Dubbel flaggdag idag – om man flagga har…

Andra söndagen i maj. Mors dag. Så har vi haft det i Finland sen 1927. I år kan många mödrar få en vitsippsbukett med morgonkaffet (fått redan), om det senare sen blir krukros, doftranka, azalea eller orkidé, som blomsterhandlarna påstår, vet OrdOdlaren inte.

En buskros skulle sitta bra som gåva åt OO, men hon är inte mamma. ‘F.J. Grootendorst’ på bilden skulle lämpa sig perfekt, den kallas också nejlikros och finns också i rosa och vitt.

Morsdagskort i USA, 1916. Anna Jarvis ordnade en minnesceremoni för sin mamma på årsdagen efter dennas död 10 maj 1908 i metodistkyrkan i Grafton, Västra Virginia – kyrkan pryddes av femhundra vita nejlikor, moderns älsklingsblomma. Redan 1914 firade ”hela USA” Mors dag. Anna Jarvis protesterade senare mot kommersialiseringen av dagen, men blomsterhandlarna var henne tacksamma. Redan 7 juli 1918 ordnades små morsdagsfester här och var i Finland. Senare firades mor på olika datum, men nu har vi i snart 100 år firat samma dag som USA.

Då och då, som i år, sammanfaller Mors dag med firandet av Johan Wilhelm Snellmans födelsedag, 12 maj 1806. Förr firades dagen med pompa och ståt, numera känns bilden här ovanför för oss äldre nästan enbart som ”en gubbe på en sedel”, spegelvänd eller inte.

1955 fanns också en tiotusenmarkssedel med samma bild, men två nollor ströks i Finlands valuta 1963. OO minns hur folk fortfarande pratade om ”gamla mark” och ”nya mark” minst hela 60-talet. Precis som vid övergången till euro 2002.

Snellman ”sitter staty” utanför Finlands bank, rest 1923. Fortfarande med skador av bomber under andra världskriget. Snellman presenteras ofta som filosof, författare och journalist, men han var minsann en man som jobbade i storfurstendömet med målet enad republik i sikte. Han arbetade för nationalkänslan, för de finskspråkigas statliga och kulturella uppvaknande, ibland mycket häftigt. Statsman av rang. Han jobbade för en egen valuta, som kom 1860. Han fick kejsaren att underteckna ett papper om jämställdhet mellan svenska och finska, något som egentligen först blev verklighet i och med republikens språklag 1923 (nu jobbar ivrare på att det skall bli tvärtom, svenskan ska bort…). Han adlades 1866, pensionerades som statsman 1868 och avled på sin gård Danskarby i Kyrkslätt 1881.

Snellman på 1840-talet. Sjökaptensson som föddes i Stockholm, familjen flyttade hem till Gamlakarleby några år senare. mamman dog efter ett år i Finland, Johan Wilhelm gick i skola och blev student i Uleåborg 1822, vistades på sommaren i sin fars nya familj i Alahärmä och förälskade sig i styvmammans lillasyster (fy,fy!), flyttade till Åbo för studier på hösten. Studiekamrater bl.a. JL Runeberg och Elias Lönnrot.

Han hann med mycket, när OO läser om honom i Biografiskt lexikon för Finland (www.blf.fi) blir hon både andfådd och utmattad. han bodde i Sverige i två korta perioder och skrev för veckotidningen Freja, han skrev en lång bok, 252 sidor, på tyska. Sina avhandlingar vid universitetet skrev han på latin. Han var rektor i Kuopio på 1940-talet, gav ut två tidningar (den ena stoppades av den ryska censuren) – och som 39-åring gifte han sig med 17-åriga Johanna, fem av barnen levde till vuxen ålder, hustrun dog i Helsingfors redan 1857. OO har alltid undrat vem som skötte familjen när herrn i huset – det lär han verkligen ha varit, både vad gäller gardinupphängning och annat detaljerat – var fullt upptagen med både universitet, staten, debatter och skriverier. Misstänker att den förstfödda, enda dottern, fick axla en hel del gällande sina fyra yngre bröder. Hon bodde hela sitt liv med fadern, avled strax efter hans död. Pojkarna blev män i staten på olika sätt, dottern nämns inte.

Uttrycket ”Svenskar äro vi icke längre, ryssar vilja vi icke blifva, låtom oss alltså blifva finnar” myntades på 1840-talet, huruvida Snellman eller någon annan sade det berättar inte historien. Finlandssvenskarna lever kvar ännu…

OO undrar i sitt stilla sinne om Snellman är så bortglömd att en och annan undrar om det är livsmedelskoncernen Snellman i Jakobstad som firas idag, med vedertagen flaggning. En rolig och härlig ”firmabild” har koncernen i varje fall låtit göra:

OrdOdlaren kallar sig finländare eller finlandssvensk, trots purfinska (tror hon) morfar. Reagerar alltid när hon i kungadömet kallas ”finne” eller ”finskan”.

Officiell flaggdag för mor idag, vedertagen för Snellman. Lånar dagens färska flaggbild av Saga. Våren är inte långt kommen, men hennes pelargon har frönäbbar och idag blåser det inte. Nu tar Rabattkryparen vid.

Fira med sång och musik

Hur skall du fira din 85-årsdag? Förslag: fira som du gjorde när du blev 70, 75, 80, ordna en konsert! För tydlighetens skull: OrdOdlaren tror verkligen inte att alla hennes läsare är minst 70, men man kan ju ha planer även om man är ”bara” 40… Nu skriver OO om Gösta i Sibbo och hans tradition.

Sibbo kyrka med kapat torn – det blev så för OO ville att ni skulle se 1400-talskyrkan på samma bild. Mera om den och andra vid ett senare tillfälle. Perspektivet är intressant. OO traskade över åkern dem emellan för att få en bild från motsatt håll, men solen ville inte samarbeta. Sen traskade hon in i kyrkan och började undersöka den innan konserten började.

Gösta sjöng ett solo, ‘Tag mina händer’. OO är ingalunda bekant med hela hans livshistoria, men sången, tron och missionen har alltid stått hans hjärta nära. Åtminstone under en tid av sitt arbetsliv rörde han sig i hela Svenskfinland och fick genom sitt öppna, ljusa och glada sinne otaliga vänner.

OO kunde iaktta hur hela kyrkan fylldes från sina kringvandrande positioner på läktaren. Hon kunde vandra av och an i lugn och ro och ta bilder, flera bilder som hon bara roar sig åt, inte publicerar. Ljudet, speciellt det talade, grötar till sig där uppe, så medan hon var där gick hon miste om ett och annat. Kyrkan byggdes 1885, i den för tiden vanliga stilen nygotik. Inredningen i trä har många trevliga snidade och målade detaljer.

Göstas vänner, både ”vanligt folk”, präster och prelater fyllde kyrkan. Här troligen den äldsta, John Wikström, 92. Ärkebiskop i Finland 1982-98 (som fick kyrkan att godkänna kvinnliga präster 1988), före det biskop i Borgå stift i tolv år. OO bongade också många andra kyrkans män och kvinnor, t.ex. Ann-Britt vars ansikte och händer syns här – hon kunde ha blivit prästvigd 1988, men vigdes först 1995. Yngst på tillställningen var troligtvis Göstas barnbarnsbarn, uppskattningsvis sisådär två år. Kanske. Längst bortifrån kom KU:s blåsorkester från Karleby, över 500 kilometer.

Kortaste vägen hade troligtvis Sibbo kyrkokör, utan mätningar. Sibbos fd kyrkoherde, glada Helene, prästvigd 1988, längst till vänster. Längst till höger Dag-Ulrik fd kantor i Sibbo, numera utövande yrket i Helsingfors. Bredvid honom Stefan (trevlig, rolig och social), också fd kyrkoherde. Födelsedagsbarnet i blå kostym och lila slips, tenor.

Dag-Ulrik fungerade förstås som kvällens organist, sällan ser man honom så här allvarlig, han har verkligt nära till skratt. Fotografiet taget på låångt håll på läktaren. Ni skulle se (och höra!) honom in action på orgeln! Fingrarna flyger, fötterna dansar…

Kollekt och övriga inbetalningar gick via Finska Missionssällskapet till dövskolan Hosaina i Etiopien. Charlotte, Göstas barnbarn, anställd vid sällskapet ifråga, presenterade skolan. Hon är troligtvis född i Tanzania när hennes pappa var missionär där. Hjärtesak i familjen, minsann. Och kom ihåg att mission idag är något helt, helt annat än tvångsdop och inpräntande av ”västerländskhet”.

Borgå kammarkör sjöng, under ledning av eminente Eki, bland annat Benny Anderssons och Ylva Eggehorns ‘Kärlekens tid’. Så vackert, så vackert… Sju medlemmar ur blåsorkestern lyssnade andäktigt på sina orkesterplatser. Uppgift: hitta Gösta (och BJR)!

Kaj Kunnas, legendarisk sportjournalist (många, många ishockeyreferat på både svenska och finska) hör också till Göstas vänner. Han medverkade med prat ”i tre perioder” (dock inte tjugo minuter långa) om människor, möten och tacksamhet (konsertens tema). Han drabbades av en stroke för åtta år sedan som gjorde att han ändrade livsinriktning. Snabb i tanke och ord är han allt fortfarande. OO presenterade sig för honom som OrdOdlaren. ”Trevligt! Jag är ordbrukare”, replikerade han snabbt. Själv har han nån gång förliknat sig vid en soppterrin…

Församlingens informationssekreterare, ungdomsarbetsledare, kantor och ungdomsarbetare; Mikael, Christer, Lauri och Patrik (skryt: OO:s fd elev) har nyligen bildat kvartetten Vimeo. Kvartett- och körsång via mikrofon och ”röstbehandlingsprogram” är inte precis OO:s favoritmusikgenre, men visst kan de! Alla fyra har ägnat sig åt sång och musik i så gott som hela sina liv.

Lämplig avslutningsbild: kyrkans norra sida. Tornet är med och kyrkan syns bra innan de fullt utslagna lövträden täcker den. Gösta berättade att han (troligtvis) inte ordnar konsert om fem år, men OO misstänker att församlingen kommer att upprätthålla traditionen på något sätt. En verkligt trevlig lokal konsert, med tankeväckande prat av Kaj Kunnas.

1800-talsbok om 1600-talet blev musikalshow 2024!

Athos, Porthos och Aramis. Plus d’Artagnan och några till. Nu kan OrdOdlaren namnen. Förr var för förra religionsläraren Athos endast ett stort klostersamhälle inom Grekland. En bibliotekarie dök välvilligt ned i bibliotekets källarutrymmen och hämtade upp en bok från 1949, de första cirka 40 sidorna är lästa. Musikalshowen i Lovisa för en vecka sedan gav mycket, OO:s vanliga nyfikenhet tvingar henne att ta reda på mera. Varsågoda!

Porthos, Aramis och Athos (från vänster) sjunger, i det civila högstadieeleverna Max, Erica och Helmi från Lovisa. De tre musketörerna i musikalshowen som bygger på en musikteater som spelades på Lurens (sommarteatern) i Lovisa 2003 som baserar sig på Dumas bok som kom 1844. Låten? Tja, eventuellt ‘Ain’t no Mountain high enough’, 1960-talslåt.

Musketörerna och d’Artagnan lyssnar på vad kungen Ludvig XIII har att förkunna, med kapten Treville till höger. Kungen gestaltas av en av stadens största musikidésprutor (med mera), Maria Linde. Hon satte i höstas igång med en kurs i sång, dans, musik och drama för ungdomar i 13 – 16-årsåldern, önskemålet kom från dem. Det hela resulterade alltså i en musikalshow av klass.

Med i produktionen var också regissören Kalle Halmén. Hans soliga ansikte var nu upphöjt i solkvadrat, säkert också lycklig över att få vara med i en produktion i hemstaden (båda föräldrarna är musiklärare). Scenkonstpedagog är hans titel. Beniamino Borghi på golvet bakom honom, koreograf och inflyttad italienare satt där under alla de tre föreställningarna och sufflerade främst dansrörelserna med klara gester. Det krävdes en hel del förkortningar, tillägg, översättningar, arrangemang med mera för att få ihop en 45 minuter lång föreställning. Förutom de här tre fanns en scenograf med, och förstås allestädes närvarande Kalle,

kapellmästare, arrangör och lite kompositör (ett av åtta musikstycken), Kalle Katz vid pianot. De tre övriga är helt obekanta för OO, men titta på gitarristens manicker framför fötterna! Jari Flinck har tagit den här bilden, OO:s bilder är tagna från två platser vid scenkanten, omöjligt att få med musikerna från den positionen.

Det hela börjar med att d’Artagnan (Frida) reser hemifrån och får goda råd och rekommendationsbrev av pappa (Emil) och en underdundersalva av mamma (Senja). Den trettonåriga hästkraken fanns inte med. (Tack och lov…)

Den snobbiga greven Rochefort (Lumi) hånade d’Artagnan, utbölingen från landet, och fick skrattarna på sin sida. Hennes slängiga benföring underströk malligheten perfekt.

Det hela urartade till full tumult och värdhusvärdinnan Constance i långa flätor (Senja) släpade ut den nedslagna främlingen som avtuppad blev bestulen på sina få ägodelar.

Skådespelarna fungerade också som scenarbetare. Här bar de först stolar och bord med stop, stjälpte omkull en del av de sistnämnda och intog sina ”slocknade” positioner. D’Artagnan och Constance förde historien vidare. OO beundrade minsann skådespelarprestationerna. Ja, allt.

Endast två av personerna på scenen var pojkar, Max och Emil. Så är det ju oftast, flickor är mer benägna att sjunga, dansa och agera. I scenografigruppen på åtta personer var ändå hälften pojkar. De byggde, skaffade, målade, sydde och sydde om under ledning av konstmagistern, scenografen – som inte alls visade sig för igenkännande under föreställningarna. Tyvärr. Gediget arbete!

Arbetsspråken var tre, scenspråken var tre. Alla agerande använde sina modersmål, det fungerade hur bra som helst med dialoger där den ena pratar finska, den andra svenska. De flesta har åtminstone passiv kunskap i det andra språket i en liten tvåspråkig stad. Beniamino använder engelska när han undervisar. Sångerna framfördes också på tre språk, från ovannämnda musikteater på svenska (delvis översatta till finska) och på engelska. Det torde ha varit ett härligt språkbad för alla inblandade. Maria, Kalle H och Kalle K är alla helt tvåspråkiga från spädbarnsåldern.

D’Artagnan återfår sitt rekommendationsbrev av MiLady (Jenny), som inte avslöjade något om sig själv, hon fanns bara där, agerade enligt vad hon såg som bäst just då. OO är inte riktigt klar med henne som figur ännu, läser vidare i boken då och då – men föredrar kvällskriminalhistorierna…

Slutnumret, ur ‘Footloose’, svängde som sjutton. OO:s kamera hänger inte med i sånt, Jari Flincks apparatur är bättre, ännu en bild han tagit. OO lyckades först i slutscenen, när alla intagit sin slutpose:

OO:s hjärta klappar tätt och varmt när hon upplever scenprestationer i den här stilen, när ungdomar får proffsig handledning att prestera, när viljan finns, inspirationen ökar, när samarbetet fungerar. Förstås klappar hjärtat också extraslag av att tre i produktionsteamet har varit OO:s elever, och av att de alla tre visar glädje, vänlighet och mera sådant när tanten OO kommer utrustad med kamera, penna och papper i högsta hugg.

Så är det bara att gå ut och så igen…

Nån timme innan april är slut…

Måste ju hinna med aprilbilden i komihågkalendern innan månaden tar slut! Tiden bara rinner iväg… Elisabeth Ingvarssons man var tjur-ko-herde. Glada kossan bara rann fram, och rinner fortfarande, med nya ordvändningar, bilder och produkter. Varje år något nytt. Alltid lika roligt att besöka hennes monter. Eller på nätet.

April har innehållit en massa springande här på domänerna. Trädfällare, borrare, installatörer av alla de slag, stockhämtare…

Visst blev det en massa rör i taket. Men husets ”grundrörmokare”, som fick byta ut några gamla svagt fungerande delar, är en två meters karl, han kunde gå rakt under rören. Bättre titta framåt och åt sidorna när man spankulerar fram.

Spankulera. förresten. Torsdag 25 april var hufvudstadsdag. Småregn och snålblåst, OO traskade modigt gatorna fram. Andfådd och varm kom hon fram till ögonkliniken i Mejlans. Tidsreserveringen för ögonglobsfotograferingen var 14.30, allt var över klockan 14.20 och så var hon ute i väderleken igen. Effektiv och trevlig personal. Gick och gick till operans busshållplats där borgåbussarna stryker förbi, en i halvtimmen. Ingen lust att gå på upptäcktsfärder åt något annat håll. BJR träffade goda vänner, besökte butiken för platta paket och kom hem efter avklarad körövning på kvällen.

Föga anade OO när hon löste det här korsordet för några veckor sen att hon skulle jobba med de här figurerna i dagarna tre! Men hon hann med mycket annat också. Gratulera kära Nya Östis som fyllde nio, träffa ett stort antal gamla goda vänner på några ställen… Mellan kulturvarven och skrivandet hann hon också putsa lite odlingsytor, planera omorganiseringar… BJR muttrade och skruvade medan OO flängde runt.

Figurerna? Återkommer om några dagar, det känns bäst så.

Muttranderesultatet, en ny skohylla innanför dörren, plus lite andra inredningsdetaljer. Bänken har inte ryggstöd, men när elementet är varmt kan det kanske vara skönt att sitta där och ta på sig skorna… Den gamla skobänken var tyngd av ålder. Ordnandet, organiserandet och bortkastandet när två fd garderober försvunnit och en bergvärmepump står där i stället, ja det pågår länge, ett steg i taget.

Den här högen väntar också på åtgärder. Ännu mer skall dras ur skogen. Bör få börja torka mer effektivt, även om vedbehovet inkommande vinter inte torde bli så stort. Stockarna till höger försvann idag. Den sneda eken har helt enkelt gått undan för skuggande träd. Här har vi den lutande eken…

Midsommaren förbereds. Potatisen i ämbaren växer (inte ännu ute på altanen, men snart), sallaten, dillen och koriandern är sådda i lådan vid husknuten. Potagerprincip: det du använder ofta skall finnas nära till hands.

Måndag, ute på vift igen. Överby trädgård som inte ligger i en sån by, utan i Margretebergsparken, sköts till stor del av trädgårdsmästarstuderande vid Axxell Överby. Han som syns på bilden gjorde sin sista arbetsdag idag, 30 april, förresten. Under OO:s studiehandledartid har skolan ömsom hetat Överby, ömsom YH Sydväst, ömsom YH Novia (yrkeshögskola). Men Novia flyttade till Ekenäs som nuförtiden är en del av storkommunen Raseborg och Yrkesinstitutet Axxell (andra stadiets utbildning) har några utbildningslinjer där, bland annat trädgårdsmästarlinjen, både för unga, för vuxna och för invandrare. Hängde ni med?

Varför där då? Jo, årsmöte, Svenska Trädgårdsförbundet. Igen en hel del gamla och färskare goda bekanta. Samt försäljningsfärdiga växter. Platsen är förresten Esbo, vid vägen (Ring III) mellan Hangö och Mäntsälä och en bit till mot Borgå, går som en båge runt hufvudstadsregionen. En ”gräns” som används som ”utanför ring trean”, på olika sätt. En trevlig dag.

Idag, tisdag. Varmt och skönt och sol. Otroligt. Skoordnande, rabattkryparpremiär, växthuspreparation inför säsongen (främst BJR:s jobb), pelargonvattnande och -tillsyn. Samt obligatoriskt TV-program klockan 18, Åbos studentkörer sjunger in våren. Körernas fjärde ordinarie dirigent är Hanna Kronqvist, första kvinnan på posten. Förutom det traditionella programmet med bl.a. ovannämnda (i bilden) Morgonen ljusnar på speciellt Åbo-sätt satte dirigenten sin prägel i slutklämmen: ”rövarvisa” ur Ronja Rövardotter och Lalehs ”Vårens första dag” i eget arrangemang. Fräscht. Först sjunger Brahe Djäknar det traditionella, sen kliver damkören Florakören in och breddar soundet.

Maj om tjugo minuter! Sova först, sen det traditionella programmet: så morötter (OO), sätt potatis på friland (BJR). Vädret gynnar uteaktiviteterna. Månaden fortsätter mest krypande. Få skator och ännu färre brädor med hjul under blir det, men ett och annat kulturprogram ryms in, likaså skrivande och andra roligheter.

Katrinaboom

Skärgårdskvinnor är ett segt släkte. Varifrån de än kommer. Äkta levande eller fiktiva, levandegjorda i litteratur eller på scener. Det finns flera kreativa sådana i Borgå skärgård – de odlar, förädlar, säljer, skriver, har butiker och caféer och turismföretag och är kommunalt engagerade… Men nu tänker OrdOdlaren skriva om en fiktiv skärgårdskvinna från det österbottniska fastlandet som satte ”gubbar” på plats. Bland annat. Jovisst, Katrina som gestaltats så kreativt på många sätt.

Två iscensättningar i år, flera tidigare. Boken kom 1936, filmen 1944. Författaren Sally Salminen (1906 – 1976) föddes på Vårdö, Åland och jobbade både i Sverige och i New York, främst som hembiträde. Hennes känsla för rättvisa och jämlikhet utvecklades under de tiderna, och hon lär ha skrivit sitt mästerverk främst i storstaden over there. Hon rodde hem första pris i en romantävling, blev känd, gifte sig med en dansk och hann delta i Lottarörelsen, här som höbärgningshjälp, innan hon för gott flyttade till hans hemland. Hennes senare böcker blev inte lika kända som hennes pangsuccéverk.

Emma Klingenberg, sångare/skådespelare från Österbotten, gestaltar Katrina i en bejublad föreställning som nu tyvärr spelats slut på Lilla teatern i Helsingfors. Emmas man är också ålänning, men kanske inte en sådan filur som Johan, som charmar, bedårar och ljuger om sin rikedom och sina äpplen (också blå sådana…). Johan gestaltas här av Aili Järvelä, född med fiol under hakan och fötterna på tramporgelstramporna, dotter till folkmusiklegenden Mauno Järvelä i Kaustby. Hon har komponerat musikalens musik, med spännande instrument. Och deltar alltså också på scenen med skådespeleri och en massa instrument.

Scenografin är genialisk, byggs ihop enligt vad som behövs under spelets gång av bräder och lådor. Här sitter Katrina i sin och Johans simpla nästan fallfärdiga stuga och stormännen i byn klampar in, som stora stövlar. Hon står styvnackat emot alla de ”erbjudanden” dessa kommer med när kris på kris drabbar henne medan Johan är till sjöss. Inga allmosor, inga lättförtjänta fördelar tas emot. Hon jobbar. Punkt.

Enkla små trädockor står för människor i byn och för familjemedlemmar på flera ställen i musikal-monologen. Genialt! Till ett stort bröllop anlände många gäster, alla gestaltades av musikern/skådespelaren Ulriikka Heikinheimo med olika gester, röstlägen och hattar. En prestation som lockade fram skratt i salongen.

Kan ni gissa vad som händer här? Knappast. Upprepades fyra gånger. Barnafödande! Modern drämmer till med yxan, skriker – och en vedklabb kastas in på scenen. Så går det till, så nu vet ni det… Genialiskt igen.

En symbolisk docka till. Ulriikka manövrerar dockan, barnbarnet, resultat av den ena sonens tillfälliga förbindelse. Han stack, men farmor tog hand om den lilla, tills den andra sonen tog över fostrargärningen. Emma är på scenen under hela föreställningen. ”Det är ett av de tyngsta rollarbeten jag gjort”, säger hon, ”men så roligt och verkligt givande!”

Aili, Ulriikka, Emma och den fjärde estradören på scenen, Senni Valtonen, här med dragspel. OO föll pladask. Hennes instrumentarsenal i musikalen gick inte att räkna, det var både flöjter, kantele och tangentinstrument och diverse spännande ljudproducerande föremål. OO måste bara googla redan i bussen på väg hem. Senni började spela kantele innan hon började i skolan, autodidakt med egen spelstil. I Sibeliusakademin (musikhögskolan i Finland) blev konsertkantelen hennes huvudinstrument, hon är utbildad (och jobbar som) kantor.

(Aili i bakgrunden på trummor). Konsertkantelen har utvecklats under 1900-talet. En intressant video finns på Youtube, ”Evolution of Kantele”. OO gillar harpa, men efter den här föreställningen är hon övertygad om att konsertkantelen vinner i kategorin ”större stränginstrument”. Det klangfulla ljudet, med härliga bastoner… OO önskar att hon kunde spela upp slutsången ”Käre Johan” för er, hoppas den spelas in på något sätt!

Föreställningarna av musikalen är över för i år, men ni som bor nära Vasa eller Åbo kan redan reservera biljetter till Wasa Teater i januari 2025 eller på Åbo svenska Teater i februari, sammanlagt 25 föreställningar väntar på publik. Åbo, förresten, Finlands äldsta i bruk varande teaterhus, stamlokus för den studerande OO på 1970-talet… Togs i bruk 1839, två teaterhus har funnits där före det, ungefär på samma plats.

”Nästa Katrina” för OO blir i ett betydligt modernare hus, Alandica i Mariehamn, i nyfunkisstil, invigt 2009. OO bokade biljetter till premiären 17 juli i går.

Nu handlar det om en musikteater (i ny version) som framfördes i slutet av 1990-talet, med musik av begåvningen Jack Mattsson, som skulle blivit 70 år i år, avled alldeles för ung. Tre av de fyra huvudpersonerna i uppsättningen 2024 var med redan då, som barn i kören med små roller. Katrina görs i sommar av en österbottning. Förstås. OO:s favoritoperasångerska Erica Back, som tillbringat några år i Oldenburg och för tillfället bor i Oslo med sin operakörsjungande sambo – som också är österbottning, inte ålänning. Det hinner rinna en del vatten under broarna innan dess, men OO är superglad över att hon kom till skott och ordnade med biljetter.

Bilderna från musikalen Katrina här i inlägget är officiella, från Helsingin kaupunginteatteris webbplats, http://www.hkt.fi. Fritt tillgängliga, enligt vad OO fick veta. Men inget kanteleljud – eller folkmusikdundrande fioler. Eller härlig fyrstämmig sång i början och i slutet, med stampackompanjemang… Det kunde ha funnits lite ljud där också!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten…

Blåst, småregn, ånga, lukt och med begränsad syn. OrdOdlaren i Námaskard på norra Island i juni 1996. Där puttrar gyttja i otaliga gropar och grytor i marken, då var det minsann klidd och kladd och ”gamla ägg” – svavel – i luften. Se hur det blåser!

OrdOdlaren har besökt Island några gånger. Så fort en bildsamling från landet dyker upp väcks otaliga roliga minnen av synnerligen olika slag upp, tiden bara försvinner i minnesbilderna.

Fyra kvinnor vandrar in i lukt och dis, den fjärde tog bilden. Ett helt otroligt område! Om näsan håller.

Islandsnaturaliserade norskan Lene och isländskan Hadda (uttalas med mjukt t…) började apa sig i ångorna. Lene hävdar att hon i ett tidigare liv har varit häxa på Island, då slog det OO att hon har varit en klok, sjukdomsbotande gumma där samtidigt… Hadda är en sprallig typ som rattade sin jeep till flera ”konstiga” ställen runt sjön Mývatn.

Underjordisk spännande i Grótagjá-trakten. Här har man kunnat krypa och klättra ner till underjordiska naturligt skönt varma badplatser, men Kraflas utbrott 1975 – 1984 gjorde att vattnet blev för hett. Här har också delar av Game of Thrones (som OO har nollkoll på) spelats in. Lite kusligt…

Det här är roligare. Ser inte speciellt actionaktigt ut, men här pågår kemiska processer under locken. Bröd gräddas. Om inte OO minns fel så sätter man deg i en plåtburk, lock och stenar på och plockar upp färdigt bröd några timmar senare. Gott bröd, speciellt med fisk som rökts med torkad hästskit som bränsle…

Förflyttning till södra delen av landet, ett annat geotermiskt område, geysir-området med hett vatten. Här har OO stått några gånger och siktat på Strokkur, som kastar upp kaskader med tre till fem minuters mellanrum. De här bilderna togs i februari 2010, då blåste det också. Det hörs ett svagt dovt buller, sen dyker den blå bubblan upp, sen spricker den i sin kaskad. Intressant i kubik! Strokkur minskade i kraft 1896 till följd av en jordbävning, men kreativa ortsbor fick igång den igen, och den har varit relativt regelbunden sen 1963.

Här traskar en bestämd dam i småregnet 1996. ”Jag SKA upp till Geysir, the Great!” Den nämns i skrift redan 1294, när en jordbävning gav upphov till flera vattenuppkastare. Geysa betyder förresten ”kasta ur sig”. Som värst har kraften varit så stor att vatten-ångpelaren har varit cirka 200 meter. Det här området möbleras ofta om av underjordiska krafter. Här finns många hål och rännilar med hett, porlande puttrande vatten. Trivselområde för OO, har varit där en gång i soligt, varmt och vindstilla väder. Njutningsfullt! Great Geysir kastar numera sällan upp hetvatten.

1996 var Bláa Lonid (vid ångan i fonden) en grop med varmt havsvatten, spillvatten från ett värmeverk. Botten på potten bestod av lava likt den ni kan ana här på bilden. Man bytte till badkläder i ett plåtskjul och inträdet var en struntsumma. Man satt på stenar i det varma och mineralrika och sköna vattnet (från två kilometers djup) och det kändes som mjuk balsam för hela kroppen, även länge efteråt.

Något år senare var Blue Lagoon en lyxig och dyr turistfälla. Man vandrade omkring i vattnet (lika skönt som förr), satte sig på någon bänk och idkade sociala kontakter på de mest oväntade språk. Temperaturen hålls vid 36 – 39 grader, blir det för hett i nån ”vik” stängs den av. En episod av Top Gear spelades in här 2005. Idag stängs och öppnas anläggningen i takt med den vulkaniska aktiviteten på Reykjanes-halvön. Ofta är orsaken ohälsosam gas från sprickorna runtomkring.

Laugardalslaug, OO:s absoluta favoritställe i Reykjavik. Fyra varma grytor (het, hetare hetast, ännu hetare), en stor simbassäng med 28-gradigt vatten, bubbel, med mera. Numera finns också ett lyxigt spa där. bilden från 1996. Här gick OO omkring i snö i februari 2010, varm av vattnet…

Allmannagjá, Thingvellir och Thingvallavatn… Ett andäktigt och efterlängtat ”måste” vid varje islandsbesök. Inga heta källor här, desto mer historiska vingslag, det ”stormar” nästan. Här samlades Alltinget 930, vid en flaggstång som kan anas långt framme i bilden. Man går ner via klyftan, det hör till, Amerika till vänster och Europa till höger.

180 graders vändning, och ögonen vilar på Thingvallavatn. Ytterligare vingslag har skapats av att delar av filmen Bröderna Lejonhjärta spelades in här.

Gullfoss. Också en plats att återvända till. Här planerades ett vattenkraftverk på 1920-talet. Dottern på gården i närheten lyckades avstyra det hela, kort sagt, vattenfallet hörde då till hennes familj. Nu är det alla islänningars egendom, till glädje för turister, ett vattenfallskomplex som man måste gå nedåt till för att se. Då, 1996, fanns inga som helst skyddsräcken. Nu finns, de förfular naturen. OO har också spännande vinterbilder av det, halvfruset…

Inspirationen till det här inlägger gav Lena, just nu i Nya Zeeland.