Nån timme innan april är slut…

Måste ju hinna med aprilbilden i komihågkalendern innan månaden tar slut! Tiden bara rinner iväg… Elisabeth Ingvarssons man var tjur-ko-herde. Glada kossan bara rann fram, och rinner fortfarande, med nya ordvändningar, bilder och produkter. Varje år något nytt. Alltid lika roligt att besöka hennes monter. Eller på nätet.

April har innehållit en massa springande här på domänerna. Trädfällare, borrare, installatörer av alla de slag, stockhämtare…

Visst blev det en massa rör i taket. Men husets ”grundrörmokare”, som fick byta ut några gamla svagt fungerande delar, är en två meters karl, han kunde gå rakt under rören. Bättre titta framåt och åt sidorna när man spankulerar fram.

Spankulera. förresten. Torsdag 25 april var hufvudstadsdag. Småregn och snålblåst, OO traskade modigt gatorna fram. Andfådd och varm kom hon fram till ögonkliniken i Mejlans. Tidsreserveringen för ögonglobsfotograferingen var 14.30, allt var över klockan 14.20 och så var hon ute i väderleken igen. Effektiv och trevlig personal. Gick och gick till operans busshållplats där borgåbussarna stryker förbi, en i halvtimmen. Ingen lust att gå på upptäcktsfärder åt något annat håll. BJR träffade goda vänner, besökte butiken för platta paket och kom hem efter avklarad körövning på kvällen.

Föga anade OO när hon löste det här korsordet för några veckor sen att hon skulle jobba med de här figurerna i dagarna tre! Men hon hann med mycket annat också. Gratulera kära Nya Östis som fyllde nio, träffa ett stort antal gamla goda vänner på några ställen… Mellan kulturvarven och skrivandet hann hon också putsa lite odlingsytor, planera omorganiseringar… BJR muttrade och skruvade medan OO flängde runt.

Figurerna? Återkommer om några dagar, det känns bäst så.

Muttranderesultatet, en ny skohylla innanför dörren, plus lite andra inredningsdetaljer. Bänken har inte ryggstöd, men när elementet är varmt kan det kanske vara skönt att sitta där och ta på sig skorna… Den gamla skobänken var tyngd av ålder. Ordnandet, organiserandet och bortkastandet när två fd garderober försvunnit och en bergvärmepump står där i stället, ja det pågår länge, ett steg i taget.

Den här högen väntar också på åtgärder. Ännu mer skall dras ur skogen. Bör få börja torka mer effektivt, även om vedbehovet inkommande vinter inte torde bli så stort. Stockarna till höger försvann idag. Den sneda eken har helt enkelt gått undan för skuggande träd. Här har vi den lutande eken…

Midsommaren förbereds. Potatisen i ämbaren växer (inte ännu ute på altanen, men snart), sallaten, dillen och koriandern är sådda i lådan vid husknuten. Potagerprincip: det du använder ofta skall finnas nära till hands.

Måndag, ute på vift igen. Överby trädgård som inte ligger i en sån by, utan i Margretebergsparken, sköts till stor del av trädgårdsmästarstuderande vid Axxell Överby. Han som syns på bilden gjorde sin sista arbetsdag idag, 30 april, förresten. Under OO:s studiehandledartid har skolan ömsom hetat Överby, ömsom YH Sydväst, ömsom YH Novia (yrkeshögskola). Men Novia flyttade till Ekenäs som nuförtiden är en del av storkommunen Raseborg och Yrkesinstitutet Axxell (andra stadiets utbildning) har några utbildningslinjer där, bland annat trädgårdsmästarlinjen, både för unga, för vuxna och för invandrare. Hängde ni med?

Varför där då? Jo, årsmöte, Svenska Trädgårdsförbundet. Igen en hel del gamla och färskare goda bekanta. Samt försäljningsfärdiga växter. Platsen är förresten Esbo, vid vägen (Ring III) mellan Hangö och Mäntsälä och en bit till mot Borgå, går som en båge runt hufvudstadsregionen. En ”gräns” som används som ”utanför ring trean”, på olika sätt. En trevlig dag.

Idag, tisdag. Varmt och skönt och sol. Otroligt. Skoordnande, rabattkryparpremiär, växthuspreparation inför säsongen (främst BJR:s jobb), pelargonvattnande och -tillsyn. Samt obligatoriskt TV-program klockan 18, Åbos studentkörer sjunger in våren. Körernas fjärde ordinarie dirigent är Hanna Kronqvist, första kvinnan på posten. Förutom det traditionella programmet med bl.a. ovannämnda (i bilden) Morgonen ljusnar på speciellt Åbo-sätt satte dirigenten sin prägel i slutklämmen: ”rövarvisa” ur Ronja Rövardotter och Lalehs ”Vårens första dag” i eget arrangemang. Fräscht. Först sjunger Brahe Djäknar det traditionella, sen kliver damkören Florakören in och breddar soundet.

Maj om tjugo minuter! Sova först, sen det traditionella programmet: så morötter (OO), sätt potatis på friland (BJR). Vädret gynnar uteaktiviteterna. Månaden fortsätter mest krypande. Få skator och ännu färre brädor med hjul under blir det, men ett och annat kulturprogram ryms in, likaså skrivande och andra roligheter.

Katrinaboom

Skärgårdskvinnor är ett segt släkte. Varifrån de än kommer. Äkta levande eller fiktiva, levandegjorda i litteratur eller på scener. Det finns flera kreativa sådana i Borgå skärgård – de odlar, förädlar, säljer, skriver, har butiker och caféer och turismföretag och är kommunalt engagerade… Men nu tänker OrdOdlaren skriva om en fiktiv skärgårdskvinna från det österbottniska fastlandet som satte ”gubbar” på plats. Bland annat. Jovisst, Katrina som gestaltats så kreativt på många sätt.

Två iscensättningar i år, flera tidigare. Boken kom 1936, filmen 1944. Författaren Sally Salminen (1906 – 1976) föddes på Vårdö, Åland och jobbade både i Sverige och i New York, främst som hembiträde. Hennes känsla för rättvisa och jämlikhet utvecklades under de tiderna, och hon lär ha skrivit sitt mästerverk främst i storstaden over there. Hon rodde hem första pris i en romantävling, blev känd, gifte sig med en dansk och hann delta i Lottarörelsen, här som höbärgningshjälp, innan hon för gott flyttade till hans hemland. Hennes senare böcker blev inte lika kända som hennes pangsuccéverk.

Emma Klingenberg, sångare/skådespelare från Österbotten, gestaltar Katrina i en bejublad föreställning som nu tyvärr spelats slut på Lilla teatern i Helsingfors. Emmas man är också ålänning, men kanske inte en sådan filur som Johan, som charmar, bedårar och ljuger om sin rikedom och sina äpplen (också blå sådana…). Johan gestaltas här av Aili Järvelä, född med fiol under hakan och fötterna på tramporgelstramporna, dotter till folkmusiklegenden Mauno Järvelä i Kaustby. Hon har komponerat musikalens musik, med spännande instrument. Och deltar alltså också på scenen med skådespeleri och en massa instrument.

Scenografin är genialisk, byggs ihop enligt vad som behövs under spelets gång av bräder och lådor. Här sitter Katrina i sin och Johans simpla nästan fallfärdiga stuga och stormännen i byn klampar in, som stora stövlar. Hon står styvnackat emot alla de ”erbjudanden” dessa kommer med när kris på kris drabbar henne medan Johan är till sjöss. Inga allmosor, inga lättförtjänta fördelar tas emot. Hon jobbar. Punkt.

Enkla små trädockor står för människor i byn och för familjemedlemmar på flera ställen i musikal-monologen. Genialt! Till ett stort bröllop anlände många gäster, alla gestaltades av musikern/skådespelaren Ulriikka Heikinheimo med olika gester, röstlägen och hattar. En prestation som lockade fram skratt i salongen.

Kan ni gissa vad som händer här? Knappast. Upprepades fyra gånger. Barnafödande! Modern drämmer till med yxan, skriker – och en vedklabb kastas in på scenen. Så går det till, så nu vet ni det… Genialiskt igen.

En symbolisk docka till. Ulriikka manövrerar dockan, barnbarnet, resultat av den ena sonens tillfälliga förbindelse. Han stack, men farmor tog hand om den lilla, tills den andra sonen tog över fostrargärningen. Emma är på scenen under hela föreställningen. ”Det är ett av de tyngsta rollarbeten jag gjort”, säger hon, ”men så roligt och verkligt givande!”

Aili, Ulriikka, Emma och den fjärde estradören på scenen, Senni Valtonen, här med dragspel. OO föll pladask. Hennes instrumentarsenal i musikalen gick inte att räkna, det var både flöjter, kantele och tangentinstrument och diverse spännande ljudproducerande föremål. OO måste bara googla redan i bussen på väg hem. Senni började spela kantele innan hon började i skolan, autodidakt med egen spelstil. I Sibeliusakademin (musikhögskolan i Finland) blev konsertkantelen hennes huvudinstrument, hon är utbildad (och jobbar som) kantor.

(Aili i bakgrunden på trummor). Konsertkantelen har utvecklats under 1900-talet. En intressant video finns på Youtube, ”Evolution of Kantele”. OO gillar harpa, men efter den här föreställningen är hon övertygad om att konsertkantelen vinner i kategorin ”större stränginstrument”. Det klangfulla ljudet, med härliga bastoner… OO önskar att hon kunde spela upp slutsången ”Käre Johan” för er, hoppas den spelas in på något sätt!

Föreställningarna av musikalen är över för i år, men ni som bor nära Vasa eller Åbo kan redan reservera biljetter till Wasa Teater i januari 2025 eller på Åbo svenska Teater i februari, sammanlagt 25 föreställningar väntar på publik. Åbo, förresten, Finlands äldsta i bruk varande teaterhus, stamlokus för den studerande OO på 1970-talet… Togs i bruk 1839, två teaterhus har funnits där före det, ungefär på samma plats.

”Nästa Katrina” för OO blir i ett betydligt modernare hus, Alandica i Mariehamn, i nyfunkisstil, invigt 2009. OO bokade biljetter till premiären 17 juli i går.

Nu handlar det om en musikteater (i ny version) som framfördes i slutet av 1990-talet, med musik av begåvningen Jack Mattsson, som skulle blivit 70 år i år, avled alldeles för ung. Tre av de fyra huvudpersonerna i uppsättningen 2024 var med redan då, som barn i kören med små roller. Katrina görs i sommar av en österbottning. Förstås. OO:s favoritoperasångerska Erica Back, som tillbringat några år i Oldenburg och för tillfället bor i Oslo med sin operakörsjungande sambo – som också är österbottning, inte ålänning. Det hinner rinna en del vatten under broarna innan dess, men OO är superglad över att hon kom till skott och ordnade med biljetter.

Bilderna från musikalen Katrina här i inlägget är officiella, från Helsingin kaupunginteatteris webbplats, http://www.hkt.fi. Fritt tillgängliga, enligt vad OO fick veta. Men inget kanteleljud – eller folkmusikdundrande fioler. Eller härlig fyrstämmig sång i början och i slutet, med stampackompanjemang… Det kunde ha funnits lite ljud där också!

Vatten, vatten, bara vanligt vatten…

Blåst, småregn, ånga, lukt och med begränsad syn. OrdOdlaren i Námaskard på norra Island i juni 1996. Där puttrar gyttja i otaliga gropar och grytor i marken, då var det minsann klidd och kladd och ”gamla ägg” – svavel – i luften. Se hur det blåser!

OrdOdlaren har besökt Island några gånger. Så fort en bildsamling från landet dyker upp väcks otaliga roliga minnen av synnerligen olika slag upp, tiden bara försvinner i minnesbilderna.

Fyra kvinnor vandrar in i lukt och dis, den fjärde tog bilden. Ett helt otroligt område! Om näsan håller.

Islandsnaturaliserade norskan Lene och isländskan Hadda (uttalas med mjukt t…) började apa sig i ångorna. Lene hävdar att hon i ett tidigare liv har varit häxa på Island, då slog det OO att hon har varit en klok, sjukdomsbotande gumma där samtidigt… Hadda är en sprallig typ som rattade sin jeep till flera ”konstiga” ställen runt sjön Mývatn.

Underjordisk spännande i Grótagjá-trakten. Här har man kunnat krypa och klättra ner till underjordiska naturligt skönt varma badplatser, men Kraflas utbrott 1975 – 1984 gjorde att vattnet blev för hett. Här har också delar av Game of Thrones (som OO har nollkoll på) spelats in. Lite kusligt…

Det här är roligare. Ser inte speciellt actionaktigt ut, men här pågår kemiska processer under locken. Bröd gräddas. Om inte OO minns fel så sätter man deg i en plåtburk, lock och stenar på och plockar upp färdigt bröd några timmar senare. Gott bröd, speciellt med fisk som rökts med torkad hästskit som bränsle…

Förflyttning till södra delen av landet, ett annat geotermiskt område, geysir-området med hett vatten. Här har OO stått några gånger och siktat på Strokkur, som kastar upp kaskader med tre till fem minuters mellanrum. De här bilderna togs i februari 2010, då blåste det också. Det hörs ett svagt dovt buller, sen dyker den blå bubblan upp, sen spricker den i sin kaskad. Intressant i kubik! Strokkur minskade i kraft 1896 till följd av en jordbävning, men kreativa ortsbor fick igång den igen, och den har varit relativt regelbunden sen 1963.

Här traskar en bestämd dam i småregnet 1996. ”Jag SKA upp till Geysir, the Great!” Den nämns i skrift redan 1294, när en jordbävning gav upphov till flera vattenuppkastare. Geysa betyder förresten ”kasta ur sig”. Som värst har kraften varit så stor att vatten-ångpelaren har varit cirka 200 meter. Det här området möbleras ofta om av underjordiska krafter. Här finns många hål och rännilar med hett, porlande puttrande vatten. Trivselområde för OO, har varit där en gång i soligt, varmt och vindstilla väder. Njutningsfullt! Great Geysir kastar numera sällan upp hetvatten.

1996 var Bláa Lonid (vid ångan i fonden) en grop med varmt havsvatten, spillvatten från ett värmeverk. Botten på potten bestod av lava likt den ni kan ana här på bilden. Man bytte till badkläder i ett plåtskjul och inträdet var en struntsumma. Man satt på stenar i det varma och mineralrika och sköna vattnet (från två kilometers djup) och det kändes som mjuk balsam för hela kroppen, även länge efteråt.

Något år senare var Blue Lagoon en lyxig och dyr turistfälla. Man vandrade omkring i vattnet (lika skönt som förr), satte sig på någon bänk och idkade sociala kontakter på de mest oväntade språk. Temperaturen hålls vid 36 – 39 grader, blir det för hett i nån ”vik” stängs den av. En episod av Top Gear spelades in här 2005. Idag stängs och öppnas anläggningen i takt med den vulkaniska aktiviteten på Reykjanes-halvön. Ofta är orsaken ohälsosam gas från sprickorna runtomkring.

Laugardalslaug, OO:s absoluta favoritställe i Reykjavik. Fyra varma grytor (het, hetare hetast, ännu hetare), en stor simbassäng med 28-gradigt vatten, bubbel, med mera. Numera finns också ett lyxigt spa där. bilden från 1996. Här gick OO omkring i snö i februari 2010, varm av vattnet…

Allmannagjá, Thingvellir och Thingvallavatn… Ett andäktigt och efterlängtat ”måste” vid varje islandsbesök. Inga heta källor här, desto mer historiska vingslag, det ”stormar” nästan. Här samlades Alltinget 930, vid en flaggstång som kan anas långt framme i bilden. Man går ner via klyftan, det hör till, Amerika till vänster och Europa till höger.

180 graders vändning, och ögonen vilar på Thingvallavatn. Ytterligare vingslag har skapats av att delar av filmen Bröderna Lejonhjärta spelades in här.

Gullfoss. Också en plats att återvända till. Här planerades ett vattenkraftverk på 1920-talet. Dottern på gården i närheten lyckades avstyra det hela, kort sagt, vattenfallet hörde då till hennes familj. Nu är det alla islänningars egendom, till glädje för turister, ett vattenfallskomplex som man måste gå nedåt till för att se. Då, 1996, fanns inga som helst skyddsräcken. Nu finns, de förfular naturen. OO har också spännande vinterbilder av det, halvfruset…

Inspirationen till det här inlägger gav Lena, just nu i Nya Zeeland.

Vi har vår i luften, var har ni er?

Det doftar vår. Tidig vår. Sju frostfria nätter hittills. Våren hörs också, på olika sätt. Förstås syns den också, våren. Smakar… Nä, inte än. Men gräslök sticker upp, snart annat ätbart också. OrdOdlaren besökte Lovisa i fredags, och måste bara gå några steg till Lovisaån i stadsdelen Garnison, som många (alla?) uttalar med ett svagt sje-ljud.

Ljudet! Så vårligt vid de kala träden! Och några steg därifrån blomstrade det värrigare i eftermiddagssolen. Ögonfröjd!

Ett trevligt puttrande ljud mitt i vårsysslorna den något mer mulna lördagen gjorde att OO nästan blev spionfotograf:

Vägandelslaget förfogar över en vägsladd som dras av en traktor som får nostalgin att rinna över sina bräddar. Vet inte vem som äger och hanterar traktorn, men ljudet och jobbet är ett vårtecken.

Tog ett kameravarv på domänerna. Inte mycket kvar av skuffsnöberget, men vedarbete väntar, bara sågen i närheten avhämtat stockarna som syns.

Den rödbladiga gråalen har vackra hängen, lärkträdets rakborstar syns knappt, men de är på gång!

Alla alunrotar (-rötter?) som planterades i höstas har övervintrat, med olikfärgade blad. Heuchera – kan vi inte hitta ett vackrare svenskt namn? Estniska helmikpööris kan med lite fantasi bli en virvelvind av pärlor, finska keijunkukka… keijukainen är en fe, Tingeling, en liten flygande söt varelse… Tingelingblomma?

Och tibasten är på gång (finska näsiä, estniska näsiniin). Daphne för tankarna till Grekland, där OO aldrig varit, men mytologi har hon läst. Daphne var en blyg och mycket vacker nymf som skrämdes av Apollos närmanden, hon förvandlades till ett lagerträd – och långt senare tyckte Linné att tibastens blad liknade lagerblad. Men varifrån kommer ”tibast”. Hm.

Här kommer tomater och chili i vinterträdgården där solen värmer och vinden inte kommer in. Speciellt tomaterna sträcker stolta på sig i vårsolen. Och utanför visar sig magnoliaknopparna (M. kobus) i mängder och massor.

OO stretade vidare med vårstädandet med ett viktigt mål i sikte. Solen sken och resterna av vinterns snöberg på altanen åkte bort med två – tre tag med kvasten, hon banade väg i förrådet och grävde fram runda bordet, stolar, och så…

… blev det tepaus i vårsolen, med den vanliga lokala honungen och lokalt odlad basilika på osten, dagens tidning… Vårlyx i kubik.

Några arbetsryck till, och midsommaren är räddad!

Sättpotatisen ligger i jord i sina ämbar i det så kallade mellanrummet där solen värmer. Två knölar i varje ämbar, kanske tio mål mat. Jo, OO skriver ämbar, för ämbar är det i hennes och de flesta finlandssvenskars vokabulär, inget annat. Så det så!

Det sista arbetsrycket var det värsta. Städa spisen.

Spisen har fått arbeta för högtryck i vintras, nu får den vila, kanske mycket mer än under vintrarna förr. Framtiden utvisar. Återstår sotstädning, den tas i etapper utrymme för utrymme. Igår nöjde sig OO med att sotstäda armar, ansikte och näsa. Sotet tränger in där du minst anar det…

Hur stort är reviret?

Den första kom på torsdan, just efter stora snön, den andra sågs på fredan, och då kom blöta snön… (Mjölnarens Irene, minns ni den?) Han var seg, borraren, ”jag gör det här jobbet året om”, sa han där han stod med några centimeter snö på hjälmen. Den tredje är här idag, tisdag, och är snart klar. Om en vecka kommer den fjärde.

Först kom alltså ”lådan”. OrdOdlaren fascineras av att styrningen av bilens armar sker med en liten, liten trådlös dosa, en dosa man knappt ser…

Sen kom långa gula bilen med den här mackapären, borrmaskinen. Samma styrning – nästan – här. Impulserna går ändå via en orangeröd kabel. Fick ett intryck av att han var ute med en väldresserad hund… Hund, hm… Han var en trevlig prick som berättade att han vaknat tidigt på morgonen, tänt en brasa, men ändå lagt sig en stund med katten innan han morskade upp sig och körde till dagens arbetsplats. Borren surrade igång vid niotiden.

Borrändan som banade väg genom berget. Vid 186 meter blev graniten gråare, sa borrmästaren. Här hänger ljuslyktan kvar, men ha lyfte bort den. För säkerhets skull. Det darrade lite.

Stång efter stång matades in, det gick undan. Han nådde målet, 250 meter, vid tretiden. Då hade det redan snöat en god stund.

Lådan, cirka två kubikmeter, fylldes av en geggamoja med mest blött stendamm. OO vågade inte ens gissa den totala vikten. Överloppsvattnet leddes via slang ut i OO:s urskog. Lite mineraldamm kan kanske krafsas ihop där. Hon har varit med om en brunnsborrning för något tiotal år sedan, då dammade det minsann… Stendammet breddes ut på häststigen. Undrar hur och vad det växer där nu, när ingen häst mera trampar…

Dagens bästa: Inspektören anlände när borrningen var klar. Smutsigt fönster och snöfall gör att det blir lite ”hitta fågeln” av den här bilden. Rödhaken Robin satt länge och väl vid hålet när det blivit tyst. Godkände, hoppeligen. Oljudet var inte outhärdligt, det var livlig trafik vid fågelmatarna runt husknuten medan borrningen pågick.

Så fick dundermaskinen – och en hel del snö – åka upp på flaket igen, efter välgjort arbete. Det tog två timmar att plocka upp borrstängerna och packa ihop maskinen – och sätta en glad gubbe på hålet.

Nu är då tomten utvidgad – när man äger ett markområde, hur djupt sträcker sig äganderätten? Till jordens mitt? Eller tar någon annan vid på ett visst djup? I varje fall behövs stadens lov för borrningen av hålet, hålet som skall ge värme i framtiden.

OO kunde inte låta bli att leka lite med 250 meter på ytnivå. Till en grannes damm, en annans veranda, och till den lilla branta backen och till skogskanten nästan österut. Intressant jämförelse, tycker OO och ingen annan. Hålet är markerat på en meter när.

Dagens arbetare matade först in en ansenlig längd av rör i hålet med en behändig maskin.

En sån här grävmaskin vill OO ha! Oj, så många hål det skulle bli på tomten, sneda och vinda och konstiga… Rören skall ju in i huset, de rör som sticker upp till höger. Det blev en hel del grävande och igenfyllning, också med spade. Han berättade att många husägare har bett honom ”glömma kvar” maskinen, OO är inte ensam i det fallet…

Dags att skära av röret, med det som på finlandssvenskfinska helt enkelt kallas laikka. Gnistorna syns inte så bra, den blöta bruna jorden har nästan samma färg. Men bra gick det. Allt blev snyggt gjort, ingenting syns, förutom en grå skyddslåda på ytterväggen och två rör som sticker in genom väggen på insidan. I skrivande stund tackade dagens arbetare för sig, efter sex timmar. Om en vecka kommer den fjärde och jobbar inomhus. Bra underhållning, ibland som slow-TV, men bra för nyfikna OO. Hon ser mindre ved och mindre eld inkommande vinter…

En slätt, en ros och en superkvinna

”Storkyro åker och Limingo äng har icke sin like i bredd eller längd”. Handen upp, alla ni som kan den ramsan! Nja, ser inte… Meddela! OrdOdlaren har vuxit upp i rätt så platt landskap, knappt 20 kilometer från Storkyro, men de gånger hon åkt genom Limingo/Liminka strax söder om Uleåborg har blicken nått längre. ”Aakeeta laakeeta”, öppna vidder…

Nja, jämför man med skogsfattiga slätter ute i världen så ligger kanske de här 25 000 hektaren (tänk er en kvadrat med ca 16 kilometers sida) i lä. Men ändå! Den här bilden är rätt så gammal, som synes. Men den enda som OO hittade som visar lite av slätten uppifrån. Husmodersskolan omges av en häck. Slätten är blåsig.

Varför det här nu då? Det är intressant och lärorikt att vidga sina vyer vid köksbordet. Översättningen av artiklar för Ruusunlehti/Rosenbladet har gett OO många nya kunskaper och insikter. Hannu, bosatt i Limingo, tar då och då en rush och korsar sina rosor…

… och har nu bland andra en cirka femåring som ser ut så här. Att korsa rosor är annars inte något som man gör i en handvändning, i förbifarten. Välj ut de som skall korsas, var ute i rätt tid för att få pollen och hinna före humlorna, märk ut och skriv upp ”faderns” namn, skörda nyponen, tvätta de pyttesmå fröna och så dem på hösten, gräv ner krukorna, börja spana efter groddar i maj. Ta vara på, gallra bort de sämre, håll på med det i något år… Rosen på bilden såddes 2018, Hannu har cirka 250 plantor av sina sådder det året som fortfarande granskas och gallras…

Den här rosen har han beslutat kalla ‘Katri Tuori’, superkvinnan (1859 – 1946) som föddes med efternamnet Foudila, hur och när efternamnet byttes framkommer inte, hon gifte sig aldrig. Han som friade dög inte åt hennes far, ”inget ordentligt yrke”. De förblev vänner och brevvänner. Mera längre ner!

Katri började i bygdens skola (som var avsedd för enbart pojkar) som 13-åring, sen bar det av till lärarseminariet i Jyväskylä. 1882, som 23-åring, började hon sin lärargärning i hemtrakten – och höll på i 34 år, till 1916. Hon bodde i ett hus som hon lät bygga nära skolan till sin död.

Hon är värd varje ros! Nu får vi bara hoppas att någon börjar föröka rosen så att den kan växa på många gårdar. I över 200 år har det varit så i rosvärlden, man har hedrat en person med att ge rosen personens namn och samtidigt fört personens historia till eftervärlden. Sånt förekommer också i pelargonvärlden, men i mindre omfattning.

Katri var lärare. Musikalisk. Hon grundade en blandad kör 1888, dirigerade den i 25 år. Hon skötte kommunens bibliotek i två repriser, på 1920-talet i sitt eget hem. Var med och grundade ungdomsförening 1891, likaså en folkhögskola (numera specialiserad på bildkonst), en syförening för att samla pengar till böcker åt barn (=öka deras bildningsnivå), en fruntimmersförening (efter att tidigare ha ordnat fester för att understöda bl.a. fruntimmersföreningen i huvudstaden), en Lotta Svärd-förening… Och hon verkade aktivt i alla föreningar. Man blir ju matt av mindre!

Friaren, vännen och brevvännen är verkligen värd både ”en mässa” och en ros likaså, Abraham Ojanperä (1856 – 1916), en kille från fattiga förhållanden som tack vare sin fantastiska röst fick understöd för både lärarutbildning och sångstudier, i Helsingfors och i Dresden. I den tyska staden blev han vän med en norrman, vars syster Aurora han också friade till, men med henne blev det också endast vänskap och brevväxling, livet ut. Han levde från mitten av 1880-talet i Helsingfors som sånglärare och kantor och allt som därtill hör – han blev omtalad för sitt utseende och sin extravaganta klädsel. Han samarbetade en hel del med Oskari Merikanto. På 1910-talet började han allt mer vistas i sitt barndomshem i Limingo, Aappola, och lät bygga ut det låga och enkla hemmet med ett pråligt ”torn:

Han var också intresserad av matlagning, odlade och ”kulinerade”. Tyvärr avled han till följd av sjukdom, endast 60 år gammal. De två kvinnorna i hans liv såg till att hans möbler och ”saker” kom tillbaks till Limingo och att Aappola öppnades som hemmuseum kort efter hans död. Han är också värd en praktfull ros – kanske en gulorange, som Hannu så gärna vill få fram!

Och snön har vräkt ner. Inte så mycket som i södra Sverige, men ändå onödigt mycket för tredje april.