Utomlands och hemma

Det lilla kapitalet av basiviruskor som OrdOdlaren tog med sig söderut förräntade sig kapitalt. Sakteliga. Hon brydde sig inte så mycket, det milda klimatet gjorde att lite ont i halsen och lite hosta inte inverkade så mycket. Sömnen fungerade någorlunda. En dag satt hon på en servering vid en pool vid Atlantkanten och – nä, inte drömde, men närapå.

Drömmen, Marinen och Soluppgången. OO satt längst till vänster, MT som inmundigade Marinen fotograferade. Luften var i rörelse den dagen, fuktigheten hög hela veckan – vilket ingalunda betyder regn varje dag och hela tiden. Håret var mjukt och OO mådde bra, läste, traskade, träffade trevliga människor, åt och drack gott.

Hon borde ha provat på poncha, drycken som botar allt, även om ”blandningarna” lär variera. Flygfältsflaskan har provsmakats, känns skönt när den gula drycken rinner ned. En hutt varje kväll som hoppeligen hutar åt hostan hör nu till dagordningen. Verkar bra (ta de orden som ni vill…).

Ytterlighetsmiljöer, minsann. Jovisst, simmaren/badaren till vänster är OO i egen hög (haha) person, plåtad från vistelsebalkongen. Den permanenta altanen inbjuder till en testund. Kanske. Imponerad av snökristallernas förmåga att hålla ihop, jo, men varför så mycket på en kort tid? Inget har ramlat ner från solpanelerna på taket, skulle ju gärna få åtminstone lite hjälp av sådana nu, men solen står lågt och syns sällan, så lika så bra. Elda, elda…

Utsikten från en annan balkong/terrass, kanske bekant för några läsare. OO är stolt nog över att ha letat upp adressen på kartan och traskat dit, även om en hel del små gator var namnlösa både i verkligheten och på kartan. Erkänner också med lika illa dold stolthet att det finns ett och annat liknande orienterande i den personliga livshistorien. Tack för allt KoU, säger MoB!

Samma Atlantkant som på inläggets första bild, samma båtkaj i bakgrunden som på föregående bild. Hotellen på området är stora och pompösa, det hotell som OO och BJR föredrar är mindre och äldre – och mindre blåsigt. Funchal är inte någon större storstad tycker man – men ack när man börjar gå… Ingen österbottnisk slätt, precis om man säger så (man, man , man – har OO drabbats av man-sjukan också?).

OO var delvis på jakt efter rosor, levande sådana. Så såg hon bara helt plötsligt ”äkta konstgjorda” sådana, på väggen mellan hotellets lobby och restaurang. Inget måttband i fickan, men ett verkligt stort stramaljarbete, som synes. Vilket jobb! Vackert, dessutom.

Utflykten till rosariet på öns norra sida, rosariet som OO av en händelse läste om i Norges Rosenblad, var intressant på många sätt. Ingalunda blommade allt, men en hel del ändå. Snart stängs portarna och de cirka 14500 rosplantorna/buskarna på det 8000 kvadratmeter stora området får vila – för att klippas i februari och börja blomma på nytt i april. Ungefär.

Rosariet sattes igång och planterades i årtusendets början av Miguel Albuquerque och hans dåvarande hustru Elisabete Andrade. Och: hela härligheten är dedikerad till Isabel de Herédia, hertiginna av Braganza, stormästare i den heliga drottning Isabels orden, en portugisisk högadlig (av börd) affärskvinna, förr 1965, som ingick äktenskap 1995 med Duarte Pio de Herédia, portugisisk prins, nuvarande pretendenten till den nedlagda portugisiska tronen… Puh, visst är det skönt att inte tyngas av traditioner, anor och titlar… Undrar hur stort rosintresse hon har?

Planteraren, Miguel Albuquerque, är däremot dokumenterat roshängiven. Han är jurist och numera Madeiras president – ön med några vidhängande holmar är politiskt självstyrande under Portugal. Passande plats för utflyttade ålänningar, eller hur? (Oder was, som vi till tyskalärarens förtret (hon hade humor…) envisades med att säga så fort vi hade möjlighet…).

Albuquerque (snart kan OO stava ordet automatiskt…) är annars också en stad i New Mexico, tonårsväninnan bor i närheten. Den husansamlingen har cirka 550 000 invånare, boarna på Madeira är ungefär 255 000. Huruvida släktskap mellan stad och president råder får andra grubbla över, rätt så intressant i varje fall.

Nog med dessa upplysningar och spekulationer. Snön ligger tjock på fur och gran, på mark och tak. Hyggliga snöröjaren hade sett till att semesterfirarna lätt kunde köra in på sin tomt efter två och en halv timmes nattväntan (kl 00.30 – ca 03.00) på resväskorna i Helsingfors. Luckorna (eller låsen) på flygplanens lastrum hade tydligen frusit fast. OO ville gå och ge ett råd: ta till finjusteraren, d.v.s storsläggan, men tyvärr är ju bagageutlämningssalen (sal?) ett nästan hermetiskt tillslutet utrymme och väskpersonalen synnerligen osynlig, precis som informationen.

Konstig bild? BJR:s arm plockar in talgbollar i fågelmataren. I skrivande stund är fågeltrafiken minst sagt livlig.

Hur som helst, ordningen börjar vara återställd. Även de isländska filurerna dyker upp, en ny varje dag.

Skål i poncha! Hostan ger sig. Sakteliga.