Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Bloggstatistik

  • 29 398 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.