Positiv tävling

Stämningen i salen var lika varm som temperaturen var hög i densamma. Gemytligt, hemtrevligt. Åldersfördelningen i publiken var den bredaste OrdOdlaren sett i Nyslott: små och större syskon, föräldrar, lärare, ”fastrar”, mor- och farföräldrar och några ”utomstående” av varierande slag. De som visade sina sångförmågor (laulajalahjojaan – härligt svängigt på finska) var barn födda 2004 – 2009, flickorna indelade i två åldersgrupper, alla pojkar i en och samma grupp. Sammanlagt femton sångare.

Mästersångarna i Nyslott, tionde året i rad, första gången final i samband med operafestspelen. Domarkollegiet satt uppe på läktaren, knappt synligt för de tävlande. Två av de fyra med rätt att utdela medaljer och penningpris var syskonparet operasångarna Johanna Rusanen-Kartano och Ville Rusanen. Alla deltagare framförde en obligatorisk sång från en rätt så lång lista, och en enligt eget (lärarens?) val. Där märktes skillnad. Tre flickor i den yngre gruppen, alla från huvudstadstrakten, sjöng var sin estnisk sång:’Nõia elu’ (häxan lever), ‘Ohtul, kun jõuan ma koju’ (på kvällen när jag får komma hem) och ‘Ainult head’ (bara gott!). I den äldre flickgruppen dominerade musikalmelodier, tre på engelska. Pojkarna höll sig till finska, förutom den rätt blyga björneborgskillen som drog till med ‘Lascia ch’io pianga’.

I pauserna kunde man besöka marthornas buffé, prismässigt rena rama motsatsen till alla andra utskänkningsställen i staden under operatid. Gott, gott och allt hembakat. De tio karelska pirogerna som kom med till logementet försvann elegant utan vare sig uppvärmning eller äggsmör. Hemgjorda piroger är sällsynta i andra delar av republiken.

Alla sångare intervjuades direkt efter sin prestation; vi fick veta att de flesta tillbringar sommaren simmande tillsammans med kompisar, de sjunger och springer. Coolast i sina svar var den bohemliknande hemmasonen Joona, som i princip svarade ”fotboll” på alla frågor. Det blir troligtvis en och annan diskussion hemma med mamma/musikläraren/ackompanjatören, för…

Nästan-hemmasonen, tävlingens beskyddare, operafestspelens konstnärliga ledare, gemytlige Jorma Silvasti med glimten i ögat svarade också på frågor från programledare och publik. Hans stora pojkintresse var – fotboll. Han debuterade som sångare som sjuåring i skolans centralradio, som femtonåring var han med i operakören i Nyslott, tre år senare provsjöng han till nationaloperans kör (för att få veckoslutspermission från det militära, ha…). Och på den vägen är han, via flera operascener i Tyskland, Metropolitan, vår nationalopera och vinst i Timo Mustakallio-tävlingen som 23-åring. (Den tävlingen gick i år av stapeln följande dag, förstås satt OO och BJR i salen).

Silvastis favoritmat? ”Allt som finns på bordet” var svaret, med hänvisning till midjemåttet. Men när sonen kom hem på visit och vila från de europeiska scenerna tog  mamma emot med makaronilåda, och det var då det bästa tänkbara! Hver gang. Favoritroll finns egentligen inte, favoriopera La Bohéme, favorikompositör Aulis Sallinen (och lite Mozart), favorittenorer (är själv tenor) Jussi Björling och Luciano Pavarotti. I ett annat samtal sade han att han återupptar sjungandet när han fyller 60, om två år. Med övertydlig glimt i ögat, eftersom ”det finns så många bra basar i Finland” (dubbelövertydlig glimt).

”Jag vill med på bild!”, ropade Jorma Silvasti efter avslutad prisutdelning. Bilden från tidningen Itä-Savos hemsida, fotograf Juho Papinniemi.

 

”Thank you for the Music”, sjöng seinäjokiflickan Ruut som blev tvåa i sin klass. OO instämmer. Ruut har ännu inte bestämt om hon satsar på att bli tangodrottning eller Timo Mustakallio-vinnare. Om dryga tio år…

Inte ännu officiell flaggdag

Idag, 19 juli, kunde flaggorna vaja i det nu 100-åriga Finland, anser flera forskare. OrdOdlaren sällar sig till skaran, och tycker att man kunde festa/fira/högtidlighålla/minnas dagen även på andra sätt. Det hände något betydelsefullt idag, för 208 år sedan.

Jo, krig, tänker de flesta efter avslutad räkneoperation. Krigshistoria är inte OO:s största intresse. Ändå har hon stått på krigsminnesmärket vid Juthas och skanderat vissa rader ur ”Döbeln vid Jutas” (inte alla 25 strofer med tio rader i varje, men ändå…). Likaså har hon stått vid monumentet vid Oravais slagfält och utbrustit ”Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp…” och undrat över den tappre femtonårige Wilhelm von Schwerin. Det är nu bara så att Johan Ludvig Runeberg skrivit om människor i 1808-09-års krig i så härligt deklamervänliga rytmer. Dessutom var boken skolbok i mellanskolans nästsista klass på 1960-talet. Inköpt 1965 för 6 mark 65 penni, vältummad.

Och lantdag i Borgå. Krigshandlingarna pågick – den svenska och den ryska armén låg i vinterkvarter på var sin sida om Torne älv efter att ”de svenske” varit tvungna att lämna ”finskt” område i slutet av 1808. Den svenska armén gav sig i Kalix 23 mars 1809, när den hört att den svenska kungen blivit avsatt och fängslad – och samtidigt i Borgå: lantdagen öppnades (inte exakt samma dag, men lite ljuga pryder tal…). De finländska ständerna svor kejsar Alexander I trohet och han avgav sin regentförsäkran 29 mars 1809.

15 maj drabbade härarna (soldatantal okänt för OO) samman i Skellefteå, bygden var hela sommaren ockuperad av rysk armé. Slaget vid Sävar 19 augusti, sista slaget vid Piteå 25 augusti – vapenvilan slöts i Frostkåge gästgivargård i Byske socken 2 september. Det här torde vara rätt så okänt på östra sidan Bottenviken. Handlade det om arméspillror som slogs lite hipp som happ? Vilka umbäranden drabbades civilbefolkningen av? Bränder, försörjningsplikter, inkvartering? Vad lärs om detta i svenska skolor?

I Borgå var vinterarbetet intensivt, detaljerat och garanterat betungande. Folk – inkluderande kejsaren med följe – skulle inkvarteras, de fyra stånden lantdagsmän (75+8+20+28) behövde också sammanträdeslokaler, en ”rikssal” skulle hittas… Kärl och serviser, tyger, ceremoniella kläder, en tron till kejsaren. Fart på! Vid kejsarens första besök skulle all snö skottas bort. För att få en rak gata för hans följe togs det resolut bort en bit av lektor Pehr Johan Alopæus trädgård, den gamla biskopsgården naggades i kanterna, en del av kyrkogårdsmuren revs. Och så var det bal, och kejsaren dansade, det har skapats lite romantik av det…

18 juli återkom kejsaren för lantdagens avslutande. Planerat ridande från Lovisahållet, men han anlände i vagn. En timme tidigare anlände ett ridande följe, någon tog fel och dessa ryttare hälsades med klockringning, trumvirvlar och salut från Näsebacken. Den faderullan avbröts, och kejsarens vagn hälsades på samma högtidliga sätt. Det regnade. Hela dagen och kvällen. Bekant i juli?

På kvällen var det taffel och hyllande bal. Följande dag var det gudstjänst och högtidliga tal. Kejsaren talade franska, och det är det talet som är firansvärt, säger forskarna. För dessa ord:”Upphöjdt för framtiden ibland Nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det (syftar på uttrycket ‘detta ädla och redliga folk’) ihogkomma sin fordna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de wänskaps förbindelser som freden skall återföra.”

Freden slöts i Fredrikshamn 17 september 1809. Finlands väg mot självständighet hade börjat. Så säger de som forskat.

Fira Fjortonde! Juli.

1789. Stormningen av bastiljen. Frihet, jämlikhet, broderskap. 14 juli. Skolflickan på 1960-talet lärde sig, men undrade. Bastiljen? Stormning? Det uppstod en bild av människor som klättrar på murar, springer omkring, befriar fångar – ”gör skillnad”. OO läste lite flyktigt på Allvetande Wikipedia (AW). Stenbyggnad från 1300-talet, fästning, fängelse, revs strax efteråt. Symbolvärde, symbolhandling. 1789 lär där ha funnits 4 falskmyntare, två psykiskt sjuka och en brottsling från en förnäm familj som inspärrats på släktens begäran. Men även Voltaire och markis de Sade lär ha fått betrakta väggarna från insidan.

Franska revolutionen, krossandet av ”högadelsmakten” startade i varje fall. Skoleleven hade lite svårt att hålla reda på alla revolutioner och republiker och kejsare som följde, men 14 juli började firas som nationaldag under den tredje republiken (1880-1940, upplyser AW), då även slagorden från 1789 ”fastställdes”. Nuförtiden firar man storslaget: militärparad på Champs-Élysées, baler, danser, kvartersfester i hela landet (utom i en region, där man firar en månad senare, för att inte störas i slåttern…), en stor klassisk konsert på Marsfältet, och till slut ett stort fyrverkeri (sådant 6 december, tack…).

Men fira med Marianne, nationalsymbolen som nämndes första gången 1792! Med frygisk hatt (kallas också frihetshatt), kanske nuförtiden mera känd som smurfarnas hatt, synd och suck. Eller fira med Marianne med papper omkring:

Chokladfylld pepparmintkaramell, skapad av sötsaksfabriken Chymos 1949, numera uppköpt av Fazer. Första namnet var lyhde (=kärve), granska den avklädda vita på bilden. Smaklig.

När en miljon människor per OO:s levnadsår firar måtte det kännas, synas och höras. Dessutom begår franskättlingen, kronprinsessan Victoria, sin fyrtionde födelsedag, ett firande som säkert ekar här i östra grannlandet också. Eventuellt dundrar det i Lappo (Lapua på finska), där har Lappodagen firats av och till just 14 juli, den dag då 4700 svenskar vann över 4100 ryssar i ett fältslag för 209 år sedan, i det krig som på sätt och vis inledde Finlands förlossning till en självständig stat. Med en ”mellantid” som ryskt storfurstendöme i drygt 100 år.

Fira med Toblerone! Matterhorn (alpen som är avbildad på fodralet) nåddes idag för 152 år sedan av Edward Whymper. Med sina 4478 meter över havet är den inte den högsta toppen i Europas alpmassiv, men tydligen en något svårbemästrad sådan. Att fyra av de sju medföljarna omkom under nedklättringen är tydligen mindre viktigt, toppen var nådd. Toblerone skapades av Theodor Tobler.

Många kända och okända människor är födda fjortonde juli. T.ex Ingmar Bergman och hans ena hustru, pianisten Käbi Laretei. Folke(t) har namnsdag i Sverige, Alice i Finland. Och just därför beslöt sig trubaduren och musan för att ingå äktenskap denna dag – bådas mammor hette Alice. De firar sidenbröllop idag med att bl.a. besöka mammornas gravar. Några år senare skulle detta par vara hedersgäster på ett bröllop, de tillfrågades om 14 juli passar. Trubaduren nästan skrek i telefonen:”Joo! Det är vår bröllopsdag!” Ett gott omen, det blev ett bröllop till samma dag. Träbröllopsdagen firas medelst bilförflyttning till sommartraditionen. Väl framme äts en god middag, vilas lite, sen blir det Enlevering. Ur seraljen.

Vackert och gott, då för fem år sedan…

 

Forsande bomull

Forssa. Staden mittemellan. 100 kilometer mot sydväst ligger Åbo, 100 kilometer mot nordost hittar vi Tammerfors – och i sydost ligger Hufvudstaden på lite, lite på 100 kilometers avstånd.

Hur kan en stad heta Forssa? OrdOdlaren har, skam att säga, aldrig ägnat en tanke åt det hållet. Inte har staden varit alltför bekant heller, mest utkanten, där det finns en travbana. Och för en vecka sedan var OO på väg in till hantverkscentret Sigrid i nämnda stad, men tog en svängom och landade i museet i stället. En vänlig själ i människoformat berättade kort, visade en bok där bl.a. Georg Theodor Polychron Chiewitz tronade (han har åstadkommit stora spår i jobbstaden Lovisa, arkitekt, 1815-62) – så OO köpte boken, och klev in i historien och har stundvis varit förlorad en stund då och så. Som vanligt.

Det var bomullen som marscherade fram. Den skulle spinnas, färgas, vävas och säljas. Den krävde maskiner som krävde kraft, vattenkraft. Axel Wilhelm Wahren (1814-85) kom från Sverige till Jockis (Jokioinen) med stora kunskaper och eventuellt större visioner, och efter knappt tio år sökte han nya bopålar och fann dem tio kilometer österut, hittade forsen för kraften, kompanjoner för finansiering. Och spinneriet med färgeri grundades 1847, väveriet på en kilometers avstånd 1854. Succén var given, visionerna flödade.

Vännen Chiewitz från studietiden i Stockholm etablerade sig likaså i Finland, som arkitekt (riddarhuset i Helsingfors är en av hans ståtligaste skapelser), han planerade och brukspatron Wahren lät bygga. En harmonisk industrianläggning, hus för arbetarna (pytingit – lyssna på likheten med byggning), matservering (kostholli, igen enkelt förfinskad svenska), skola, butik, kyrka, bibliotek, bryggeri, hotell, park, vägar, broar… samhället växte så det knakade. Och för de unga arbetarna utan familj anställdes en sööterska (sje-ljudet är svårt för finskatalande) som väckte och städade och tvättade. Samhället vid forsen, Forsa, som Wahren lär ha initierat, blev köping 1923 och därmed fristående från moderkommunen Tammela. Då hade tyvärr utvecklingen stagnerat, bomullsindustrin fusionerades med Finlayson (skotten som grundade företaget i Tammerfors hette så!) 1934 och produktionen upphörde i helfinska staden (från 1964) Forssa på 1970-talet.

Gruppen på Piippuaukio, skorstenen skymtar till vänster,  på väg till hantverkscentret Sigrid

Det kulturhistoriskt värdefulla området köptes av staden 1982 och har utvecklats till ett kulturcentrum med brett spektrum. Museet finns i bomullslagret, medborgarinstitut, musikinstitut, bibliotek och yrkeshögskola i spinneriet, bildkonstskola i färgeriet, textilmuseet Tyyki (tänk svenska!) i gjuteriet (som grundades för att tillverka reservdelar till maskinerna). Med mera. Och ett harmoniskt torg finns i centrum, Piippuaukio (Skorstensplatsen?) med Wahren själv övervakande som en byst (Ville Vallgren, från Borgå, är skulptören) lite vid sidan om. En stad värd att besöka!

Brukspatronen himself, adlad 1876.

Det sista minnet från travbanan är inte positivt. Det regnade, hästen galopperade och blev diskvalificerad, kusken fick böter – och gissa vem som dagen därpå putsade och tvättade seldon, sulky och kläder. Nu finns det betydligt trevligare Forssa-minnen lagrade i hjärnan, återbesök med mera tid hägrar. Nån gång. Som vanligt.

En trevligt ritad bild av området, förstora upp och förstå förklaringarna…. Här kommer en hastig översättning för säkerhets skull: 1 bomullsspinneriet, 2 bomullsmagasinet, 3 pipan (skorstenen), 4 färgeriet, 5 spinneri för ”sämre” bomull, svårt översätta, 6 snickeriverkstad, 7 ”elbässen”, lokomotivet som drog eltåget mellan spinneriet och väveriet 1898-1922, 8 vattenkraftverket, 9 gjuteriet, 10 kvarnen, 11 förstår varje läsare, 12 gatan heter Wahrengatan, byggningar, 13 fabrikens skola, 14 park och växthus, 15 förstår alla, 16 bysten av Wahren.

Dagen idag – – – mmm…smack!

Nu blir det verkligen bråttom! Måste hinna med Den Viktiga Dagen idag! I skrivande stund är det inte många minuter kvar av 6 juli, Internationella Kyssdagen. Och den är instiftad av självaste FN, så det så…

Jaha, bästa läsare, hur har du uppmärksammat Dagen idag då? Har du kysst honom/henne, länge och innerligt? Tyvärr har inte OrdOdlaren vistats i hemstadens centrum denna dag, så hon vet inte. Vet inte om det anrika lokala godisföretaget (ett av de äldsta företagen i staden) stod på torget och delade ut kyssar med olika smak…

De kyssar som började tillverkas 1951 och länge kallades negerkyssar, men som efter protester numera (sen 2001) kallas enbart kyssar, Brunbergskyssar. Skumbollar? Nä, de är ju inte ens bollformade, visserligen skumfyllda med chokladöverdrag, men kyssar är de. Och i fabriksbutikens fönster kan man beskåda Finlands första kyssmaskin… Goda, jo, men de ger inget pirr, de lägger sig bara kring midjan.

Genom åren har det ordnats ett och annat jippo 6 juli; kysstävlingar, massaktioner, fester… Men inte, vad OO erfarit, i våra nordliga länder. Blyghet, oföretagsamhet, brist på iver och intresse för roligheter och småtokigheter – eller juli, allt stängt. Denna s.k. sommardag anno 2017 skulle det verkligen ha behövts både humor, glädje och värmande kyssar i mängd! Med mycket pirr i.

Ryssland verkar ha varit framme med att fira dagen i flera år. ”Bättre kyssas än röka” var en kampanj i St Petersburg. (Så sant så, OO:s anmärkning) I en annan rysk stad, Nizhnij Novgorod, försökte man slå världsrekord i antal kyssande par – men hur det gick förtäljer inte OO:s källor.

Och så har det tävlats i den längsta kyssen. 2005 var rekordet 31 timmar, 30 minuter. Puh… Men värre skulle det bli: 2013 skrevs det nu gällande (?) rekordet, 58 timmar, 35 minuter och 58 sekunder. Och den pragmatiskt inriktade OO undrar hur det ordnas med pisspauser, matpauser – och sömn. Får inte ihop det, liksom. 58 timmar är ju tio timmar in på tredje dagen. Hur såg läpparna ut efteråt?

Hur skulle det vara att samla in små berättelser? Din ljuvligaste kyss, den mest oväntade kyssen, den pirrigaste, den mest känslolösa… Nja. Någon kunde ju göra en bok?

Kyssdagen vill också påminna om kyssens egenvärde, den är inte enbart ett preludium till ”andra intima aktiviteter” eller en formalitet vissa personer emellan, en vana utan större känslomässig inblandning. Så kan det ju bli, antas det.

”Kyss” torde visst handa om mun-mot-mun-metoden. ”Puss” utdelas till andra kroppsdelar, t.ex. på kinden. Till den kategorin räknas då troligtvis de så kallade luft-kindpussarna som utväxlas vid hälsningar i olika subkulturer, två eller tre, börjande på höger sida. Återkommer.

”Han har inte kysst mig än, men jag har fått imma på glasögonen några gånger”. Birgitta Andersson, ståuppare innan ordet ens var påtänkt. Hoppas ni haft en bra kyssdag! OO har. Som vanligt, 365 dagar i året. Priviligierad.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 16,756 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.