Och så blev det andra bullar. Bullor.

Bulla, något som påven skickar ut, pluralis bullor (så tjatade Tschombe och alla andra modersmålslärare). Javisst, men bulla är bulle, och dessutom i bredare perspektiv. Pluralis bullar. Säg nu det på nån finlandssvensk dialekt: ”Nåmen ta no in bulle å!” Nej. Går int. ”Ta no in bullo til, höödo! Elo mang bullor”. Så blir det. Förstås spelar finskans pulla in lite, men bullo är genuint. ”Pullakahvit” sägs inte rakt översatt ”bullkaffe”. Snarare ”kaffe med dopp”. Munkkikahvit = kaffe med munk. Fram för ordet fika! (OO är ju dessutom TE-olog…).

Dallasbulle. Varför – ingen aning, men en helt god snurrbulle med lite fyllning, här i genomskärning.

Sen har vi ju grisar! Possu, munkkipossu eller posso, som denna sockrade munkdegs”bulle” kallas i trakterna kring Kotka där den är utnämnd till landskapsgodis. En fyrkant av munkdeg fylls med äppelmos, viks dubbel och så ”skruvar man till” fötter/öron, och så heter det gris. Svar på frågorna när, hur och varför det här bakningssystemet har uppkommit har OO inte hittat.

Efter några köpförsök fick OO tag i en gris med nästan perfekt innandöme. I ungdomen sa vi ”Den som inte tycker om rödlemonad och grisar, han låtsas”. Och bäst i trakten var bageriet Lillkungs grisar. De finns ännu. Åk till Oravais och köp!

En annan oförklarlig bulle. Örfil. Samma på finska, korvapuusti. Någon källa påstår om att den påminner ett öra (eller två ihopväxta). Degen kavlas ut, smör, socker och kanel breds på, sen rullas det hela ihop som en rulltårta och skärs i sneda bitar, med topp och bas. Bitarna ställs på plåten med toppen uppåt, och så trycker man till med ett lämpligt redskap i mitten av toppen. Pärlsockret är kronan på verket. Om OO har bakat? Näädå. Örfilar var ett av Storasysters bravurnummer, och lillasyster beundrade hantverket. Och åt.

OO tycker att det nästan är en skymf att säga kanelbulle om en örfil. Formskillnaden är påtaglig. Smaken kanske densamma, men man äter ju också med ögonen!

OO är ingen bullabakare (bullebakare?). En och annan kaka kan hon dock svänga ihop emellanåt. Ett säkert kort är en kryddkaka som hon hade bakat när svågerpretendenten kom på sitt första besök. Den dög i hans mun. Det är över 50 år sedan. Ovanstående är nutida favorit, en amerikansk romkaka (receptet står svågersonens/systersonens hustru för). Den dränks ordentligt i en blandning av rom, socker och smör och smakar därefter. Det finns folk som bara behöver ett sms om att den är nygräddad så hittas tid för en testund. Väntar dock denna vår tills snöberget på altanen har smultit. I april! Då, VASJS!

Gratulerar och Applåderar!

Födelsedag idag! Hipp, hipp Hurraa, ja må hon/han/den/hen leva, uti hundrade år! Någonting riktigt unikt begår nämligen sin femårsdag idag – Och OrdOdlaren känner sig som gamla fjärdedelssyster, hela knappa tre månader äldre…

Nya Östis. En ultralokal papperstidning, världens östligaste svenskspråkiga tidning, utkommer en dag i veckan, ägs och görs på ett unikt sätt och har hållits synnerligen livslevande i fem år. När den startade var många entusiastiska, men oj så många som målade fan på väggen, högt och ljudligt. Typiskt. OO tror att många av dem som uttryckte sig skeptiskt är nöjda prenumeranter idag… Många är dessutom funtade som OO, när tidningsbunten anländer på torsdag öppnas och läses NÖ först.För sisådär 7 -8 år sedan skulle dagstidningarna på papper i Svenskfinland (säkert också på andra håll) förnyas. Digitalt skulle det bli; ”Allt” flyttas till det snabba nätet, om några år är papperstidningen död, lönar sig inte, ”alla” annonserar på nätet… Stora tidningshus köpte upp de små aktörerna. Hemstadens anrika Borgåbladet och jobbstaden Lovisas likaså ärorika Östra Nyland slaktades och ur slarvorna bestämde herrarna att tidningen Östnyland, med delvis samma innehåll som ”Tidningshusets flaggskepp”, Hufvudstadsbladet, skulle uppstå. Flopp. Tvådagarstidningen Östnyland (utgivningsort Borgå) blev snart mera självständig och lever än. Också i OO:s postlåda.Något saknades. Folk ville ha mera lokalt, speciellt de svenskar som bor längst österut. En del branschfolk hånskrattade: vem vill läsa om grannens bortsprungna katt, om byaföreningens idrottsmästerskap, om vad som hände vid Kalles torp för 100 år sedan? Just precis vad vi vill läsa om. Vanligt folk vill läsa om vanligt folks göranden och låtanden, om vad som diskuteras och bestäms i hemkommunen, i byn… ”Vi behöver varandra” – vilken annan tidning har den rubriken på de lokala radannonserna, ”till din tjänst”?

Kimmen, ”gammal” garvad pensionerad chefredaktör för Östra Nyland kontaktades – och satte igång. Han vet hur en tidning kan göras. Så kom det första numret som OO inte alls minns, hon blev prenumerant någon vecka senare. Kimmen såg till att Carita efter något år blev redaktionssekreterare, sen steg han åt sidan och Carita axlar nu ansvaret som chefredaktör – hennes karriär har gått i kurvor under de senaste åren, men ständigt uppåt på stadigare ben! (OO menar ingalunda konkret, att hennes gåstolpar har blivit tjockare…).

Tidningen har hittat sin nisch. Den konkurrerar inte med Borgås tvådagarstidning, den skriver om det lokala och struntar i världshändelserna. Pontus (alias för Kimmen) diskuterar dem på sitt eget sätt, med sina ”låtsaskompisar” Ragnar och Sune. Det blev läsarstorm när kåseriet i ett nummer uteblev till följd av datorkrasch!Traditionella redaktionsutrymmen har tidningen inte. Alla jobbar hemma. Visserligen finns ett rum för redaktionsmöten, men riktigt hur det fungerar behöver inte OO bry sig om.

Belackarna sade också att en tidning som görs utan betalt på frivillig bas (och utges av en understödsförening) inte kommer att hålla kvalitet. Ha. Alla får betalt. Och kvaliteten på skriverierna varierar i alla tidningar. OO tycker att honoraren är helt ok – hon är van vid att inte ens få ett uppskattande ord från ansvariga tidningsutgivare för sina övriga skriverier – inte från läsare heller.Hoppas bar någon tecknare producerar ritade halvkarikatyrbilder av alla de övriga skribenterna också! Senaste nummer bestod av 28 sidor, skrivna av åtminstone ett dussin medarbetare – OO tappade bort sig i räknandet (som vanligt). Innehållet var brett, det skrevs om renoveringar av föreningshus, om lokala företag (skog och fönster), om jordärtskocka, landets äldsta scoutkår som fyller 110 år (i Lovisa, förstås), om hur man ordnade fullmäktigemöte 1921 och mycket mera. Med otaliga notiser om ett och annat. Dessutom berättade tidningen om årets naturprodukter (Arktiska Aromer rf), något som OO inte sett ens i branschtidningar: havtorn, trattkantarell och harsyra. Dem kommer OO, VL eller RR att återvända till på något sätt…Tidningen har ingen webbsida i stil med andra tidningars. Men den lever bra ändå! Mot alla odds. Dock finns en aktiv Facebook-sida, där vem som helst kan sätta in bilder och texter och kommentera – men, tack och lov, administratören håller hård hand över den och tar bort osakligheter med nästan sekundens snabbhet. Och därifrån plockas ”Veckans snackisar”, också en intressant ruta! Den något dåliga bilden (via OO:s telefon) visar en nalle i fönstret, populärt för promenader i dessa tider. Inte enbart för barn…

Jubileumsnumret kommer på torsdag, 30 april. OO kan i andanom känna hur tangentborden glöder där i öster, e-post skickas av och an, telefonerna är i flitig användning, Carita och Anna sitter som spindlar i nätet… OO är med, som RR – om bl.a. Guldkannan, som är något annat än vad ni kanske tror.OO slöade till. Hon gratulerar med äkta finlandssvenska örfilar, med socker på! Bara för att ta fram en skillnad mellan Sverige och Finland sådär i förbifarten…