Med anledning av Dagen som icke är i år

Hälsningar från det snörika och strejktäta landet, här på landet tio kilometer öster om metropolen Borgå! Fotot knäpptes 28 februari 2023, vid 16-tiden.

Taket snett ovanför altanen tömde sig under plusgradersdagen idag. Men det blir värre framåt natten, i skrivande stund vid 22-tiden visar termometern -1,9. Och morgondagen är inhiberad, beklagar alla er som har födelsedag 29 februari! Även Rossini, med det svårstavade förnamnet Gioacchino. Född 29 februari 1792 i Pesaro i dåvarande Kyrkostaten. Nära Rimini.

En något ”rufsigare” bild av kompositören, den ”vanliga” kommer strax… Som den vällusting han var? Alltnog, som femtonåring (1807) började han ta lektioner i komposition för Stanislao Mattei, men slutade eftersom läraren ansåg att han inte kunde tillräckligt för att komponera opera. Rossinis första opera hade premiär i Venedig 1810.

Storslammen kom i Rom 1816 i Rom, Barberaren i Sevilla. En härlig komisk opera där barberaren Figaro är den verkliga storfixaren, och synnerligen eftertraktad också – om man får tro honom själv. ”Figaros aria” är så fulla av självskryt, så…

År 2007 gavs operan på Metropolitan, sändes som ”bioopera” över ”hela världen”. Figaro-figuren här, tvåa från höger, såg synnerligen bekant ut, OO måste kolla… Jovisst, Peter Mattei från Piteå, faderns släkt är från Italien. Samma släkt vars representant ”sågade” Rossini som elev? Hur som helst, rätt roligt med namnet…

Rossini komponerade 39 operor på 18 år. Världsrekord? Alla ingalunda storsäljare. Åtta har getts på operan i Stockholm. OO har upplevt sex, på varierande scener: Vilhelm Tell, Le Comte Ory, Semiramide, La Cenerentola (Askungen) och den halvtokiga Resan till Reims med fjorton huvudroller. Och förstås ”Barberaren” i flera olika uppsättningar. Den tröttnar man inte på.

Den ”vanliga” bilden av Rossini, ”med åren tämligen fet”. Den stora operakännaren i Finland, Minna Lindgren, raljerade om honom i ett av sina radioprogram: Som ”pensionär”, de cirka tio sista åren i Paris, tillbringade han med att äta, resa rastlöst och sköta sin trädgård där rabatterna var utformade som musikinstrument. Sällskap: papegoja. ”All musik är bra musik, förutom den långtråkiga”, lär han ha sagt. Ungefär.

Sista operan komponerade han 1828, han avled 1868. ”Stabat Mater” komponerade han 1838, och ”Petite messe solennelle”1863. Den är varken liten eller särskilt ”religiös”, säger experterna. OO håller med om det första, det behöver man inte vara förståsigpåare för att förstå.

Ellen Svinhufvud-tårta, varsågod, du som har födelsedag när du läser det här! En vars dödsdag inte heller kan uppmärksammas alltför ofta på den rätta dagen är en av Finlands stora politiker, Pehr Edvin Svinhufvud som avled 29 februari 1944. Kakan hör numera till ”standardrätterna” på presidentens självständighetsbal 6 december. OO har förstås aldrig varit bjuden till balen, men hon har inte köpt eller smakat tårtan heller. Konditoriet bad om att få uppkalla bakverket efter presidenthustrun. Svinhufvud var president 1931 – 37, ”den mest kända motståndaren mot olagligheter”.

Han var med om mycket under sin tid i politiken, från cirka 1890, född 15 december 1861. Men allt det är en annan historia.

Grattis, alla som har födelsedag 29 februari eller första mars, speciellt på Solkulla!

Hoppa på tåget – 4. Symbol

”En representation av ett abstrakt begrepp, en idé, en sak, en egenskap…”. Hur skall vi tackla det här då, fundrar OrdOdlaren med sin penna och sina små grå. ”Används i heraldik, matematik, kemi, logotyper, trafikmärken…” Just de! Ett uppslag! Skjuta skott och ta till tassen…

(Oj, så stora bilder….) Enligt en lag från 1949 skulle varje kommun ha ett vapen. Oravais (OO:s hemkommun) var blått med två kanonkulor som symboliserar slaget vid Oravais 14 september 1808 och en stångjärnshammare som symboliserar industrin i jordbruksbygden, Kimo bruk började med en sådan 1706. Tyvärr hittar inte OO förklaringar till björntassen och klöverbladskorsen i Vörås vapen. Båda vapnen är nu historia till följd av kommunsammanslagningar. Krogen i Oravais fick namnet Två Kanoner, följaktligen hette motsvarande i Vörå Björntassen (finns ännu?). ”Vi åker iväg och skjuter några skott”, kom någon på att symbolisera en krogkväll med.

Hädanefter blir det endast lånade bilder, eftersom OO:s hjärna var för trög i lördags. Domkyrkan i Tammerfors, byggd 1902-1907 med tinnar och torn och gråsten – nationalromantiskt så det dundrar om det. OO minns sitt första besök i kyrkan för lääänge sedan, hon stannade förstummad innanför dörren. Interiören bara slår emot den ovana besökaren. Visserligen hade hon läst, men… Målningarna av Hugo Simberg (1873 – 1917) skapade debatt både innanför och utanför kyrkliga kretsar under byggnadstiden

Simberg räknas som en av Nordens främsta symbolister (jfr. Edvard Munch, Gustav Klimt). Symbolismen ville, kort och förenklat sagt, befria konsten från fotografisk återgivning av verkligheten, ansåg att konsten var till för konstens egen skull, motiven, färgen och målningarna gavs symboliskt innehåll. ”Kransbärarna”, de tolv nakna ynglingarna som bär upp girlanden runt minst halva kyrkan var svåra att ”svälja” för allmänheten, ”Folket Krävde Kläder”! Med stöd av kända konstnärer, bl.a. Akseli Gallen-Kallela, fick dock pojkarna förbli nakna. En återgång till tidig, tidig konst, sades det. Närbilder kan ses på nätet.

Ormen mitt i kyrktaket väckte också debatt. om Simberg också står för rosgirlanderna har OO inte fått reda på.

Simberg ägnade sig också åt återanvändning. I hans målningar förekommer ofta dödssymbolen, ett skelett, i svart kåpa. Hos honom ser figurerna mera vänliga ut än hos andra konstnärer. I Paris 1876 åstadkom han en liten tavla, 16 x 17,5 cm, ”Dödens trädgård”, i gouache/akvarell. Den återanvände han som en fresk i kyrkan. Jämför!

Gouachen till vänster. Det finns små humoristiska inslag i de flesta av hans verk. En handduk på tork till vänster… Döden sköter om de döda (växterna), kan de sen gå uppåt längs vägen? Ho vet.

Samma här. Jämför. ”Den sårade ängeln”, Oljemålningen som rönte stor framgång på Ateneums höstexposé 1903, till vänster. Den återanvända fresken på domkyrkans läktarvägg målades 1905-1906. Målningens bakgrund är Tölöviken i Helsingfors, pojkarna bär den sårade ängeln till de Blinda Vännernas hem för blinda flickor. Ängeln med blod på vingen håller en bukett snödroppar i handen, symbol för återvunnen hälsa och återfödelse. Diket finns kvar i den dag som idag är, kallas i folkmun ”Simbergs dike”. Målningen utsågs 2006 genom en omröstning till Finlands nationalmålning.

En fransk filmmakare, Jean-Michel Roux, såg bilden på ett vykort, han tyckte den var mystisk och lite störande. Sen fick han veta tavlans hemvist, och imponerades på konstmuséet Ateneum. Han gjorde en film om hur folk reagerar på motivet, mycket olika reaktioner. ”En nyckel till den finska folksjälen”, påstår han. Den symboliken får ni fundera på! ”Jag skulle aldrig göra en film om Mona-Lisa”, sa han också…

Symbolismens symbolik får betraktaren själv fundera över. I ”Kärlek” (1895) hittar OO många symboler, humoristiska. ”Frost” från samma år gör att denna skribent känner odlarens oro: Fryser allt i natt? Borde jag gå ut och blåsa värme?

”Bryggdans” från 1899 är kanske inte lika känd som de övriga målningarna OO presenterat här, inte finns den i kyrkan heller, hähä. OO ser på den med blandade känslor, undrande ”vad händer sen”…

Snöslasksteg, skenor, hjul och ratt

Fredag kväll 17 februari. Väderprognosen utlovar snö och blåst hela lördagen, med början på morgonnatten. OrdOdlaren ställde klockan på tidig ringning, steg upp och satte sig i Lilla Mhy och svajade fram elva kilometer på i huvudsak oplogade vägar, parkerade och klappade den lilla röda, plumsade till busshållplatsen. Fyrtionio kilometer senare avsteg hon från bussen och spatserade till järnvägsstationen i Östra Böle, Pasila i finskspråkig mun. Cirka tre kilometer norr om motsvarande station i Helsingfors.

Här har det funnits järnväg så länge som det har funnits järnväg i Finland, sen 1862. Det första stationshuset byggdes cirka 1890, fick namnet Fredriksberg efter ett jordbruk i närheten. Svårt att tänka sig sådant här idag. Det andra stationshuset kom 1923, på 1980-talet byggdes en något bunkerliknande station, och 2019 kom dagens hus, som OO inte kliver in i. Hon stiger av bussen

vid pilen uppe, den vänstra, traskar iväg, vidare uppför de på lördagsmorgonen snöiga trapporna (inringade på bilden), väljer spår och ställer sig på, nej, vid spåret och väntar. Informationstavlorna fungerar för det mesta. Ni ser vad klockan är, OO:s plats var i vagn 5, så hon ställde sig vid C. När OO tagit bilden gjorde telefonen sin egen kupp och visade en grön glasögonuggla. Tryckte av, på skoj.

Lite av stationshuset och köpcentret Tripla i bakgrunden.

”Seuraava Tampere – följande Tammerfors”. Bara att kliva av. Här kommer järnvägskänslan. I ankomst- avgångshallen ekar det lagom mycket, högt i tak, folk rör sig i flera olika riktningar.

Stationen var den nordligaste i Finland 1876, sen kom Vasa 1883. Förresten, Vasa stationshus är sevärt! Tag tid på er om ni råkar åka dit! Stationshuset i Tammerfors är skyddat, en funktionalistisk byggnad från 1936.

Elskåpskonst med ihoppackade Tammerfors-motiv. Järnvägsstationen, rödtegellåda, till höger nertill på bilden. Kan ni tänka er, spårvagnstrafiken inleddes 2021! Det verkar finnas ”röda linjen” och ”gröna linjen”. Aj, jo,

fjärrtågen i Finland är grönvita. Lokförarna sitter lågt, jämfört med i dieselloken. OO imponeras av tågets ”nos”, inte direkt krockkudde, men närapå. Ni vet inte – och får inte veta heller – alla roliga associationer som dyker upp i OO:s hjärna!

Mötet började klockan tolv, OO anlände klockan elva. Men vilket hotell skulle mötet vara på? Det hade OO inte noterat. Det första nappade inte. Iddes inte gå till ett annat, för lång väg. Stannade i slasket, rev fram papperen, aj jaha, det… Och allt utanför allroundreceptionen (kiosk, kaffebar med mera) var låst. Det tog en god stund innan OO förstod att det behövs ett kort för att låsa upp hindren. Plipp, och hiss och grindar och dörrar fungerade.

Domkyrkan i Tammerfors ligger på retfullt avstånd. Svårt hinna med både vägen och tittande och betraktande och fotograferande på en timme. Och tänk om den inte är öppen. ”Sablar”, det slog OO under mötets gång att Hugo Simbergs målningar på insidan representerar symbolismen… Nationalromantik så det rungar om det, uppförd 1902 – 1907, arkitekt åländska Lars Sonck. Borde ha satt det långa benet före och traskat iväg i snöslasket och snålblåsten.

Mötet? Finska Rosensällskapet. Inget att orda om, ett typiskt ”möte före årsmötet”-möte. OO började längta efter sitt ressällskap,

som vanligt något för lång. Började läsa på återvägen klockan 15.04, knappt två timmar och cirka 177 kilometer senare var det dags för följande spänningsmoment för dagen. När går en buss till Borgå? Rask promenad till busshållplatsen (nu var trapporna slaskiga), ifall om… Nä.

Nytt var den lilla elektroniska tavlan nertill. Den visade hur lång tid det tar tills nästa buss kommer. 848, 27 minuter. OO vankade av och an, fram och tillbaka under ett tak en bit ifrån. Ville inte helt utsättas för snöslaskregnet, som dessutom började bli allt mera vitt. Temperaturen sjönk. När 25 minuter förflutit återvände hon till skyltarna. 1 minut. Började spana. Nä. Tittade på tavlan: 848, 54 minuter. Vad i hel…. Om en stund kom bussen, tack och lov. Lite läsning, lite mörkerstirrande. Allt verkade ok. Resan på 11 + 49 + 177 kilometer började nå sitt slut.

Lilla Mhy var sur, våt och, frusen med ett torrt lager lös snö överst. Sen kom hårdare snö, underst isdroppar. ”Här har jag fått stå och du har varit ute och roat dig!” Hon startade, och efter diverse borstningar och skrapningar var vi redo för dagens sista kilometrar, 237 + 237 på skenor, med hjul och rattande började nå sitt slut. Telefonen i fickan räknade dagens alla fotsteg: 8530. Lätta steg, i flera repriser, utan ansträngning. Följande dag var vi ute igen, i mera snö, men endast cirka 30 kilometer. Synen när vi kom hem var inte uppmuntrande.

En ensidig en orkade inte mera med snöslaskbördan. Den får ligga kvar tills snötäcket smälter. När det nu gör det, bäst som det är får naturen för sig att servera 30 centimeter än en gång. Vad och när är ”riktig vinter”?

Hoppa på tåget 3 – tudelad

Ett löst-mellankokt ägg med hemmablandat chilisalt, det skall OrdOdlaren ha varje morgon. Hon måttar med kniven och hugger till – vips, ett tudelat ägg! Kanterna skall helst vara icke-raka.

Den ena halvan balanserar på bordet lutad mot den som får vila i äggkoppen. Hur skulle det vara med en tudelad äggkopp? Finns sådana? Jovisst, man kan ha två äggkoppar på bordet, men tandem skulle vara liksom lite skojigt. Dessutom läste OO nånstans att Sveriges tidigare statsminister Magdalena Andersson alltid hade/har ett kokt ägg i väskan. Hur förvarade hon det? Finns det ”äggfodral” i likhet med bananfodral? Johodå, hittar på nätet, betydligt dyrare än banandito. En var verkligt elegant med både sked och saltkar. En sådan önskar sig OO, skulle sitta bra redan nu, 18 februari…

Det här är mera ett prydnadsföremål, cirka 8 centimeter i diameter, för stort för ett hönsägg och kanske för skört för väskan. Kom en gång med en användbar present inuti.

Vilken väg skall man ta? Fotot taget 15 februari 2023 klockan 13.04. Skogsväg i hemknutarna, motionsstråk för många både på skidor och till fots. I ett vägskäl blir det konfliktartat. Man blir tveksam, osäker, ambivalent, vacklande, tvehågsen… OO tog vänster, mera sol, vackrare berg.

”Två lika lockande omständigheter, väljer du den ena förlorar du den andra”. Man velar; den ena bra, men den andra… Hur resonerar man? En diskussion som förts på ett flertal psykologilektioner. ”Hur tänker du när du har valt det ena?” ”Det är säkert roligare på den andra festen”, var ett vanligt svar av de östnyländska eleverna. ”Med såna tankar arbetar du inte positivt på din psykiska hälsa, du gör dig själv både surare och mer missnöjd”. ”Det du har valt är ju det bästa”, replikerade läraren. Om och om igen.

Nico Laurilas fantastiska drönarbild över en del av evenemanget Borgå Ljus (OO ogillar namnet…). Gamla rådhuset, numera stadens museum, vid gamla torget. Kyrkan bjöd på fantastiskt ljusspel, likaså några andra objekt. OO lockades. Samtidigt, på lördag kväll, ordnades en liten konsert på kulturhuset Grand vid Borgå ”nya torg” med Carita Holmströms tonsättningar, med henne själv på scenen. Båda var möjliga, men OO:s tidsdisposition för att betrakta fenomen utomhus är inte alltid densamma som BJR:s. Dilemma. Onödigt att åka in till stan med två bilar i dessa tider. Parkering i Borgå är också ett kapitel för sig. Det fanns intressanta ”ljuspunkter” utspridda över stan. Folk i rörelse. Det blev konsert.

Carita Holmström, 69, förekom i popmusikbranschen i sin ungdom. Hennes meritlista i allsköns musikkomposition är numera nästan överlång. En hejare på gitarr, har varit lektor i pianospel vid Sibelius-Akademin (vår musikhögskola) i över 30 år. Härlig, kraftig sångröst.

Det blev nästan som tudelat här också! Sångaren Minna Nyberg och multiinstrumentalisten Esko Grundström på kontrabas (nja, han vilar visst lite här, trakterade också dragspel och kantele under konserten). Vid första ögonkastet hör de två intimt ihop klädda i samma färger, men ändå inte…

Emelie Adolfsson, borgåflicka, dirigent för barbershopkören Lady Shave, verksam i flera musikgrupper, skicklig pianist (pianoläraren stod på scenen…) har en scenutstrålning som tog OO med storm. Synd att man i Borgå oftast ser bara ryggsidan av henne på konserter!

När konserten var slut var evenemanget på stadens nuvarande torg i full gång. Folk stod, stod i korvköer, kaffeköer, popcornköer, pratade – och några spännande klädda figurer rörde sig på det öppna utrymmet i varierande belysning till en ”musik” som inte var gjord för OO:s öron. Antiklimax från konserten. Nä, lusten att söka upp de stiligare programpunkterna försvann med en gång. Grillkorvlukt och popcornsdito är inte bra blandning. Hemresa med hämtmat från en nepalesisk restaurang lockade betydligt mer. Ingen tudelning där, inte!

OrdOdlaren löste ”tudelad” så här. Läs gärna vad de andra har skrivit, kläm in t.ex. ”äventyret framtiden”, ”toviska54”, ”paulaz” eller ”Ankis bildblogg” på Google så kommer du vidare.

Lördag = delvis äventyrsdag, delvis mötesdag för OO, om inte förväntat oväder sätter hinder i vägen. Därför tidig publicering.

Äfventyr i hufvudstaden

Hjärnan snurrade mer och mer på tomgång. Kroppen kändes tung, slö och ovillig. Med möda knyckte sig OrdOdlaren i den obefintliga flätan och såg en möjlighet på måndag kväll. R hade nämligen meddelat att hon spelar i en amatörbarockorkester som konserterar i Botby gårds kapell. OO har aldrig ens varit i närheten.

Efter en gnutta övertalning körde BJR en liten extra sväng på väg till sin körövning och lämpade av hustrun på lämplig plats. Efter nån minuts promenad skymtade både gård och kapell, men bilderna blir som de blir – än så kommer mörkret mot kvällen.

Huset är ett gammalt spannmålsmagasin som omvandlats till kapell för 50 år sedan. En populär vigselkyrka.

Jo, OO har skarpare bilder, men ville ha folk med… Interiören är stram och enkel, en hel del ”magasinkänsla” har lämnats kvar. Byggnaden uppfördes kring 1850 på dåvarande innehavarens, J H Lindroos försorg.

Botby gård bildades av nån officer på Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors som började byggas 1748. Flera officerare köpte upp bondehemman och byggde residens, anlade tegelbruk och odlingar och sålde till fästningsprojektet. Business på sidan om, liksom… Karaktärsbyggnaden av idag är från 1800-talets början och fungerar numera som restaurang. Carl Olof Cronstedt föddes här 1756, han blev kommendant för Sveaborg 1801 och var den som kapitulerade och gav upp fästningen utan strid inför hotet från den ryska hären 1808. Orsaken är oklar och onödig att spekulera om här, men en envis tradition hävdar att det var just här i huset som dokumenten ”vi ger oss” undertecknades. Cronstedt förlorade all sin ära, makt, officersgrad och adelskap på kuppen och dog på Hertonäs gård några kilometer västerut 1820.

Efter den korta konserten var det dags för OO att ta metron/tunnelbanan till hufvudstadens centrum. Stationen ligger enligt kartan i riktning nordväst, men gatorna går inte precis rakt. Några om- och krokvägar, lite kryssande över gårdsplaner blev det, men stationen hittades utan telefonkonsultation.

OO har inte köpt en metrobiljett på åratal. Automaten betraktades en god stund, därefter fungerade påtryckningar till full belåtenhet. 3 euro och 10 cent fattigare, med en biljett i näven tog sig OO ner till perrongen och kunde sen åka i drygt 20 minuter under och över jord till stationen ”Helsingfors universitet” djupt i underjorden, av rulltrappans längd (höjd) att döma. Som vanligt lyckades irrhjärnan ta fel utgång, gå åt fel håll, inte känna igen järnvägsstationens torn och fick lov att kolla positionen på telefonen. Helt om! Kände sig urdum. Skyller på pandemibegränsningar och försoffad hjärna. Sen gick det bra att kryssa över parkeringar och små parker.

Helsingfors domkyrka lyser som en fyr i mörkret, invigd 1852. Kyrkan avviker en hel del från ursprungsritningarna, till exempel de små tornen har satts till som stabiliserande faktorer. Tornet i mitten visade sig vara för klent för kyrkklockor. Kryptan under kyrkan är lika stor som byggnaden ovan jord. Staden är byggd ”å en bergig udde”. Andra än arkitekten bestämde att kyrkan skulle vara symmetrisk, eftersom den syns från alla håll. Här är huvudingången, västra fasaden.

OrdOdlaren sneddade över torget söder om kyrkan, målet var en annan ärevördig byggnad, invigd tio år senare. En byggnad som OO ”tack vare omständigheter” fått besöka några gånger, riddarhuset. Arkitekt samma Chiewitz som planerat och ritat flera byggnader i Lovisa, bland andra kyrkan och rådhuset, som många av er sett i Caritas blogg.

Här stod den efterlängtade bilen som OO hade reservnyckel till. Hon öppnade, klev in, byggde bo med en skön varm väntande pläd och den medhavda sjalen, åt det hon köpt av en glad pojke i en kiosk i underjorden, lyssnande på en podd om – Botby gård. hon betraktade de otaliga hundar som läste och lämnade post i den lilla parken, oftast med en öronsnäckaförsedd matte eller husse i andra ändan av kopplet. En verkligt ”impregnerad” park… Sen blev det ”jobb”…

tills bilens chaufför uppenbarade sig och hemresan började. Många flugor i en smäll på tre timmar från bilavstigning till påstigning, plus en dryg timme ”sitta i lugn och ro”. Fler motionssteg än planerat blev det också. Hjärnan är något omskruvad, börjar kanske fungera bättre vad det lider.

Hoppa på tåget 2 – nyfiken

Nyfiken – – det är ju enkelt: ”se på mej!” OrdOdlaren är nyfiken, skäms inte för att säga det. En Nobelprismottagare sade en gång också i sitt tacktal att han drivs av nyfikenhet, precis som alla forskare. Nyfiken är inte ”fult”! I en ordbok från 1870: ”Begärlig efter något nytt som kan lifva sinnet och inbillningskraften”. Men hur illustrera??

De tre tornen på Olofsborg i Nyslott lever sitt eget liv som stadens marknadsförare och som kommentatorer till livet i staden. Här är de nyfikna på varifrån gatstenarna vid hamnen har kommit. Den mittersta undrar ”varifrån kommer du själv då?”, på en stark dialekt. De andra pratbubblorna kan alla förstå…

Nyfiken på hur Olofsborg ser ut? OO serverar ett gammalt foto från en broschyr med stadskärnan i bakgrunden, inte den vanligaste bildvinkeln – och just därför:

Bildsök på ”nyfiken” ger en stor mängd Nicke Nyfiken-böcker och strutar med ”Nyfiken i en strut, öppnar du locket, så tittar han ut”. OO provade söka på nyckelhål, den förr så viktiga informationskanalen för nyfikna. Kika lagom i ett nyckelhål idag, ha. Vad dyker upp när du googlar? Jo, ”nyckelhålsmärkt”! Tralallalllaaa… Efter några tilläggsord kom en bild som kan accepteras:

Titthålet i lägenhetsdörren sorterar inte under begreppet ”nyfiken”. Det är snarare en säkerhetsåtgärd i dagens läge. OO tänker mest på Agatha Christie-filmer, där en hel del av gåtans lösning nästan i misstag kommer till genom att någon kikat genom ett nyckelhål, i jakt på information…

Man kan inte tvinga någon människa till nyfikenhet, man kan bara försöka väcka den. Några anonyma elever i Lovisa Gymnasium fick agera lockande statister när studiehandledaren fått för sig att ta en nyfikenhetsväckande förstasidesbild för skolans presentationshäfte ett av sina sista år på jobb. Hoppas dörren nu är restaurerad, yttersidan (mot norr) var ganska så sliten…

Rubriker i tidningar skall väcka nyfikenhet, lägga ut en krok som läsarna fastnar på och läser vidare. OO nappade åt sig ett dagstidningsexemplar. Njaaa… Kultursidan lyckades kanske bäst…

Blev du nyfiken? OO läste förstås, rubriken var ”sann” och redogörelse gavs i artikeln. Annat är det med rubriker i Facebook, där vissa sidor smäller till med ord som ”chock”, ”hånar”, ”kränkt”, ”skräll”, ”fiasko”, ”ikonens utspel mot stjärnan” och liknande, i hopp om att vi skall bli nyfikna, klicka vidare – och innehållet är ofta gammal megauppförstorad skåpmat. Som en sufflé som tas för tidigt ur ugnen. OO har lärt sig att bara svipa vidare.

Blogginlägg skall också ha rubriker som väcker nyfikenhet, samlar klick. ”De bästa tipsen”, ”Fem saker om mej som ni inte visste”… OrdOdlaren har inte tusen följare, har inte satsat på avslöjanden.

Fååvitin (korta i-n). Ett välbekant ord från barndomen. Liksom lite, lite starkare än nyfiken, på gränsen till ”skvallernyfiken”. Ordet finns i SAOL också, ”förveten”. Hur många av er har använt det? Dialekter är ju grundspråket, på isländska är nyfiken forvitinn!

Snäppet mera intressant är finskans ord ”utelias”, nyfiken. Liknar inte vare sig curious, neugierig, uudishimulik, nysgerrig… Enligt ”lingvistikväninnan” har det troligtvis funnits ett urfinskt ord, utea (uttalas med korta vokaler: otea), i betydelsen söka (som i nutidsfinskan är etsiä). Utelias är då epitet för en som söker efter kunskap, som inte är nyfiken i ”onödan”. Varsågod, uttala ”uteliaita”, partitiv pluralis.

Sen kan ni ägna er nyfikenhet åt att fundera över avslutningsbilden…