Tecken och under (njaa…)

OrdOdlaren förlänades ett förtjänsttecken. Stolt och glad är hon över det, men hur bär en kvinna ett märke som är 1,5 centimeter i diameter, en nål? Som gjort för kavajslaget, där nålen kan sitta, för kavajen används ofta när man är ”fin”. OO har inte använt kavaj på länge…

Svenska Trädgårdsförbundets förtjänsttecken i silver, silverspaden. Förbundets symbol, som används på många kreativa sätt. Hittade fyra i förbundets tidning Trädgårdsnytt, där Självutnämnda Växtologens växthalvkåserier illustreras med spaden i hängmattan, gillar. Den sista i raden är symbol för ordföranden.

OO började fundera över sina andra ”förtjänsttecken”. Trots det lilla antalet fanns de på helt olika håll i huset. Det äldsta har hon inget minne av, när hon fått, varför hon fått och vilken ”grad”. Hur kan man glömma så?

Finlands Svenska Folkdansring, 2,2 centimeter i diameter. Brons, alltså av tredje graden? Förstås lite frätt av tidens tand, har legat i en ask i åratal. OO var med i folkdansrullorna i knappt tjugo år (cirka 1972 – 92), ledde bland annat juniorgrupper men hade själv sällan någon manlig danspartner. Någon måste ha uppskattat arbetet, märket kan inte köpas. Kan någon upplysa?

Silver för 20 år i kommunal tjänst. Det större (3,4 cm) att bäras på fester där ”ordnar anbefalles” (aldrig använt), det mindre på – kavajslaget, 1,7 cm. Ligger i sitt fodral. När 30 kommunala tjänsteår uppnåddes skulle det komma ett likadant tecken, i guld. Då kom undret: den därav förtjänta kunde välja ett smycke från guldsmedsaffären i stället. Dit klev OO iväg och valde, med ett stort skratt ”Naisen ääni” (kvinnans röst):

Och det har OO haft användning för! Det här gjordes för att fira hundraårsminnet av kvinnlig rösträtt i Finland, 2006. Spröda och glittrande delar som tillsammans blir starka och kan uträtta storverk, förklarade designern. I den första lantdagen 1907 med allmän och lika rösträtt (för 24-åringar och äldre) satt 19 kvinnor av 200 ledamöter. En god början. OO, hon hov alltför ofta upp sin röst angående ett och annat i gymnasiet. Kollegerna log åt valet av smycke…

Så blev hon pensionär. Då förärades hon, som andra från Lovisa Gymnasium på sin pensionärsdag, det rätt tunga och stora LG-märket (3,6 cm), som rektorn/teckningsläraren/konstnären Jasse designat utifrån symbolen ovanför huvudingången, Realskolan i Lovisa. En lokal smyckeskonstnär torde ha gjort det. Bärs på lärarpensionärstillställningar, men sådana ordnas sällan, så det ligger också i en ask. Tänk, OO hade ingen egen bild av just huvudingången som hon gått in genom under över 7000 skoldagar. Därför en suddig, kraftigt uppförstorad bild av symbolen från en bild på nätet. Visst har Jasse fått till jugendstilen, att få till g-et i stället för r-et krävde säkert lite funderingar. Närproduktionen uppskattas!

Fler finns inte. Det borde finnas ett gammalt 4H-märke också, ett som man fick när man varit med i den verksamheten i åtta år. Det finns bara inte! OO var i praktiken med med sitt ”klubbland” i 11-12 år. Började för tidigt, som 5-åring med en enda foderkålsplanta. Men den hölls superogräsfri och jorden var alltid uppluckrad! Ack om den energin fanns… Å andra sidan är domänerna något större nu. Delas månne sådana märken ut mera? Uppskattas de?

Trädgårdsförbundet skall veta att det av det beviljade märket känns bäst!

Torka torka torka bort…

Husliga Hulda börjar vakna så smått, när en och annan identitet går i ide eller i åtminstone lätt dvala. OO sprängde en hög tvätt (äntligen) och hittade handdukar att sortera, vika, stryka, vika, sortera… Filosofiska Fia funderade: när började man använda handdukar? Hur gjorde man förr? Hur gjorde romarna i sina bad – låg nakna i värmen tills kropparna torkade? Mera konkret: när skall de där två tjugofemcentimetershöga 30-50-tals hemvävda högarna i skåpet bli mogna att kasseras?

Svar: aldrig. OO har inte riktigt koll på varifrån alla har kommit och varför de landat precis just här. Den översta kan vara vävd av mamma på 1950-talet, åtminstone har den lilla flickan minnesbilder av en stor handduksväv i kammaren. Den mittersta torde vara en 40-talsprodukt. Men den högra… I varje fall, underbara handhanddukar i köket för handtork hundratals gånger per dag. (liten överdrift, kanske)

Disktorkhandduk, sydd av köpt tyg, men när? S som klippte och fållade och broderade var född på 1910-talet. Handdukstyg av det här slaget fanns troligen inte att få i Finland på 40-talet. Alltså förkrigstida…

OO ”kör” inte med enbart med fådda och ärvda handdukar. Hon har klippt, fållat och broderat själv också. Symaskinen som sydde sicksack införskaffades 1964. Att sy sånt var både roligt och imponerande. De här exemplaren har minsann fått jobba i diverse kök sen 1970-talet. Några lever inte mera, andra är synnerligen nära pensionen.

En del gamla är vävda i enkel tuskaft, torkar snabbt och känns rejäla. Och rurala.

Andra har varierande mönster och dubbla upphöjda broderier.

OO använder dessutom en glastorkningshandduk av köpt och modernt och österrikiskt snitt. De gamla (som ”S” och ”MV”) torkas andra kärl och bestick med. Minst två är i användning samtidigt. Fyra stycken handdukar i köket, av tre olika slag.

Men i badrummet hänger enbart frotté. Här Marimekkos mönster ”kivi” (sten). Vad i sjutton betyder frotté, varifrån, franska? Fia Forskare igång. Igen en gång. Förklaras på finska som hangattu, alltså skurad, skrubbad, gnuggad…

I de turkiska baden (hammam) användes tunna och lätta handdukar – redan på 1500-talet, hur gjorde vi här i Norden på den tiden? Nåja, de kallas peshtamal (peshtemal) och torkar snabbt. Och en gång när sådana vävdes i Bursa (ca 100 km söder om Istanbul) blev det lite fel, några trådar började tydligen leva ett eget liv och göra öglor – och det var början till frottén, småningom med grundväv och öglor på bägge sidor. Varför det heter just så och vad ordet exakt står för i det franska språket får OO säkert svar på via en e-post…

Hur som helst, frotté är svårt att väva för hand. Men så, 1805, hade Joseph Marie Jacquard (1752 – 1834) sin ”vävstol” för industriell vävning i mönster och krusiduller klar, i Lyon, sidenvävningens centrum. Den styrdes med hjälp av speciella hålkort, han kan faktiskt räknas som en av dem som jobbat fram datorer! Inom tjugo år fanns 10 000 jacquardmaskiner i Lyon och de spred sig med vindens hastighet, verkar det som.

Och dessutom hade folk blivit medvetna om att det var fiffigare att tvätta sig än att dölja odörer med behagligare lukter. Så står det i böckerna och på nätet… Och då ville man använda något fint och mönstrat och elegant. Om man hade råd. Frottéhanddukarna blev populära först i slutet av 1800-talet. I Finland var vi förstås lite bakett, här vävdes handdukarna (inte i frottéteknik) i vävstol av giftaslystna unga kvinnor som samlade i sin brudkista – och äldre kvinnor vävde likaså, gav gåvor till släktens flickor. Och pojkar. Köpta frottéhanddukar kom först på 1950-talet. Förstås, vi hade ju inte precis stor import under kriget och under efterkrigstiden.

Nyhet för OO var att frotténs kvalitet/täthet (och pris, antar OO) mäts i bomullsvikt per kvadratmeter. Väldigt täta är 600 gram, lätta 250 – 350. Hotellhanddukar har kortare öglor, eftersom tvätt på tvätt och tumling tär på trådarna och söndrar öglorna. Sååå – gör inte det med dina mjuka långögliga. Gör som OO, utnyttja den modernaste tekniken vid torkning: sol- och vindkraft.

De hemvävda, de håller för nästan vad som helst. Som upplysning meddelas härmed att OO kommer att avyttra några gamla så gott som oanvända till en för henne känd och kär person. Ändå finns de i skåpet i tiotal…

Skåpfyllnad? Hm…

Väninnan, frånskilda tvåbarnsmamman och fyrbarnbarnsmormorn, hade nyligen blivit moderlös. Dessutom flyttade hon in i en mindre, billigare lägenhet. Verkligt liten, men med ett klädrum på ungefär fyra kvadratmeter. Där rymdes en säng och ett litet skrivbord. Där fick OrdOdlaren sova under sitt besök. Kappsäcken rymdes också in. Ett fönster på sisådär 40×40 centimeter kunde öppnas och gav tillräcklig nattluftväxling.

Köket var inte extremt litet, men skåpfattigdomen var påfallande uppenbar. Stolt förevisade hon innehållet: fem djupa tallrikar, fem flata, fem muggar, fem glas, fem… ”Varför fem?” ”Ja, varför skall allt i servisväg räknas i sex – halv- och heldussin? Och jag behöver inte fler”. ”Men om du får fler gäster än fyra?” ”Då får de ta med sig. Så det så.” Några dagar senare åt vi glass. Förpackningen på bordet, två skedar. Vi slevade i oss från var sin ända tills vi möttes.

Det fanns en speciell orsak till sparsmakandet. Mammans andra äktenskap hade inneburit rejäla kliv på den sociala stegen. Hon var en parant dam, även om OO träffade henne i enbart dement tillstånd. När hon köpte skor skulle det också inhandlas matchande handväska och handskar. På bjudningar kunde det bara inte finnas samma uppsättningar på bordet varje gång. När bostaden skulle tömmas av två döttrar på 50+ innebar en hel del av inventarierna bekymmer. Bland annat tre 12-personers kompletta matserviser, dito kaffeserviser. Kläder. Eleganta borddukar för stora bord. Stora, tunga möbler. Förstår väninnan fullständigt.

Hm. En titt i en skåphylla:

Sjutton, om OO kommer rätt ihåg. Plus elegant kaffekanna, ”gräddsnäcka”, sockerskål och kakfat. Det är sällan de används. Men ack, så snygga… Skall använda dem mer. Det går att dricka te ur dem! Man får bara fylla på lite oftare…

De sällsynta vackra blåmönstrade tekopparna (det finns tekannor också) används förhållandevis ofta, likaså muggarna. Faten är fler än kopparna, har funnits i huset och använts i snart 50 år. Muggarna kunde visserligen vara i flitigare användning, men vardagsmuggarna är nästan outslitbara:

Skeden är en typisk finländsk hackmannare, bra, behändig, slitstark och tvättbar i oändlighet. Kräver ingen annan puts än vanlig disk. Tror också att Uri Geller skulle ha gått bet på sådana.

De här, däremot, kräver upputsning. De är värdefulla nog att försvara sin plats i lådan. Skall också användas ibland. De mindre lär ännu tillverkas. Inte de större, som erhållits som pris i skidtävlingar på 1930-talet. Har dessutom varit i flitig användning, OO fotade en av de mindre för att ni skall kunna se det fina borgåmotivet:

Övriga silverskedar med konstifika ingraveringar av initialer utan större känslovärde har avyttrats. Alltid något…

Tarja och Pentti

I drottningstaden, grannstaden, 38-år-på-jobb-staden Lovisa finns en prisad gästhamn. Där finns små butiker, restauranger, galleri, sjöfartsmuseum, danspaviljong… Lite, lite vid sidan om fanns ett hus som inhyste en rätt varierande butik. Souvenirer, lopptorg och lite speciella saker. Huset är nu raserat, redan tidigare försvann den speciella affären.

Jag minns det så väl. Direkt till höger när man kom in genom dörren fanns en ställning där det vimlade av en massa mer eller mindre humoristiska och småironiska figurer. Alla lika roliga och ”jagvillhaiga”. Stod där länge och väl i konfliktsituation. Köpa – låta bli – var placera… ”Lita aldrig på en mager kock” var bra. Köpte inte! Ångrar det ännu idag. En sådan figur kunde ju hänga i vart och vartannat kök. Mina tankar går till alla TV-kockar; vem kan man lita på? Smakbyns Micke?

Där på ställningen fanns också Tarja och Pentti, redo för badstranden. Jag ville, men på min tilltänkta plats passade inte sådan utstyrsel. Tillverkaren, konstnären Kati Forss-Lounamaa var av en händelse på plats och lovade måla kläder. Och resultatet blev ännu roligare, med bevarande av dagstidning (instucken under vänster arm), pappersrulle och handduk! Handväskan var ju obligatorisk i situation som situation. Figurerna levererades handgripligen av Kati själv till min arbetsplats några dagar senare. Service!

20151106_213544_resized

För er som inte vet/kommer ihåg var Tarja Halonen, född 1943, Finlands första och hittills enda kvinnliga president åren 2000 – 2012. Hon hann vara både utrikesminister och justitieminister före det. En kvinna med en ordentlig dos humor, har jag förstått. När hon blev vald till president bodde hon granne med juristen Pentti Arajärvi, konstigt nog gifte de sig kort därefter. Raskt marscherat av grannen som såg sin chans att bli presidentgemål – men de lär visst ha haft gemensamma katter redan tidigare… Och hans mamma var något av en ikon för psykologistuderande på 1970-talet, den banbrytande barnpsykiatern Terttu Arajärvi…

Hoppas det går bra för Tarja och Pentti i den dag som idag är. Hon skulle säkert få sig ett gott skratt om hon såg de här figurerna! Jag har roat mig med att hitta på dialoger åt de två. Försök själv! Det ändrar lite när de byter plats!

20151106_213617_resized

Kati Forss-Lounamaa har gett mig tillstånd att publicera hennes namn. Hon lär inte tillverka dessa roliga figurer mera, synd nog. Saknar kocken.

Svantes historia – och lite till

Det här är inte Svante. Det är hans bror. Eller kusin. Svante bor i Mariehamn. Och denna figur i vår bastu har inget namn, kan inte förstå hur jag har missat det! Kanske någon av er läsare har ett bra förslag?

20151108_165508_resized

För X antal år sedan befann jag mig på en kursdag i Vasa. Mot slutet av dagen fick jag höra att ett kursveckoslut i samma anda skulle hållas på Åland några månader senare. Den naturaliserade ålänningen -l-n deltog i Vasa, berättade om sitt relativt nya stora hus. Förstås ställde jag frågan:”Har du en ledig säng?” Vad kunde han annat svara än ”ja” på ett så burdust förslag…

När stunden för min ankomst var kommen fick jag veta att nyckeln ligger under mattan på trappan. Jaha. Mitt i stan! Jag kom fram, lyfte på mattan – två nycklar! Någon sorts kod, låsa upp med två…? Jämförde. Helt lika. Fick senare veta att den tioåriga sonen, medveten om sin fars tidvisa tankspriddhet, för säkerhets skull satt dit sin nyckel också. In kom jag, snart kom familjen, vistelsetiden och kursen var trevlig – och husets övrevåning var halvfärdig, bl.a. inreddes där en fashionabel bastu.

Som tack för inkvarteringen sände jag ett litet tungt paket, innehållande Svante och ett brev från densamma, där han förklarade att han skall bo på bastustenarna, gärna ha en skvätt doftande vatten i sin stäva. -l-n och jag träffades i flera år i olika lärarsammanhang, vi förde allvarliga samtal om Svante och hans vanor, samtal som fick andra att undra och nästan bekymmersamt skaka på sina huvuden. Vår gemensamma humor frodades! Kursen på Åland hölls förresten av Ingemar Svantesson (därav namnet), en av pionjärerna inom inlärningsrevolutionen. Avled 2007.

Marketta Auvinen heter bastutrollens mamma. Hon tillverkade inte så många, och fem lade jag beslag på. Kan bara inte komma på var det femte har landat… Borgå, Åkersberga, Mariehamn, ett eget… Nä. En tid bodde vi rätt nära varandra och jag kunde beundra alla hennes fantastiska skapelser. Mest känd är hon kanske för sina konformiga, eleganta ljus, med eller utan doft. Hon tyckte inte direkt om att jag hellre håller ljusen som dammsamlare än som varm stämningsskapare. Har fortfarande sex stycken utspridda i huset.

20151108_165603_resized

Halvmånen, även hennes händers verk, samlar inte så mycket damm. Den har tittat på mig i flera år från noga utvald plats i flera år, i två hus. Formen tilltalar mig i mycket hög grad.

20151108_165631_resized

Agraäventyr

Dofterna, lukterna, myllret och sorlet blandas med färgrika visuella panorama när de små i hjärnkontoret bedes öppna rum 1996, början av januari. En grupp finländska religionslärare står vid en enorm röd sandstensmur. Går in genom porten, granskas minutiöst: Kamera, jo, men inte där-och-där. Filmkamera – NEJ! Apparater för ljudupptagning – nej. Sådana manicker måste lämnas i en avgiftsbelagd förvaring. Sen öppnades följande port för den förväntansfulla skaran…. Det är säkert mer problematiskt med apparatkontrollen idag…

Och där stod den i solskenet! I Agra, delstaten Uttar Pradesh, Indien. Taj Mahal, i bortersta delen av den 300 gånger 300 meter strama persisktinspirerade ‘trädgården’. Shah Jahans hyllning till älsklingshustrun Mumtaz Mahal, som dog i sin fjortonde barnsäng 1631. Huvudmausoleet stod klart 1638, omgivningen tog åtminstone ytterligare fem år att färdigställa. En envis skröna hävdar att han planerade ett likadant, men svart, mausoleum åt sig själv på andra sidan Yamuna. Men innan någon byggnad hann resa sig spärrades han in av sin son i röda fortet två kilometer norrom Taj Mahal, och där fick han sen sitta i sina rum med utsikt över sin marmorskapelse. Senare fick han vila för evigt bredvid sin kära Mumtaz. Jo, vi besökte ‘fängelserummen’ också. Huruvida allt det här är sant kan ingen verifiera. Grundläggande arbeten lär ha gjorts på andra sidan  floden, men när, hur och varför, ja, hmm…

Vi gick nära, vi gick in i dunklet och betraktade de två kenotaferna (den mindre för Shah Jahan). En häftig kontrast till det skarpa vita marmorljuset utanför, med  utsmyckningar i form av halvädelstensinfattningar och reliefer i mängd och massor. Utanför gick det att fota, men försökte någon blixtra i dunklet rusade ilskna vakter fram!

 

Ömt omhuldad dammsamlare, inköpt i "den lilla affären"

Ömt omhuldad dammsamlare, inköpt i ”den lilla affärens” marmorrum.

Det blev många AH och OH, många diabilder också. Som rönt samma öde som tidigare i denna blogg nämnts. Min rumskamrat Ilona och jag stannade kvar till stängningsdags, hemresan till hotellet företogs med motorrisksha. Oj, så jag förhandlade och prutade! Vi reste för lite under 50% av utgångspriset. Jag upptäckte en ny sida av mig själv.

Ilona och jag beslöt hoppa över shoppingresan till Agras centrum. Tog en promenad runt kvarteret i stället. Och stötte på en ung man, som undrade om vi ville komma och titta på hans lilla shop. Lilla, jo – flera rum med tyger, sjalar, stora huvuddukar, marmorföremål, hårsmycken… Bara titta – – jo jag tackar VISAkortet… I Agras centrum hade det varit både störtregn och strömavbrott, inga inköp hade lyckats. Följande kväll vimlade det av finländska VISA-kort med vidhängande ägare i den lilla butiken runt hotellhörnet. Påpekade för den unga mannen att en belöning för reklamen kunde vara på sin plats. ”Sure. Follow me!”

Fotad ur annan vinkel. Fint hantverk!

Fotad ur annan vinkel. Fint hantverk!

Med skräckblandad förtjusning gick Ilona och jag i hans fotspår genom några dunkla gränder, tills vi stannade och bara stirrade: Taj Mahal i månsken på avstånd! Killen vände sig om:”What… Hmmm – that cottage”, med en axelryckning. Men vi fortsatte, till hans ”demonstrationsmattfabrik”. Vi fick se mattor i olika tillverkningsstadier, uppleva olika arbetsskeden. En och samma man fungerade som hantverkare. Och ett enormt rum med mattor i alla färger och former, försäljningsförsök som vi måste motstå, läppjande på starkt te ur eleganta glas.

En unik upplevelse för oss, tack vare storitrutenskribenten. Och vi eskorterades helskinnade tillbaks till hotellet. Gentlemannamässigt, kände oss hertiginnelika!

Kan upplysas av en liten lampa nerifrån, men den skall vara verkligt liten.

Kan upplysas av en liten lampa nerifrån, men den skall vara verkligt liten.

Kenotaf = skengrav. Shah Jahan och Mumtaz Mahal ligger en våning ner, i en betydligt enklare krypta.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 71 214 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.