Skåpfyllnad? Hm…

Väninnan, frånskilda tvåbarnsmamman och fyrbarnbarnsmormorn, hade nyligen blivit moderlös. Dessutom flyttade hon in i en mindre, billigare lägenhet. Verkligt liten, men med ett klädrum på ungefär fyra kvadratmeter. Där rymdes en säng och ett litet skrivbord. Där fick OrdOdlaren sova under sitt besök. Kappsäcken rymdes också in. Ett fönster på sisådär 40×40 centimeter kunde öppnas och gav tillräcklig nattluftväxling.

Köket var inte extremt litet, men skåpfattigdomen var påfallande uppenbar. Stolt förevisade hon innehållet: fem djupa tallrikar, fem flata, fem muggar, fem glas, fem… ”Varför fem?” ”Ja, varför skall allt i servisväg räknas i sex – halv- och heldussin? Och jag behöver inte fler”. ”Men om du får fler gäster än fyra?” ”Då får de ta med sig. Så det så.” Några dagar senare åt vi glass. Förpackningen på bordet, två skedar. Vi slevade i oss från var sin ända tills vi möttes.

Det fanns en speciell orsak till sparsmakandet. Mammans andra äktenskap hade inneburit rejäla kliv på den sociala stegen. Hon var en parant dam, även om OO träffade henne i enbart dement tillstånd. När hon köpte skor skulle det också inhandlas matchande handväska och handskar. På bjudningar kunde det bara inte finnas samma uppsättningar på bordet varje gång. När bostaden skulle tömmas av två döttrar på 50+ innebar en hel del av inventarierna bekymmer. Bland annat tre 12-personers kompletta matserviser, dito kaffeserviser. Kläder. Eleganta borddukar för stora bord. Stora, tunga möbler. Förstår väninnan fullständigt.

Hm. En titt i en skåphylla:

Sjutton, om OO kommer rätt ihåg. Plus elegant kaffekanna, ”gräddsnäcka”, sockerskål och kakfat. Det är sällan de används. Men ack, så snygga… Skall använda dem mer. Det går att dricka te ur dem! Man får bara fylla på lite oftare…

De sällsynta vackra blåmönstrade tekopparna (det finns tekannor också) används förhållandevis ofta, likaså muggarna. Faten är fler än kopparna, har funnits i huset och använts i snart 50 år. Muggarna kunde visserligen vara i flitigare användning, men vardagsmuggarna är nästan outslitbara:

Skeden är en typisk finländsk hackmannare, bra, behändig, slitstark och tvättbar i oändlighet. Kräver ingen annan puts än vanlig disk. Tror också att Uri Geller skulle ha gått bet på sådana.

De här, däremot, kräver upputsning. De är värdefulla nog att försvara sin plats i lådan. Skall också användas ibland. De mindre lär ännu tillverkas. Inte de större, som erhållits som pris i skidtävlingar på 1930-talet. Har dessutom varit i flitig användning, OO fotade en av de mindre för att ni skall kunna se det fina borgåmotivet:

Övriga silverskedar med konstifika ingraveringar av initialer utan större känslovärde har avyttrats. Alltid något…

Tarja och Pentti

I drottningstaden, grannstaden, 38-år-på-jobb-staden Lovisa finns en prisad gästhamn. Där finns små butiker, restauranger, galleri, sjöfartsmuseum, danspaviljong… Lite, lite vid sidan om fanns ett hus som inhyste en rätt varierande butik. Souvenirer, lopptorg och lite speciella saker. Huset är nu raserat, redan tidigare försvann den speciella affären.

Jag minns det så väl. Direkt till höger när man kom in genom dörren fanns en ställning där det vimlade av en massa mer eller mindre humoristiska och småironiska figurer. Alla lika roliga och ”jagvillhaiga”. Stod där länge och väl i konfliktsituation. Köpa – låta bli – var placera… ”Lita aldrig på en mager kock” var bra. Köpte inte! Ångrar det ännu idag. En sådan figur kunde ju hänga i vart och vartannat kök. Mina tankar går till alla TV-kockar; vem kan man lita på? Smakbyns Micke?

Där på ställningen fanns också Tarja och Pentti, redo för badstranden. Jag ville, men på min tilltänkta plats passade inte sådan utstyrsel. Tillverkaren, konstnären Kati Forss-Lounamaa var av en händelse på plats och lovade måla kläder. Och resultatet blev ännu roligare, med bevarande av dagstidning (instucken under vänster arm), pappersrulle och handduk! Handväskan var ju obligatorisk i situation som situation. Figurerna levererades handgripligen av Kati själv till min arbetsplats några dagar senare. Service!

20151106_213544_resized

För er som inte vet/kommer ihåg var Tarja Halonen, född 1943, Finlands första och hittills enda kvinnliga president åren 2000 – 2012. Hon hann vara både utrikesminister och justitieminister före det. En kvinna med en ordentlig dos humor, har jag förstått. När hon blev vald till president bodde hon granne med juristen Pentti Arajärvi, konstigt nog gifte de sig kort därefter. Raskt marscherat av grannen som såg sin chans att bli presidentgemål – men de lär visst ha haft gemensamma katter redan tidigare… Och hans mamma var något av en ikon för psykologistuderande på 1970-talet, den banbrytande barnpsykiatern Terttu Arajärvi…

Hoppas det går bra för Tarja och Pentti i den dag som idag är. Hon skulle säkert få sig ett gott skratt om hon såg de här figurerna! Jag har roat mig med att hitta på dialoger åt de två. Försök själv! Det ändrar lite när de byter plats!

20151106_213617_resized

Kati Forss-Lounamaa har gett mig tillstånd att publicera hennes namn. Hon lär inte tillverka dessa roliga figurer mera, synd nog. Saknar kocken.

Svantes historia – och lite till

Det här är inte Svante. Det är hans bror. Eller kusin. Svante bor i Mariehamn. Och denna figur i vår bastu har inget namn, kan inte förstå hur jag har missat det! Kanske någon av er läsare har ett bra förslag?

20151108_165508_resized

För X antal år sedan befann jag mig på en kursdag i Vasa. Mot slutet av dagen fick jag höra att ett kursveckoslut i samma anda skulle hållas på Åland några månader senare. Den naturaliserade ålänningen -l-n deltog i Vasa, berättade om sitt relativt nya stora hus. Förstås ställde jag frågan:”Har du en ledig säng?” Vad kunde han annat svara än ”ja” på ett så burdust förslag…

När stunden för min ankomst var kommen fick jag veta att nyckeln ligger under mattan på trappan. Jaha. Mitt i stan! Jag kom fram, lyfte på mattan – två nycklar! Någon sorts kod, låsa upp med två…? Jämförde. Helt lika. Fick senare veta att den tioåriga sonen, medveten om sin fars tidvisa tankspriddhet, för säkerhets skull satt dit sin nyckel också. In kom jag, snart kom familjen, vistelsetiden och kursen var trevlig – och husets övrevåning var halvfärdig, bl.a. inreddes där en fashionabel bastu.

Som tack för inkvarteringen sände jag ett litet tungt paket, innehållande Svante och ett brev från densamma, där han förklarade att han skall bo på bastustenarna, gärna ha en skvätt doftande vatten i sin stäva. -l-n och jag träffades i flera år i olika lärarsammanhang, vi förde allvarliga samtal om Svante och hans vanor, samtal som fick andra att undra och nästan bekymmersamt skaka på sina huvuden. Vår gemensamma humor frodades! Kursen på Åland hölls förresten av Ingemar Svantesson (därav namnet), en av pionjärerna inom inlärningsrevolutionen. Avled 2007.

Marketta Auvinen heter bastutrollens mamma. Hon tillverkade inte så många, och fem lade jag beslag på. Kan bara inte komma på var det femte har landat… Borgå, Åkersberga, Mariehamn, ett eget… Nä. En tid bodde vi rätt nära varandra och jag kunde beundra alla hennes fantastiska skapelser. Mest känd är hon kanske för sina konformiga, eleganta ljus, med eller utan doft. Hon tyckte inte direkt om att jag hellre håller ljusen som dammsamlare än som varm stämningsskapare. Har fortfarande sex stycken utspridda i huset.

20151108_165603_resized

Halvmånen, även hennes händers verk, samlar inte så mycket damm. Den har tittat på mig i flera år från noga utvald plats i flera år, i två hus. Formen tilltalar mig i mycket hög grad.

20151108_165631_resized

Agraäventyr

Dofterna, lukterna, myllret och sorlet blandas med färgrika visuella panorama när de små i hjärnkontoret bedes öppna rum 1996, början av januari. En grupp finländska religionslärare står vid en enorm röd sandstensmur. Går in genom porten, granskas minutiöst: Kamera, jo, men inte där-och-där. Filmkamera – NEJ! Apparater för ljudupptagning – nej. Sådana manicker måste lämnas i en avgiftsbelagd förvaring. Sen öppnades följande port för den förväntansfulla skaran…. Det är säkert mer problematiskt med apparatkontrollen idag…

Och där stod den i solskenet! I Agra, delstaten Uttar Pradesh, Indien. Taj Mahal, i bortersta delen av den 300 gånger 300 meter strama persisktinspirerade ‘trädgården’. Shah Jahans hyllning till älsklingshustrun Mumtaz Mahal, som dog i sin fjortonde barnsäng 1631. Huvudmausoleet stod klart 1638, omgivningen tog åtminstone ytterligare fem år att färdigställa. En envis skröna hävdar att han planerade ett likadant, men svart, mausoleum åt sig själv på andra sidan Yamuna. Men innan någon byggnad hann resa sig spärrades han in av sin son i röda fortet två kilometer norrom Taj Mahal, och där fick han sen sitta i sina rum med utsikt över sin marmorskapelse. Senare fick han vila för evigt bredvid sin kära Mumtaz. Jo, vi besökte ‘fängelserummen’ också. Huruvida allt det här är sant kan ingen verifiera. Grundläggande arbeten lär ha gjorts på andra sidan  floden, men när, hur och varför, ja, hmm…

Vi gick nära, vi gick in i dunklet och betraktade de två kenotaferna (den mindre för Shah Jahan). En häftig kontrast till det skarpa vita marmorljuset utanför, med  utsmyckningar i form av halvädelstensinfattningar och reliefer i mängd och massor. Utanför gick det att fota, men försökte någon blixtra i dunklet rusade ilskna vakter fram!

 

Ömt omhuldad dammsamlare, inköpt i "den lilla affären"

Ömt omhuldad dammsamlare, inköpt i ”den lilla affärens” marmorrum.

Det blev många AH och OH, många diabilder också. Som rönt samma öde som tidigare i denna blogg nämnts. Min rumskamrat Ilona och jag stannade kvar till stängningsdags, hemresan till hotellet företogs med motorrisksha. Oj, så jag förhandlade och prutade! Vi reste för lite under 50% av utgångspriset. Jag upptäckte en ny sida av mig själv.

Ilona och jag beslöt hoppa över shoppingresan till Agras centrum. Tog en promenad runt kvarteret i stället. Och stötte på en ung man, som undrade om vi ville komma och titta på hans lilla shop. Lilla, jo – flera rum med tyger, sjalar, stora huvuddukar, marmorföremål, hårsmycken… Bara titta – – jo jag tackar VISAkortet… I Agras centrum hade det varit både störtregn och strömavbrott, inga inköp hade lyckats. Följande kväll vimlade det av finländska VISA-kort med vidhängande ägare i den lilla butiken runt hotellhörnet. Påpekade för den unga mannen att en belöning för reklamen kunde vara på sin plats. ”Sure. Follow me!”

Fotad ur annan vinkel. Fint hantverk!

Fotad ur annan vinkel. Fint hantverk!

Med skräckblandad förtjusning gick Ilona och jag i hans fotspår genom några dunkla gränder, tills vi stannade och bara stirrade: Taj Mahal i månsken på avstånd! Killen vände sig om:”What… Hmmm – that cottage”, med en axelryckning. Men vi fortsatte, till hans ”demonstrationsmattfabrik”. Vi fick se mattor i olika tillverkningsstadier, uppleva olika arbetsskeden. En och samma man fungerade som hantverkare. Och ett enormt rum med mattor i alla färger och former, försäljningsförsök som vi måste motstå, läppjande på starkt te ur eleganta glas.

En unik upplevelse för oss, tack vare storitrutenskribenten. Och vi eskorterades helskinnade tillbaks till hotellet. Gentlemannamässigt, kände oss hertiginnelika!

Kan upplysas av en liten lampa nerifrån, men den skall vara verkligt liten.

Kan upplysas av en liten lampa nerifrån, men den skall vara verkligt liten.

Kenotaf = skengrav. Shah Jahan och Mumtaz Mahal ligger en våning ner, i en betydligt enklare krypta.

Vallfartsorten Medjugorje

20151108_160124_resized

En hand med jungfru Maria som ryms i min hand… Tyvärr är det brist på bilder från resan i juni 2005. De finns ju, men i en diabildslåda bland andra liknande lådor med bristfälligt klassificeringssystem. Någon gång blir det digitalisering av de ”viktigaste”. Kanske. Hittade EN pappersbild som en trevlig medresenär skickat. Alltid något…

Herzegovina. Den sydligare delen av landet BiH, med hela 24 kilometer kustremsa vid adriatiska havet. Genomrinns av den turkosfärgade, klart ”lysande” floden Neretva, livsnerven. Över den floden går bron Stari Most – och andra broar – i Mostar. Krigsminnena var tuffa då, 2005. Träd växte ur f.d. fönsteröppningar på f.d. bankbyggnader. Parkerna hade blivit begravningsplatser. Efter kriget blev staden obehagligt uppdelad i ”vi” och ”de”. Hoppas det är något bättre nu.

Sydväst om Mostar, va 2o kilometer, ligger byn/staden Medjugorje. Starkt troende kristen stad, där invånarna år 1934 reste ett kors på berget Krizevac (alla extra krumelurer ovanför bokstäverna bortlämnade) för att hedra minnet av Jesu korsfästelse 1900 år tidigare. Alltsedan dess har bysbor och andra mer eller mindre regelbundet vandrat uppför berget i ur och skur, via fjorton stationer, Kristi lidande.

Men det gjorde inte vi. Vi knegade uppför ett annat berg, Podbrdo, också via fjorton stationer längs en stig som bestod/består av väl nötta stenar (det skall inte vara lätt!). Vår unga guide, nybliven mamma, skuttade barfota som en annan bergsget. ”Barfota varje vecka, året om, man har bättre fäste då”, sade hon. Vi andra pustade i sommarhettan, och var glada över pausen vid varje station. Vi uppmanades be ‘Fader vår’ och ‘Ave Maria’ vid varje koppartavla, som ömsom berättade om Marias fröjder, ömsom om hennes sju sorger. Svårt för en ensam finlandssvensk att rabbla de bönerna, speciellt som Ave Maria är bekant endast på latin. Bet mig i läppen och försökte mumla något obegriplig, jag också. Guidens bönespråk fattade jag ju inte.

Pustande tant på Prodbrdo, slättens byar i bakgrunden

Pustande tant på Podbrdo, slättens byar i bakgrunden

I juni 1981 uppenbarade sig Jungfru Maria för sex tonåringar vid och på berget. platsen flyttades, eftersom detta inte alls var populärt bland de jugoslaviska myndigheterna, representerade av bestämda poliser. Tvivlarna var många, ännu idag har inte den officiella katolska kyrkan godkänt uppenbarelserna och miraklen. Men de sex lär få uppenbarelser, korta sådana, än i den dag som idag är. ”Be för mänskligheten”, ”be för fred”…

Souvenirindustrin är enorm. Vi uppmanades att gå förbi alla försäljningsstånd och handla det vi ville vid kyrkan, för munkarnas hjälparbete. Där inhandlades denna bifogade lilla figur. Flickan i kassan pratade flytande italienska, sen franska, sen tyska – och engelska med mig. Jag bad henne säga mitt namn, efter att jag sagt det först. Det lät hur klingande finlandssvenskt som helst. ”Vi har alla ljud i vårt språk, vi kan uttala vilket språk som helt – och lära oss det också”, sa hon. Men vad kallar vi deras språk? Serbiska? Kroatiska? Bosniska? Slovenska? Jugoslaviska (sydslaviska)? Förr var det politiskt rätt att säga serbo-kroatiska, men nu lär varje land hålla på ”sitt”. Säger guideböckerna. Och alla förstår alla, och dialekterna är lika allmänt förekommande som i andra språk här i världen. Och kunnigheten i andra språk verkar stor.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 15,489 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.