Nostalgi och fäder och söner

Det började med gammal onödig elektronik och en massa sladdar. Trogna pålitliga experten kom, redde ut och förde bort. Och medan ångan var uppe åkte också en soffa iväg, i stället för den dysfunktionella onödigt skrymmande lagringsplatsen installerades en praktisk hylla som täcker mindre golvyta men rymmer mera.

De ständigt pågående förflyttnings- och tömningsrumborna varvas med Agatha Christie-maraton. Läste nyligen ovanstående bok, och några dagar senare kom en filmatisering i TV. Helt plötsligt förstod OO att Mrs. Oliver, deckarförfattare som förekommer i vissa böcker, avspeglar Agatha själv. I boken ”Mrs McGinty är död” håller en dramaturg på och gör en teaterpjäs av Olivers en bok, och hon är besviken, arg och irriterad. Hennes hjälte Sven Hjerson som är finne (!) har gjorts till norrman som är med i motståndsrörelsen. Dramaturgen vill sätta till och dra ifrån och diskussionerna går heta, Mrs. Oliver spottar ut härliga repliker.

Ovan avbildade bok är också mycket förändrad i filmversionen. En brorson hade gjorts till son, många intressanta vändningar var utslätade. Ändå, filmerna är sevärda på grund av miljöerna, språket – och David Suchet som gör den självgode småpetige Hercule Poirot på pricken. Böckerna som ”berättas” av kapten Hastings är nästan bäst, hans kommentarer och iakttagelser är oftast guld värda!

Tömningarbetena resulterade först i en videokassettutrensning. Första gallringen gav ett 50-tal inspelningar från ca 1983 till 1995 som bara måste kvalitetsgranskas. Sångtävlingar, konserter, operor och annat smått och gott. Arv och miljö kom in i tankarna när OO ”slogs” av en varm tenorröst: Peter Lindroos, född 1944, avled i bilolycka i Skåne 2003 – då var han sångprofessor i Malmö. Hans pappa var kantor, mamman sångerska. Träffade sonen Petri (född 1966), på väg mellan Sverige och Finland en gång. Samma varma röst, men betydligt mörkare, han är bas. Dennes son, Kristian, är baryton och vann sångtävlingen i Villmanstrand 2016. Har hört honom på en konsert för något år sedan.

Nej, inga bilder. Det går inte att fota gamla videobandsbilder på TV. Blir endast en massa oigenkännliga skakadarrgubbar och gummor.

BJR sjöng i en kör – Cecilia – som medverkade i flera glada musikprogram i TV på 1980-talet. Dirigent var då Ilkka Kuusisto (född 1933), en glad musikgigant som har haft många fingrar instoppade i vårt lands musikliv. Verkligt intressanta program, flera bekanta i kören, de har åtminstone ändrat klädsel och glasögon på dryga 30 år… Hans två söner (hustrun musiklärare) sattes i svensk skola – nja, de nötte inte skolbänken, de deltog endast i prov och förhör. Vi har läroplikt i Finland, inte skolplikt, så deras vardagar bestod av instrumentövningar hemma. En provdag tyckte en av dem att han kunde stanna i skolan och delta i hushållslektionerna. Läraren Elina höll ett oförberett förhör i vardagsmatlagning. Den enda som kammade hem full pott var killen Kuusisto. ”Jag lagar ju mat varje dag”, förklarade denna yngre tonåring.

Jaakko Kuusisto (född 1974) liknar mest sin farfar, musikgiganten Taneli Kuusisto – han komponerar och dirigerar mest nuförtiden. Spralliga Pekka (född 1976) är violinist ut i lilltånaglarna, han har bl.a. fått hela Royal Albert Hall att sjunga nonsensrefräng i en finsk folkvisa! Han kunde satsa på en karriär likt Victor Borge… Just före dagens pandemisituation blev han anställd i Norge, och sade nån gång i somras att han väntar på en tid när man kan hålla möten med fler än en person…

Far och son. Fadern Walton Grönroos (1939-1999), sångare, organisatör, operachef i Nyslott, Helsingfors och Stockholm, förekommer i många roller på många videokassetter. Sonen, borgåbon Niklas sjunger inte, men det verkar som om hans son… Niklas tillbringade sina tonår i Berlin, ca 1975 – 1985 (fadern anställd som sångare vid operan där) och förgyllde en bussresa för OO med berättelser om livet i sin favoritstad. Han jobbar nu med integrering av invandrare, känner igen en hel del från sin Berlin-tid. Visst ser ni likheter mellan far och son?

Leif Segerstam (född 1944), dynamisk demondirigent, finns på en stor del av videokassetterna. Son till en av de största musikgiganterna i Svenskfinland, Selim Segerstam (vem har inte sjungit ur ”Vår sångbok”?) och har utbildat ett otal dirigenter här och där i världen. Som ung tunn som en sticka, idag kunde flera sådana ynglingar rymmas i den nuvarande kroppshyddan. I hans skrockiga humor ryms också nästan OO:s barndomsdialekt, Nykarleby-sådan. Onekligen en merit!

På tal om att ge av sig själv inför fotografen… Kunde bara inte låta bli att ta den bilden hit…

Den förtrollade flöjten

Sisäänheitto-ooppera. Inkastningsopera. Så lär en finsk kändis ha beskrivit Trollflöjten, eftersom han själv kastades in i operans värld via det sång-sagospelet.

Samma här. OrdOdlaren såg Ingmar Bergmans filmatisering av operan i TV troligen redan 1975, fick tag i ett 3-LP-skivors album med texthäfte och regissörens kommentarer 31 augusti 1978, och var såld. Totalt. Lyssnade och läste och lärde sig. Förstås finns skivorna kvar – men inte skivspelaren.

Håkan Hagegård var en rolig och välsjungande Papageno, de övriga stjärnorna i filmen var inte så bekanta. Redan då visste OO om operafestivalen i Nyslott, och lusten att åka dit och kunna avnjuta August Everdings fantastiska iscensättning väcktes. De flesta av OO:s minnesbilder kommer från den regin, såg den första gången på plats först 1994. Genommusikaliska pianisten Ralf Gothoni dirigerade då, och OO tog sig dit med tandemcykel och tåg.

Trollflöjten har stått på repertoaren under flera somrar i Nyslott, samma geniala regi om och om igen. Den har getts i TV, OO bandade och såg, många gånger. Nu är kassetten kastad och ingen videobandspelare har funnits på länge i huset. Ny publik och nya sångare har kommit till med ojämna mellanrum. Finlands stora basar, Martti Talvela, Matti Salminen och Jaakko Ryhänen, har gjort Sarastros roll åtskilliga gånger. I uppsättningen 2014 var det stora (1.92) Mika Kares tur, på bilden ovan och här under med Tuomas Katajala (Tamino) och Anna Immonen (Pamina).

Bilderna har OO fräckt stulit från Mikas Facebook-sida. Har meddelat ägaren om stölden.

En speciell säregenhet i uppsättningen är de rörliga träden. Här handlar det om slutscenen, där Papagena och Papageno får barn på barn på barn, det bara kryllar av dem till slut. Alla är grönklädda. Roligt och rörande.

OO räknade ut att hon upplevt operan ifråga i minst sex olika uppsättningar. Förutom de nämnda två blev det en uppsättning på vår nationalopera – med hela Lovisa Gymnasium i salongen. Det var ett arrangemang som OO slet med, alla lärare och elever var inte överförtjusta på förhand i att tvingas med på något sådant. För en rätt så stor del av dem blev det ändå en positiv upplevelse.

30 december 2017 blev OO och BJR inbjudna till nationaloperan till en verkligt speciell föreställning som ursprungligen gjorts av komiska operan i Berlin. Nånting mittemellan ritade seriebilder, teater, sångspel och opera. Erica Back gjorde då en av de tre damerna (stolt rökande cigarett med långt munstycke). Hon stod för inbjudan, och på köpet fick vi umgås med hennes föräldrar, goda vänner till OO redan innan denna operasångare ens var påtänkt!

En uppsättning har OO sett på bio i direktsändning från Metropolitan. Fult sagt, en ful iscensättning. Punkt.

En annan gång satt OO i en biosalong i Borgå och kände sig stolt, helt utan orsak. En föreställning från The Royal Opera House i London, med Mika Kares som Sarastro. Flera operahus i Europa har engagerat honom för den rollen under de senaste åren. Han gör den med bravur!

Nu kommer det: Royal Opera House bjuder på en julklapp! ”Bara” att gå in på Youtube och se föreställningen, 2 timmar, 33 minuter och 42 sekunder lång. I 12 dagar, från och med igår, juldagen. Varsågoda! OO är dålig på det där med att ge konstiga länkar, hittade föreställningen själv när hon skrev in ”Mozart´s The Magic Flute in full form” i sökfältet på Youtube.

Första Sarastro-arian (O Isis und Osiris) kommer vid 1.13, ”Hämnd-arian” (Der Hölle Rache – Helvetets hämnd) med halsbrytande höga toner av Nattens Drottning dyker upp vid 1.25 och Sarastros andra aria (In Diesen Heilig`n Hallen) vid 1.29. Njutning garanteras. Mika bara ÄR bra! (Hon som är Pamina där är garanterat längre än OO, 1.58 i strumplästen, använder pall eller hoppar högt när hon träffar Mika Kares, för att nå upp. OK, han har böjlig rygg…)

Operan hade urpremiär 30 september 1791. Mozart började jobba med musiken i mars samma år. Teaterchefen, författaren, frimuraren med sinne för publiksmak och ekonomisk lönsamhet, med namnet Emanuel Schikaneder, stod för texten, librettot. Han ville åstadkomma skratt och skapade Papageno som roll för sig själv. Mozarts svägerska var koloratursopran, Nattens Drottning skapades för henne. Taminos roll gjordes för en sångare som också spelade flöjt.

En ytlig fars med ett djup att fundera över. En opera där ingen dör. Redan under det första spelåret gavs den 100 gånger.

Ingen bloggpaus, men…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Men lägger dem på hög i hjärnan. Dygnet har endast 24 timmar, och hon vill sova också. Skördetider, hej, hej, skördetider… Annat också. I veckan var det konsert, och ikväll lördag igen. Även om publiken sitter med avstånd och ser lite småblygt på varann så spelar och sjunger musikerna som de sällan gjort förr. Det är ju så länge sedan de fått spela för publik…Så sade i varje fall Jan-Erik Gustafsson, med cellon mitt i bilden. Han är konstnärlig ledare för Sibeliusdagarna i Lovisa, som inleddes i onsdags. Monica Groop i gult sjöng och berättade om sina framföranden, satte dem i ett historiskt sammanhang, med lite små humoristiska vinklingar. Hon kan sin musikhistoria hon! Beethovens och Haydns arrangemang av skotska folksånger, tillsammans nästan 400 stycken. Hon sjöng två av Beethoven (250 år i år, skäl att återkomma), en av Haydn, samt några små sånger som Ravel arrangerat, fem korta som berättade om grekiskt bröllop. Jännä, skulle man säga på finsksvenska. Och Sibelius fanns ju på programmet också. Borde egentligen publicera hela Procopés text, men… Nä. Punkt.

De övriga fem på bilden framförde Antonin Dvoraks pianokvintett nr 2, verkligen ett intressant ”stycke”. Lugna och vackra partier omväxlande med en frenesi som nästan lockade fram skratt när musikerna bredde på. Jan Söderblom, till vänster på bilden, spelade på så stråktaglet yrde, han bara slet bort ”fransarna” i farten och fortsatte. De andra inte att förglömma. OO utnämnde diplombladvändare nummer tre, förra kollegan/muskíkläraren Johan. Skötte sig säkert med bravur!

Andra satsen i pianokvintetten var bekant, bekant här och där. Nat King Cole sjöng sig in i mångas hjärtan på 1940- och 50-talen med ”Nature Boy” – och melodin har lånat temat av Dvorak! Jännä igen…Här en bild av OO:s tidsslukare just nu. Hon är med och gör det fullständigt tvåspråkiga Rosenbladet i Finland, och det är en hel del som skall översättas och granskas. Papper, finsk-svensk ordbok på nätet, koncentration… Det är mycket med rosor just nu. Det blir en väggkalender med rosor som tema också, inom kort. Valde bilder idag. Svårt, när alla bilder är halvbra, ingen pangbild. Fortsätter, hinner göra lite ännu innan det är konsertstartdags…

Nina B-N och Nya Östis, OO ”lånade” musikerbilden utan att fråga lov… De egna bilderna är inget att publicera.

PS. Träffade Nina som tagit bilden för en stund sedan. Hon sa ”Nu har du lov att publicera bilden”. Bra. Helt ”lagligt”, alltså…

Äntligen på konsert(er)!

OrdOdlaren har varit på konsert, till och med på två, under veckoslutet! Oj, så skönt att höra livemusik, se utövarna i stundens intensitet. Hon märker att hon behöver sådant. Och hon har inte trängts med tusentals människor, nej. Varje år i augusti styrs kosan till Pellinge lilla och högklassiska musikfestival. Visserligen krymptes den i år, men ordnades ändå. Och vissa ingredienser var precis som förr om åren:PH Groop, medicinare och forskare, van vid munskydd, ordnade och ställde och fotograferade och umgicks med publiken i invand god stil. (OO klarar inte av att kalla honom Pärra, för när man pärrar så bråkar man…).Publiken var något mera ovan med maskerna, stilarna är många. Glest i publiken, 50% av salens kapacitet tilläts. Skönt, eftersom det var hett. Vi ombads hålla tyst inomhus, släpptes in (med avstånd) fem minuter innan konserten började. Prata, umgås och inta diverse gottigheter fick vi göra utomhus.Klarinettsuveränen Christoffer Sundqvist inledde lördagens konsert med Kaija Saariahos ”Duft”. Såna toner och kombinationer, går inte att beskriva. Denna unga man hör till de främsta klarinettisterna i vårt land, har uppträtt som soloartist i många länder, undervisar vid Sibelius-Akademin, är medlem i RSO (Radions symfoniorkester), uppburen och hyllad. Enligt OO är hans största merit att han är gift med dottern till OO:s barndoms-ungdomskompis…Tuomas Lehto, en annan framkallare av sköna toner. Han har varit med i Pellinge förr, har också hemvist i RSO – och har spelat cello sen tre års ålder! Imponerad av hans följsamhet och ”gruppspel”, han verkar lyssna, stöda, anpassa – och hans cellotoner är fröjd för örat.På söndag fick vi njuta av festivalledaren själv, Monica Groop i ett uruppförande. Fyra dikter av Edith Södergran, tonsättning gjord av unga, också mycket hyllade Cecilia Damström. Flygeln var dessutom försedd med något OO aldrig tidigare hört om, E-bow, som får även pianosträngar att ljuda kontinuerligt. Spännande och skickligt, bravo Monica! Kompositören själv var förstås på plats, och först förvånas man över ungdomligheten, men sen tänkte OO till: Robert Schumann var 32 år när hans stråkkvartett nr 1 uruppfördes (den framfördes också i Pellinge), och Ludwig van Beethoven, årets jubilar, var 34 när hans Waldstein-sonat uruppfördes – se nedan. Cecilia Damström är född 1988, passar väl in i ålder bland ”gubbarna”… Ytterligare en Pellinge-tradition: artisterna avtackas inte med blommor, utan med en Pellinge-produkt. Tippar att det är hallonsaft i flaskan.Konserternas pianist hör också till de tunga namnen i Finlands musikliv: Juhani Lagerspetz. Han ackompanjerade Monica Groop med brillor, notblad, bladvändare och E-bow, framförde Beethovens trio nr 4 tillsammans med de två ovannämnda manliga musikerna – och avslutade hela konserten med pianosonaten ”Waldstein”. 25 minuter utan ett enda notblad, en tolkning som han verkade vara totalt inne i. Han har tydligen spelat den förr… OO tycker förstås att hans största merit är att han är son till hennes professor, Kirsti Lagerspetz. På den tiden var sonen en ung tonårspojke som spelade piano…Ute fick man umgås. Pellingebosatta ”direktören Sören” var där med hustru Micaela, likaså kvällens stora debutant kantor Mikael. Och nerför trappan kommer Christoffer med son (extra bildbonus). Debutant? Jo, kantor Mikael är numera pensionär och fungerade som bladvändare – ett inte så lätt jobb, precis. Hans största merit är för övrigt att han spelade på OO:s och BJR:s bröllop. Till direktörSörens meriter hör att han sjungit polisen Javet över trehundra gånger i tre olika uppsättningar av ”Les Misérables”, men det som smäller högre är att han är son till BJR:s småkusin! Han direktörar för Svenska Kulturfonden nuförtiden, en av de större kulturunderstödarna i svenska Finland. Hans solvargsgrin är imponerande dessutom!Den stora bilen hade en viktig uppgift: konserterna streamades. De finns nu på http://www.pellingemusikdagar.fi, så var och en av er kan ta del av det som OO skrivit om. Även om hon hotade med att använda sekatören (som hade den goda smaken att åka med till Pellinge) och klippa av en bit…I övrigt var OO också utrustad i det vackra sommarvädret, som av selfien synes. Nu hoppas OO på att de följande inbokade konserterna, Sibeliusdagarna i Lovisa, om tre veckor, inte måste inställas på grund av – ja, ni vet. Låt inte virusets framfart öka! Monica sjunger där också.

Underhållning på tryggt avstånd

Dag ett av undantagstillstånd i Finland, 17 mars. Tillställning efter tillställning efter konsert ställdes in på obestämd framtid. Alltför många musiker, sångare, skådespelare med mera stod helt plötsligt inför veckor, kanske månader, med inkomst noll. Kalle Katz i grannkommunen var en av dem, frilansmusiker inom genren pop-jazz. Ungefär. Denna OO:s fd elev skrev ett inlägg om situationen på Facebook.

Biografägaren i staden hörde av sig. Mycket snabbt också chefredaktören för den finska lokala tidningen, tidningen som sysslar med lite streaming och har videoutrustning. Den lokala ljudfirman (fd elev, jo…) – och på några dagar hade Club Quarantine sett dagens ljus. Levande musik på biografens scen, streamat på tidningens hemsida, Youtube – senare anslöt sig också ultralokala svenska tidningen. Hemmatittarna betalar en frivillig inträdesbiljett på biografens konto. Pengarna går oavkortat till artisterna.

Genialt! Första kvällen, 21 mars, lär ”biografsalongen” ha varit överfull (hoppas folk betalade också, därom berättas inget…). Dessutom anslöt sig en tecknare till gänget, det han plitar ner projiceras på filmduken ovanför musikerna, i bakgrunden.Kalle är inte solbränd, det är lampan ovanför datorskärmen som ger hudfärgen… Skärmfoto från första klubbkvällen. Trion bestod av kontrabas, trummor och tangentinstrument, uppblandat med lite småroligt småprat och improviserande. Glimten i ögonen var påtaglig. Tittarna kunde skriva in låtönskemål på Facebook.Här läser Kalle upp något önskemål, och musikerna försöker få ihop det… Ytterligare glad förundran spred statyn till höger om Kalle, visar på andan i gruppen, vill OO tro. En riktigt gemytlig kväll!

Följande lördag, 28 mars, tre nya musiker. Saxofon/klarinett, trummor och sousafon. Tyvärr inte helt och hållet jazzmusik i OO:s smak, dessutom också en betydligt stelare tillställning. (Ingen torso-staty…)Det finns program för två lördagar till, kanske fler. Klart att OO kollar. Världsstjärnan, i trakten bosatta musikgränsöverskridande Pekka Kuusisto lovade ställa upp, men däckades av – ja, ni kan ana. Han som har fått hela Royal Albert Hall att sjunga en ”nonsensrefräng” på finska; ”Hei luulia illalla”! En verklig humoristisk violinvirtuos, värdig arvtagare till Victor Borge… Skall snart börja jobba i Norge (förlåt, OO kunde inte hålla sig från rimmet). Men först måste möten omfattande fler än en person tillåtas, som Pekka själv uttryckte det. Pekka talar både finska och svenska ”som en inföding”, förresten.

Många musiker och övriga ”underhållningsexperter” ställer nu upp på sociala medier och ger ljusglimtar i de fysiska avståndens tid. Hur mycket tänker vi på att dessa personer har underhållandet som levebröd? Dansorkestern Guns Rosor (härligt namn) streamade dansmusik i två timmar, folk dansade hemma, t.o.m med kvasten, och orkestern gladdes åt att det fanns följare också på andra kontinenter. Inkomst av det? Vad gör nu alla artister för att få ”smöre po bröö”?Musikgymnasiet Vaskivuoren lukio i Vanda (Helsinge, granne till Helsingfors) jobbar på distans, och gymnasiets körresa till Irland inställdes. Med en hel del teknisk kunskap, som OO inte begriper ett skvatt av, bjöd de sjungande eleverna på ett för kören specialbeställt verk. Alla hemifrån! Då och då blev bilden av någon sångare större för en stund, som här nere till höger med bilden ”Våren kommer”. Andra visade upp sin katt, eller vissa figurer:Verkligt välklingande kör! Men, på tal om att utnyttja tekniken: OO känner sig som en person från antiken. All världens möjligheter till gruppsamtal och möten via ”nätet” är totalt okända och outnyttjade. Ringer till en person per dag, på gammaldags sätt. Om inte , mot förmodan, OO:s telefon ringer (som den faktiskt gjorde för en timme sedan!). Vanlig rösttelefon duger riktigt bra. OO har inget behov av att visa sin antika nuna via elektroniska rackerier. I morgon till butiken, då ser hon levande människor för första gången på fem dagar – på fysiskt avstånd, men av kött och blod, inte på skärm.

Som ni förstår, bilderna är foton som tagits av datorskärmen. Beklagar kvaliteten.

Blå toner, jazzinfluens, humor, dramatik och romantik. Med mera.

”Summertime, an´ the livin´ is easy…” Vem har inte hört den sången? (Stig upp och ropa ”hepp” så det hörs ända hit om du inte har…!) ”Ur operan Porgy and Bess”. Där slutade OrdOdlarens kunskaper för några dagar sedan. Ljudbilden av ”Summertime” sitter dock stadigt förankrad i hjärnan – och hemma, när ingen annan är hemma, då kan hon faktiskt sjunga en stump också. Trots att hon är långt, långt ifrån sopran.

Nu har OO upplevt operan. Skriven av George Gershwin (1898-1937), i den speciella musikstil som kännetecknar honom (Raphsody in Blue, t.ex.). OO är helt tagen, kladden till detta inlägg skrevs när tidpunkten närmade sig det magiska 02.02, 02.02 2020. Det var svårt att få tag i sömn. Och sällan har OO varit minst 110% vaken under en operaföreställning, Metropolitans uppsättning är helt fängslande.

För bilderna har utnyttjats lite knep. Foton av datorns bildskärm, foton i biosalongen (Maxim, hufvudstaden) innan operan körde igång i direktsändning från New York. Gershwin satte ett speciellt krav: i engelskspråkiga länder skall scenen intas av enbart färgade människor. Han bodde själv en månad i den fiskarby utanför staden Charleston där romanen, operan utspelar sig. Sydafrikanskan Golda Schultz, som gör Claras roll, är dock i OO:s ögon ganska så ljushyad. Det är hon som öppnar hela operan, vaggande sitt knyte till småbarn, sjungandes vaggvisan ”Summertime”.

Porgy, basen Eric Owens, har OO upplevt flera gånger på bioduken. Operans Porgy är krympling, folket i byn Catfish Row småretas med honom för att det märks att han är förtjust i Bess (Angel Blue, jo så heter hon i det civila). Bess är en missbruksbenägen skönhet, inte precis uppskattad för sitt leverne, som i en krissituation flyttar in hos Porgy, och ljuv musik uppstår; ”Bess, you is my woman now”!(bildskärmsbild). Bess är tyvärr lätt att locka in i sprit- och kokainfällorna, och kallsmilfinken Sportin´ Life (Frederick Ballentine) som rör sig som något väloljat på scenen lyckas till slut. Han retar upp hela samhället med sitt beteende och ”byamamman” Maria (Denyce Graves), som driver matservering/butik, exploderar. Hon rensar en meterlång fisk (skickligt arrangerat, hon slänger inälvorna på golvet) och hotar att göra likadant med kokainhandlaren. Allt skall man då stå ut med som sångare/aktör…(bildskärmsbild). Det är också denna hala typ som står för den ”ateistiska” sången i den annars typiskt troende byn; ”It aint necessarily so” – har ni hört den? Ytterligare en sång som lever ett eget liv utanför operan är ”I got plenty o´ nuttin” – språket är inte precis ”Oxford English”. Så sjunger Porgy, han är nöjd med sin lott i livet. Förresten, ”Summertime” sjungs tre gånger, åtminstone delvis, i operan.(telefonbild från biografduken). Efter ett av sina snedsteg (med fd sambon Crown) blir Bess sjuk. Byns starkt troende moralväktare Serena (Latonia Moore), ofta med bibeln i hand, ber sjungande en helbrägdagörande bön, och Bess tillfrisknar. I operan förekommer en mängd småroller, t.ex. en jordgubbsförsäljare, en som säljer kräftor – och inte minst en dansgrupp på åtta personer som gör halsbrytande ”övningar”.

Operan bygger på romanen ”Porgy” som utkom 1925. Operan hade premiär 10.10 1935. Den har också framförts i Finland, på dåvarande nationaloperan, på 1960-talet.

Ni som bor i närheten av en biograf (eller annan institution) som sänder operor från Metropolitan, ta tillfället i akt, ni har inte chans till något sådant här alltför ofta! OO kan inte göra mer reklam, men hittade sändningstidtabell för både Sverige och Finland efter en tids sökande. Här i trakten av hufvudstaden ges föreställningar åtminstone tisdag kväll 4.2, onsdag eftermiddag 5.2 och lördag mitt på dagen 8.2. Tidtabellerna varierar, någonstans spelas filmatiseringen upp först i april. Avslutar med en något suddig bild av Metropolitans salong.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 60 818 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.