Det här är (nästan) inte sant – men ack om det vore!

Blogginläggsinspirationsmaterial

Blogginläggsinspirationsmaterial

Kulturtanten traskade iväg till en konsert. En bekants bekant som sjunger i kör hade tipsat om en gästande kör som heter Klorofyll, från en tvåspråkig ort lite längre ifrån. Det var en vacker vårkväll. När hon gick upp mot kyrkan, konsertlokalen, såg – och hörde – hon hur folk satt på sina balkonger och terrasser med paddor och poddar och datorer och apparater, med glänsande glas och fyllda fat inom räckhåll. ”Gynnar social samvaro och befrämjar kilon och kondition”, tänkte hon medan hon klev pustande i uppförsbacken, leende åt sin egen tankeformulering.

Inne i kyrkan var det svalt, rätt så tomt. Grönklädda korister stod utplacerade två och två här och där, glatt leende, småpratande med varandra och med den anstormande publiken. Det kändes mysigt, och med det inköpta programbladet i handen satte sig Kulturtanten i kyrkbänken, på sin vanliga plats, en halv timme innan konserten skulle börja.

Programbladet, ja. Pärmen var inte svart! Första plustecknet. Där fanns en artificiell blombild, gröna blad i samma färg som kördräkten, rödstrimmiga blommor med ett hjärta i mitten. ”Tack för att du gläder oss med din närvaro ikväll. Iloitsemme läsnäolostasi tänä iltana. Kören Cuorefyll”. Aj, det var inte Klorofyll..

Nu blev nyfikenheten stor. Kulturtanten läser ju gärna programblad med en kritisk inställning. Dags för granskning… Första uppslaget:”Det här bjuder vi på ikväll:” Och sen en nästan vanlig programpresentation med namn, kompositör, textförfattare, arrangör, årtal – hela köret. Svenska verk = helt på svenska, finska = på finska, utrikiska = på engelska. Inte en massa ”text/san, arr/sov, musik/musiikki”… Kulturtanten log: Här undervärderar man inte publiken!

På följande uppslag berättar dirigenten om programmet, varför det här verket, varför ordningsföljden, vad speciellt med detta, små anekdoter – igen inte allt på två språk, inte översatta versioner. Det växlas mellan svenska och finska även här. Bra. Intressant läsning. Kulturtanten följde med under konsertens gång, en upplevelse rikare.

På de följande sidorna presenterar sig dirigent, solister, ackompanjatörer med egen text, i jag-form. Inte med långt och tråkigt uppräknande av alla utbildningar, lärare, solistuppdrag, utrikesengagemang, utan precis som i en modern CV, med det som passar in i det aktuella sammanhanget. Eventuellt med hänvisande till egen hemsida. Hälften på svenska, hälften på finska, Tanten märkte inte alltid att språket växlade. Dessutom fanns några rader om deltagandet just i den här konserten. Nöjd Tant läste vidare…

En sida hade rubriken ”En körsångare har ordet”. Kören har som vana att en sångare skall presentera sig i varje programblad. Den här gången hade lotten fallit på en av altarna, en norska, som berättade om sin kära hobby som körsångare. På sitt modersmål.

Mot slutet kom alla sångtexter, endast utrikiska översatta till svenska eller finska. Alla texter med bibehållande av poesirader, inte ihopträngd prosa för att spara utrymme. Och allra sist:”Vad tyckte du om det du såg och hörde? Berätta gärna för oss på adressen…” Det gjorde Tanten när hon kom hem, och hon fick svar inom ett dygn!

Själva konsertprogrammet framfördes med ett leende på läpparna, i varierande uppställningar, ibland med lite rörelser – det behövs inte mer än att hela kören stiger ett steg till vänster för full effekt. Ibland steg en korist fram och sade något med fullt hörbar röst. Varje solist presenterades med namns nämnande innan hon/han tog ton. En sång avbröts av dirigenten:”Det här tar vi om. Alla var inte riktigt med.” Applåder, och nytt, lyckat försök.

Efter konserten gick en glad och upplyft Kulturtant hem, hon hade pratat med några hon inte pratat med förut, stegen löpte lätt i nedförsbacken. Podd- och paddmänniskorna hade flyttat inomhus, de hade säkert förgyllt sin kväll med Facebook, Instagram, Twitter – och ivrigt läsande och kommenterande bloggar…

Musikens makt och underverkan

Vilken tur att min hjärna inte innehåller något välorganiserat utrymme för högre musikterminologi. Och skönt att inte ha alltför exakt musiköra heller. Bägge har jag tidvis saknat och önskat jag hade, men det är bra som det är. Minns att jag nästan avundades musikprofessor John Rosas, när han steg upp från sitt skrivbord i ena ändan av korridoren med orden ”Om jag går nu, är jag framme vid köket när kaffevattnet kokar”. Stämde. Jag var imponerad. Vet inte om han ofta gick på konserter, eftersom han en gång kommenterade:”Nåja, nog var det väl bra, men ständigt ungefär ett fjärdedels tonsteg för lågt..”. Allt med sin kännspaka, något torra röst och med tydlig glimt i ögonvrån.

En av mina bekanta klarade inte av operan Aida i Nyslott för en hel del år sedan. Två av fanfartrumpeterna stod under bar himmel, resten under tak. och det gjorde att det blev en tonskillnad mellan dem, en diskrepans som hennes exakta öra led av. Jaha. Jag uppfattade definitivt ingen skillnad. Bra så.

Läste nyligen att bakgrundsmusik på t.ex. restauranger och i allmänna färdmedel gör att musikers hjärnor automatiskt går igång och börjar analysera: ”En sån modulering? Oktavparalleller? Doriska kyrkotoner där?” Vad är det? Min hjärna analyserar inte, den blir bara så där helt enkelt irriterad, utan krusiduller. Dessutom undrar den varför folk inte kan sätta upp en endaste liten filmsnutt på t.ex. Youtube utan mer eller mindre enformigt däbädäbädoingdump-ljud som omotiverat ”ackompanjemang”. Mycket annat i bakgrundsljudväg kunde också utsättas för granskning. Idrottsreprissnuttar i TV, till exempel. Har det forskats om effekten?

A cappella-gruppen Rajaton är föremål för forskning i vad som händer i hjärnan när man lyssnar, sjunger, tänker på musik. Både musik som man gillar och musik som inte är så angenäm. Om jag fattade rätt. Inom kort kommer en konsert, Rajattomat aivot (gränslösa hjärnor), där publiken får se åtminstone en sångares EEG medan hon sjunger. Tror tyvärr inte att jag kan bevista konserten. Synd. Det tar tid innan allmänheten får ta del av forskningsresultaten. Jag väntar med intresse.

Även annan forskning är på gång/har gjorts. Att klassisk musik aktiverar vissa gener hos musiker och aktiva musikamatörer låter spännande. Minskar risk för Parkinsons och demens, stärker immunförsvaret… Nåja, jag som bara lyssnar äter ändå ”min dagliga dos” chili för säkerhets skull!

Chiligodis att välja mellan...

Chiligodis att välja mellan…

Bara lyssnar, ja. Hur räknas fem konserter på elva dagar? Och konserten på skärtorsdagen, då min hjärna arbetade för högtryck? Brahms Ein Deutsches Requiem, som BJR skall sjunga senare under detta år. Där satt han och en körkompis och följde med i sina noter, jag bidrog med upplysning via min telefon. Jag ville se kör och solister på skärm och direkt, betrakta dirigentens rörelser, spana in bekanta i kören, räkna hur många som sjöng det 75 minuter långa verket utan nothäfte (såg tre) – och allt emellan fångades jag av noterna: högt, lågt, pauser, forte, crescendo…. Följde förstås basnoterna, hörde basen bättre än de andra stämmorna. Kanske jag gav min hjärna en järndos mot demens? Hoppas det.

Kör och skärm - noterna saknas

Kör och skärm – noterna saknas

Ikväll blir det Via Crucis i Borgå, konsert i domkyrkan. Vandring 2014, hoppeligen 2016. Och på tisdag ”rockopera” i ”rock church”, Jesus Christ Superstar i Tempelplatsens kyrka. Konsertversion. Orgeln spelar musikhuvudrollen. Igen en dunderdos för hjärnan? Precis som redan bevistade J Gilles Requiem och barbershopkonserten med Just4Fun, vars övningar jag då och då har hört och helt plötsligt omedvetet lite analyserade…

Att sjunga eller inte…

Stärk ditt immunförsvar och din hälsa, bli gladare, få bättre humör, öka dopamin- och oxytocinhalterna, öka antalet bakterie- och virusangripande IgA-antikroppar i munnen – sjung i kör! Jo, gärna, men… det saknas en röst. Jag väljer hellre att uttrycka det så, att öronen, munnen och stämbanden har lite olika åsikter om rätta toner, hur det skall låta och hur toner bildas. Visst sjunger jag, eller oftare gnolar, men oftast hemma – när ingen annan är hemma. Hälsoeffekter av det? Hoppas…

Men lyssna, konsumera? Ja! Ja tack! En månad utan konserter eller opera innebär stark abstinens. Och den botas inte av en skiva i CD-spelaren eller av det eminenta programment Musikväktarna i finlandssvensk radio. Till en del, jo, men jag vill titta och ”känna” också. Hur konsertprogrammet är upplagt, hur det presenteras i programbladet och av en kom-fram-och-säg, hur koreografin – eller frånvaron av den – löper. Och i mitt stilla sinne sitter jag och nickar, myser, ändrar, formulerar och koreograferar (?). Håller det dock strängt för mig själv, berättar inte. Min hemliga hobby!

Dirigenter! Favoritstudieobjekt. Jag vet inget alls om dirigeringsteori, och är helt förundrad över den magiska kontakten mellan kör/orkester och dirigent. Och olikheterna. Det finns dirigenter som använder armarna och överkroppen och inte så mycket annat. Och så finns det dirigenter som inkluderar hela kroppen, lutar, flyttar sig på pulten, står ibland på tå, nästan dansar. Jag bara tittar och beundrar. Jag har också flitigt studerat en dirigent som uttrycker olika nyanser med fingrarna. Och kören förstår! Utan att medvetet förstå att den förstår, verkar det. Sångarna bara följer anvisningarna. Det ÄR magi!

Dirigenten skall ju visa rytm, insatser, början och slut. Men det finns så mycket annat också. Ansiktskommunikation, till exempel. Den ser publiken inte så mycket av. En del dirigenter mimar texten, andra visar känslonyanser med hela ansiktet. Ibland får de ju agera sufflörer också, om någon stämma är ”ute och seglar”. Visst har jag själv också i yngre år försökt sjunga i kör (det har en majoritet av finlandssvenskar gjort, sägs det) och upplevt högt sjungande och både glatt och grymt grimaserande dirigenter, vid behov.

Det handlar troligtvis om inlevelse, om kroppsspråk. En del människor använder hela kroppen även när de pratar, andra visar få miner. Det handlar om nationalitet också. För länge, länge sedan upplevde jag en afrikansk kör, där ledaren mer eller mindre enbart dansade framför kören. Då var konsertpubliken mera ”stelbent”, och dansandet föll inte i så god jord hos alla i publiken. Det var då det.

Bloggstatistik

  • 36 313 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.