Åsså var det fredagen då…

Väckarklockan ringde 07.00, lite över åtta snurrade Obelix och OrdOdlaren iväg, plockade upp M inne i stan och cirka två timmar och 216 kilometer senare var vi framme. Kurala bybacke lite norr om stadskärnan i Åbo. Orsak: garantisamlingsmöte. Naturbruksinstitutet Luke administrerar, vi är ett dussintal aktörer här och där i landet. OO är ansvarig för elva rosor. Historien om hur det förhåller sig tar vi en annan gång.

På Kurala bybacke stödodlas olika gamla sorter av rabarber, olika sorter av gammal pepparrot och potatislök. Men:

”Här pågår ett krig”, berättade museiträdgårdsmästare Aaja Peura. ”En fasantupp med TVÅ hönor mot mig!” OO upplyste snällt henne om tuppen med ett harem på sju hönor som trakasserade OO:s odlingar en gång för länge sen. ”Men här finns inga hjortar, bara jag”, sa hon sen med en lättnadens suck. Peura betyder hjort…

På informationstavlorna ser backen ut så här – OO har fotograferat snett för att undvika skuggor. Det blå är en bäck som rinner ut i Aura å. I närheten finns flera källor. Spana in en krumelur på åkern en bit till vänster om bäcken, med tre korta vita textrader. Här placerades en vinddriven pump i en källa , och 1914 byggdes

ett vattentorn på backen, 34 meter högre upp än källan. Det fanns en hel del kor och andra kreatur i ladugårdarna på backen, och sådana dricker en hel del. Förstås fick människorna vattenkran i köket också. Livet blev lite lättare.

Karta ur den svenska boken som OO köpte, med små förtydliganden. Den blev snett skannad, OO har inget att anföra till sitt försvar. Nu finns där fyra bostadshus, antalet har varierat under de minst 1200 år som backen varit bebodd. Fornfynd från 800-talet har gjorts, två gravfält från 1000-talet har hittats halvvägs ner till bäcken. På 1960-talet hade många flyttat bort och det planerades ett nytt tätortsbostadsområde på platsen, hela rasket skulle rivas. Men det bidde inte så. Någon vind vände och det blev utgrävningar och en by för levande historia invigdes 1988.

Vähä-Rasi är byns café, med namnet Omena ja Kaneli (Äpple och Kanel). Där åt gänget välkomstlunch, vegetarisk, eftersom den gjorts på det som backen erbjuder. Visst finns där får, men… Efter förhandlingar i ett fd hönshus som förvandlats till modernt konferensutrymme gick vi runt med en glad och kunnig guide, som

här i skolmuseet på Vähä-Kohmo har skrivit ordet Kansakoulu (Folkskola) utan att lyfta kritan en enda gång. Sådan skriven skrift har dagens ungdomar svårigheter med, en sommarjobbare behövde hjälp med läsandet, berättade hon. I dagens värld vet få vad kalligrafi är…

Gården Vähä-Kohmo utifrån. Här har inte funnits någon skola, men skolan i närheten hade inventarier att leverera, så… Det var svårare att stiga i och ur de gamla pulpeterna nu än när det begav sig… Den stora ”moderna” byggnaden Iso-Rasi fick OO ingen representativ bild av, den byggdes som nästan hypermodern för hundra år sedan och är nu kansliutrymmen.

Den långa gården Iso-Kohmo är så att säga ”huvudmuseum”, förankrat i 1950-talet. Ibland är det lite svårt att acceptera att man som född i första början av det årtiondet är museal… Riktigt i en sån här miljö växte OO ändå inte upp, hennes lilla barndomshem byggdes 1948 och det större 1957…

Stugan, allrummet. Här kokades och kockades, bakades, åts, diskades, hantverkades och umgicks. Bland annat. Bröden i taket bakas numera på husets egen rot som man skrapat fram ur ett gammalt degtråg. Guidens roll är att hon är husmor (emäntä) här, killen mitt i bilden är i rollen dräng.

Salen hölls sval vintertid, här höll man kalas och bjudningar och firade högtider. Observera det öppna linneskåpet, sådant skulle visas! Observera husmors ”finhandarbetsväska” i makramé, pop på 50-talet. OO har också knutit sådana.

Husmor på trappan till Pränni, som ursprungligen var gårdens brännvinsbränneri, men som 1939 byggdes om för en som som nyligen ingått äktenskap. I museivärlden har man flyttat det unga paret till slutet av 50-talet, där finns moderna rackerier som elspis och kylskåp, visst fanns det en TV också…

Backen ligger nära stora farleder, både förr och nu. Kolla in de stora blå vägskyltarna, riksväg 10 mellan Åbo och Tavastehus och en bit till. Ungefär där snirklade den Tavastländska Oxvägen fram (Hämeen Härkätie), troligtvis Finlands äldsta längre sammanhållande väg, vissa partier av den är från 800-talet. Bortom vägen flyter präktiga Aura å ut till havet, viktig farled även den.

OO körde endast någon ynklig kilometer på riksväg 10, svängde sen in på det hon kallar omfartsvägen förbi hela stan, den som numera obemärkt smälter ihop med riksväg 1 till Helsingfors. Drygt fyra timmar bakom ratten, hem efter elva timmars bortavaro. Obelix sprang helt enligt ägarens önskemål. En mycket social dag, mest på finska, åtminstone fyra av de närvarande (förutom OO och M) umgicks på svenska. Mycket blandspråk. OO har varit med i gänget så pass många år (sju), att hon kan slappna av, skämta och ”bete sig” -nej, hon gjorde inte bort sig…

Söndagens öppna trädgård

Som vanligt var vi med i Öppen trädgård (trettonde året). Som vanligt beslöt OrdOdlaren på förhand:”I år ska jag verkligen ta bilder!” Som vanligt blev det inte så. Som ovanligt inföll den riksomfattande dagen ovanligt tidigt, 16 juni. Som vanligt blev det en trevlig blandning av svenska och finska (drygt 100 gäster), äppeljuice, chiliprodukter, pioner och konstruktioner och bevattningsprat och hela faderullan! Som två urblåsta ballonger satt sen BJR och OO på kvällen, pratade, hängde och var glada.

Några av dagens första gäster får sig några historier om jättegranen som blev tomte-trollbostad, alldeles framför husets trappa. Mellan de två tallstammarna finns OO:s utesäng, syns inte! Finnslidet till höger blir bara större, de vita självplanterade prästkragarna bara fler och fler…

Nästan samma gäng har rört sig en god bit och kollar in odlingslådorna med vitlök och sättlök och broccoli (under tät duk). Konstruktionerna längst framme skyddar (där finns faktiskt nät) jordgubbarna från objudna ätare. Längst till vänster tornen av armeringsnät som sakteliga utvecklas till minareter, d.v.s. böntorn (av störbönor…). Bakom gästerna skymtar dammen med sitt trevliga hörn,

där nästan spikraka svärdsliljor under sommaren mjukas upp av slidebusken som en besökare en gång kallade ”Herrgårdsfröken”, varpå en annan besökare utbrast ”Nej, Torparflickan!” Det senare passar OO bra, hon vars förfäder i 500 år mest innehaft de samhälleliga positionerna torpare/småbrukare/backstugusittare. Barrträden i bakgrunden är hemlockar som vuxit som tokar under de senaste 14 åren.

Två gäster kollar in rabatten som anlades förra året, Knäet. Till höger skymtar äppelgården, till vänster ”Märthas arboretum”, med – tror hon – 25 olika träd. Asken längst framme, en rödhägg (som är större än bilden vill visa), bakom den en rödask.

En detalj från Knäet: Itoh-pionen ‘Garden Treasure’ vars knoppar verkligen tar tid på sig att slå ut, och framför skira växten alunrot. Vilket namn på en växt med spröda blomstänglar! Finskans keijunkukka kunde på svenska bli vittrornas blomma (tingelingblomma). Småfolkets, i varje fall. Vackrare, väcker fantasin…

Antalet olika syrener på domänerna är ungefär ett dussin. Den här, ligustersyrenen, kommer sist med sin starka doft. Några dagar till, så…

En relativt ny växt för OO: aklejruta. Måste forska lite mer i den växten. Gula dagliljor brassar på bakom.

Någon liten ny detalj vill OO försöka bjuda på varje år. Vad sägs om en stol som pionstöd? ‘Festiva Maxima’ blir nästan meterhög och vanliga buskstöd är ofta för korta. Torde upprepas följande säsong!

Pionblomningen hade kommit igång inför besöksdagen, pionblommor varierar en hel del. Itoh-pionen ‘Hilllary’ och luktpionen ‘Bric A Brac’ får representera det lite mer rufsiga. Speciellt den senare får OO att dra på munnen.

I jämförelse är ju ‘Coral Charm’ välorganiserad som bara den. Hon har nu bott här i cirka tio år och presterade arton knoppar den här säsongen. Kan ses från vägen av förbipasserande.

En okänd pion ”bakifrån”, gårdsplanen blev bra och lugn bakgrund. Pioner kan beundras från alla håll!

Kolla in humlan! Den ser nästan slö ut när den förbereder sig för landning…

För drygt tjugo år sedan köpte BJR pioner från en firma som importerade direkt från Kina (firman har upphört). Namnet på den här härligheten blir på svenska ”Rara (sällsynta) blommans frostiga smil”. Hoppas du som läser har lite dragit på smilbanden av den här hoppande trädgårdsvandringen!

Söndag 16 juni kom de första gästerna lite före tolv, de sista cyklade iväg lite före sex. Med för- och efterarbete blev den dagen också nio timmar ”arbete”. Roligt sådant.

… och det hände med Händel…

Fredag: Kurala bybacke i Åbo. Lördag: musikhuset i Helsingfors. Söndag: öppen trädgård, hemma med hundratalet gäster. Allt gick som fulla sociala arbetsdagar. OrdOdlaren börjar i mitten, van vid att vara avvikare…

Här på bilden hände ännu inget, men snart nog brakade Händel loss, på scenen i musikhuset. Händels oratorium ‘Messias’. Observera ”orgeln” på scenkanten!

Scenen fylldes av 335 sångare från flera tiotal körer (BJR står nästan exakt i mitten), två organister, nio unga solister och en dirigent, bara att ösa på! Oratoriet uruppfördes i Dublin 1742 med 20 sångare, en liten orkester och Händel själv som dirigent. Nu var det musikhusets nya, stora, tunga, dyra och fina orgel som stod för musiken, en del av instrumentet på scenen, de 7999 piporna syns knappt i den här bildens övre högra kant.

Joho, här syns aningen av några pipor till vänster – och ytterligare ett spelbord, som torde vara den rätta benämningen (även om OO bara associerar till kortspel…). Ett speleverk med fyra manualer, en pedal där fötter och ben får dansa och sju trampor att sköta diverse annat med. Organister idag är ett mellanting mellan ingenjörer, dataingenjörer och akrobater – men mest musiker. Registreringen inprogrammeras på förhand, och ändras med ett enkelt tramp. Organisterna själva hade gjort ”överföringen” från orkesterpartitur till orgel, en verklig prestation i sig.

OO kunde från sin perfekta upphöjda plats bra följa med både organisternas och solisternas förehavanden. Solisterna kompades av multiskickliga Anu Pulkkinen på det här speleverket, de stod bredvid henne på hyllan. Akrobatiska Arttu Selonen briljerade på det flyttbara speleverket på scengolvet och kompade kören. Ibland spelade han på två manualer med händerna i kors, ibland var OO rädd att han skulle trassla in sig i sina ben på pedalen. Oj, så den kända ”Hallelujah” lät! De va decibel de…

Det krokiga ”rör” som syns på bilden är inte en orgelpipa, utan en del av ett konstverk:

Och publiken sitter runt om i salen…

OO måste bara visa en ”närbild” av det flyttbara speleverket, vars signaler går ut via kabeln på golvet. Det har också fyra manualer, men den översta syns inte/var övertäckt som obehövlig.

Paus. OO märkte till sin förvåning att de svarta väggarna mellan konsertsalen och foajén hade skjutits ihop, det har hon inte upplevt förut.

Konserthusets ”parkett”. Här är väggarna, uppe till vänster, ogenomskinliga. Publiken anländer. Det var fullsatt, 1704 personer.

Rolig pausbild, visst hade OO tillgång till många bildvinklar från sin ”paradplats”! Trapporna var ett stort samtalsämne när musikhuset var nytt, 2011. De fungerar bra.

Hufvudstadsbornas vardagsrum, mellan kantiga musikhuset och böljande biblioteket Ode, invaderas av ”renhållningsarbetare” som lämnar ren skit efter sig mot kvällen.

Kören kommer in efter pausen, från minst fyra olika håll. ”Hur hittade du din exakta plats?”, frågade OO. ”Jag har ju stått där på övningarna”, svarade BJR. Som sittande högt uppe kan man drabbas av svindel, men ner faller man inte. Staketet är stabilt. OO:s fot, fotad rakt neråt:

Musikhusets orgel har haft finansieringsproblem. En stor donation kom från kompositören Kaija Saariaho, och byggandet påbörjades 2019 – så kom pandemin. Det mesta arbetet har gjorts 2022 och 2023, orgeln invigdes 1 januari 2024. Långt tidigare planerades en konsertserie med orgeln i centrum, initiativtagare till den här konserten i raden var organisten, orgelkonstnären (helt otrolig på instrumentet!) Markus Malmgren, som lämnade jordelivet i mars i år (cancer). Orgeln väger 40 000 kilogram, kostade 4,4 miljoner euro och har 124 stämmor. (Den stora kyrkorgeln i Vörå, som OO fick traktera några gånger i sin ungdom, har 33 stämmor.) Orgeln i musikhuset är en av världens största och mångsidigaste konsertorglar.

Lördag: vistelse i och resa till hufvudstaden: ungefär nio timmar. OO trivdes länge i Akademiska bokhandeln, på musikhusets sommarterrass, läste tidningar, umgicks med folk…

Skolkamrater

Skolhuset var stort, antalet elever litet. När huset byggdes i mitten av 1920-talet fanns massor av barn i bygden. Nu är huset i privat ägo, OrdOdlaren har inte åkt där förbi på länge.

Bilden har OO använt förr, kärrvägen var inte i allmänt bruk på 1960-talet. Hagen med stenar var vår lekplats, Elviras hagan. OO hade två klasskamrater, pojkar. En pojke gick i klassen ovanför, en flicka i klassen under. De flesta övriga klasser hade fyra elever. Nu har OO börjat samla på dem som det går att samla på. Hur då? Jo,

här är Nils, klasskamrat. Rosen ‘Nils’. En spinosissima som har hittats på Frösön och som nu skall heta ‘Frösö’. Växer så det knakar. Nils var skolans konstnär. Det är han som målat tavlan av OO som visades för några inlägg sedan. Hans mamma hade en av de första bilarna i byn, ibland blev det skjuts den ungefär två kilometer långa vägen till skolan.

‘Holger’ i kvällssol. Klasskamrat. Han har inte blommat så bra i sommar, är stadd i tillväxt, han är ung. Syrenen heter Holger efter plantskoleägaren i Esbo som upptäckte honom i en frösådd på 1960-talet. Han klassas som en prestonsyren efter Isabella Preston som arbetade med att förädla fram bl.a. härdiga syrener för Kanadas klimat för hundra år sedan. Holger var en trevlig kamrat. Vi idrottade, klättrade i träd, plockade bär och busade. Bland annat.

Äppelträdet ‘Gustavs bästa’ dog under vintern/våren i år, ett ungt träd som ännu inte hade etablerat sig. Det valdes för att representera killen i klassen över, Gösta. Han har också lämnat jordelivet, tyvärr.

Flickan i klassen under har ett helt växtsläkte att vältra sig i, Iris. Bara att välja! Strandirisen passar bra, Iris hem låg intill byns simstrand, där plaskade de två flickorna en hel del. Iris och OO hängde ihop rätt mycket, med henne rökte OO sin första halva cigarett – den var på samma gång den sista. Sporadisk kontakt allt fortfarande, OO vet att Iris läser det här, här kommer varma hälsningar från köksbordet, och OO klämmer till med två irisar till:

Fler skolkamrater med växtsläkte: Viola. Hon gick i klassen under Iris.

OO har länge haft som vana att köpa en violampel i slutet av april. När övriga blomster börjar veckla ut sig glöms ofta ampeln bort och ger upp när den inte vattnas. Men före det hinner den bilda frö, och varje år dyker en och annan viol upp i gräs och grus.

Idag när OO putsade upp runt dammen dök en urgammal namnskylt upp, en kaprifol med namnet ‘Inga’. Kaprifolen på bilden är namnlös. Inga gick i klassen över Gösta, tillsammans med bl.a. Birgitta. Det finns en gulrönn med namnet ‘Birgitta’, men den har OO inte fått tag på. Återstår att se om ‘Inga’ ännu finns i handeln. Det röda till vänster är en pelargon, ´’Bernt’. Den finns i huset av en annan orsak, men det fanns en skolkamrat med det namnet också, han gick kanske i klassen under Viola, OO är inte säker.

Själv då? Tja, den här rosen har ”femtielva” namn, ett av dem i Sverige är ”Margaretarosen”. Märtha är en form av Margareta, så… I Finland torde det lämpligaste namnet vara ‘Mustialarosen’. Enligt nutida forskningar är det bästa namnet i Sverige ‘Belle Cathérine’. ”Rosen vars knoppar blir bruna och ruttnar om det är blött väder” är ett funktionellt namn. Blommorna kan se väldigt olika ut.

OO heter också Lilian. Syren är Lilac på engelska. Den här syrenen blommar väldigt bra och länge i år, den köptes som namnlös i Estland för x antal år sedan. Håller otroligt bra i vas.

Eller lilja? Den gulorange är nyinköpt och vårdades i vinterträdgården innan utplanteringen, därför är den tidigt ute. En av OO:s favoriter i liljevärlden är krolliljan, Lilium martagon, som snart, snart börjar öppna sina knoppar…

Sommarens sista selfie (och OO har bara just börjat)

Roliga timmen? OrdOdlaren har gått sex år i obligatorisk skola, fyra år i mellanskola och tre år i gymnasium – någon ”rolig timme” stod aldrig på schemat. Inte heller under de 38 åren som lärare i gymnasium. Men hela vägen har det ju varit fester av olika slag. Julfest, till exempel. Första frågan ”När det var rolig timme i klassen i skolan var min roll” måste modifieras.

Julfest 1961. Skolan var inte stor, här torde fem olika klasser samsas i ”Kejsarens nya kläder”. Den kortaste/yngsta ville bara stå med storasyster kejsaren på bild. Skräddarna syns till vänster, en välkänd figur med hatt, den andra skräddaren bär en ordentlig vintermössa. 11-åringen gillade att göra en roll på scenen. Att deklamera dikter var inte lika roligt, men det gjorde hon på nästan varje fest i byn. Så visst hade hon ”apat sig” på en rolig timme. På något sätt. Alltid på scenen under skoltiden, i ungdomsföreningen… Så blev hon lärare…

Nämn ett riktigt rejält skrattminne. Hoppsan. Hur välja? Den äkta mannens ständiga ordvändningar, det blir ju skratt varje dag? Eller när väninnan skulle berätta (på finska) om älgen med ”kaksi vasaa” (två kalvar) och det blev ”kaksi vasaraa” (två hammare) och fyra kvinnors skratt på utecaféet i Ekenäs ekade över hela staden?

Kör skol-linjen. Vi fick för oss att fira skolhusets 75 år, 1984. Vi, väninnan R och OO, ville ha en revy och R uppvaktade modersmålsläraren, historikern med mera Olle om att skriva ett manus. Minns inte hennes idéer, men efter en massa ”nja” och ”njaää” levererade han en dag helt oväntat ett manus. R och OO läste, dubbelvikta av skratt. Scenen delades in i två halvor, den ena ”före 1909” och den andra ”efter 1984”. Spelet växlade mellan de två. OO blev lärare i ”gamla skolan”. Här läxar hon upp nuvarande chefen för kultur- och fritidsväsendet i Lovisa, och den stackaren har verkligt svårt att hålla sig för skratt! Sen skulle han högt läsa upp skolans ordningsregler, börjande med moment – som blev monument – ett… Så bra han var!

Bilden är något ”grötig”. OO:s fotoalbum från året ifråga är på vift här i huset, bilden är en skannad kopia av en inskanning (som nämnda R gjorde till OO:s pensioneringsfest). När OO senast träffade denna kille sa han att den revyn är ett av hans skarpaste minne från skoltiden…

Så drogs och skuffades en modell av skolhuset in på scenen, och både ”gamla” och ”unga” förenade sig i hyllningen. Trevliga minnen! R producerade många fester, OO var ofta med på något sätt under det glada 80-talet.

Idag bestämmer jag själv när det är dags för rolig timme – då… Oj igen. Det finns så mycket som OO roas av. Skriva blogginlägg (eller något trädgårdsrelaterat), träffa skribenterna i Nya Östis (och Carita) i morgon, ligga i utesängen på morgonen och njuta av luften, ljudet, träden… Försvinna i en bok… Med mera. Rolig timme för det mesta!

Den ståuppkomikern skrattar jag åt: Njaää – en person på scenen som krystar fram roligheter orkar OO inte med alltför länge. Men program som ”Parlamentet”, där fyra (eller var de tre i varje lag?) personers kvickheter triggar varandra njuter hon av.

Den filmen/boken/TV-serien är verkligen rolig: Rolig och rolig, men OO läser alla böcker av Marianne Cedervall med leende på läpparna. Hervor från Tornedalen är en härlig figur, och många andra i hennes böcker också. I den senaste boken OO läst kommer det visst fram att denna Hervor är faster till en frejdlig kvinnlig polis. OO roas också av hur författaren lyckas knyta ihop de olika figurerna i de böcker hon skrivit.

Vad får man aldrig skämta om? OO anser att det handlar om sammanhanget. Här, inom hemmets väggar, skämtas det om allt. En ung manlig kollega kunde OO säga vad som helst, grovt som smått, galet eller töntigt, åt. Sånt språk kunde hon inte använda med någon annan i lärarrummet. OO försökte sälja sin djävulssylt åt en kvinnlig präst vars man också är präst, men det gick inte. En annan kvinnlig präst köpte med glädje djävulssylten som julklapp åt sin man, också präst. Det gäller att ha känselsprötena ute.

Selfie, sömn, sista minuten

Den här utmaningen ligger OrdOdlaren varmt om hjärtat, men hon har liksom inte hunnit tidigare i veckan. Sömn. Har läst en massa om både sömn och drömmar och tips för att somna o mera därtill…

Klimakteriehäxans frågor (inte direkta citat, har inte antecknat…):

Sover du naken, pyjamas eller nattlinne? Tja, som uteliggare gäller nån form av sovplagg. Nattlinne är skönt på ett sätt, pyjamas på ett annat. Inomhus inte ens parfym till natten.

Temperatur i sovrummet? Ute i skogen, 50 steg från ytterdörren, är 12 – 15 plusgrader idealet. Men även +7 på morgonnatten går. Frisk luft är det viktiga. Fågelsång, hackspettar, springande ekorrar och jagande flugsnappare i holken i tallen bredvid stör inte. Platsen är lugn, föga natttrafik (jo, tre t…).

Hur mörkt? När OO flyttade till dessa breddgrader i södra Finland tyckte hon att sommarnätterna här var obehagligt mörka. Nån form av rullgardin kan OO inte ha, blir bara instängt. Men en lysande lampa i sovrummet är inte behagligt, trots att sommarljuset inte ”stör” alls..

Hur många timmar/natt? Är en ”kortsovare”. Vid behov behövs endast fem timmar. Vill dock vanligen ha 6 – 6,5.

Sover du i ett kör, vaknar du och somnar om? Varierar. Fyra timmars sömn i ett kör är underbart. Ibland svårt att somna om, ingen orsak har hittats på några tiotal år av själviakttagelse.

Drömmar? Ni skulle bara veta… Har ägnat mycket tid åt ”drömtydande” enligt C.G Jung och såna som lite följer hans linjer, berättar sällan om mina drömmar. Man upplever en dröm endast en gång, och om man sover djupsömn efter drömmen försvinner en hel del, det hinner inte lagras. En händelse under dagen kan väcka delar av dröminnehållet till liv. Numera bryr sig inte OO om att analysera alltför mycket.

Om temat är lämpligt återkommer OrdOdlaren. Mycket annat skrivande är aktuellt i veckan, så få se…