Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

Kulturella språkbad – bild och ord

”Jouduin kulttuuriputkeen”, skulle OrdOdlaren kanske ha sagt på finska. ”Jag hamnade i kulturröret” – nä. ”Kulturbad” låter bättre på svenska även om finskan kanske mera visar på att kulturhändelserna radades tätt inpå varandra.

Korsordsäppelkulturtanten ”övervakar” körövning. Ett återkommande Facebook-foto på diverse platser.

För OO började det på torsdag (för BJR redan dagen innan). Manskören Manifestum, där sångarna använder full röst, konserterade två dagar i rad (inkluderande basen BJR) med i Finland något okända manskörsverk. Först i tur Anton Bruckner (1824-96), en präktig kantat, bröllops- och begravningsmusik, bl.a. En text skriven av E v Marinelli, tusenkonstnär som bl.a. var andlig ledare för ett Dotteruppfostringsinstitut (!). Därefter musik av Kurt Weill (1900-50, jo, jo han med Tolvskillingsoperan, Mackie kniven var konsertens extranummer), ”Das Berliner Requiem” med text av Bertolt Brecht (1898-1956), nästan rysligt aktuella med tanke på vad som hände för ungefär 100 år sedan i Finland och i världen. Hela konserten på tyska, översättningar till svenska och finska i programbladet. Starka texter om den okände soldaten! Dirigenten, Jonas Rannila, 29 år ung, nyanserar sångarnas uttryck med alla till buds stående medel!

Jonas Rannila dirigerar i Johanneskyrkan för något år sedan

På fredagen styrdes bil och fötter hit

Finlands nationalopera, som visar en stor reklamskylt:

Huvudpersonerna på bilden är från vänster Marjukka Tepponen (33), Valtteri Torikka (33), Erica Back (30) och liggande Jussi Myllys (39) – ett lämpligt ungt garde att framföra den här farsartade, harmlösa relationsoperan. Att Erica är OO:s ungdomsväninnas dotter och dessutom försedd med en guldklingande mezzosopranröst var största orsaken till besöket. Språk förstås italienska, nationaloperan textar till finska, svenska och engelska. Och i pausen kunde vi köpa mjöd under det här ögonfångande ”repkonstverket” ‘Carmen’ (Kirsti Rantanen):

Cafévagnen hade ett för kvällen perfekt namn: ‘Frestelsernas vagn’. På finska ”klingar” uttrycket bättre.

OO och BJR har sett operan i flera uppsättningar, den här verkligen den bästa – hittills. Många små humorpoänger, bra regi i detaljerna. När Ferrando ”äntligen” lyckats förföra Fiordiligi kommer han nerför trapporna, visslande ‘La Donna é mobile…’ ”Husan” Despina (Suvi Väyrynen, 31) plockade de flesta humorpoängen som bl.a. ”dörrsparkare”, också som utklädd läkare och notarie. Erica, Dorabella, var småfräck, glatt drickande och matfrisk. I sommar ser vi henne i ‘Faust’ i Nyslott och på konsert i vår hemkommun, i skärgårdsbyn Pellinges intima musikfestival.

Lördag, bio. Sista direktsändningen från Metropolitan, New York, för säsongen. Den välkända sagan Askungen i fransk form, Cendrillon. Engelsk textning. Med snart 50-åriga Joyce DiDonato i huvudrollen och s.g.s. jämnåriga Alice Coote som prinsen, en s.k. byxroll. Hm. Klädskaparen/regissören hade fröjdat sig i klädedräkterna, kören som bar de mest fantastiska skapelser torde ha haft trevliga kvällar på jobbet. OO fotograferar inte föreställningar, så här kommer några ”förhandsreklambilder”:

Kathleen Kim som den goda fen. Koloratursopran som också setts som Nattens Drottning i Trollflöjten.

Stephanie Blythe som styvmodern. En mäktig alt-mezzoröst!

Ivriga hästar förde Cendrillon till balen

Metropolitanscenen på bioduken. Som de tidigare, telefonbild i hastigheten.

Söndag. Dagens kulturgärningar: fotografera för ett kommande inlägg, skriva detta – och tillbringa resten av den regniga dagen vid strykbrädan. Valborgsmässoafton – TV-kultur från Vårdberget i Åbo, komma ihåg 1970-talet där. I år lär damkören Florakören också vara med, säger ryktet. Manskören Brahe Djäknar får inte ha monopol på sången mera. Utveckling och utvidgning. Skall räkna antalet språk i sångerna…

Bilder bilder bilder bilder…

En kamera var en konstifik apparat på 1950-talet, åtminstone för en liten flicka. Folkskolläraren hade en. Med vidhängande ljusmätare och mörkrum på vinden. Allt lite invecklat, mytomspunnet, nästan hemligt och farligt. Men otroliga bilder blev det!

Barndomsbilderna är få. Apparat för detta ingick inte i familjebudgeten. De bilder som finns har gäster och bekanta med kamera med tagit. Ibland tillkallades någon för uppdraget att föreviga någon händelse. Första egna manicken var ”cocacolakameran”, ärvd av Storasyster (som jobbade på bar och lätt kunde samla in de tjugo behövliga korkbihangen). Den packades tyvärr in i den snygga gula mjuka väskan, klämdes fast på cykelpakethållaren och medcyklades 57 kilometer från Vasa till hembyn. Uppackningen visade att den kraftiga fjädern på pakethållaren hade klämt in objektivet. I och med det var dess saga all, i början av 1970-talet.

Intervjuuppdrag för assistenten på studieinstitutionen vid Åbo Akademi gav lämpligt med pengar, och så kunde canoneran inledas. Den varade i så gott som exakt 40 år fördelade på tre trogna apparater. Och så det plåtades! Film var dock ett problem. Det gällde att sätta in filmen snålt, då kunde man få upp till 27 bilder på en film som det stod 24 på. Alltid, åtminstone på resor och utflykter, gällde det att se till att ha reservfilm i fickan. Och pengar till framkallning, alltid några dagars väntan på bilderna…

Diafilm! Billigare – tja… Men bra i yrket, det företogs en och annan resa till länder som gav lämpligt bildmaterial till religionsläraren, som dessutom började extraknäcka som reseföredragshållare. Island var populärt, likaså Indien… Roligt och givande. Men billigare? Det behövdes projektor, duk, ramar – och pysseltid. Och nu står allt bara där i sisådär prydliga lådor och väntar på ytterligare organisering och digitalisering. Snart, jo!

20160628_132750_resized                                                                      Obs, en del av dialådorna…

Pojkarna i fotoaffären tjatade:”Köp digitalkamera! Då kan du radera alla dåliga bilder med en gång!” Svar:”Jag tar inga dåliga bilder!” På analogtiden ägnade man ju tid åt att måtta, sikta, komponera, backa och svänga medan motivet väntade – om det väntade. Och blev det en dålig bild så vändes den till humor med en fyndig text i albumet. Det finns ”några” album, som synes nedan, de flesta enligt devisen ”din gäst skall kunna få fullt utbyte av dina bilder utan din direkta medverkan”. Gärna lite kluriga bildtexter med knorr – men datum, namn på folk på bilden, plats och eventuellt sammanhang så gott som alltid noterat. Nåja. Det finns en hög oinlimmade foton också, orsaken må bli onämnd här.

Tre hyllor med album, de flesta från de senaste knappa fyrtio åren...

Tre hyllor med album, de flesta från de senaste knappa fyrtio åren…

Det digitala har helt tagit över. Sju – sjutton bilder på samma motiv, digitalkamera nummer två, allt lagas i datorn, telefonens kamera bidrar också till lagrets omfång. Nu har projekt utrensning inletts. Bort med dubletter och nästandubletter, dåliga bilder, bilder på allt som inte direkt känns igen, bilder på annat onödigt… Flera hundra har raderats redan nu. Resten skall förses med behövlig information. Datum finns ju automatiskt, tack och lov. Har tyvärr med sorg i hjärtat kastat flera gamla album som tillhört avlidna personer. Intressanta bilder, men när både vem, vad, när och var är onoterat, så… Tja. Vem vill ha OrdOdlarens bilder ”sen”? Någon annans problem, troligen.

Allt detta aktualiserades av att Erica Back sjunger på Brinkhall utanför Åbo i dagarna. Visste att en kurs under studietiden hållits där. Hittade några bilder i album från 1973, kunde jämföra med hennes på nätet. Huset är ordentligt restaurerat, men igenkännbart.

 

Dagen idag 17 – andra onsdagen i maj

Bo Bergendal heter han. Var han bor, vad han är, vad han gör – ingen aning. 2006 gjorde han i varje fall något som lämnat spår. Han deklarerade helt resolut: Andra onsdagen i maj skall vara Gamla Vänners Dag. Enkelt och koncist, inga krusiduller eller kommersiella baktankar. Så nu vet vi det, nu skall vi bara följa hans råd. Tag idag kontakt med en gammal vän, en som inte direkt förväntar sig ett sms, ett mejl eller ett telefonsamtal av dig. Bara för att du vill. Inte för att du har något ärende.

Eller ännu bättre – tag papper och penna, skriv, tag kuvert, skriv namn och adress, ta ett frimärke, klistra fast, sätt i en postlåda. En sådan hälsning uppskattas storligen idag. Och de flesta adresser hittas rätt så enkelt. Men. Dagen skall vara helt icke-kommersiell, enligt instiftaren. Ingen skall förtjäna stort på att du tar kontakt med gamla vänner. Så kanske inte heller posten, pappersförsäljare… Jo! De får.

OrdOdlaren har fått kontakt med tre gamla vänner under de senaste sisådär två åren. En dök upp via Facebook som något svårtydd vän till en vän. Foto av en väg som på något sätt verkade var just den, men…, ett ”påhittat” namn. Vågade fråga: är det du…? Rätt. Allt har sin förklaring. Och vi har träffats. Och pratat. Lite. Mycket återstår, mycket att ta igen på över 40 ”förlorade” år.

Kom direkt i OrdOdlarens tankar. Intressant läsning på allvetande Vikipedia...

Kom direkt i OrdOdlarens tankar. Intressant läsning på allvetande Wikipedia…

Behövde få veta om en julkortsmottagartant ännu lever. Men vem vet? Kanske barndomens lekkamrat? Men hennes nuvarande efternamn? Tog en tid att få de små grå att hitta det. Sen var en telefonnummer en enkel match. Hon svarade, det blev fler kontakter, vi har träffats (kände igen varann på momangen!) och skall träffas igen, det blir inte så mycket pratat strax före, under och efter en konsert i en kyrka. Det var sisådär 40 år sen senast. Ingen som helst kontakt under alla dessa år. Så kan det gå.

Tomatkarneval i Närpes för två år sedan. Fick ett infall, styrde stegen till ett visst stånd, tänk om… Och visst stod hon där, skrivarkompisen, danskompisen med mera från förr. Senaste träffen kanske för 30 år sen, sporadisk julkorts-brevkontakt under årens lopp. Ställde mig framför henne, det tog några sekunder, sen var tjattret full gång. Fram hoppade även hennes skönsjungande dotter. Och tack vare just henne har vi setts några gånger sen dess – och skrivit, och ringt!

Idag ses vi igen. Examenskonsert i Musikhuset i Helsingfors. Erica Back, mezzosopran, operasångare. Lägg namnet på minnet!

Kanske jag också träffar en före detta elev idag. Hur länge sen det är sen vi sågs senast vet jag inte. Men han blev glatt överraskad när jag ringde. Vänner? Inte ovänner heller, även om pojkar i övre tonåren kan vara stökiga. Och oftast ganska så roliga.

Vilken gammal vän som kontaktas idag? Berättar inte. Det skall ju vara en överraskning! Kanske någon av läsarna i t.ex. USA hör av sig till OrdOdlaren?

Sibelius och jag

Det började 27 januari i år. Nästan av misstag. Två väninnor som ses sällan skulle träffas i hufvudstaden, där ingendera är bosatt. ”Ät lunch på Ateneum”, hade den ena fått som tips. Sagt och gjort, och vad hände? Jo, vi formligen snavade över utställningen ”Sibelius och konstens värld”. Bara att betala pensionärsinträdesbiljetten, kliva in och gotta sig åt tavlor, musik, avbildningar av Den Stora Kompositören i många olika material, noter, skivor, konsertprogram – och lyfta en telefonlur och åhöra Maestron himself  när han gav order åt en kapellmästare.

Konkret saldo: en bok och Sibelius och mat (och annan trevlig information om hushållet på Ainola, kompositörens hem), några små anteckningshäften med Sibelius´ bild… Museibutiker frestar… Men vi åt nog lunch också. Stiftade dessutom bekantskap med denna smarta logo för första gången, ingalunda sista:

20150906_160936_resized

”En park med bara träd och gräsmattor är tom. Plantera blommor där, och den blir levande. En kompositörs stora verk, symfonier o.dyl., är träden, de små styckena är blommorna”. Så sade Folke Gräsbeck, sibeliuskännare ända ut i fingerspetsarna (rent konkret i detta fall), samma kväll, när han presenterade och spelade små pianostycken av Sibelius. Få kan berätta som Folke, han har studerat, spelat, och doktorerat m.m. på Sibelius. Det serverades anekdot på anekdot, på tre språk, sällan översättningar. Han underskattar inte publikens språkförståelse. En mycket givande konsert – och jag tyckte att jag redan började bli övermätt på 150-åringen efter denna rejäla dagsdos.

Flygeln väntar på Folke, under en projicerad bild av Eila Hiltunens Sibeliusmonument

Flygeln väntar på Folke, under en projicerad bild av Eila Hiltunens Sibeliusmonument.

Men nej. Nu på lördag blir det att åhöra den symfoniska dikten ”Kullervo” i Lovisa, några stenkast från huset där Sibelius arbetade med kompositionen, sommarbosatt i staden som han ofta var i ungdomen. Nationaloperans konstnärliga ledare Lilli Paasikivi är den ena solisten, Ville Rusanen, superb ”Kullervo-veteran” den andra. Och BJR i kören…

20150906_121039_resized

Svenskspråkig sibeliussångpublik bakom en speciell saxofon

Svenskspråkig sibeliussångpublik samtalar bakom en speciell saxofon

Senaste sibeliusmötet: Sibeliushuset i Lahtis, ”Sibelius på söndag morgon”, nitton sånger och två pianostycken. Erica Back, tvåa i Sibeliustävlingen i våras, sjöng, och vi satt bland ca 500 andra och njöt. Hennes föräldrar, syster, pojkvän, lärare, BJR och jag. Denna behagliga – både till sångröst, sätt och utseende – unga dam är i startgroparna på en karriär som kommer att bära långt!

Lättad lycklig lyrisk mezzosopran efter konserten

Lättad lycklig lyrisk mezzosopran efter konserten

Min bild av Sibelius har under långa tider varit en äldre man med stramt utseende. Bilden av en sprallig ung krogsittande musiker, charmerande unga damer tillsammans med muntra kompisar serverades inte precis i skolans läroböcker. Den bilden tas mera fram nu, 58 år efter hans död. Som här, på Akseli Gallen-Kallelas (Axel Gallén fram till 1905…) berömda målning, även han 150 år i år. Munter? Nåja, ett ”symposium” för unga män har alltid innehållit diverse drycker.

När det slutar? Ja Sibelius´ födelsedag är 8 december…

20150907_180649_resized

 

Bloggstatistik

  • 36 912 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.