Telefon. Så här ”skall” den ju se ut, men borde vara grön eller gräddfärgad:
Ordet kommer från grekiskan, téle (avlägsen, fjärran) och phone (ljud, jfr. t.ex. fonetik). Dagens apparater borde kanske hellre kallas teleikon (eikōn, ikon = bild). Handen på hjärtat: uppskatta den tid du använder på din mobil, smartmobil, smarttelefon, bärtelefon (OO associerar mera på förleden…), ficktelefon. Hur många procent av tiden pratar du med någon via den? Är den din PRATmaskin? PDA, personlig digital assistent, är nästan bättre…
Telefon är telefon på en stor mängd kända språk. I finskan fram till 1897, då telefoni (alla vokaler och konsonanter uttalas korta, o som å) ersattes med puhelin i tidningen Uusimaa – och accepterades. Hur fort nämns inte. Puhe = tal, -lin hänvisar, enligt OO:s heimlaga etymologi till nån sorts apparat. Och så har vi islänningarna, som oftast vill skapa egna ord, som kallar apparaten sími (som ursprungligen betydde tråd).
Och sen då, när vi tar loss apparaten från väggen, då har finskan den överlägset bästa benämningen: kännykkä. Åtminstone för blomstervänner… 1977 hade Nokia utvecklat en ny radiotelefon, SV1500, och gjorde reklam för den till företag och myndigheter med bl. a. ritade bilder och text. Försäljningsingenjören Aarne Visuri lär ha kläckt det hela:
Bild ett: Kevään kukka on kämmekkä (vårens blomma är…. tja, nu blir det lite besvärligt. Orkidé. Kommer från att orkidéerna i handnyckelsläktet har rotknölar som liknar två händer, t.ex. Jungfru Marie nycklar. Kämmen betyder hand eller tass, oftare i sammansatta ord numera. Annars heter nog orkidé i allmänhet orkidea på finska, och hand är käsi). Bild två: Kevään tuote on kännykkä (Vårens produkt är – kännykkä). Namnet registrerades av Nokia som varumärke 1987, men nu är det ett fritt och allmänt ord (Källa: Helsingin Sanomat 31.08 2003). Och en del förkortar numera: känny. Ordet har alltså med hand att göra, precis som det urtyska (?) Handy. Ordet Cell Phone användes redan vid det första publika mobila telefonsamtalet 1973 mellan Motorolas vice VD Marty Cooper och hans ”ärkerival” Joel Engel vid Bell Labs. Telefonen då vägde lite över ett kilo, var 23 cm lång. För att kunna prata i 35 minuter behövdes en laddning på 10 timmar. OO ringde mobilt första gången från en gräsmatta i Hilleröd 1991 med Nokias ”handväska” (lånad, flera kilo tung), något i den här stilen:
Island då? Farsími för den du tar med dig (fara = resa), snjallsími om det är en ”smart” en, spjallsími om du enbart kan prata med hjälp av den. Och den fasta trådtelefonen har blivit snúrusími, där snúru betyder snöre, inte snurra, Smarta ord!
Och den farliga mojängen bärs av yngre människor i jeansfickan, en tydlig rektangulär utbuckling skall uppenbarligen synas. Vuxna karlar bär den ofta närmast hjärtat eller vid bältet. Och vi vuxna kvinnor börjar gräva i handväskan när det piper till. Men ibland i fickan, till exempel när OO skottar snö och har en sorts ”Health”-app…
Farlig? Det blå ljuset och den osynliga strålningen, stressen när vi anser oss behöva vara tillgängliga 24/7 (och har den som sängkamrat), det känner vi alla till och beter oss därefter eller inte. Plus alla faror som lurar ute på nätet, speciellt på Facebook, där våra personliga uppgifter stjäls och där vi snärjs oftare än vi hinner andas. TV:n var faarlig när den kom. Mikrovågsugnarna skulle ta livet av oss. Och vilket krig det var mot videoapparaterna på 1980-talet!
Den där biskopen i England på 1850-talet hade kanske rätt. ”Om människan börjar röra sig i hastigheter på över 10 kilometer (om OO minns rätt) i timmen, ja då – då blir nog själen efter!” Järnvägen skulle leda till fördärvet och ytterst till helvetet.
OrdOdlaren 