Föregångarkvinnor 14

En nästan färdig gryta puttrar på spisen. Några av ingredienserna har gett upphov till en ny maträtt, den är redan på gång, andra får ta över den första. Systemet fortsätter om och om igen. Felkryddningar, misstag och nån olycka inträffar, men ”kokerskan” går glatt vidare. ”Mellan varven” dyker det upp smårätter, sådär i förbifarten. Sån var hon, OO:s föregångarkvinna nummer 14.

Vera Augusta Hjelt, 13.8 1857 – 23.4 1947, ”ett ovanligt men mycket aktningsvärt fruntimmer”. Sjätte barnet i en bildad familj i Åbo, det oaktat tyckte pappan (åtminstone tidvis lärare!) att det inte var så viktigt med flickors bildning. Att hjälpa till med renskrivning i landsarkivet och att katalogisera pappas bibliotek gick däremot bra. Mamman, som höll skola för flickor, invalidiserades 1863 av en olycka och blev arbetsoförmögen. Vera spelade piano och sjöng, men det var svårt att få tag i noter. Som sjuttonåring grundade hon då en musikaffär! Den levde i minst två år, hur det gick sen berättar inte historien. Veras pappa avled, och hon fick en frielevsplats på lärarinneseminariet i Ekenäs, därifrån hon utexaminerades 1881.

Efter något lärarår reste hon till slöjdseminariet på Nääs herrgård nära Göteborg, och fick slöjdlärarexamen 1885, den andra kvinnliga i skolans då ca tioåriga historia. Därefter flyttade hon till Helsingfors och grundade Pedagogiska slöjdanstalten, privat skola. Hon gjorde slöjdmodeller med lärarinstruktioner enligt den s.k. Nääs-pedagogiken, men någon tillverkare kunde inte hittas. Alltså grundade hon en fabrik med tillhörande ångsåg i Åggelby norr om Helsingfors. Hon var 33 år gammal.

Fabriken tillverkade också annat: pulpeter, möbler, den bärbara hyvelbänken som Vera patenterat 1886 – och hus. Finlands första koncept för färdighus. Tyvärr brann fabriken 1896, men Vera hann utveckla ett intresse som hon påbörjat 1888 med boken ”Qvinnan på praktiska arbetsområden”. Arbetarskydd. ”Smårätterna” i förbifarten var barntidningarna ‘Julhälsning/Joulutervehdys’ (utkom 1888-1902, distribuerades via skolorna) och ‘Sländan/Sirkka’ (utkom 1895-1905). Andra kvinnor medverkade, likaså Zacharias Topelius. Dessutom skrev hon sagor och en läsebok för folkskolan – mellan läxan och leken, en väl fungerande slogan!

Puh! Vid århundradeskiftet var Vera endast 43 år, en ny karriär stod bakom hörnet. Sedan 1889 fanns det yrkesinspektion i landet, kvinnoorganisationer arbetade på att det bör finnas en inspektör som speciellt har hand om kvinnor och barn, och en sådan inrättades 1903. Vera uppmanades att ansöka, och hon innehade tjänsten som yrkesinspektris (!) till 1917. Och oj, så det hände! Hon reste land och rike runt (OO skulle vilja veta hur, hade hon bil?), hon talade och förklarade och övertygade med sin goda verbala förmåga. Fabrikörerna stod nästan med mössan i handen och bugade och bockade:”Jo, javisst, vi skall åtgärda/förbättra/slutföra/se till…”. Ventilation, temperatur, hygien, mat, bostäder, med mera. Hon påtalade i ett föredrag 1906 att kvinnor i fabriksarbete behöver ”fysisk fostran”; det ledde till att ett gymnastikinstitut för kvinnor inrättades Varala i Tammerfors. Kvinnor köpte en villa för ändamålet, Wivi Lönn ritade en gymnastiksal som användes till 1978. Varala idrottsinstitut är landets äldsta.

Villa Varala, idrottsinstitutets ”hjärta” i den dag som idag är.

En ambulerande arbetsskyddsutställning ordnade hon ihop, den blev permanent och hennes huvudsyssla 1917 – 31. Den utgjorde länge rättesnöret för arbetssäkerhet och sociala reformer i Norden. Hon fick äretiteln intendent.

Nej, nej, det är inte slut ännu! Hon satt i lantdagen (obs, inte heltidssyssla då) 1908-17, och i socialutskottet arbetade hon för sociala reformer på alla upptänkliga områden: fångvård, mödravård, arbetslöshetsunderstöd… Hon röstade för åtta timmars arbetsdag 1917, mot partiets åsikt, och uteslöts, varpå hon avgick från lantdagen av fri vilja. Hon samlade in statistik om ”nålarbeterskornas” yrkesförhållanden och om arbetarnas utkomst 1902-09. Den statistiken utgjorde grunden när man började räkna ut levnadskostnadsindex 1921.

Ytterligare en ”smårätt”: När hon invaldes i lantdagen insåg hon att hon visste alltför lite om hur landet styrs. Alltså skrev hon ihop en lärobok i medborgarkunskap som utkom 1915, på svenska och på finska.

Hon bodde i ett ”bostadsaktiebolag” med två likasinnade kvinnor. Redan på 1890-talet ”upptäckte” hon skärgårdskommunen Bromarv, byggde sig ett litet sommarhus där som fortfarande fungerar som sommarstuga. Hon testamenterade sin kvarlåtenskap till bromarvmarthorna – hon hade ju förstås varit med och introducerat martharörelsen i Finland (som först hette ‘Bildning i hemmen’) 1899. Idag har bromarvmarthorna ett relativt nybyggt aktivitetshus som heter Villa Vera.

Vera var sällskapsmänniska. Hon spelade piano och dragspel, sjöng, skrev sånger och var en gästfri värdinna. Den närmaste vänkretsen bestod av en handfull kvinnor som snällt skämtsamt kallades ”vänskapsbolaget”. ”Jag har haft flera möjliga och omöjliga friare, den enda jag varit intresserad av hörde till den senare gruppen”.

Duracellbatteri var det, ja.

 

Kallare väder

Det blev kallt om fötterna. Den råa höstkylan sökte sig inåt, vinterhusvärmen var ännu inte påkopplad. Akut sockbehov. Så gott som tomt i lagret, inga hemmaproducerade alls! Alla tidigare flitiga producenter (som på senare tider inte alls specialiserade sig på småtassighet) har förflyttat sig till sällare stickstugor. Stoppare har OO aldrig varit, snarare numera slängare. Så…

Ett garnnystan i modern design hoppade ner i butikskorgen i mataffären, strumpstickeförrådet (rikligt…) sorterades, fem likvärdiga som lämpade sig till garntjockleken togs i bruk. Antalet maskor som behövs satt i ryggmärgen, bara att sätta igång (lägga upp maskor  – på grundspråket kastar man åpp ti in sticksööm). Skaft- (mudd-)längden avgjordes efter behovet, sen stickades hälften av maskorna till en fyrkantig lapp, enkelt. Men sen?? Hur var det nu man skall göra för att få ihop en ”grop” att sätta hälen i? Google, YouTube – oj, det finns många sätt. Och många sätt att förklara det enkla så invecklat som möjligt. Bara att skala bort minst 60% av förklaringarna, sen är det lätt som en plätt! Och sen är det bara runt, runt runt, tills lilltån vid utprovning inte syns. Då avmaskar OO på ”fastervis”, lite här och där med ojämna mellanrum så att ”tårna har det mjukt och bekvämt”.

Nästan i mål! Och vintervärmen i huset är påkopplad…

En Facebook-vän hade satt upp den här bilden. Den som stickar ”föratthanågotattvilahändernapåmedanjagtittarpåTV” tänker och räknar inte så. Men – tänk på det nästa gång när ni förfasas över vad ett par ”enkla” sockor kostar på julmarknaden. 10 norska kronor är knappt en euro enligt dagens valutakoll. Och stickandet tar verkligen tid.

Och så det stickas i stugorna idag! På Facebook formligen kryllar det av bilder med stickares mönsterrika verk. Huruvida ens några av dessa bildvisare besöker moderna stickcaféer vet OO inte, inte har OO deltagit själv heller. Visserligen var det snarlikt ett sådant när Storasyster, Systerdotter och OO en gång var i samma rum och stickor och munnar gick på som sjutton, men då kom vi två äldre enbart ihåg symöten, syföreningar och syjuntor förr i tiden. Turvis i hemmen, kaffe och bulle, salt och sött, sång och sedesamma berättelser varvades med stickornas klirr, virknålars och nålars mer stillsamma ljud. Och skvaller – – förlåt, nyhetsförmedling. Arrangörerna var oftast ”kyrkliga”. Och när nån fastnade i stickningen eller när garnnystanen rymde långa vägar på golvet hjälptes alla åt. Undrar vilka av dessa ingredienser som ingår i dagens stickcaféer. Borde kanske börja ”forska”?

I slutet av 1960-talet skapade vi i ungdomsföreningen ”symöten” för båda könen. Trängsel i stugorna! Ätbart, jo – men handarbete var inte obligatoriskt. Lekar, frågesporter, spel, lotterier, roliga historier och minnen. Ingen avbröt den som berättade och ”bjöd över” med en ännu häftigare berättelse. Alla lyssnade på den som hade taltur, allt var förberett i grova detaljer. Alla trivdes och talade länge nostalgiskt om dessa glada upptåg en lång tid. Kommer ni ihåg, ni som var med? (Om nån av er finns bland läsarna här).

OO stickar numera när andan faller på. I tystnad, vid TV, lyssnande på radio, samtalande. Allt går. Och visst visar man gärna upp resultatet. Om det blir användbart. Just nu verkar det så.

Föregångarkvinnor 13

”Ni kan aldrig bli lycklig som jurist, och för en kvinna är ändå känslan av lycka viktigast”. Så gratulerade dekanen för juridiska fakulteten Finlands första kvinnliga jurist 1906. 111 år senare skulle de orden kanske närmast klassificeras som trakasserier…

Agnes Amanda Lundell, 13.7 1878 – 17.9 1936, student 1899, dispens för juridikstudier samma år. Tog studierna 7 år? Nej, uppehåll 1902-04, i protest mot förtrycksåtgärderna i Storfurstendömet, i likhet med många andra juridikstuderande. Även om ekonomiska orsaker angavs officiellt. Resten av sitt liv ägnade hon åt att underlätta kvinnors liv, på otroligt många sätt.

På den tiden började de flesta manliga jurister sin yrkeskarriär som kopist (numera notarie) i senaten (≈regeringen). Agnes fick kämpa. ”Kvinnliga jurister har inga rättigheter”, var ett svar. Leo Mechelin, vice ordförande i senatens ekonomiutskott 1905-08 (=”regeringschef”) gav en viss hjälp. En av hans tankar var att furstendömet kunde profilera sig mot ”chefen i öster” som ett könsjämlikt område. Hon blev kopist i ett utskott. Foten var inne, men tuppfjäten framåt togs oftast först i sidled. Anhållan, avslag, anhållan, avslag. Ovannämnde LM blev förskräckt när hon anhöll om att bli protokollförare i ekonomiutskottet:”Regeringen! Ingen annan regering har en kvinna…”. Och tjänstedräkten, svart frack med grön sammetskrage och blanka knappar… Ny anhållan 1908, avslag, men tredje gången gillt, 1909. Som tjänstedräkt rekommenderades vit sidenklänning, men svart dög också.

Alla dessa år ägnade Agnes också åt att fungera som rättshjälpsbiträde i rådstugurätten i Helsingfors, att sitta med på rättegång i Raseborgs domsaga – och tredje anhållan om att få auskultera (åhöra rättegångar) vid hovrätten i Åbo godkändes. Då hade hon fullgjort ”plikten” som krävdes för att få avlägga domared, men det gick inte, det behövdes  en lagändring 1926. Hon fungerade ändå aldrig som domare. Hon fick, också efter mer än en anhållan, rätt att idka advokatverksamhet (trots sitt kön, en advokat skulle vara karl!) 1911. Två förbehåll: Hon skulle kalla sig enbart A. Lundell och titeln skulle vara hovrättsauskultant. Så verkade hon på Mikaelsgatan 2 i Helsingfors resten av sitt liv.

Agnes arbetade främst med frågor rörande kvinnor och barn. Om en första granskning av fallet visade att den manliga parten hade rätt vägrade hon åta sig det. Hon medverkade också till den nya äktenskapslagen 1930, som befriade kvinnan från sin makes förmyndarskap. Själv förblev hon ogift.

Hon var också aktiv, föreläste och skrev, i Kvinnosaksföreningen Unionen. Tydligen var hon kändis, eftersom hon avbildades/karikerades i åtminstone tre skämttidningar. Tecknare var i samtliga fall signaturen Ham, Signe Hammarsten Jansson, Tove Janssons mamma:

1935 fanns det 30 kvinnliga jurister i landet. Men vad hade hänt? Så här kunde man läsa i en studieguide, skribenten blev sedermera juridikprofessor (och var vän med Urho Kekkonen): ”Jag varnar dig dock, läsarinna, för att läsa dig till domare. Om du inte är en absolut toppbegåvning kräver sådana studier så hårda och långsiktiga ansträngningar, att du som representerande det svagare könet då utsätter din hälsa för alltför stora prövningar. Dessutom är jag rädd för att domaryrket, som i sin krävande betydelse är en mycket manlig sysselsättning vad gäller både studier och arbetsuppgifternas karaktär, kommer att göra att din kvinnlighet sätts på tillbakagång”. PUH! Krångelfinskan var verkligen svår att få bukt med. Någorlunda ditåt, alla nyanser kom inte bra fram.

Vad Agnes Lundell sa om det där vet vi inte. Men 1928, i en intervju för tidningen Astra, medgav hon att hon är lycklig med både sitt yrke och med sitt liv. ”Visst är mitt yrke krävande, jag har fått ta till all min intelligens och all min envishet för att ta mig fram. Som bästa avkoppling ägnar jag mig åt min kära trädgård”.

Var bodde hon? Troligtvis i Esbo, Alberga, där hon lät bygga ett hus, villa Arkadia, numera riven. I trevåningshuset  fanns bl.a. bageri och kafé. I Esbos numera helasfalterade tätort Alberga finns en ”gata” Agnes Lundells Arkad, som ändå snuddar vid en park. En betydande del av sin egendom gjorde hon till en fond för att befrämja trädgårdsodling – fortfarande delas ut pengar från den. En annan betydande del gick till en juridikprofessur  vid Åbo Akademi, hur det gått med den vet OO inte. Men åtminstone finns auditorium Agnes Lundell vid det universitetet.

Och ”efterkommande” finns det. Numera börjar de kvinnliga juristerna dominera på många officiella områden. Karlfolk tycks jobba privat, advokatbyråer…

Föregångarkvinnor 12

”Har en ko verkligen fyra magar?”, undrade tioåringen. Eftersom hon bodde på en stor gård med många djur beslöt hon att ta reda på det i verkligheten, när kalvarna slaktades. Sant! Sen plockade hon ut ett öga från det slaktade djuret, beundrade, skar i två bitar och hittade vackra hinnor, vätska som rann ut. Ingen närvarande kunde förklara.

Tioåringen var Agnes Hildegard Sjöberg, 15.11 1888 – 21.8 1964. Finlands och Europas första kvinnliga veterinär, första kvinnan i världen som disputerat i veterinärmedicin (på hästars ögonsekret). Hennes väg genom livet var stenig, snårig, fylld med gropar och kurvor och backar och andra hinder – delvis ibland självförvållat, sägs det.

Pappan tyckte att hushållsskola var tillräckligt för flickor. Han fick ge sig, Agnes blev student 1911. Veterinären hon sökte assistentjobb hos på sommaren skrattade ut henne rejält. Även han fick ge sig, och upptäckte en modig, intelligent och viljestark ung kvinna.  Med hans rekommendationsbrev på fickan reste hon till Zürich över en synnerligen stormig Östersjö – bara för att få veta att universitet i Schweiz inte tog emot ryska undersåtar sen 1911. Men man rekommenderade Dresden i Tyskland. Och rektorn där togs nästan på säng,”det passar sist och slutligen väl för en kvinnlig veterinär att behandla mycket små husdjur”. Agnes höll tyst med att stora djur intresserade mest, hon hade ju ridit i hela sitt liv… Med orden ”Ni gör som de andra herrarna” fick hon sin studiebok.

Stilig och van på hästryggen!

Många lärare och alla de ca 30 finländska manliga studenterna såg henne inte som ”en herre”. De mobbade, använde glåpord, grovt språk och ville bli av med ”kvinnodjävulen” (finska ‘naispiru’). Agnes bet ihop, men efter ett år fick hon fortsätta i Berlin. Där var miljön inte lika hätsk – ibland nästan helt tvärtom. Snart nog accepterades hon som jämlik av de flesta. Hennes anhållan om att få avlägga kandidatexamen innebar att studierna och yrket öppnades för kvinnor i Tyskland. Så bröt första världskriget ut, karlar inkallades, och Agnes var först assistent, senare föreståndare för hästkliniken för invärtes sjukdomar i Berlin. Raskt marscherat, hon fick göra det hon helst av allt ville trots att det innebar långa dagar, brist på mat och på sömn. Allteftersom kriget fortskred måste hon, som tillhörande fienden, anmäla sig för myndigheterna varje dag. Ändå fortsatte studierna, hon avlade licenciatexamen som topp två i en grupp på 54 år 1916, disputationen ägde rum 27 juli 1918.

Hemmet och Finland hade hon inte haft kontakt med på fyra år. Klimatet i hemlandet var på många sätt kyligare, de manliga veterinärerna gjorde allt för att förringa hennes kunskaper och tala illa om henne, hitta fel. Att hon köpte och körde bil från 1920 var tydligen inte heller beundransvärt. En lyckad konstgjord insemination på häst i Närpes (första i Finland??) gjorde henne ännu mer populär än förr bland djurägarna, som annars också uppskattade den kunniga och driftiga veterinären som talade om ”saker” med deras rätta namn.

Troligen trött på trakasserierna tog hon timeout (även om ordet knappast uttalades 1923) och vistades drygt tre år i England, USA, Tyskland och Österrike. Hon forskade, hittade en ny parasit, skrev artiklar som användes och rekommenderades i Europa – men tystades ner i Finland. Ännu mer obekväm blev hon när hon påvisade att parasiten minsann fanns i Finland, vilket etablissemanget förnekade.

Innan hon öppnade sin privatpraktik i Seinäjoki 1938 hann hon bl.a. gifta sig, föda tvillingpojkar, skilja sig, ta distriktsveterinärexamen och ha praktik i Kauhajoki, i Kurikka – och arbeta som (överkvalificerad…) köttkontrollant i Ilmajoki. Distriktsveterinär kunde hon vara under kriget (i brist på karlfolk, antar OO…).

Kundtillströmning till praktiken i Kauhajoki

Praktiken fungerade troligtvis bra, hon sålde den 1955 och verkade som ”konsult” resten av sitt liv. Sen glömdes hon bort. Aktivt? I och med aktivare kvinnoforskning fr.o.m. 1980-talet har hon återupprättats. Ett radiohörspel, en musikal, en gatstump på universitetsområdet i Vik i Helsingfors och eventuellt en gata i Seinäjoki (OO har inte hittat, blott läst nånstans).

OO:s favoritbild. Praktisk men troligen ovanlig kvinnoklädsel på 1920-talet.

Finlands andra kvinnliga veterinär kom i slutet av 1920-talet. 1945 inleddes veterinärutbildning i Finland. 1955 fanns det 15 kvinnliga veterinärer. Idag har vi ca 2630 i yrket, av de yngre är 60% kvinnor. 88% av första årets studerande 2013 var kvinnor.

”Det är beklagansvärt att ni som första kvinna i ert yrke varit så framgångsrik”. Chefen för statens veterinärlaboratorium 1923.

”Det har varit allt annat än lustigt att vara så hatad och trakasserad.” Agnes själv i sina memoarer, som utkom samma år som hon dog.

Bilderna är främst från Helsingfors universitets ”historiska” hemsidor.

Föregångarkvinnor 11

Olivia Mathilda. Matematiskt begåvad, stor teckningstalang. Fadern, bokhållaren, avled när hon var 16. Modern Mathilda stöttade och hjälpte på många sätt. Född 20.5 1872 i Tammerfors, avled 27.12 1966 i Helsingfors. Känd som Wivi Lönn, Finlands femte kvinnliga arkitekt, den första med egen arkitektbyrå. Belönad med professors titel 1959.

Efter högst ett år i industriskolan i Tammerfors uppmanade lärarna superbegåvningen att söka till Polytekniska institutet som extra elev (kvinnor var ju då ”extra” där…). Hon blev färdig arkitekt 1896. Efter små sessioner på studiekamraters byråer fick hon i uppdrag att rita en nybyggnad för flicklycéet i Tammerfors (där hon själv varit elev). Ett stipendium möjliggjorde att hon kunde resa till Skottland och studera skolbyggnader. Sedermera blev inte enbart en, utan ca 30 skolor till på hennes ritbord. Hon förnyade skolarkitekturen. Klassrummen och övriga utrymmen grupperades kring öppna salar där eleverna kunde vistas mellan lektionerna, hon utnyttjade det naturliga ljuset maximalt. Flera tävlingsframgångar gjorde henne känd, manliga förlorare knorrade och t.o.m. ifrågasatte hennes kompetens. Hon hade för vanan att övervaka många byggen själv, och en gång ansattes den späda och spensliga kvinnan med fråga på fråga från byggnadsarbetarna. ”Om ni inte själva kan det som är ert yrke är det bäst att ni slutar”, kommenterade hon.

Skola i Tammerfors, eventuellt något omändrad. Heter numera Wivi Lönns skola, tillsammans med grannskolan.

Arkitekttävlingen om nya studenthuset i Helsingfors och det som idag är Estoniateatern i Tallinn vann hon tillsammans med goda vännen Armas Lindgren. hon stod för konstruktion, hållfasthetsberäkning och utrymmesplanering, han för fasader och dekorationer. Även om samtiden trodde tvärtom. Alla hennes arbeten visar att hon var en mästare på att utnyttja utrymmen till max. Hon vann också tävlingen om brandstationen i Tammerfors – under signatur. Förslaget hyllades högt – tills ”karlfolket” fick veta vem som vunnit. Den ändrades efter ca 20 år, den planerades förstås för hästdrivna brandsprutor (1906-08).

Byggnad på byggnad från hennes byrå uppfördes, men hon var ofta för blyg för att hålla tal vid taklagsölet. I det fallet lär mamma ha varit en ypperlig ersättare. Det rullade på med överfart, så brodern Ville lockade henne till lugnare miljö, till Jyväskylä. Köpte en rejäl tomt, ritade huset och flyttade in med mamma 1910. Flera hus design Wivi Lönn uppfördes i närheten och hon blev bekant och bästaste vän med trävaruindustriägardottern Hanna Parviainen (Finlands första kvinnliga kommerseråd). Wivi planerade flera byggnader på familjens fabriksområde, en del förverkligades inte. Hannas bröder avled och hon fick överta ledningen av familjeföretaget 1925. Verksamheten upphörde 1936. Depressionen…

De här två bilderna är ”lånade” från en annan blogg, Jalkaisin (=till fots).

Wivi Lönns hus ägs numera av f.d. företagsledaren, kulturmecenaten, hembygdsrådet och hedersdoktorn Kauko Sorjonen, ja egentligen av den stiftelse som bär hans namn. Huset med all konst och historia stängdes för besökare sommaren 2015, i protest mot att Jyväskylä stad planerade bygga moderna höghuskomplex i omedelbar närhet. Hur det gått med dem vet OO inte.

Staty i trädgården, skulptör Sonja Vectomov

Wivi var självständig, välutbildad, ogift, klädmedveten, mån om sin värdighet. Även om manliga arkitekter lär ha sagt ”Den flickan borde giftas bort från tävlingarna!” (Svåröversatt från finska). Hon nämndes i en predikan 1902 också:”Nu har synden kommit till bygden, en kvinna cyklar iklädd byxor!”

1918 flyttade Wivi till Helsingfors, Hanna flyttade in i grannhuset på Brändö. Väninnorna reste flitigt i Europa, företog över 30 resor, kombinerande arbete, avkoppling och upprätthållande av kontakter. De hade en lägenhet i Paris. Hanna donerade en stor penningsumma till KFUK, Wivi ritade organisationens förbundshus (numer hotell Helka) och som ”tack” fick väninnorna en lägenhet på livstid. Hanna avled redan 1938, Wivi som nämnt betydligt senare. Lägenheten är numera ”bortrenoverad”.

Googla ”Wivi Lönn, bilder”. du kommer att hitta många hus att ”förlora dig” i, om du är intresserad. Tidig jugend, romantiska och dekorativa drag. Funktionalismen lär hon inte ha gett sig in i.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.