Sol, vind och lite vatten

10000 eller ej? Spänningen steg när dagen D närmade sig. Nära, nära… Regnskur! Bra, men inte nu! Sjutton också. Talet nås inte. På plussidan kunde ändå noteras att talet sakteliga blir större, år för år. Men det är ingens förtjänst, och det kan gå bakåt följande år, utan att människor kan göra något åt det.För tre år sedan klättrade gubbar på taket. Ställningar fästes, paneler lyftes upp, ledningar drogs, hål borrades. En fjärde specialist kom och jobbade i garderoben, där ett skåp rivits bort och en grunka – inverter – placerades, nästan lika stor som skåpet. 22 juni 2016 kom den sista experten och gjorde de viktiga kopplingarna, klockan 15.25 samma dag började livet som elektricitetsproducent.På pricken samma klockslag, tre år senare, siktade OO med telefonen och dokumenterade resultatet. 9974 kWh hade dittills producerats. Effekten, som maximalt kan vara 4500, varierade inom en minut mellan 1309 och 4191. Dagen fortsatte med snabbt framskridande rätt så täta moln som skymde solstrålarna. Därför blev dagsproduktionen låg, kollade inte slutresultatet. Panelerna vätter mest mot väster, det tillverkades garanterat någon kilowatt till innan allt avstannade för dagen. Följande dag var det sen helt andra takter, dubbelt högre dagsproduktion noterades vid samma tid, den magiska gränsen överskreds utan övervakning av människor och kameror.Det verkar nästan som siffertokeri, konsumtionen kollas vid köksbordet varenda dag. Elbolaget står också för service på sin hemsida, där kan konsumtionen timme för timme kollas en dag i efterskott. Den här bilden är tagen vid 22-tiden. Vet inte vad alla symboler står för, men just då konsumerades 770 watt och dagens saldo dittills var 30,287 kWh. Huset är en stor el-slukare, kylskåp och frysar surrar, höst och vår och vinter ”dundrar” luftvärmepump i vinterträdgården och inne, och värmeblåsare behövs i växthusen. Värme alstras också med ved, men elektriciteten längs linjerna sköter en hel del. Superhyperstor hjälp är dessa inte, men ändå!Underhållsfria. Snötäcken och pollenlager får man bara vänta ut. Fler blir de inte, det där med produktion och konsumtion går inte riktigt ihop. När man behöver mest el är panelerna ofta snötäckta. En lagom varm solig sommardag när produktionen är på topp ”eldar” man inte för kråkorna, men kan inte spara heller. Överlopps elektricitet strömmar ut till el-bolaget som betalar ett ynkligt pris, men alltid något. Den dag det går att lagra produktionen på ett behändigt sätt för eget bruk kollas kassakistan på nytt.Man får nöja sig med att försöka använda så mycket el som bara går, låta tvättmaskinen arbeta, t.ex. Därefter utnyttjas den enkla pålitliga teknologin vindkraft och solenergi till torkningen. Men pyttsan, när OO stod där med kameran i högsta hugg, då blev vinden blyg och visade sig inte alls. Lakan och handdukar torkade ändå.Lite får man leka också. Ett äldre tvättfat visar sig vara för litet, här inverkar vindkraften. Solceller för vattnet uppåt, minimal blåst utåt, och vattnet tryter snabbt. Konstruktion med större yta är under planering, konkreta åtgärder vidtas så snart tiden tillåter. Nyfikna Resenären skall rycka ut på hittills okända marker.

Skam att säga?

Plus 27 grader, klar sol. Dammade av Korcula-hatten inför butiksresan, risk att drabbas av hattskam, men hellre det än gassande blekande sol. Aj sjutton, selfie-dagen, tänk om…? Jovisst, det blev en:Tankarna rusade iväg till staden Korcula (det skall vara ett ”v” ovanpå c-et…) på ön med samma namn, där Marco Polo föddes (om det inte hände i Venedig). Kom ihåg när hatten syntes på sin ställning på hundra meters håll, ”den är min”, omedelbar förälskelse. Tog den från ställningen, satte på huvudet, frågade priset, erbjöd ett lägre – och det blev köp.

Allt var laddat på trappan; butikskorg, tanthandväska, tomflaskor, påsar med plastskräp. Klart för start, dörren i lås – – bilnyckeln! In igen med huvudet fullt av Kroatien-tankar, nyckelskåpet, ut – med postlådenyckeln i handen. Nej nu jä… Byte.

Lilla Mhy går igång på direkten, de två kärringarna rullade iväg de drygt åtta kilometrarna till närbutiken. Båda har sina egenheter, OO:s må vara onämnda, men Lilla Mhys växlar skall läggas i med omsorg, varsamt och bestämt, ibland med lite övertalning. OO kan, efter elva års samvaro.

Första anhalten, vid butiken:Man sätter in sitt plastskräp i den lilla öppningen, trycker på grön knapp, och det knastrar och knorrar en stund, sen är det klart. Anhalt två blev Alko, några vinlådepåsar sattes i för dem befintligt kärl. Ingen plastskam här inte! Anhalt tre matbutiken, där diverse huvudbonader kunde ses på några personer. Ett par nämnde ordet köttskam.

Minnen av en läroämnesdag i psykologi, känslor – känna och uttrycka – var på tapeten, forskaren Paul Ekman, bl.a. Glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky rädsla, intresse – skam… ”Ungdomar vet inte vad skam är”, konstaterades. Det var då inte ”populärt” att skämmas. ”Upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, ångest inför omgivningens åsikter”. Hm. Är det det som är aktuellt idag?

Här råder ingen flygskam. Flyger när behov och lust finns, punkt.  Blir vanligtvis högst en långresa per år. Alltsom oftast oväntade upplevelser uppifrån sett. T.ex. en vy över Adelaide i Australien, dit vi inte alls var på väg, men mera flygbränsle skulle insupas av jättefågeln så den skulle orka till Hong Kong. Året var visst 2016Inflygningar är ofta det bästa med flygandet för en som vil lse allt uppifrån och kolla att kartan stämmer. Akureyri är oförglömlligt, längs en dal, och landningsbanan slutar vid stranden. En gång i London köades det länge för landning, fyra varv över London city med alla sevärdeheter – ser Royal Albert Hall ut så där uppifrån? Många minnen, kameran inte alltid framme.

Anhalt fyra, lågpriskedjebutiken, flaskåterlämning och glassinköp. Sen hem, fort som attan…

Dieselskam? Bilskam? Nä. Andra möjligheter finns inte. Och bor man på landet är det bara att vara kreativ om en matingrediens saknas. 17 kilometer för en speciell krydda, t.ex., nej. Men man hinner iaktta mycket på en resa. Hur folk skyddar skulten, t.ex. Flest karlfolk, faktiskt. Hatt, lippisar (skärmmössa), vegamössor, invandrares snygga sjalar. OO fick få blickar, inga kommentarer, alltså ingen hattskam. Hörde för inte så länge sedan ett BE-ordspråk: ”Bättre att skämmas en stund än att ångra sig resten av livet”. BE? Berättar int!

Hemma. Nyckeln på insidan! Tur att reservnyckeln hittats efter en tids bortavaro, och att den har en lämplig plats. Inköpen radades in i olika skåp. 25 ägg – ingen äggskam! Ingen köttskam (vilt finns i frysen).

Ogrässkam, jo. På med vardagslippisen, kvarglömd av en trädgårdsgäst för några år sedan. Inpyrd med svett och myggmedel. Härmed tar Runda Rabattkryparen över. Och skyddar skulten.

Dagen idag, 19 juni

19 juni. Rojalister gottar sig kanske i bernadottebröllop, en och annan annan släntrar iväg till frisören. Borde kanske göra allt detta idag – ”Nej!” skriker Runda Rabattkryparen…

2010, bröllop mellan Victoria och Daniel. 1976, Carl Gustaf och Silvia. Av någon lättförståelig anledning kommer OO i bägge fallen bättre ihåg galakonserterna kvällen innan. Kungliga TV-bröllop blir lätt småtråkiga. 1976 tittade hon en stund i ett skyltfönster i Helsingfors, 2010 var det en massa annat som kom i vägen. Kjerstin Dellerts ”Åh, Karl Gustav” kan väl ingen som sett och hört glömma, och finalen på galakonserten 2010 lämnade inte ett öga torrt. Plus allt annat.

Två tidigare bernadottar har också ingått äktenskap 19 juni, prins Karl (XV) med Lovisa av Nederländerna 1850 och prins Oscar (I) med Josefina av Leuchtenberg 1823. Men inga bröllopsbilder på dem kan hittas.

Släntra iväg, flanera till frisören? Nä, det är ännu inte riktigt dags för den varannanmånatliga upputsningen, och det är 34 kilometer motorväg dit, bil bör användas. För, gott folk, det är Frisörens Dag idag, för andra gången i världshistorien. Sveriges branschtidning Hair Magazine lanserade Dagen 2018, med lyckat resultat, enligt tidningen själv. Man uppmanar både frisörer och kunder att fika tillsammans, gå på afterwork många frisörer tillsammans, lägga upp bilder… OO lyckades t.o.m. informera den fd eleven, ”frissachefen” om Dagen idag!

OO började gå hos sin nuvarande frisör M-na när denna kom från mammaledigheten efter sin yngre son. Och den sonen – ja, han är ca 25 år nu! En gång, i Nyslott, har OO varit otrogen, dock inte här, men har flanerat förbi hårvårdsinrättningen ett flertal gånger. Monsieur.

Nöjd med otroheten? Nää-ä. M-na känner OO:s hår, vet hur kärringen vill ha det. Bara att sätta sig i stolen och blunda om så känns, och vara nöjd med resultatet. De mörka slingor som tillkommer då och då har beundrats av många. Lite galna blev vi senast när vi började spekulera i lite lila och fd eleven blev nästan överivrig!

Grand Hotel på Mackinac Island i Michigan, med världens längsta veranda, ca 200 meter. Wilmer T ”Bill” Rabe fungerade som PR-chef (sägs det) här på 1970-talet, en härligt innovativ figur, som ”gjorde galenskapen representabel”, enligt en bedömning. Han såg bekymrat på bekymrade stressade joggare, den nya trenden. Han gav igen med en halvgalen idé: han instiftade World Sauntering Day 1979, att firas 19 juni. Internationella flanerardagen. Kanske man började med flanerandet på verandan?

Flanera eller släntra eller strosa eller spankulera. Härliga ord, men hur gör man? OO föreslår att man ger sig ut till fots, utan egentligt mål, man ser sig lugnt omkring, doftar på blommor, lyssnar på fågelsång och andra ljud. Joggande med hörlurar varde förbjudet denna dag (och annars också, fingrarnas egna tillägg).

Kan du läsa människobokstäverna?

Det ville denna Bill också. Ta det lugnt, uppskatta och njut av världen omkring dig, håsa inte, för en gångs skull! Gör det hela lite galet, tänk inte på vad andra tänker. Det behövs fler människor som denna Rabe. Som hittar på små tokigheter som andra anammar. Filar på något eget, men genomslagskraften är ett problem. Den här dagen har funnits i 40 år, hur många vet om den? Man kan ju spexa till det också, när man spankulerar, lite i Mr. Bean-stil:

Lovar göra lite rörelser i den här stilen som Runda Rabattkryparen i Äppelgården idag, 19 juni. Välkomna på spontan föreställning mellan klockan 11 och 19 – men var förberedda på att det kan drickas antingen ettte, tvåte, trete eller femte, och då är det arbetspaus!

Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Pollineringsfunderingar

Vindpollinering, hamnar en sådan lite snett? Eller sker den strax under taket, på vinden? OrdOdlarens av hettan uppmjukade högra hjärnhalva började alldeles på egen hand skena på temat pollinering, det förra inlägget hade troligen blivit kvar i något skrymsle. Bäst som det var så damp den här tidningen ner i postlådan:OO:s f.d. elev, naturmänniskan i kubik, chefredaktören Magnus Östman tar upp pollinering och pollinerare i några skriverier. Läsningen ledde till att det som nedtecknas här är hälften lånat (Povel Ramel). Dessutom är Magnus en hängiven fotograf, med kameror och objektiv och stativ och andra grejor. Att själv ge sig ut på pollinerarjakt i det perspektivet känns som att jaga en formelettbil med cykel. Lyckas inte.Träd och gräs av alla sorter försäkrar sig om att pollineringen inte skall gå snett eller vint med vinden och producerar därför pollen i överstora mängder, till ”glädje” för allergiker och utesittare och uteplatsstädare. Och i den med lock försedda vattentunnan bildas stora sjok.De här växterna kan annars ta det lugnt. Har du nånsin sett en kornblomma? Havreblomma? Andra växter, som vi är beroende av för att överleva, måste kämpa för att bli pollinerade. Stora, färggranna blommor, små i klasar, grant färgade kronblad, dofter – och belöning. Allsköns insekter lockas för att insupa nektar och frömjöl och sköter samtidigt befruktningen med sina ludiga kroppar och ben. Tack vare dessa små varelser kan vi frossa i bland annat bär och frukter. Om blomningen och fruktsättningen inte störs av väder och vind, förstås.

Den lilla figur som störs minst av vädret i sitt arbete mänskligheten till fromma är ändå humlan. Den som inte ens borde kunna flyga, eftersom kroppen är tung och vingarna små – men de jobbar desto effektivare! Så därför flyger den, humlan. Sent på kvällen, tidigt på morgonen är den igång, sådant har OO sett med egna ögon. Den kan flyga när det blåser, i vindstyrka upp till 4 meter per sekund. Tambiet får flygsvårigheter och strejkar vid ca två meter i sekunden. Den jobbar i kallare väder, håller sig rätt nära hemmet, vanligtvis inom en kilometer. Tambin kan flyga lite längre – om de ids. Har flygarna av båda sorterna mat i hemknutarna hålls de där. Bra att tänka på…

Den här vallmon blommar högst 50 meter från bikuporna, som av bilden synes…

Humlan, bestämd form, singularis? Nähej. Enligt ovannämnda tidning finns det 37 arter i Finland (likaså i Sverige), och det vetenskapliga namnet är underbart: Bombus. Engelskans Bumblebee är också beskrivande. Samhällena är små, från några tiotal invånare till trehundra, som den övervintrade drottningen föder i omgångar. Sin första kull samlar hon nektar och pollen till själv (”humlorna är stora på våren”). Sen stannar hon ”hemma”, föder nya kullar vars mat samlas ihop av äldre humlor. ”Hemma” är gamla sorkbon i marken, musbon, ihåliga murkna stubbar, lövhögar, stenmurar. Håligheter i träd eller isoleringen i hus (på vinden?) fungerar också bra.

OO gillar inte sälg, men har nyligen lärt sig att blommande sälg är viktig föda åt humlornas första generation, så… Nä. Den gamla fula sälgen vid postlådan skall ändå få skatta åt förgängelsen.

Humlor är en av våra allra viktigaste pollinerare för bärskörden i skogarna. Även om den kollar in rhododendron också, här ‘P.M.A Tigerstedt’, fångad av BJR.

Bisaker med biprodukter

Han ville imponera när han bjudit hem henne, spela musik och hade flera förslag: Bee-bop, Bee-thoven, Bee-yonce, Justin Bee-ber, Bee-ach Boys, Bee-atles eller Bros-bee, Stills and Nash. Men hon förblev smått stingslig: ”Har du inget med sting?” OrdOdlaren myser och smakar på ordkaramellerna, även om det knappast går så till i bivärlden…

Det blev två bisamhällen – bikupor, sa vi – på hemgården, riktade mot sydost och åkrarna. Dessutom, förstås, nödvändig knapphändig utrustning. De små husen, röda med vita knutar, skymtar på ett foto från 1959. Närmare bestämt enbart det första.

Nästan så här, men mera lutande tak och de stod inte på stolpar.

Pappa hade huvudansvaret, men den lilla flickan stack näsan i allt, blev själv sällan stucken. En favoritsysselsättning var att ligga bredvid kupan och titta på trafiken på flustret. Bara att kolla vindriktningen först, från kupan till människan. Sen var det lugnt.Skattlådan fylldes. Rökpusten laddades (näver, mossa, stickor – det var roligt. Idag finns färdiga briketter. Fusk), någon puffade på och pappa lyfte upp ramarna, en efter en, och granskade cellerna – var det lock på de flesta, kändes ramarna lämpligt tunga…

Dags att slunga? Spännande, sött och lite kliddigt jobb. Bina sopades bort med en mjuk borste av gräsvippor, vaxlocken och eventuellt andra byggnationer utanför ramarna skars bort (och allt tuggades som ”tuggummi”, sött godis) och sen centrifugerades ramarna i en tunna som vägrade stå stilla. Trots lagersystem och utväxling var den tung att veva. Uppfinnarjocke-pappa konstruerade en ny som drevs med elmotor, men prototypen förstörde ramarna. Pappa skrattade (och funderade på förbättringar), mamma reagerade hundraprocentigt tvärtom.

Honung fick vi, bästa höbärgningstörstsläckardrycken för pappa och dotterdrängen, två liter honungsvatten – per person. Ringlad honung gav vetebrödsskivan nya dimensioner. Likaså pannkakan, gröten, teet…

Så även idag. I te, i vissa maträtter och i andra kombinationer. Bin finns i trädgården. Biodlaren (varför ”odlare”, förresten?), biägaren, biskötaren har sina samhällen utspridda på många olika platser, därför enkla och flyttbara ”bon”:Bin svärmade ofta förr. En svärm var nästan flera byars angelägenhet, folk kom cyklande flera kilometer för att åse infångningsskådespelet. Svärmbin väljer inte alltför ofta enkelt åtkomliga platser. Den som lyckades placera svärmen i en säck var dagens hjälte. Men svärmande bin är upptagna med annat, de sticks inte i första hand.

Fart vid flustret. Tjugo bin sitter inte snällt och poserar.

Äppelgårdskrypande OO tyckte härom året att surret i träden var lite väl starkt, med tanke på att blomningen var över. Tittade upp, och hast du mir gesehen:Där hänger en bibyllo i ett av de största träden – ser ut som en påse med knutna handtag. Snabbt telefonsamtal till biägaren, som fick avbryta midsommardagskaffedrickandet hos svärmor, hoppa in i bilen med en låda, och anlände en knapp halvtimme senare.

Uppförstoring av svärmen. Det gröna i mitten är en del av äppelträdsgrönskan.

Han fick en stege, klev upp med lådan och skakade lite, de flesta ramlade lydigt ner. De som blev kvar i trädet fick snällt bege sig ”hem” igen och tjäna den nya drottningen. Det är den gamla som ger sig iväg när en ny kläckts.Mycket i ett bisamhälle har OO alltid varit imponerad av, men arbetsbiets yrkeskarriär slår det mesta:

Honan (förstås) kläcks, och börjar direkt jobba som putsbi, sköter om och städar efter larver. Vid ca sju dagars ålder är hon ambi, matar larverna, även drottninglarverna som får specialföda. Ett steg högre upp är att passa upp, tvätta och mata visen, drottningen. Orienteringsflygning får hon göra vid tio dagars ålder. Sen börjar byggbi-karriären. Följande skede är att göra nektar till honung, fungera som fläktbi (hålla lämplig temperatur för fabriken i kupan) eller vaktbi: sitta vid flustret och jaga bort inkräktare. Det verkliga hårdjobbet börjar vid tjugo dagars ålder, dragbi eller fältbi. Hon flyger dagarna i ända, samlar nektar, pollen, vatten, kåda… Ut och in, visa var det finns bra platser att samla på för de andra, tömma, ut igen. Tills arbetsskadan infinner sig. Vingarna slits ut, hon faller till marken och dör. Bin som föds sent på sommaren lever över vintern.

Och mycket annat intressant sker i kupan, i samarbetet mellan bin och människor!

 

Bloggstatistik

  • 36 784 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.