Katrinaboom

Skärgårdskvinnor är ett segt släkte. Varifrån de än kommer. Äkta levande eller fiktiva, levandegjorda i litteratur eller på scener. Det finns flera kreativa sådana i Borgå skärgård – de odlar, förädlar, säljer, skriver, har butiker och caféer och turismföretag och är kommunalt engagerade… Men nu tänker OrdOdlaren skriva om en fiktiv skärgårdskvinna från det österbottniska fastlandet som satte ”gubbar” på plats. Bland annat. Jovisst, Katrina som gestaltats så kreativt på många sätt.

Två iscensättningar i år, flera tidigare. Boken kom 1936, filmen 1944. Författaren Sally Salminen (1906 – 1976) föddes på Vårdö, Åland och jobbade både i Sverige och i New York, främst som hembiträde. Hennes känsla för rättvisa och jämlikhet utvecklades under de tiderna, och hon lär ha skrivit sitt mästerverk främst i storstaden over there. Hon rodde hem första pris i en romantävling, blev känd, gifte sig med en dansk och hann delta i Lottarörelsen, här som höbärgningshjälp, innan hon för gott flyttade till hans hemland. Hennes senare böcker blev inte lika kända som hennes pangsuccéverk.

Emma Klingenberg, sångare/skådespelare från Österbotten, gestaltar Katrina i en bejublad föreställning som nu tyvärr spelats slut på Lilla teatern i Helsingfors. Emmas man är också ålänning, men kanske inte en sådan filur som Johan, som charmar, bedårar och ljuger om sin rikedom och sina äpplen (också blå sådana…). Johan gestaltas här av Aili Järvelä, född med fiol under hakan och fötterna på tramporgelstramporna, dotter till folkmusiklegenden Mauno Järvelä i Kaustby. Hon har komponerat musikalens musik, med spännande instrument. Och deltar alltså också på scenen med skådespeleri och en massa instrument.

Scenografin är genialisk, byggs ihop enligt vad som behövs under spelets gång av bräder och lådor. Här sitter Katrina i sin och Johans simpla nästan fallfärdiga stuga och stormännen i byn klampar in, som stora stövlar. Hon står styvnackat emot alla de ”erbjudanden” dessa kommer med när kris på kris drabbar henne medan Johan är till sjöss. Inga allmosor, inga lättförtjänta fördelar tas emot. Hon jobbar. Punkt.

Enkla små trädockor står för människor i byn och för familjemedlemmar på flera ställen i musikal-monologen. Genialt! Till ett stort bröllop anlände många gäster, alla gestaltades av musikern/skådespelaren Ulriikka Heikinheimo med olika gester, röstlägen och hattar. En prestation som lockade fram skratt i salongen.

Kan ni gissa vad som händer här? Knappast. Upprepades fyra gånger. Barnafödande! Modern drämmer till med yxan, skriker – och en vedklabb kastas in på scenen. Så går det till, så nu vet ni det… Genialiskt igen.

En symbolisk docka till. Ulriikka manövrerar dockan, barnbarnet, resultat av den ena sonens tillfälliga förbindelse. Han stack, men farmor tog hand om den lilla, tills den andra sonen tog över fostrargärningen. Emma är på scenen under hela föreställningen. ”Det är ett av de tyngsta rollarbeten jag gjort”, säger hon, ”men så roligt och verkligt givande!”

Aili, Ulriikka, Emma och den fjärde estradören på scenen, Senni Valtonen, här med dragspel. OO föll pladask. Hennes instrumentarsenal i musikalen gick inte att räkna, det var både flöjter, kantele och tangentinstrument och diverse spännande ljudproducerande föremål. OO måste bara googla redan i bussen på väg hem. Senni började spela kantele innan hon började i skolan, autodidakt med egen spelstil. I Sibeliusakademin (musikhögskolan i Finland) blev konsertkantelen hennes huvudinstrument, hon är utbildad (och jobbar som) kantor.

(Aili i bakgrunden på trummor). Konsertkantelen har utvecklats under 1900-talet. En intressant video finns på Youtube, ”Evolution of Kantele”. OO gillar harpa, men efter den här föreställningen är hon övertygad om att konsertkantelen vinner i kategorin ”större stränginstrument”. Det klangfulla ljudet, med härliga bastoner… OO önskar att hon kunde spela upp slutsången ”Käre Johan” för er, hoppas den spelas in på något sätt!

Föreställningarna av musikalen är över för i år, men ni som bor nära Vasa eller Åbo kan redan reservera biljetter till Wasa Teater i januari 2025 eller på Åbo svenska Teater i februari, sammanlagt 25 föreställningar väntar på publik. Åbo, förresten, Finlands äldsta i bruk varande teaterhus, stamlokus för den studerande OO på 1970-talet… Togs i bruk 1839, två teaterhus har funnits där före det, ungefär på samma plats.

”Nästa Katrina” för OO blir i ett betydligt modernare hus, Alandica i Mariehamn, i nyfunkisstil, invigt 2009. OO bokade biljetter till premiären 17 juli i går.

Nu handlar det om en musikteater (i ny version) som framfördes i slutet av 1990-talet, med musik av begåvningen Jack Mattsson, som skulle blivit 70 år i år, avled alldeles för ung. Tre av de fyra huvudpersonerna i uppsättningen 2024 var med redan då, som barn i kören med små roller. Katrina görs i sommar av en österbottning. Förstås. OO:s favoritoperasångerska Erica Back, som tillbringat några år i Oldenburg och för tillfället bor i Oslo med sin operakörsjungande sambo – som också är österbottning, inte ålänning. Det hinner rinna en del vatten under broarna innan dess, men OO är superglad över att hon kom till skott och ordnade med biljetter.

Bilderna från musikalen Katrina här i inlägget är officiella, från Helsingin kaupunginteatteris webbplats, http://www.hkt.fi. Fritt tillgängliga, enligt vad OO fick veta. Men inget kanteleljud – eller folkmusikdundrande fioler. Eller härlig fyrstämmig sång i början och i slutet, med stampackompanjemang… Det kunde ha funnits lite ljud där också!