Hoppa på tåget 30 – konst

Lördag 26 augusti, den finska naturens dag, Östersjö-dagen, Märthas namnsdag… OrdOdlaren tillbringade största delen av dagen bredvid detta naturens konstverk, en bucklig parklind…

… i Karlskronabulevarden i Lovisa. Närproducenttorget Delikatessparken ordnas i samband med evenemanget Lovisa Historiska Hus, och torgtanten OO beslöt sig för mat- och hantverkskonst, eftersom hon faktiskt är något trött på ensidiga definitioner av ordet ifråga.

Ost och bröd är konst. Den lokala ostproducenten vars flaggskepp är världens bästa svartstämplade emmenthaler sålde nu också basaost, leipäjuusto, brödost, kaffeost. Ordentligt lokal är minsann Gunnevi R från Liljendal. Hon stickar, väver och bakar med outtröttlig energi, folk lär förlikna henne vid ett Duracell-batteri. Hennes traditionella jästbröd tog slut, i skrivande stund (kl 22.45) är hon i full fart med att baka nya för i morgon!

Lovisabördiga Margareta H började sticka rätt sent i livet, och nu är hon helt fast, sa hon. ”Tassiga” benvärmare och sockor/strumpor med lovisamotiv verkar vara storsäljare. ”Jag började sticka hälpartiet först när mamma inte orkade sticka mera”, sa hon. OO håller med, att få till den ”kroken” är besvärligt. Konst.

En hantverkare stod och lade upp maskor till en stickning, det och första stickvarvet är också en konst. Julia M från Borgå ägnar sig åt textilkonst i olika former, vad sägs om en personlig liten väska med tussilago? Utbudet av produkter är stort.

Porslinsåterbrukaren från Ingå är en återkommande gäst i Delikatessparken. Det är inte vem som helst som kan konsten att borra hål i koppar och fat för att få till ett serveringsfat för Afternoon Tea, dipgodis och mycket annat. Smart!

Om det här inte är konst, så… Tarja Helena R från Forsby i Pernå (Lovisa) är småpetig av sig. Hur in i sjutton får man till såna här smycken? Hur får man pyttesmå blommor att hållas på plats innan ”locket” sätts på? OO har beundrat hennes smyckeskonst i flera år, skickligt!

Blandbilder. Havtorn och ingefära är en underdunderblandning, ”mammas recept”, sa försäljaren. Keramikförsäljaren sade att hon sålde mammas produkter och att de håller för att användas i ugn, men OO skulle inte komma på tanken, ens. Kolla på hunden i bakgrunden, den är öra på en mugg. OO skall köpa några roliga figurer till sitt tomte-trollhus i morgon..

Och, vetni, här visar bröderna Bruce upp sin konst! Den ena går i föräldrarnas fotspår och jobbar med bin och honung (håller bl.a OO och BJR med trädgårdsarbetare), den andra är skicklig träkonstnär-hantverkare. Vad sägs om kurviga skär-serveringsbrädor i ek? Tunga som sjutton, men snygga! Björk och bl.a. valnöt fanns i hans övriga verk.

Nästan mittemot OO:s och BJR:s chiliproduktsförsäljningsplats stod färgsäkra innehavaren av Peltomäen Puutarha – OO har tappat hennes namn. Hennes arrangemang av produkter är alltid en fröjd för ögat, tröjan skönt höstig i växtfärgad ull, det är ju också konst.

Avslutningsbilden serverades för en timme sedan på Facebook av fd eleven Rina L. Ikväll firas veneziansk afton i norra svenska Österbotten med eldar, fester och fyrverkeri. Lite söderöver kallas kvällen Villaavslutning (slut på livet på sommarstugan). När Republiken fyllde 75, 1992, introducerades Forneldarnas natt längs sydkusten. Det bränns brasor i skrivande stund. Brasorna varierar, Rinas är den bästa OO sett. Den anknyter dessutom till förra lördagens tema. Det är dasset, utetuppen, hysschon som gör sitt sista framträdande. Brasa som konst.

Smakat på Smaku!

Smaku. OrdOdlaren gillar ordet. Äntligen ett ord som fungerar på båda inhemska språken, inget krångelord på engelska. Smak på svenska är maku på finska. En borgåuppfinning som nu går av stapeln för åttonde gången, en succé från första början.

Hur och varför det började hoppar OO över här. Under ungefär två veckor i augusti serverar restauranger i Borgå på små smakportioner för 7 eller 5 euro. Kockarna skapar en eller två rätter som på något sätt skall visa på vilken ”smakbild” som annars också serveras. Folk besöker och röstar, en jury röstar, en vinnare koras. Det bryr sig OO inte så mycket om. Rösta ska hon ändå.

Sannäs gård, på åsen en kilometer från OO:s plats på jorden. OO har gått runt på den här gårdens ägor ett otal gånger, ätit god mat här två gånger. Restaurangen fungerar mest som beställningsrestaurang. OO och BJR klev iväg till nästangrannen.

Smakulistan är elegant. En av de ovanor som OO lagt sig till med är att fota den käre maken genom dryckesglaset. Hon kunde inte hålla sig. Jo, vinet var gott. Också.

Smakuportionerna serverades på likadana tallrikar. Det mörkbruna runda är en hård, god brödbit. Ärtskummet var mums. Den lilla laxtartaren avnjöts i små portioner, smaklökarna fick njuta länge. Lemon curden i efterrätten smakade så pass att OO hade lust att slicka tallriken, men de här tallrikarna omöjliggör sådant. Tur för det. Blåbären var små, de hade tydligen inte plockats i gårdens egen skog, OO:s tassemarker. Där är bären stora, men OO vet ju i vilken terräng de största finns, något har hon lärt sig eftersom hon vuxit upp ”i skogen”, visserligen på annan ort, men ändå… Förlåt utvikningen.

Eftersmaken fanns kvar i munnen länge. Det var onsdagen det.

Idag, torsdag, satte OO sig i Lilla Mhy och körde modiga 3,5 kilometer till byns andra ”gård”, som också ligger högt, på stadig berggrund, verkar det. Huvudbyggnaden ligger skymd bakom stora ekar, gårdens mer eller mindre signum (en ek, nedanför gården, är bevisligen över 400 år gammal). Bosgård. Där föder man upp köttboskap, charolais. Köttbutik och lunchrestaurang finns i den gamla ladugården. Men Smaku fick man avnjuta i huvudbyggnaden som har minst modiga 170 år på nacken. Gårdsmiljön är skyddad av Museiverket.

OO vet inte riktigt vad hon skall tycka om verandakonstruktionen, men hon skulle gärna ha sitt sommarsovrum på övre våningen… Den härligheten byggdes, i tidens anda, omkring år 1900. När biskop Ottelin ägde gården, på 1860-talet, togs ett känt foto just från den här vinkeln. OO måste ju bara (igen en av ovanorna) få en bild att jämföra med. Biskopens ena dotter – nej, nu vår det vara nog! Inga släktutredningar! Det handlar ju om mat!

Smakulistan. Förstås serveras gårdens eget kött, fattas bara annat. OO drack vatten. Kråkö är en annan del av Borgå, där finns ett mikrobryggeri.

Portionen är förstås liten, men naggande god! Igen hade OO lust att slicka tallriken. Friterad sommarsquash, knastrande gott. Den gröna salsan var pricken över i-et. Kocken serverade, han fick minsann positiv feedback.

Efterrätten, bär gömda under Prosecco vinskum. OO fiskade upp ett stort björnbär, hallon, en halverad jordgubbe, och blåbär, lika små som på Sannäs gård. Prosecco-smaken satt länge kvar i munnen, tyvärr inte en av OO:s favoritsmaker. Men vad gör det?

OO avnjöt sin Smaku i biblioteket och lyckades knycka sig själv i den obefintliga flätan: Börja in gå runt och läsa på bokryggarna! Också en ovana som OO har.

I morgon tillverkas kållåda i det egna köket. Eller kålpudding, som rätten lär kallas västerut. Den smakar också gott, kallas på grund av en automatstavning i en telefon numera inofficiellt Märthas Makalösa. Hon är inte precis känd som en mattillverkare av stora mått, men ibland skiner solen på rishögen också.

Hoppa på tåget 29 – dass

Dass. Depression Anxiety Stress Scale? Varför i alla dagar kommer sådant gammalt psykologiskt upp? Bort det. Dass för den lilla byggnaden är inaktivt för OrdOdlaren, har aldrig använt. Lär komma från tyskan, man tar liksom endast det första ordet; Rio för Rio de Janeiro, Los för Los Angeles… Men vi som har dialekt som modersmål väljer rätt. Das Haus eller das Häuschen.

Eller tuppen, ”toppin”, som här. En härlig placering, fullt beröm för planeraren/byggaren! Pion framför, potatisland bakom, ansat buskage och småodlingar, stenlagd gång… Men varför tupp? en del håller på tyskan här också, Topf eller Topp, som betyder potta. Och en tupp brukar ju visa vilken dörr man skall ta när restprodukterna från det intagna skall ut.

En modern, inredd utetupp. Med prydnadspottor, hyllor med litteratur – en bekvämlighetsinrättning. Observera pottstolen till vänster. En sådan måste den lilla livliga ungen ”göra sina bestyr” i. Med en pinne som hindrade henne att stiga upp. Ha. Snabbt kom hon underfund med systemet, även om pappa tillverkade till och med dubbla låspinnar. I huset som flyttades in i 1958 fanns vattenklosett. Där pluggade hon läxor, trivdes. Hm.

Och på OO:s kära hemdialekt talar man om hysschon, skithuse, eller enbart huuse. Och ordet anses lite fult. Från Häuschen, det lilla huset, troligen. Så varför då ”fult”? Använder ordet fortfarande, med såna som förstår. I barndomshemmet ett skilt litet hus, men inte precis med lätt väg dit i mörker, regn och snö. En tromb gjorde slut på det på 1970-talet. Pappa såg händelsen, misstänker att han broderade ut den varje gång han berättade. OO såg följden.

Oftast var inrättningen ihopbyggd med lider, ladugård, svinstia. Några trappsteg innanför dörren, vanligtvis tre hål. Där satt man sen i sällskap på hemlighuset och anförtrodde varandra förälskelser, drömmar…

På folkskolans utetupp fanns pojkarnas dörr till höger, flickornas till vänster och lärarens i mitten. Här skulle det komma en bild, men OO hittade inte… En av OO:s bekanta bodde faktiskt i en större gårds ombyggda bl.a. utetupp, med 13 hål i ett enda utrymme (tycker hon sig minnas…).

Förr i världen gick man ”på bestyr” lite var som helst, tills det i Magnus Erikssons (1300-talet) stadslag stadgades att avträden skulle byggas. Tyska här igen, abtritt, abtreten = gå iväg.

På tal om dass… Ser en musikers dass-skylt ut så här??? Lite snyggare än OO:s ritpennsförmåga, förstås.

Två historier:

Den här utetuppen står i en trädgård i Kärdla på Dagö, Estland. Trädgården var fylld av finurliga lösningar, tanken till vänster samlar regnvatten som solen värmer, t.ex. OO frågade om den vackra utetuppen, ägarparet skrattade. Deras son idrottar, ringde en gång från en tävling och sa att de bör hämta honom från tävlingsplatsen med bil och släpkärra. Vad hade hänt? Utetuppen, färdigbyggd, var det förstapris han vunnit…

OO arbetade en sommar för länge sedan på en sommarkoloni. Där hette utetuppen Jussila. Förklaringen fanns i gamla dagböcker. En gång jobbade en mycket populär kokerska där, barnen hängde efter henne alltför ofta. När hon skulle besöka bekvämlighetsinrättningen och skakade av sig barnen frågade de vart hon var på väg. ”Åt Jussila till”, svarade hon, enligt dialektens språkregler. Jussila är en by som ligger någon kilometer därifrån. Tror att tuppen högtidligt fick namnet Jussila vid nån form av ceremoni. Obs, uttalas Jossila, med o! Bild saknas. På platsen hade funnits ett glasbruk, numera är där nån form av semesteranläggning som kallas – Glasbruket. Undrar om Jussila-namnet har tagits tillvara…

Hoppa på tåget 28 – silke/siden

Det var inte så enkelt som OrdOdlaren trodde. Med kameran i högst hugg klev hon in i garderoben för att fotografera en gammal sidenblus och en gul sidenjacka. Pyttsan. Fanns inte där. Ett minne av att åtminstone jackan är undanstoppad i en låda dök upp. OO varken hinner ids eller har lust att börja söka och ytterligare löpa risk att förlora sig i nostalgi.

Agra, Taj Mahal, i början av januari 1996. Gamla diabilder, därför mörktonade. Hela gänget finska religionslärare beskådade denna helgedom i en dryg timme. Avresan var planerad så att en shoppingrunda i stadens centrum rymdes in före kvällsmiddagen. Nä, tyckte OO. Rumskamraten IK instämde. Vi ville stå/gå kvar till skymningen. Vi fick instruktioner av Harsh, vår indiska reseledare, om vad en riksha-resa till hotellet fick kosta och hur lång tid den kunde tänkas ta, så vi stannade kvar så länge vi kunde. Det blev många bilder…

OO:s förhandlingar med rikshakuskarna var intressant Hon förvånades själv över hur bra hon prutade och hur hon tillrättavisade kusken när han verkade ta en för lång väg till hotellet. Harsh skrattade gott, något som var ovanligt för honom, när han hörde redogörelsen.

Vi beslöt att ta en promenad i hotellkvarteren. Vi stötte på en ung man som satt på en stol vid ett fönster och en dörr. Han bjöd oss in till ”my little shop”. Den var inte alls liten. Helt emot våra planer gick vi nästan fullastade därifrån. Vi var de enda kunderna, och IK blev bl.a. iklädd en sari som hon gillade.

En del av uppköpen på OO:s säng. Sarityger i siden, huvuddukar likaså. Hårsmycken i läder med pärlor, en miniatyrmodell av Taj Mahal, med mera. Det mesta har hon nu gett bort. De som åkt till Agras centrum för att shoppa hade råkat ut för regn och strömavbrott och bytet blev litet. Vi bjöd in dem till vårt rum och visade på butiken genom rumsfönstret. Följande dag kryllade det av finländare i butiken. OO gick till butiksägaren och tyckte att vi vore värda en belöning. Vi fick en guidad rundtur i broderns ”mattfabrik”, fick de olika delmomenten förklarade för oss, fick te och förevisning av mattor. IK inhandlade en pytteliten en som slogs in i ett så snyggt paket att hon svor på att inte öppna det… Och vi blev varken antastade, våldtagna, rånade eller misshandlade på den utflykten.

Tidigare under resan, i den heliga staden Haridwar, stötte OO på den här kvinnan i en vacker grön sari. Bad om att fotografera, hennes man stod bredvid och pöste av stolthet. Barnet likaså, även om minen här blev något tvivelaktig.

Ännu tidigare blev vi undervisade i en butik i Delhi om hur man virar en sari runt sig. Namnet på den kvinnliga modellen är totalt utraderat.

I Sydafrika, drygt 20 år senare, stötte BJR och OO på den här skylten. Silkesfjärilen, som odlats för sidenproduktion i minst 5000 år i Kina ville inte, trots flera försök, etablera sig. Ett enda mullbärsträd på den underbara gården Vergeleegen finns kvar. OO är inte säker på vilket träd på hennes trädbild som är mullbär, därför publiceras inte den.

Silkefjärilens larv förpuppar sig i en kokong som består av en tunntunn tråd, 300 – 900 meter lång. Övrig sidentillverkning får andra ta hand om.

En av de stora huvuddukarna som OO köpte i Agra har blivit synnerligen nött under årens lopp. Idag provade hon det hon lärde sig i Indien: tänd på, om du vill veta om du har äkta siden. Det brinner inte, det smälter och underhåller inte lågan. Vilket skulle bevisas.

Vackra Taj Mahal. OO kan inte ännu heller riktigt fatta att hon varit där, gått runt, in i och omkring byggnaden. Minareterna är endast prydnad, den är inte en moské. Undrar om någon kan gå in i dem, inre vägen.

Kontraster som kryssar

Einojuhani Rautavaara (1928 – 2016) är en av Finlands största tonsättare – näst efter Jean Sibelius. OrdOdlaren måste i det sammanhanget erkänna sig obildad. Hon har inte riktigt satt sig in i hans musik, lyssnat med eftertanke. Hon har liksom inte fattat.

Här brakar det riktigt loss om en stund! Rautavaaras första komposition, från 1952, framförs av Paris-bosatta Laura Mikkola, en av de främsta uttolkarna av Rautavaaras pianomusik. Tänk, att hon innan hon fyllde 21 år hade vunnit minst tre internationella pianotävlingar… Hon når snart 50-strecket, jobbar en hel del i Finland.

Och så det lät! OO satt med ett leende på läpparna, storskratt emellanåt – redan på förhand. Kompositionen Pelimannit (Spelmännen) är festligt beskriven också:

Kompositören har utgått från ett nothäfte från 1700-talet. Det var både harmoni och disharmoni, bekant och obekant på samma gång. Och kontraster. Och OO har lyssnat på mera Rautavaara efteråt. Allt går inte hem direkt, men…

Sen blev det sång och dans! OO:s bilder blev få och dåliga, den här bilden är från slutapplåderna. Monica (mezzosopran) och sopranen Olga Heikkilä (som nu undersöker gränsen mellan tal och sång i en pågående doktorsavhandling och gästspelar i många operahus) dansade inte, men sjöng en bolero (de som förälskar sig är dårar) och en tonadillo (de anspråkslösa nippertipporna, rolig text).

Syskonen Samuli (cello) och Anna-Mari Peltonen (piano) bidrog med härliga rytmer i ett relativt nytt finländskt verk, Bossa Nova, Tango, Joropo, Bambuco och Salsa och Monica sjöng korta och mycket olika ”trudeluttar” baserade på spanska folksånger, med finurliga texter. Konsertens rubrik ”Kontraster” uppfylldes med råge! OO kan inte tillräckligt berömma programhäftet och textöversättningarna, som minsann gav fler dimensioner till upplevelsen. OO ville både stampa takt och ropa tjo! Hon försöker aktivt värva ännu mer publik till kommande år…

Konsertens andra långväga gäst var förste konsertmästaren vid operan i Paris, Petteri Iivonen, som spelar på en violin från 1732, tidigare ägd av Isaac Stern. För att klara av avslutningsnumret, Bela Bartóks ”Contrasts” behövdes två violiner, stämda olika, och två klarinetter. Olli Leppäniemi kuskar runt i världen med sina klarinetter, uppträder t.ex. regelbundet i Australien. Det här verket tog nästan musten ur publiken med sin intensitet. Tur att det var en kaffekonsert så att man fick varva ner med hembakt bärpaj med tillhörande dryck, samt småprata med folk efteråt…

OO fotade förstås slutapplåderna, och förundrades. De sju artisterna delade upp sig i en karlfolks- och en kvinnfolkssida (att då den här underliggande feministen skall reagera överallt…)

Sångare, pianist, sångare, pianist… Lista ut själv!

Violinist, klarinettist och ja, men vad tittar cellisten så intresserat på? Damerna, förstås… Och jovisst, när ni jämför bilderna så tittar minsann kvinnorna åt karahållet också. Klarinettisten verkar blyg. Artisterna får inte blommor efteråt. I år fick de var sin burk med äkta Pellinge-honung. Mycket bättre. Nu skall OO dricka te med honung (från Liljendal) och njuta av minnena än en gång.

Drottning Kristina och kontraster blev bara barock

Tradition är tradition. Pellinge musikdagar skall besökas varje år i augusti, och om det som OrdOdlaren upplevt och lärt sig skall skrivas. Så he så. Ni läsare har kanske som tradition att kasta er över texten – eller hoppa över den.

Så här glatt hälsar konstnärliga ledaren Monica Groop publiken välkommen till varje konsert, berättar några små detaljer, anekdoter om vad som komma skall. Den lilla gesten bidrar minsann till festivalens intimitet. Mera presentation ges i programbladet, där de medverkande presenteras i alfabetisk ordningsföljd enligt förnamnet, OO gillar. I år ordnades sju konserter, det var svårt att välja. Allt är överraskande, spännande och lärorikt. Och musikerna är alltid i topp-toppklass, några kom direkt från Paris i år!

Misslyckade bilder ”just innan vi börjar” är också tradition. Sopranen Kajsa Dahlbäck, en av många förespråkare för tidig musik, har till exempel doktorerat på musik som komponerats av nunnor i ett kloster i Italien. För doktorskonserten bildades musikgruppen Earthly Angels. Medlemmarna varierar.

Konserten hette Drottning Kristinas musik, två av numren var från operan L’Argia som uruppfördes till den abdikerade drottningens ära i Innsbruck 4 november 1655, dagen efter att hon konverterat till katolicismen i Hofkirche i staden.

Här ordnar Jani Sunnarborg noterna för sin 1600-talsfagott, som ligger i hans famn. Han inledde hela konserten med dans, han utövar regelbundet ”barockbalett”. Dessutom arbetar han som – skräddare. Heidi Peltonen sitter till höger. Hennes vackra viola da gamba skyms av cembalon, ansiktet av en bandningsmikrofon. Till vänster iklär sig Eero Palviainen en luta. Han är också flitigt anlitad instrumentbyggare, lutan är hans eget verk. Ett envist rykte hävdar att han en gång köpt en hel vägg från ett 1500-talshus för att få bra material till instrument.

Violan, byggd i Belgien enligt en modell på ett museum i Tyskland, fanns till påseende under pausen liggande på golvet i sitt fodral. Materialet i de vita delarna är djurben, ”jag vill inte veta vilket djur”, sa instrumentägaren. Cembalon, som trakteras och ägs av virtuosen Aapo Häkkinen, som gjort och gör en massa för att få tidig musik känd i Finland är byggd i ”Praha”, staden Prags finska namn av finländaren, cembalisten Jukka Ollikka år 2008. Finländska musiker i toppklass tar sig fram i världen på spännande vägar…

Luta hit och luta (mig) dit… Det där med luta är inte alltid så enkelt. Instrumentet, alltså. Det här är en ärkeluta. OO har inte hittat nån förklaring på ”ärke” idet här sammanhanget. Ni ser också en liggande luta på bilden – nej, det är en teorb. Skillnaden är att de två nedersta strängarna på teorben är stämda en oktav lägre. Men hur transporterar man lutor? Den här lutenisten spelar ofta i Frankrike, i Polen och annorstädes i Europa (åtminstone) Kör han bil? Hur stor? Hur reagerar folk i tåget, i spårvagn, i flyget? Han skulle säkert ha berättat, om OO haft vett och tid att fråga. Han verkar vara en mycket tillgänglig person.

Pauliina Fred, till vänster på bilden har det betydligt lättare. Hon kan ju nästan stoppa sina flöjter i fickan när hon flyger och far mellan Norge, där hon arbetar flitigt, och Finland och andra länder. På bilden sticker hennes tvärflöjt av ebenholts upp vid hennes vänstra axel. Hon använde också några blockflöjter under konserten. Hon jobbar flitigt med att få barn att bli intresserade, hon har förverkligat över 400 barnkonserter, hon undervisar…

OO kommer osökt att tänka på den glada kontrabasisten i Lovisa spelmanslag när han skulle ta sig genom en smal dörr under ett uppträdande. Han utbrast: ”Nu börjar jag spela flöjt!”

Musiken då? Språket var mest franska, ett språk som OO inte alls behärskar. Publiken får textblad med översättning, men ändå känns det som att OO inte riktigt hänger med – men vad gör det? Tonerna satt länge i öronen, trots att bilradion på hemvägen körde på med hälsningsprogrammet En gåva i toner, en radiotradition som pågått i över 50 år.

Här får ni själva reda ut vem som är vem… Kontrasterna i lördagens eftermiddagskonsert var häftiga, roliga och intensiva. Ryms inte här, men kommer!!