Alla i publiken stornjöt. Att dessa två sångare dessutom suttit vid datorer och sökt fram en massa intressant om dessa hjältinnor och omformat historierna till lämpligt uttryck höjde också njutningsgraden.

Hjältinnorna går minsann inte av för hackor de heller. Ni läsare är kanske lika okunniga som OO var innan konserten, vad säger namnen Josephine Lang, Nadia Boulanger, Elfrida Andrée (född i Visby!), Maria Malibran och Pauline Viardot – de umgicks med och beundrades av bland andra Bizet, Schumann, Mendelsohn, Rossini, Liszt, Chopin… Vänta bara, OO har en hel del på lager, bl.a. sådant som Erica ungdomsväninnedotter vänligen skickat till tanten. Tack, Erica!

Tuuli bredde också på i sina uttryck i sina nummer. Hon är mest känd som tolkare av barockmusik och nutida musik, det finns en hel del kompositioner som är specialskrivna för henne. Hon ”tituleras” sopran, hon går högt – men ibland tror man att hon är alt, eftersom hennes låga toner är verkligt sköna. Hon är alltså allt! Hon undervisar också, i Helsingfors och i Tallinn.

Erica är nu knuten till Staatstheater Oldenburg, Tyskland Hon har två somrar sjungit Dorabella i ”Cosí fan tutte” på Confidencen i Stocholm, och har gjort flera roller på operan i Helsingfors, bl.a. tonårspojken Cherubino i ”Figaros bröllop”. Hennes stämma och dramatiska förmåga måste bara bära henne långt! Har ni nån gång tillfälle att höra henne, sumpa inte bort tillfället!

Ni som bor i närheten av Vasa har chans. Erica sjunger i samband med Konstens natt i staden, i trefaldighetskyrkan 12 augusti. Kyrkan är stor, så avstånd kan hållas. Dit med er!

Extranumret. OO har glömt vilken av hjältinnorna som stod för terzettkompositionen, men här fick då också musikdagarnas skapare och konstnärliga ledare Monica Groop ställa upp med sin mezzostämma (hon har varit Ericas lärare). Och publiken fröjdades. ”En oförglömlig kväll”, sa alla i publiken. Om programmet ges en gång till och vägen inte är för lång, då sitter OO i publiken på nytt. Så he så.

Konserter, konserter…

Hela sex gånger har Ordodlaren åhört Timo Mustakallio-sångtävlingen på plats i Nyslott. Så även i år (den ordnas nuförtiden vartannat år). Vinnarbilden är inte precis ett telefonkamerapraktskott, knäppt på låångt håll:

Längst till höger ena domaren Karita Mattila (som vann den första BBC Cardiff singer of the World 1983), därefter vinnarna Johan Krogius och Jere Hölttä, till vänster musikgiganten Erkki Korhonen.

Tävlingen handlar om att vaska fram en ung ”utvecklingsduglig” sångare, en med potential. I år skulle deltagarna vara födda 1994 eller senare. Prisen är två stipendier, 15 000 och 10 000 euro. Ytterligare ett hederspris är att sjunga i det streamade morgonprogrammet på bistro Waahto i staden.

Johan Krogius, varm tenor, född 1998, som fick det större stipendiet ”behövde” stöd av tre pianister tolv timmar efter segern. En något skrattig stund som Johan, som för övrigt börjar studera i Stockholm i höst, knappt var medveten om. Telefonbild av dataskärmen, därav ränderna.

Pianisterna in action. Tuula Hällström, kanske mest anlitade tävlingsackompanjatör i republiken spelar, årets parkpianist, fenomenale Jukka Nykänen och pianisten/musikgiganten Erkki Korhonen till höger fungerade som notbladshållare och -vändare (ja, först ramlade den förstnämnde av stolen också…). Den senarenämnde är primus motor för Finlands längsta festival, Orgelnatt och Aria i Esbo domkyrka. Konsert varje torsdag under tre sommarmånader. Segrarnas andra hederspris är en konsert i serien.

Konserten inleds med en pratstund med artisterna. Fnittrande medgavs att konsertprogrammet snickrades ihop på nolltid.

Kolla Tuulas örhängen! Stora, eleganta och passande, tycker OO. Här med Jere Hölttä, född 1995, bariton. Studerar vid Konstuniverstitetet, Sibeliusakademin, i Helsingfors. OO är annars inte en person med öra för exakta toner och tonbildning, nä. Sådant är BJR:s avdelning. Helheten, fysiskt uppträdande och beteende gentemot publiken fastnar OO mera för. Roligt ändå!

OO:s position under konserten i Esbo domkyrka var inte precis fotograferingsvänlig. Alla i publiken med avstånd och andningsskydd. Johan Krogius sjunger mot en delvis guldfärgad bakgrund. Tuula Hällström trakterar förstås pianot och den grå frisyren vid sidan och framom hennes självlockiga hårkrull tillhör hennes pappa. Och över alltihopa lyser ”stjärnkronan”.

Timo Mustakallio (1929 – 1984), finsländsk tenor på tyska scener 1965- 1976, är tyvärr rätt så okänd i Finland. Han avslutade karriären 1976, utvecklade familjeföretagen och grundade stiftelsen som står för större delen av prispengarna 1974. Han ledde också operafestspelen i Nyslott från 1981.

Jovisst, till OO:s utstyrsel hör också andningsskydd, tillverkat av Saga Ö-H, tack än en gång! Selfie som ser tokig ut på grund av spegelvändheten – när OO kollade bilden var hon först helt förvirrad; ”var stod jag, egentligen?” Utanför kyrkan som varit i bruk i över 500 år.

OO:s och BJR:s konsertserie fortsätter, med hela utstyrelsen med avstånd och andningsskydd. Torsdag, fredag, lördag, söndag… Abstinensen måste botas medan tid är!

Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.