(Hädiska) tankar under konserter

Vad gör människor med ögonen under en konsert? Många personer sitter med allvarliga miner och tittar i fjärran, andra blundar, en del fördjupar (?) sig i programbladet…. Det finns många sätt.

I Pellinge på lördagskonserten blev OO konfunderad. Gitarrkvintetten av Mario Castelnuovo-Tedesco med konsertgitarristen och lektorn vid Sibelius-Akademin Ismo Eskelinen var verkligt njutbar, vacker, intressant och inte så vanlig för OO:s öron, men varför lyste Terhi Paldanius notblad så kraftigt? Och på golvet hos alla i Kamus-kvartetten lyste det blått.

Det tog en stund av ”studier” innan det klarnade. Notbladet är elektroniskt! Golvmanicken är bladvändare! Ett tryck med foten, och övre delen av följande sida dyker upp. Ett tryck till, och nedre delen visar sig. Smart. OO har för övrigt alltid funderat på hur orkestermusiker, som ofta delar på ett notblad, kommer överens om vem som vänder blad när det är dags. Satt en gång i en kyrka och lyssnade på ett orgelstycke, kommenterade efteråt till den spelande kantorn att det lät lite speciellt på ett ställe. ”Jo, jag vände två blad på en gång och måste improvisera tills jag hittade rätt”. Om det händer i en kvartett och någon börjar improvisera…

Sen blev det Beethovens stråkkvartett, ”con molto sentimento”. Och plötsligt upptäckte OO stolen som samma kortväxta förstaviolinist satt på. Kolla bakbenen! Föreningslokalen Solhällas egna speciella stolar är tunga och stabanta (som den legendariska husbyggaren i Röukas sa) och med kreativitet kan man reglera dem. Hur kan det förresten komma sig att både långbenta herrar och kortväxta damer sitter på lika höga stolar i en orkester? Ergonomiskt?

Den mörkhåriga mannen, helt klädd i svart vid den stora svarta flygeln mot vit bakgrund i Borgå domkyrka – nej, en sån bild tagen i alla hast från kyrkbänken kan inte bli bra. Varför är konsertkläder så ofta svarta? Grått, beige, och många andra avmattade färger kan ju bara inte ta bort publikens och musikernas koncentration… Men så denna man trakterar sitt instrument! Och pianister och flygelister (?) sitter på stolar som kan höjdregleras. En pianist måste ju kunna nå pedalerna. Men de behöver fortfarande bladvändare eller snabba armar.

Pianisten på Pellinge musikdagars avslutningskonsert i kyrkan är inte vem som helst. Han är Paavali Jumppanen, en så pass framstående pianist att OO inte riktigt fattar. Han har vistats vid Harvard University och skrivit en bok (!) om Beethovens pianosonater. Han anses vara den som har den mest perfekta balansen när han framför dessa. Han har spelat in flera prisbelönade skivor. Och en sådan får Monica Groop till sina musikdagar! OO lyfter på kepsen! Han innehar nu en gästprofessur vid Sibelius-Akademin och är en mycket omtyckt pedagog.

Först en sonat av Beethoven, sen Chopin och sen – Dvorak! Pianokvintetten där ”Nature Boy” ingår. För ett knappt år sedan upplevde OO och BJR den första gången, och förvånades över att så få kände till ”Nat King Cole-låten”. Men en melodislinga finns faktiskt där! Skön musik av Dvorak, har en stor känsla av att OO bara tittade rakt fram i fjärran, helt försjunken…

Den behövliga bladvändaren har vit skjorta, förstaviolinisten är klädd i grått, vilket skulle vara en behaglig färg att vila konsertögonen på. Ljuset från ett kyrkfönster skimrar rätt vackert på henne. Ni kan också se statyn av tsar Alexander I (1777 – 1825). Ungefär där stod han 1809 när han som 32-årig charmant man lovade att det färska storfurstendömet skall få hålla sin religion och sina grundlagar. Mycket har hänt i Borgå domkyrka.

Äntligen på konsert(er)!

OrdOdlaren har varit på konsert, till och med på två, under veckoslutet! Oj, så skönt att höra livemusik, se utövarna i stundens intensitet. Hon märker att hon behöver sådant. Och hon har inte trängts med tusentals människor, nej. Varje år i augusti styrs kosan till Pellinge lilla och högklassiska musikfestival. Visserligen krymptes den i år, men ordnades ändå. Och vissa ingredienser var precis som förr om åren:PH Groop, medicinare och forskare, van vid munskydd, ordnade och ställde och fotograferade och umgicks med publiken i invand god stil. (OO klarar inte av att kalla honom Pärra, för när man pärrar så bråkar man…).Publiken var något mera ovan med maskerna, stilarna är många. Glest i publiken, 50% av salens kapacitet tilläts. Skönt, eftersom det var hett. Vi ombads hålla tyst inomhus, släpptes in (med avstånd) fem minuter innan konserten började. Prata, umgås och inta diverse gottigheter fick vi göra utomhus.Klarinettsuveränen Christoffer Sundqvist inledde lördagens konsert med Kaija Saariahos ”Duft”. Såna toner och kombinationer, går inte att beskriva. Denna unga man hör till de främsta klarinettisterna i vårt land, har uppträtt som soloartist i många länder, undervisar vid Sibelius-Akademin, är medlem i RSO (Radions symfoniorkester), uppburen och hyllad. Enligt OO är hans största merit att han är gift med dottern till OO:s barndoms-ungdomskompis…Tuomas Lehto, en annan framkallare av sköna toner. Han har varit med i Pellinge förr, har också hemvist i RSO – och har spelat cello sen tre års ålder! Imponerad av hans följsamhet och ”gruppspel”, han verkar lyssna, stöda, anpassa – och hans cellotoner är fröjd för örat.På söndag fick vi njuta av festivalledaren själv, Monica Groop i ett uruppförande. Fyra dikter av Edith Södergran, tonsättning gjord av unga, också mycket hyllade Cecilia Damström. Flygeln var dessutom försedd med något OO aldrig tidigare hört om, E-bow, som får även pianosträngar att ljuda kontinuerligt. Spännande och skickligt, bravo Monica! Kompositören själv var förstås på plats, och först förvånas man över ungdomligheten, men sen tänkte OO till: Robert Schumann var 32 år när hans stråkkvartett nr 1 uruppfördes (den framfördes också i Pellinge), och Ludwig van Beethoven, årets jubilar, var 34 när hans Waldstein-sonat uruppfördes – se nedan. Cecilia Damström är född 1988, passar väl in i ålder bland ”gubbarna”… Ytterligare en Pellinge-tradition: artisterna avtackas inte med blommor, utan med en Pellinge-produkt. Tippar att det är hallonsaft i flaskan.Konserternas pianist hör också till de tunga namnen i Finlands musikliv: Juhani Lagerspetz. Han ackompanjerade Monica Groop med brillor, notblad, bladvändare och E-bow, framförde Beethovens trio nr 4 tillsammans med de två ovannämnda manliga musikerna – och avslutade hela konserten med pianosonaten ”Waldstein”. 25 minuter utan ett enda notblad, en tolkning som han verkade vara totalt inne i. Han har tydligen spelat den förr… OO tycker förstås att hans största merit är att han är son till hennes professor, Kirsti Lagerspetz. På den tiden var sonen en ung tonårspojke som spelade piano…Ute fick man umgås. Pellingebosatta ”direktören Sören” var där med hustru Micaela, likaså kvällens stora debutant kantor Mikael. Och nerför trappan kommer Christoffer med son (extra bildbonus). Debutant? Jo, kantor Mikael är numera pensionär och fungerade som bladvändare – ett inte så lätt jobb, precis. Hans största merit är för övrigt att han spelade på OO:s och BJR:s bröllop. Till direktörSörens meriter hör att han sjungit polisen Javet över trehundra gånger i tre olika uppsättningar av ”Les Misérables”, men det som smäller högre är att han är son till BJR:s småkusin! Han direktörar för Svenska Kulturfonden nuförtiden, en av de större kulturunderstödarna i svenska Finland. Hans solvargsgrin är imponerande dessutom!Den stora bilen hade en viktig uppgift: konserterna streamades. De finns nu på http://www.pellingemusikdagar.fi, så var och en av er kan ta del av det som OO skrivit om. Även om hon hotade med att använda sekatören (som hade den goda smaken att åka med till Pellinge) och klippa av en bit…I övrigt var OO också utrustad i det vackra sommarvädret, som av selfien synes. Nu hoppas OO på att de följande inbokade konserterna, Sibeliusdagarna i Lovisa, om tre veckor, inte måste inställas på grund av – ja, ni vet. Låt inte virusets framfart öka! Monica sjunger där också.

Fira och fest(ival)

Jobb i hölador hela dagen. Pappa och traktorn vid en (av fyra), dottern i en annan. ”Du ser ut som en sotare”, var kommentaren när far och dotter sågs mot kvällen, när ladorna var fulla av saltat torrhö och dottern sticklig och skitig av svett, damm, grovt hö och hösalt. Och ett år äldre.

Målat ett hustak. Kokat svartvinbärssylt. Hållit teparty. Kluvit ved. Simmat ofta och länge. Cyklat tiotals kilometer. Hållit Öppen Trädgård. Släntrat i butiker. Ätit på restaurang. Med mera. Man kan fira födelsedag på många sätt!

På sista sextitalsårets första dag ramlade Facebook-gratulationerna in, som de gjort de senaste åren. Undrar hur många som skulle höra av sig om denna ansiktsbok inte fanns? Fyra via telefonens sms, fem kort per snigelpost, en e-post – och knappt 150 via den världsvida ”boken” – en och annan någon dag försenad.Efter någon timmes slöande, korsordslösning och vasrosbetraktande (BJR, jo) blev det bilfärd, fem minuter landsvägsfärjadärefter 500 meter smal grusväg, bilparkering på åkerplätt, uppförsbackepromenad fram till festivalskonsertslokalen, som rymmer knappt 150 personer.Har skrivit om dessa mysiga Pellinge musikdagar förr, och gör det igen!Förfriskningsförsäljningsdisken är uppdukad i god tid, födelsedagsbärkaka avnjöts. De förföriskt goda laxsmörgåsarna inmundigades i konsertpausen.Och här gäller inga festivalsöverpriser!

Konserten, den gick minsann inte av för hackor. Det var kraft och intensitet så det blixtrade. Musikerna var inte sådana vars namn fanns direkt på OO:s läppar – det är nu bara så att Finland har en stor mängd skickliga, engagerade och världenruntfarande klassiska musiker. Det här pensionärshuvudet har ingen chans att komma ihåg alla namn. Dock, Paavali Jumppanen, pianist i övre världsklass, kommer OO att minnas. Hans händer(Han spelade ju fyrhändigt med sig själv, blank flygel minsann), hans närvaro, hans sätt att göra musik och ”tända” andra musiker. OO och alla andra var förstummade. Även om OO:s galna associationer säger att han borde vara lärare i religion och gymnastik…

Konsertens mest imponerande verk, höjdpunkten, var Robert Schumanns Quintett für Klavier, som han skrev för sin skickliga pianisthustru Clara 1842. Där behövs fingrars vighet och snabbhet och träffsäkerhet. Stråkgruppen Uusi Helsinki kvartetten (namnet torde kunna diskuteras, bildades av unga musiker 1982, en av ursprungsmedlemmarna kvar) filade på med själ och lust, minsann. Medlemmarna är alla konsertmästare eller soloartister i Radions Symfoniorkester, RSO. Flera dagar efteråt blir OO ännu helt matt när minnesbilderna plockas fram. Energi…Tala om att ge sitt allt! OO:s galna association: hur många violinistbyxbakar nöts blanka per år? Första violinisten, som satt nästan i famnen på BJR var allt annat än orörlig på sin stol!

Och, förstås, festivalmästaren själv, Monica Groop, delade med sig av sin sköna mezzostämma i några sånger som ingick i det valda temat.Bild från avtackningen: Paavali Jumppanen, altviolinisten, UHK-ursprungsmedlemmen Ilari Angervo och festivalmästaren Monica Groop.

Allt-i-allon, den äkta maken, medicinforskarprofessorn m.m. har många festivaltitlar: harproadare, diplomsopare, stolbärare och bladvändare (diplombladvändartiteln innehas av Jonas Rannila, kapellmästare, kör- och orkesterdirigent m.m. fr.o.m. 14.07 2019).

Kom sen och säg att området klassisk musik är tråkigt och elitistiskt! Pyttsan.

 

Fotnot: Paavali är den finska formen av namnet Paulus. Och en del pratar om gympa, andra om jumppa när det skolämnet kommer på tal…

Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Bloggstatistik

  • 69 608 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.