Gör skäl för namnet

Intensivt ordbruksarbete är på gång i huset. Det är bara så i januari, april, augusti och november. Varje år, så länge som de små grå håller. Det springs mellan två våningar i hjärnan, ibland är det otroligt tungt att kuta på, och hjälp får sökas i kreativitetskammaren och i de andra språkrummen i samma våning. Däremellan går det på räls, som att hoppa på en studsmatta, se lösningen och komma ner igen. Yttre verktyg är också av nöden:

Nej, en buske är inte graciös. Synonymsökning! OrdOdlaren översätter. Finska Rosenbladet, föredömligt tvåspråkigt, utkommer fyra gånger per år, och översättaren sätter sina avtryck. Bokstavsskötseln är det sämre med. Visst skriver OO alltid första översättningsversionen med penna, men skönskrift blir det sällan, och ibland förstår hon inte sin egen text själv.

Finska och svenska är totalt olika språk, så det blir att gnugga till ordentligt ibland. Finskan finns i hjärnan i våningen ovanför de germanska och de latinska (en liten, rörig, skralt byggd kammare) språken. Verkligt effektiv hjärngymnastik och dessutom härliga endorfinkickar som exploderar till när en svår formulering helt plötsligt löser sig och den sitter smidigt på plats!

Och på köpet lär sig OO en massa. Botaniska termer så det ångar om det, en mängd rosnamn, rosgrupper och roshistoria; om intressanta platser, trädgårdar, parker i historia och nutid. Så mycket att ha lust att resa till när/om det går!

Förra veckan kämpade OrdOdlaren med en reseberättelse från norra Italien. Mmmmm… Måste ju bara klicka och gå in på all världens vackra platser på nätet! Och vet ni vad? OO märkte att hon förstod mera italienska än hon kunde tro! Hon fick en motivationskick. Men fortfarande är ordförrådet lågt. Alltför lågt. Lika lågt som motivationen till att traggla och traggla.

Men visst ordodlas det på andra sätt också, mest på andra sidan köksbordet, svåra saker. Det vet var och en som tampats med Åsa Bodells associationer och förmåga att tänka i sju led – försök att tänka i samma riktning..

De här korsorden hör till OO:s favoriter. Det här kändes lite svårt, eftersom OO sätter ära i att lösa rebusarna först, innan ett endaste ett annat ord skrivs in. Sen måste hon bara googla av nyfikenhet:

Segerstads fyr – Öland, mitt i fågelparadiset. Bo där och gå på fågelsafari. Mest för BJR, men naturen…

Tree Hotel, en timme nordväst om Luleå, tack! I byn Harads (intressant namn) kan man bo i spännande ”kojor” i träd. Lockar, minsann…

Jumbo – flygplanshotell på Arlanda, i en Boeing 747! Enkelrum i motorutrymmena, bröllopssvit i cockpit – Jo tack!

Det här var betydligt lättare. Kajpsoppa har inte inmundigats, de övriga nog. Som en lite lyxigare variant av ålandspannkaka – den har många recept. Men när kan OO och BJR göra den efterlängtade fyradagarsrundturen på Gotland?

Gott folk, goda läsare! Först skall OrdOdlarens sexårsdag firas, med nya utlottningar. Lotta ut vad? Det är en hemlighet tills vidare! Ni kommer hoppeligen ihåg datumet – Runebergsdagen. Alla som kommenterar från och med nu, här eller på Facebook, är med i utlottningen som förrättas dagen efter, på förmiddagen. Sätt igång!

Korsord med följder

Ibland stannar korsordslösningen. Den tvärnitar, det går inte att komma vidare utan hjälp. Namn på okända kändisar, korsordkonstruktörsfabrikationsord, ord som används mera som slang mest i vårt grannland. Emellanåt möts bara inte konstruktörens och lösarens associationsvärld. Googla, sök bland synonymer, slangopedia, SAOL, SAOB…

Och då och då är det OrdOdlarens medfödda nyfikenhet som leder henne till datorn och farbror Google. Så denna gång:I det här korsordet måste OO bara klura ut rebusarna först, sätter sin personliga ära på spel. För första gången i världshistorien avslöjas nu denna hemliga ärolystnad. Sen måste hon bara skriva Andreas också (”inre” kom innan pennan hejdades för bilden). Inte för att just den unga mannen läser mosters skriverier, men ändå…

Varför har konstruktören valt dessa kvinnor? Vad har de gjort? Snart uppdagades att det också finns andra starka och spännande kvinnliga flygpionjärer också, men nu gäller det dessa tre. För i runda svängar 100 år sedan, då såg världen också annorlunda ut. Något att tänka på…Elsa Andersson, 1897 – 1922. Den käcka skånskan. Första kvinnan med aviatordiplom i Sverige, 30 juni 1920. Hon ville inte bara upp, hon ville ner också. Med fallskärm. Men se där var det stopp. I Sverige utbildade man inte kvinnor för sådant. Fördenskull blev det utbildning i Berlin: två hopp och teori. Låter lite lite… Två uppvisningshopp i hemlandet hösten 1921, hennes femte och sista hopp 22 januari 1922, från 650 meters höjd. Skärmens utlösningslina fastnade runt hennes arm.Lilian Bland, 1878 – 1971. England – Irland – Kanada – England. En för tiden ovanlig kvinna som gillade att gå i långbyxor, var journalist och fotograf, ägnade sig åt skytte, jakt och fiske – och rökte. Fotograferade fåglar och beundrade deras rörelsemönster, läste om bröderna Wright och ville upp i luften. Vad gör en handlingskraftig och kreativ kvinna då, med en portion humor i bagaget? Joho, hon börjar bygga själv. Lite ”man tager vad man haver”, kallade sitt tilltag Mayfly (=dagslända, men kan ju också uttolkas may fly, kanske flyger…). Och så fastnade OO igen! Det finns en www-sida fullspäckad med information, hennes foton – lilianbland.ie.

Ungefär 1909-10 höll hon på med sitt bygge som efter glidflygningsförsök försågs med motor, 20 hästkrafter. Byggmaterial var gran, bambu, canvas – rodret gjordes av ett cykelstyre, och den första bränsletanken var visst en whiskyflaska kompletterad med mosters hörlur, eller något ditåt. Hela härligheten vägde knappt 100 kilogram. Idag finns en modell av The Mayfly i en park i Newtownabbey nära Belfast, där hon bodde under konstruktionsperioden.

Fadern tyckte ändå att den manhaftiga dottern sysslade med farligheter, lovade köpa henne en bil om hon slutar med sitt flygande. Okay. Så det blev en dagslända. Hon gifte sig, flyttade till Kanada och ägnade sig åt nybyggarliv och odling. Hon återkom till England som skild 1930. Med flyg?En liten bild av Bessie Coleman, 1892 – 1926, Texas och Chicago. (hm, korsordskonstruktören: ColEman…). Ville flyga, men… En ”svart” kvinna hade alla odds emot sig. Mamman var född slav, pappan var 1/4 afroamerikan och 3/4 indian. Men hon var envis. Fick ett bättre avlönat arbete som föreståndare på ett chilicafé (!) och pluggade franska på kvällarna, eftersom hon fått veta att utbildning skulle lyckas i Frankrike. Det krävdes tre resor tur-retur (med flyg??) över Atlanten mellan 1919 och 1922 innan hon nått sitt mål: 7 månaders utbildning till pilot, kompletterad med utbildning till konstflygare.

Det plan hon fick sin utbildning i var enligt beskrivning ”en bräcklig farkost av trä, stålvajrar och aluminiumplåt som styrdes med en vertikal käpp och en träplatta under fötterna”. Väl hemma köpte hon, som så många andra, sig en CurtissJn-4 från arméns överskottslager, allmänt kallad Jenny. Med dessa plan gavs mycket populära flyguppvisningar på 1920-talet, med dykningar och svängningar och snurr och folk våghalsigt klängande ”här och där”. Brave Bessie ville få ihop pengar till en flygskola. Här en ”Jenny”:29 april 1926 åkte hon som passagerare i sin Jenny, mekanikern satt vid spakarna. De gjorde en testflygning inför följande dags uppvisning. En kvarglömd skiftnyckel ledde till krasch, båda omkom.

Piloter flyger numera lågt över hennes grav på dödsdagen och kastar ner blommor. Vägen till O´Hare flygplats i Chicago bär hennes namn.

Tänk, vad ett korsord ger upphov till. OrdOdlaren har inte svårt att få tiden att gå, speciellt när hon nu delar tid med Runda Rabattkryparen.

Ordmanier

Hemmets Veckotidning, Eos och Boken om vårt land. Kanske inte precis i den ordningen, men alla har de varit inblandade i OrdOdlarens ordutveckling. Kryddat med en hel del sällskapslekar som man ägnade sig åt på 1950- och 60-talen.

Bland annat hängde vi varandra. Ett streck för varje bokstav i ett ord, en krok under. För varje ”fel” bokstav spelaren föreslog ritades en kroppsdel på kroken – en streckgubbe. Något ditåt. Sen var det ju också ”fågel eller fisk” eller ”tjugo frågor”. Eller något annat. Gick i varje fall ut på att en i sällskapet beskrev ett föremål i rummet, vanligtvis med färgerna.  De andra skulle sen ställa ja- och nej-frågor och lista ut vad som avses. Placeringen avslöjades med fågel eller fisk, om det bränns eller blir kallare. Den lilla flickan lär ha sagt ”Svart och vitt och katten”, men det vägrar hon erkänna. Det handlar om en skröna som någon tyckte om att sprida. Tänk, före TV, egna telefoner, Facebook, Twitter, Instagram och hela nätfaderullan.

Pappas lärobok i skolan, Zacharias Topelius Boken om vårt land, användes flitigt. Sextonde upplagan, tryckt 1926. De mest nötta sidorna innehåller gåtor. Vi tränade associationsförmågan utan att veta om det med att gissa gåtor. Visst fanns sådana samlingar även på annat håll? Klarar ni de här? Någon har skrivit in svar och sedan suddat ut…Eos. Tidning för barn, grundad 1893, lever ännu, har fått flera utmärkelser som barnkulturtidning. Utges av nykterhetsförbund, som nuförtiden heter Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik. Innehåller ”allt” som barn i årskurserna 1 – 6 kan vara intresserade av: knep, knåp, pyssel, frågespalt, djur, pyssel, vitsar, frågesporter, motionskampanjer… Där fanns starkt moralisk nykterhetspropaganda under många år, nu har den stöpts om i nutida, lättare form. Tyvärr hittade OO ingen tidningsbild från ”sin” tid. Vi fick den gratis i skolan, nykterhetsföreningen finansierade, kanske? Förstasideskillnaderna är uppenbara:Och sisådär 100 år senare…Via den tidningen blev det anagram, ordgåtor, ordflätor och mera ordvändningar. Vi umgicks kring tidningens klurigheter, försökte göra egna. Hängde över den ensam också, men spara ett exemplar för framtiden?, Nä, det gjordes inte.Mamma prenumererade i åratal på Hemmets Veckotidning. Hur hon som mest finskspråkig hittat på det, det får vi aldrig veta. Om det var hon som förklarade hur korsorden fungerar, det minns inte den yngre dottern. Kanske det var Storasyster i alla fall… Biten blev OO inte, men med stigande ålder växte korsordsintresset till återkommande epidemier.

Studietiden på 1970-talet. Rumskompisen och OO tillbringade flera nätter på golvet bland minst två korsord på samma gång, omgivna av högar med uppslagsböcker. När ett korsord låste sig tog vid det andra – och vips, dök en lösning till det första upp.

Andra epidemin kom i samband med upptäckten av den svenska eftermiddagstidningens roliga korsordsbilaga. Flera konstruktörer blev kära besvärliga utmanare, associationerna snurrade i yriga kullerbyttor. Måste som Pippi Långstrump knycka i den egna flätan för att inte fastna en helkväll i korsordsträsket. Hade ju ett utmanande lärarjobb att sköta, plus djur och odlingar, med mera.

Men nu! Nu lever pensionären i ett kroniskt korsordslösningsberoende. Enda trösten är att BJR är ännu mera drabbad. Delvis beror det kanske på att OO skriver så mycket annat. Och nu är ju hjälpmedlen av helt annan kaliber. Inte enbart Farbror Google, sajten webbkryss utnyttjas – och SAOL:s webbupplaga har korsordshjälp där man slår in bokstäver och tomrum och får förslag. Känns som fusk. Men ”farbror” behövs, speciellt för namn. OO hänger inte med i den svenska och internationella nöjesvärlden och är lite historiskt bunden. Nyckelordet ”Olof” associeras direkt till Skötkonung, men det var närhistoria: Palme. ”Jocke Berg” skrev hitlåten? Kretas mest berömda ravin?

Låneinstitut? Svar: sparbank, det var ju lite roligt. ”Dambas” och ”Ryssja” är lite uttjatat. Alt och Da. Men ”ses i ring” krävde tänkande i flera led, blev ananas!Sudoku? Nä, ger inga roliga ordassociationsupplevelser att smaka på. Den delen sköter mer logiska BJR. Krypto är inte heller stor höjdare, men går. Sommartid ratas varannan korsordsbilaga bort, men vintertid blir det ibland nästan för lite. Hufvudstadsbladets kryss? Dem sköter också BJR, de korsord som finalndsvenskar verkar älska att hata…

Allt har en historia…

Korsord. En sysselsättning som fängslat OrdOdlaren i – ja, det måste erkännas – i över 50 år. Allmän- och detaljbildande. Ofta ytligt, men man kan ju ”forska” vidare om man vill. Och det ville man häromdagen. Le bien-être (välgöraren). Soutien-gorge (nackstöd). Brassiere ⇒bra. Det där plagget som skall sköta sin uppgift, inte göra väsen av sig inte synas, inte kännas – enligt OO. På svenska så simpelt – BH. BeHå. Bysthållare. Rintaliivit, bröstväst.

Här är bilden och frågan i korsordet, det som fick OO att börja googla av och an.

Visst väcks nyfikenheten. Men vem skall vi ge äran för plagget i modern utformning? Mary, Herminie eller Ida (Itel) eller måhända någon annan? Herminie Cadolle (1845-1926), specialist på måttbeställda underkläder, var i varje fall först på plan. Hon kom med sin tvådelade korsett (som kvinnor i generationer pinats i) 1889, med en övre del med axelband – le bien être. Soutien-gorge (se ovan) började senare säljas separat. Hennes företag, Cadolle Company, grundades i Buenos Aires samma år, flyttade 1910 till Paris och tillverkade underkläder för bl.a. Mata Hari. Företaget existerar i den dag som idag är.

Mary då? Partyprinsessa, verkar det som. En kväll 1910 var det igen dags för fest, men klänningen hon ekiperat sig i verkade lite väl genomskinlig. Det fixade hon med två näsdukar och några band. Kort sagt så väckte uppfinningen uppmärksamhet, hon ansökte om – och fick – patent i USA, grundade firma. Och sålde hela härligheten, patent och allt, nån gång på 1920-talet. Mary Phelps Jacob föddes 1891 och avled efter ett synnerligen omväxlande liv som Caresse Crosby 1970. Den intresserade får googla… Företaget gick under.

Ida då? Itel Rosenthal, född 1886, judisk kvinna från Vitryssland som emigrerade till USA 1902, gifte sig 1907 och öppnade en klädaffär 1921, Maiden Form. ‘Maiden Form bra’ var först enbart en accessoar för bättre klädpassform, men den blev så pass populär att den snart såldes separat. Unikt? Två kupor som stödde och lyfte brösten, inkluderande axelband. Inte enbart pushade upp eller plattade till dem, som var högsta mode på 1920-talet. En kurvigare era var tydligen på gång, och Ida R var med. Även hennes man, det var han som utvecklade det måttsystem som fortfarande används med A, B, C och så vidare. Maiden Form var känt för sina reklamslogans, levde kvar i familjen, existerar än.

Ett enormt utvecklingsarbete har gjorts under knappt hundra år. Vem tänker på det? Vem kan räkna alla varianter? Och nuförtiden är plagget självklart för de flesta. Alla brännanden och feministrörelser till trots. En BeHå lär bestå av 20 – 48 delar, det är inte materialet som gör att den kostar, det är tydligen hantverket. Och de flesta kvinnor lär ha fel storlek. De flesta har inte besökt ”OO”:s affär i Finlands nästäldsta stad. Grundaren och den förra ägaren kunde med tre ögonkast avgöra omfånget och plockade fram rätt storlekar även om kunden hade vinterkappa på sig. Ja, så kändes det. Och goda, handfasta råd kom på köpet. Dottern har övertagit den lilla butiken, men ”man blir inte av med henne”, sa hon med ett humoristiskt ögonkast på mamman, som skuffade henne milt hårdhänt i sidan… OO har inte köpt BeHå från annan butik på ca 40 år…

I kyrkbänken…

… kan man roa sig på många sätt. Enda regeln som gäller är att inte störa andra, därutöver är allt tillåtet. Och bänkarna är inte så obekväma, många kyrkor har placerat ut sittdynor, en del bänkar har fotstöd – men vill du syssla med nån form av skrivarbete får du allt trixa till det. Lite. En hård mapp fungerar ofta rätt så bra.

Mest har det på senare tid suttits i kyrkor när körer har övat – med korsord (lämpligt i korsformade kyrkor…) och äpple (frestar inte någon annan…) i beredskap och användning. Det vet alla trogna facebookföljare. Förstås blir det konsert efteråt, och då åker alla attiraljer ner i väskan, och koncentrationen med öron och ögon är total. Ljudet, förstås, men även kontakten kör – dirigent upphör aldrig att förtrolla, förvåna och fascinera. Fler tillfällen, fler kyrkor erbjuds rätt snart. Borde börja föra bok över korsordskyrkorna!

Bäst som det är sitter man också på en och annan gudstjänst. Häromsistens (ett av favoritorden) beredde organisten/kantorn OrdOdlaren stort nöje. En verklig orgelkonstnär som broderade ut psalmackompanjemanget med alla möjliga krusiduller, bl.a. fågelsång. På orgel. Han visslade inte fågellåtar, som somliga gör till vardags… Han spelade! En annan gång kommenderades meningheten upp i bänkarna mitt under predikan – för att dansa. Och däremellan är det urbota tråkigt, rituellt, opersonligt, väl inövat (?) och långrandigt.

Då börjar man se sig om. Nedåt först. Några stenhårda russin i psalmboksställningen. Ha! Rester av ätna äpplen på golvet. Dålig städning, eller uttråkade… Nej, inga fördomar!

Mitt i den betraktelsen kom predikan. Koncentration anbefalldes. Tyvärr inte alla gånger på innehållet, men alltid på fraseringen. Det tycks hända något med en person när han/hon (inte hen i den här bloggen, inte!) börjar predika. Allt som kallas vanligt tal är som bortblåst. Då säger [paus] man saker på ett helt [] annat sätt än i vanligt [] tal. Man har något [] viktigt att berätta och är så [] angelägen om att få [] det sagt så [] man… Tja. Vanligt tal, pauser vid slutet av en fras är puts väck. Fascinerande. Rädd för att någon skall avbryta? OrdOdlaren har förundrat, frågat – svar har inte kunnat ges. Den speciella predikofraseringen fortsätter, i de flesta kyrkor i Svenskfinland. Andra kulturer har inte studerats lika intensivt, vilket mer än gärna medges.

Det går bra att se uppåt väggarna också. Likaså häromsistens, i kyrkan i Kvevlax nära Vasa, såg naturen utanför lite fyllolik ut. Kollade, fotade (obs, efter gudstjänsten). Gammalt vågigt glas i en del rutor, nyare slätare glas i andra. Skulle gärna vilja veta glasrutehistorien. Ta själv en titt, förstora upp och betrakta!

Vågigt, slätt, vågigt...

Vågigt, slätt, vågigt…

 

En annan ruta, träden får en ny dimension!

En annan ruta, träden får en ny dimension!

Bloggstatistik

  • 67 428 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.