Det här är (nästan) inte sant – men ack om det vore!

Blogginläggsinspirationsmaterial

Kulturtanten traskade iväg till en konsert. En bekants bekant som sjunger i kör hade tipsat om en gästande kör som heter Klorofyll, från en tvåspråkig ort lite längre ifrån. Det var en vacker vårkväll. När hon gick upp mot kyrkan, konsertlokalen, såg – och hörde – hon hur folk satt på sina balkonger och terrasser med paddor och poddar och datorer och apparater, med glänsande glas och fyllda fat inom räckhåll. ”Gynnar social samvaro och befrämjar kilon och kondition”, tänkte hon medan hon klev pustande i uppförsbacken, leende åt sin egen tankeformulering.

Inne i kyrkan var det svalt, rätt så tomt. Grönklädda korister stod utplacerade två och två här och där, glatt leende, småpratande med varandra och med den anstormande publiken. Det kändes mysigt, och med det inköpta programbladet i handen satte sig Kulturtanten i kyrkbänken, på sin vanliga plats, en halv timme innan konserten skulle börja.

Programbladet, ja. Pärmen var inte svart! Första plustecknet. Där fanns en artificiell blombild, gröna blad i samma färg som kördräkten, rödstrimmiga blommor med ett hjärta i mitten. ”Tack för att du gläder oss med din närvaro ikväll. Iloitsemme läsnäolostasi tänä iltana. Kören Cuorefyll”. Aj, det var inte Klorofyll..

Nu blev nyfikenheten stor. Kulturtanten läser ju gärna programblad med en kritisk inställning. Dags för granskning… Första uppslaget:”Det här bjuder vi på ikväll:” Och sen en nästan vanlig programpresentation med namn, kompositör, textförfattare, arrangör, årtal – hela köret. Svenska verk = helt på svenska, finska = på finska, utrikiska = på engelska. Inte en massa ”text/san, arr/sov, musik/musiikki”… Kulturtanten log: Här undervärderar man inte publiken!

På följande uppslag berättar dirigenten om programmet, varför det här verket, varför ordningsföljden, vad speciellt med detta, små anekdoter – igen inte allt på två språk, inte översatta versioner. Det växlas mellan svenska och finska även här. Bra. Intressant läsning. Kulturtanten följde med under konsertens gång, en upplevelse rikare.

På de följande sidorna presenterar sig dirigent, solister, ackompanjatörer med egen text, i jag-form. Inte med långt och tråkigt uppräknande av alla utbildningar, lärare, solistuppdrag, utrikesengagemang, utan precis som i en modern CV, med det som passar in i det aktuella sammanhanget. Eventuellt med hänvisande till egen hemsida. Hälften på svenska, hälften på finska, Tanten märkte inte alltid att språket växlade. Dessutom fanns några rader om deltagandet just i den här konserten. Nöjd Tant läste vidare…

En sida hade rubriken ”En körsångare har ordet”. Kören har som vana att en sångare skall presentera sig i varje programblad. Den här gången hade lotten fallit på en av altarna, en norska, som berättade om sin kära hobby som körsångare. På sitt modersmål.

Mot slutet kom alla sångtexter, endast utrikiska översatta till svenska eller finska. Alla texter med bibehållande av poesirader, inte ihopträngd prosa för att spara utrymme. Och allra sist:”Vad tyckte du om det du såg och hörde? Berätta gärna för oss på adressen…” Det gjorde Tanten när hon kom hem, och hon fick svar inom ett dygn!

Själva konsertprogrammet framfördes med ett leende på läpparna, i varierande uppställningar, ibland med lite rörelser – det behövs inte mer än att hela kören stiger ett steg till vänster för full effekt. Ibland steg en korist fram och sade något med fullt hörbar röst. Varje solist presenterades med namns nämnande innan hon/han tog ton. En sång avbröts av dirigenten:”Det här tar vi om. Alla var inte riktigt med.” Applåder, och nytt, lyckat försök.

Efter konserten gick en glad och upplyft Kulturtant hem, hon hade pratat med några hon inte pratat med förut, stegen löpte lätt i nedförsbacken. Podd- och paddmänniskorna hade flyttat inomhus, de hade säkert förgyllt sin kväll med Facebook, Instagram, Twitter – och ivrigt läsande och kommenterande bloggar…