Kommunikationsmedel 2

”Idag för 100 år sen ringde Bell det första telefonsamtalet. Och han fick svar!” Så började ett legendariskt kåseri i Åbo Underrättelser 1976, troligtvis i mars. På den tiden, med högst en telefon i varje hem, svarade man inte om man var ute (=hann inte fram innan signalerna tog slut) eller var borta. Tja – nuförtiden tycks man svara om man ids eller hinner, eller låta bli om t.ex. om uppringaren inte finns i telefonboken så man vet vem det är…

12 mars 1966 gjorde Kalle Sahlgren ett TV-inslag i finlandssvensk TV om telefonen, då 90 år. ”När kan vi ringa till Australien?”, frågade han bl.a. Svar:”Det ligger inte långt i framtiden!” Då fanns det 840 000 telefonapparater i Finland.

Hos oss kunde vi idag snabbt gräva fram fem telefoner på några ögonblick, förutom de två som är i daglig användning. I det hus jag lämnade 2012 fanns det några år tidigare fem trådtelefoner i bruk, förutom två mobila…

Är det Graham Bell som är skyldig till allt detta? Nåja, denna dövlärare (bland andra sysselsättningar) lämnade in ansökan om patent på telefonen (vad kallade han systemet, månntro?) 14 februari 1876, patentet beviljades 7 mars – och lär ha gått ut 1993. Men den italienska invandraren Antonio Meucci var före! Han lämnade in sin patentansökan 28 december 1871. Sen hade han inte råd att betala vad det skulle ha kostat. Förde dock rättsrocesser mot Bell ända till sin död 1889. Sen var det lugnt. Tills 15 juni 2002, då de amerikanska representanthuset erkände Meucci som den rätta uppfinnaren. Han måtte ha upphävt italienska glädjetjut i sin grav! Och i Frankrike anser man att Charles Bourseul är den rätta uppfinnaren, 1854.

Två behändiga snäcktelefoner, i användning ca 2009 - 2013.

Två behändiga snäcktelefoner, i användning ca 2009 – 2013. Vikt ca 80 gram.

1878 kom telefonen till Finland. 104 år senare kom Nokias första mobila konstruktion, den nästan tio kilo tunga fyrkantiga klumpen”Nokia Mobira Senator”. 1992 satt den dåtida klassföreståndaren på en gräsmatta i Danmark med en lånad sådan och ringde hem, full av förundran över att det kunde vara möjligt. Då fanns redan en lättare version på marknaden. Vikt ca 800 gram.

1996 kom Nokias ”banan”, en liten svart gungstolsmed. Följande år förärades mannen i huset en sådan attiralj. Han lärde sig aldrig meddela via den att han var på hemväg eller var han var. Nähä. Totalt omöjligt trots påtryckningar.

Psykologistuderandens första egna trådtelefon i studielyan på 1970-talet hade nummer 25923. Häftigt och tufft med egen telefon! Så häftigt att man ringde till kompisen som bodde på högst 50 meters avstånd. Mobiltelefon skaffades först när det fanns verkligt behov, första juli 2002. Stretade emot länge. Har haft samma nummer och samma operatör sen dess, klår någon det?

en äldre telefon plus de två nyligen pensionerade smarttelefonerna, Vikt 94, 136 och 150 gram. Fotade med den nuvarande, 150 gram.

en äldre telefon plus de två nyligen pensionerade smarttelefonerna, Vikt 94, 136 och 150 gram. Fotade med den nuvarande, 150 gram.

Tillbaka minnena av Bosses kåseri. På den tiden, påstod han, ringde man främst till far i huset. Om någon annan svarade kunde uppringaren utbrista:”E han inga himma själver?” På äkta västnyländskt tungomål.

Kontaktskapande enligt 1960-talet

”Men hur gjorde ni då, när ni inte hade mobiltelefon?” Ungefär så formulerade sig tonåringen till sin mamma, 40+. ”När ni hade ärende till Någon, Honom, var Förtjust, ville Träffas…?” Och 40-plussarna i sällskapet började tala om det pinsamma med EN trådtelefon, mitt i huset, alla hörde, vem som helst kunde svara…

Och 60-plussaren undrade. Ringde Någon Sån? Ringde jag? ”Telefonen är till för korta meddelanden”, hette det på 1960-talet. Minns inte när telefoncentralen avskaffades i hembyn, men medan den fanns var det ju nästan riskabelt att ringa i Sådana ärenden. Inom kort visste ju då hela byn och lite till!

Konfirmationen, det år man fyllde 16, var vattendelaren. Före det cyklade vi omkring i byarna på lördagskvällarna, med stränga hemkomsttider. Vi var ”ute”. Men var? Inte fanns det samlingslokaler, inte caféer. Trappor, broar, mjölkpallar (mjölkbryggor). Vad vi gjorde? Nåmen, vi var ju ute! Vintertid och om det regnade var vi antagligen hemma i våra egna hem eller några hos någon kompis. Och om någon blev mera intressant, liksom? Tjaaa… Hände sällan. Vi var ju barn, högst femton, haha. Man kunde ju erbjudas skjuts på mopeden, förstås, och då hålla om föraren lite mera…

Sen blev det dans i Danskulturens Förlovade Land, Österbotten. Strikt system, enkelt att ”fråga chans” utan att behöva prata ens. Först måste man ju komma sig till själva tillställningen, förstås. Ibland gick det en dansbuss, men annars var det bara att ta till hemmatrådtelefonen och ringa någon av de bilburna byspojkarna. Oftast fick jag åka med. Glesbygdstillvaron och kutymen var sådan, tack och lov.

Systemet då? Danstillställningen började alltid med vals, klockan 20.00, nästan enbart flickor på golvet. Efter ungefär en halvtimme var ”kohandeln” igång: när orkestern tog de första tonerna i en ny låt böljade vågen av pojkar mot muren av danslystna flickor, och uppbjudandet var igång. De flesta pojkar kunde bjuda upp artigt och belevat med en blick, en nick, ett-tre ord, en utsträckt hand.

Under dansen kunde man placera och röra handen enligt känsloläget, kommunicera. Om flickan satte handen närmare pojkens nacke, så… Och pojken kunde visa sitt intresse med att föra sin hand över ”den lodräta mittlinjen” på flickans rygg, lite väl vågat en aning nedanom midjan… En annan spelplan var hur mycket man dansade kind mot kind, man dansade ju oftast långsam foxtrot eller nån sorts tango.

Vid tiotiden var det paus. Att bjuda upp till ”första efter pausen” visade också gryende intresse. Och visst, Han kunde bjuda upp flera gånger under kvällens lopp. Tillställningen slutade alltid med tre damernas, sista herrarnas och sista valsen. Och om den man bjöd upp till första damernas kom tillbaka till sista herrarnas så behövdes inte mera. Då kunde man prata direkt, om man inte gjort det förr, stämma träff till följande danstillställning – och han kunde bjuda på skjuts hem. Tror jag. Eventuellt avhämta hemifrån till följande träff, men jag vet inte. Det hände inte mig så ofta.

Andra och tredje damernas försökte jag oftast tillägna mina trägna, trygga och trevliga och rytmiska  danskavaljerer, pojkarna från byn, som oftast uppfyllde nämnda kriterier. Men även andra bekanta på olika sätt. En flicka bjöd sällan upp en pojke som hon inte dansat med förut.

Stelt? Konventionellt? Jovisst, men bra för det mesta. Vi försökte ändra på det på olika sätt. Vi ville ha ”varannan damernas”, ”sekahaku” (blanduppbjudning?), dansdemokrati. Jag intervjuades i TV en gång, t.o.m. Titel i rutan: dansdemokrat.

Bloggstatistik

  • 69 608 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.