Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

Dagens jubilar 5 augusti

Frans Oskar Mattsson, etthundrafemtio år idag. Grattis, med pianomusik! Känner du/ni (till) honom? Inte? Hans pappa förfinskade släktnamnet när sonen var fjorton år – till Merikanto. Oskar Merikanto, härmed ombedes läsaren ge en kommentar som handlar om den första associationen som namnet framkallar!

I OrdOdlarens öron dundrar ljuvlig, mäktig och virtuos pianomusik. Ni kan vara glada åt att OO:s datatekniska kunskaper haltar, svajar och annars också är något osäkra, annars skulle resten av det här inlägget troligen bestå av en massa musiklänkar med utrop och uppmaningar till att lyssna, jämföra, hänföras… Och en länk skulle vara till Jailbird Singers, Där björkarna susa, med verkligt speciella r-ljud. Inspelad 1964. Men på skivomslaget står ”Text Viktor Lund”. Inte forskat tillräckligt. Viktor Sund (1891-1961), folkskollärare och museiman i Jakobstad, hans mest kända dikt. (BJR har träffat honom. Den lilla (bus)pojken träffade en museifönsterruta först…).

Merikanto har komponerat flera verk för piano, googla gärna fram ‘Romance’, Romanssi på finska. Underbart skön, en av president Mauno Koivistos favoriter. För att inte tala om valsen Merikanto komponerade som 17-åring

som senare blev berömda ”Kesäillan valssi”, vals i sommarnatten. Aarno Cronvall har gjort en TV-film om det här, men förstås hittas den inte på nätet, synd nog! Varsågoda och gå till pianot och försöka få fingrarna att träffa alla tangenter vid rätt tidpunkt! Jo, det är verkligen enklare att googla…

Merikantos solosånger är minst ett hundratal, flera av dem med långt förspel, mellanspel och mellandrillar och magnifikt pianoslut efter att sångaren tystnat. Kan inte låta bli att nämna ‘Merellä’ (På havet, till havs), där det nästan lönar sig att koncentrera lyssnandet till kompet och nästan strunta i sångaren… Mer romantiska, folkviseaktiga sånger med ”enkla” och inte alltför många noter är, förutom ovannämnda ”björksusning”, ‘Annina’ och ‘Reppurin laulu’, till exempel.

Denna supermusikaliska begåvning avbröt sin skolgång efter sex år p.g.a. ekonomi (faderns ”oregelbundna liv”). Han fick gratis orgellektioner av organisten i Gamla Kyrkan, turnerade för pengar och understöddes av kulturpersonligheter så att han kunde studera i Leipzig 1887-89 och i Berlin 90-91. Staten beviljade också stipendium. 1892 blev han anställd som organist i Nya Kyrkan (numera Johanneskyrkan i Helsingfors), och den tjänsten innehade han till sin förtidiga död 1924 (hjärtsjukdom).

Frimärke 100-årsdagen till ära

Han komponerade, undervisade, ackompanjerade, improviserade (lyssna t.ex. på Izumi Tateno som spelar hans variationer på Gabriel Linséns ‘Jag gungar i högsta grenen’), skrev musikkritik, inspekterade orglar, turnérade, reste utomlands för nya intryck, var med om att starta både finska operan (kapellmästare och repetitör 1911 – 22) och operafestspelen i Nyslott (1912-14) På den senarenämnda scenen uppfördes hans operor ‘Elinan surma’ och ‘Pohjolan neiti’. OO har ännu inte haft möjlighet att bekanta sig med dem. Hans tredje opera, den melodiska ‘Regina von Emmeritz’, som baserade sig på Z. Topelius´ (200-årsjubilar i år!) skådespel med samma namn hade premiär 20 januari 1920. Då fanns finska operan i eget hus, Alexandersteatern, som OO tidigare skrivit om. Men vad som sen hände med den operan är höljt i dunkel.

Merikanto var tydligen mycket intresserad av att utveckla operakonsten i Finland, företog studieresor utomlands i detta syfte. Vad hade hänt om han fått leva längre? Verdi komponerade ju ‘Othello’ som 74-åring, till exempel…

Oskar Merikanto var populär under sin levnadstid. Hans kompositioner var ofta i ”folklig stil”, hans konstnärsumgängeskrets var stor och bred. Sonen Aarre (1893-1958) fortsatte på kompositörsbanan med bl.a. två operor, den mest kända är ‘Juha’, baserad på Juhani Ahos roman, med libretto av Aino Ackté.

Första franska dosen

Måndag kväll, hett i Olofsborg. Faust. Fransk opera med flera finländska aktörer. Petri Lindroos som en mycket djävulsk Mefisto. Utmärkta Erica Back (Siebel) som den enda icke-onda i ett tufft sällskap. Pausen innebar uppfriskande vattenslurkar och lite mingel. Sen bara att kliva iväg till rad 27 för att se hur det hela slutar. Men va? På rad 24 syns en späd kvinna sätta sig. Knuff i BJR:s sida:”Vem är det där, jag vet men får inte fram! En kändis!” Ingen hjälp från det hållet.

Tisdag förmiddag, operadagens öppning. Samma kvinna kommer dragandes med en stor röd kappsäck, sätter sig bland Aarno Cronvalls gäster för dagen. Solglasögon. Mysteriet fortsätter, tills hon presenteras av Cronvall:”En kvinna vars garderob vi har fått beundra i nyhetssändningar i över 30 år”. Helena Petäistö, som träget och troget rapporterat i vår reklamTV:s nyhetssändningar sen 1981, pensionär sen två år. Är hon verkligen så där flickaktig i kroppen? Tydligen.

Helena Petäistö intervjuas av Aarno Cronvall. I bakgrunden myser Finlands Ungern-ambassadör Petri Tuomi-Nikula och bassångaren Matti Salminen

Uppvuxen i Uleåborg, språkintresserad som skaffade sig ekonomutbildning och begav sig iväg till Paris, där hon så småningom började skriva kolumner för olika tidningar i Finland. Hon hör till en laestadiansk släkt, och TV fanns inte i barndomshemmet, trots att föräldrarna ändå var rätt så sekulära. En av få TV-reportrar i världen som inte sett alltför mycket TV innan hon själv började rapportera i burken!

Hennes kappsäck var full med böcker, hennes elfte bok – om Frankrike, förstås, som alla de tio tidigare (skam att säga, har inte läst en enda – ännu). ”Frankrike, Macron och jag” lyder titeln, och boken inköptes med dedikation, vad annat?

Läser nu flitigt, även om politik inte är det största intresset, och kunskapen om Frankrike är oförlåtligt liten (trots mycket god bekantskap med hela tre personer med franska som passion – språklärare), men man lär sig. Hon ville skriva boken eftersom hon tycker att folk i Finland inte riktigt förstår vilken stor personlighet denna karl är. ”Han är totalt närvarande när man pratar med honom, ser på en med sina intensivt blå ögon, lyssnar…”. Helena Petäistö har intervjuat många storheter, hon ser skillnader. Redan hans äktenskap med Brigitte, 25 år äldre, visar på en stark och målmedveten personlighet.

Dessutom skriver HP intressant, med franska ord instuckna här och där (med översättning), med små personliga kommentarer och träffsäkra iakttagelser, precis som hennes TV-inslag varit under alla dessa år. Till råga på allt är hon ungefär två månader yngre än OO, även TE-olog, dock i större mån än denna tesörplande bloggare. Hennes pensionering påskyndades av en hjärninfarkt, som hon nu helt lär ha lämnat bakom sig.

Tillbaka till tisdagsmorgonen: sångsolisten för dagen var Tommi Hakala, en av OO:s (och BJR:s) barytonfavoriter. Han vann BBC Singer of the World 2003 – kanske mera populärt kallad sångtävlingen i Cardiff. Lever sitt liv i Österrike, var egentligen på semester, men blixtinkallades för rollen Valentin i Faust, eftersom Ville Rusanen, som skulle ha rollen (även han en superfantastisk scenartist), insjuknat. TH gjorde rollen 2007, fick nu ta den ur malpåsen och med en pianoövning i ryggsäcken ställde han sig på scenen och var Valentin som om han aldrig gjort något annat. Så går det till i operavärlden. Där om nånstans gäller kontakter och agenter och klippkort på all världens flygrutter, tydligen. Och OO och TH har födelsedag nästan, nästan samtidigt. Med 20 års mellanrum.

Parkpianisten Eliisa Suni, Tommi Hakala och en helnöjd Matti Salminen

Men OO köpte en bok. De tre senaste åren har hon kommit från Nyslott med en ny bok i näven, alla på finska. OO som en gång i tiden tyckte att att läsa finska var så jobbigt, gick så långsamt. Några tusen sidor tentamenslitteratur i allmän teologi var god träning.

Kulturella språkbad – bild och ord

”Jouduin kulttuuriputkeen”, skulle OrdOdlaren kanske ha sagt på finska. ”Jag hamnade i kulturröret” – nä. ”Kulturbad” låter bättre på svenska även om finskan kanske mera visar på att kulturhändelserna radades tätt inpå varandra.

Korsordsäppelkulturtanten ”övervakar” körövning. Ett återkommande Facebook-foto på diverse platser.

För OO började det på torsdag (för BJR redan dagen innan). Manskören Manifestum, där sångarna använder full röst, konserterade två dagar i rad (inkluderande basen BJR) med i Finland något okända manskörsverk. Först i tur Anton Bruckner (1824-96), en präktig kantat, bröllops- och begravningsmusik, bl.a. En text skriven av E v Marinelli, tusenkonstnär som bl.a. var andlig ledare för ett Dotteruppfostringsinstitut (!). Därefter musik av Kurt Weill (1900-50, jo, jo han med Tolvskillingsoperan, Mackie kniven var konsertens extranummer), ”Das Berliner Requiem” med text av Bertolt Brecht (1898-1956), nästan rysligt aktuella med tanke på vad som hände för ungefär 100 år sedan i Finland och i världen. Hela konserten på tyska, översättningar till svenska och finska i programbladet. Starka texter om den okände soldaten! Dirigenten, Jonas Rannila, 29 år ung, nyanserar sångarnas uttryck med alla till buds stående medel!

Jonas Rannila dirigerar i Johanneskyrkan för något år sedan

På fredagen styrdes bil och fötter hit

Finlands nationalopera, som visar en stor reklamskylt:

Huvudpersonerna på bilden är från vänster Marjukka Tepponen (33), Valtteri Torikka (33), Erica Back (30) och liggande Jussi Myllys (39) – ett lämpligt ungt garde att framföra den här farsartade, harmlösa relationsoperan. Att Erica är OO:s ungdomsväninnas dotter och dessutom försedd med en guldklingande mezzosopranröst var största orsaken till besöket. Språk förstås italienska, nationaloperan textar till finska, svenska och engelska. Och i pausen kunde vi köpa mjöd under det här ögonfångande ”repkonstverket” ‘Carmen’ (Kirsti Rantanen):

Cafévagnen hade ett för kvällen perfekt namn: ‘Frestelsernas vagn’. På finska ”klingar” uttrycket bättre.

OO och BJR har sett operan i flera uppsättningar, den här verkligen den bästa – hittills. Många små humorpoänger, bra regi i detaljerna. När Ferrando ”äntligen” lyckats förföra Fiordiligi kommer han nerför trapporna, visslande ‘La Donna é mobile…’ ”Husan” Despina (Suvi Väyrynen, 31) plockade de flesta humorpoängen som bl.a. ”dörrsparkare”, också som utklädd läkare och notarie. Erica, Dorabella, var småfräck, glatt drickande och matfrisk. I sommar ser vi henne i ‘Faust’ i Nyslott och på konsert i vår hemkommun, i skärgårdsbyn Pellinges intima musikfestival.

Lördag, bio. Sista direktsändningen från Metropolitan, New York, för säsongen. Den välkända sagan Askungen i fransk form, Cendrillon. Engelsk textning. Med snart 50-åriga Joyce DiDonato i huvudrollen och s.g.s. jämnåriga Alice Coote som prinsen, en s.k. byxroll. Hm. Klädskaparen/regissören hade fröjdat sig i klädedräkterna, kören som bar de mest fantastiska skapelser torde ha haft trevliga kvällar på jobbet. OO fotograferar inte föreställningar, så här kommer några ”förhandsreklambilder”:

Kathleen Kim som den goda fen. Koloratursopran som också setts som Nattens Drottning i Trollflöjten.

Stephanie Blythe som styvmodern. En mäktig alt-mezzoröst!

Ivriga hästar förde Cendrillon till balen

Metropolitanscenen på bioduken. Som de tidigare, telefonbild i hastigheten.

Söndag. Dagens kulturgärningar: fotografera för ett kommande inlägg, skriva detta – och tillbringa resten av den regniga dagen vid strykbrädan. Valborgsmässoafton – TV-kultur från Vårdberget i Åbo, komma ihåg 1970-talet där. I år lär damkören Florakören också vara med, säger ryktet. Manskören Brahe Djäknar får inte ha monopol på sången mera. Utveckling och utvidgning. Skall räkna antalet språk i sångerna…

Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 27 595 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.