Hoppa på tåget 35 – luft

Goderafton, får jag lov att presentera mej, jag är hypohund och heter Ariel

Luften är mitt element och jag försäkrar er, känns en ändring reagerar jag strax

Jag kan hämta en saftburk och en mätare, på befallning direkt som en blixt

Jag kan ta en liten simtur när sekreteraren ger lov, för se vatten är nåt verkligt underbart!

Ariel Kavamel – Lunikuningatar är OrdOdlarens enda fyrbenta Facebook-vän. Kavamel torde vara kennelnamnet, Lumikuningatar betyder Snödrottning, och jovisst, att rulla sig i snö hör också till hennes favoritsysselsättningar. OO har inte träffat henne personligen, men litar fullt och fast på sekreteraren som refererar hennes dagar på jobbet och på fritiden. Sekreteraren står också för bilderna, naturligtvis har OO frågat lov. Ariel reagerar innan den tekniska apparaturen ger larm – och teknik krånglar dessutom emellanåt. Tänk, vad en hund med sitt luktsinne kan snosa sig till i luften!

För OO är Ariel en av elementarandarna. Elementet jord har gnomer, vatten har undiner, elden salamandrar och luften sylfer. Sylfernas ansvarsområde är vinden och molnens rörelser. Ariel är en av dem, som i Shakespeares The Tempest (Stormen). Prospero befriar fuftanden Ariel från fångenskap hos häxan Syporax, och tillsammans avstyr de senare ett mord. Så här såg William Hamilton det, 1797:

Bilden blev liten, men en förstoring gör den prickig, låg upplösning. Var tavlan finns har OO inte tagit reda på.

För många är ändå Ariel en sjöjungfru, yngsta dotter till Atlanticas härskare Titon. OO är tyvärr inte så bekant med den underbara figuren.

Luft för OO? Superviktigt. Frisk luft. Indien i alla ära, men OO:s lungor och näsa ville efter tio dagar i det landet andas något annat. Efter en lång flygresa från Delhi landade sällskapet i Köpenhamn och fick vandra längs kilometerlånga gångar – OO njöt av varje steg: frisk luft! I luftkonditionerade gångar… Hon sover med öppet fönster tills partnern säger nej. Nu måste hon sova ensam i två nätter, fönstret på vid gavel, det kommer att vara tvåsiffriga nattemperaturer. Och det här längtar hon till:

Utesängen, skogssängen, sommarsängen. Inte långt från bostadshuset, men ändå i härlig, frisk skogsluft. Miljön är inte den mest städade, men skog är skog. Man kunde ju låta bygga ett genomskinligt tak för att förlänga säsongen, men ute skall vara ute, basta. Frisk luft.

På västkusten i Österbotten – 5

Programpunkten ”besök i stadens nya växthus” förbryllade OrdOdlaren. Varför besöka ett tomt växthus? Guiden, ledande trädgårdsmästaren i Jakobstad, visade att det verkligen var en programpunkt av värde. Redan att en stad bygger ett nytt, modernt växthus i dessa tider är en sensation. ”Största orsaken till satsningen är skolträdgården”, sa hon.

Nu fick OO lära sig det. Hon som i hela sitt liv hört om Skolparken. Det är fel, liksom. Skolträdgården byggdes upp 1916 – 1934 med en donation av släkten Schauman (storföretagare), för att ”främja undervisningen i botanik i stadens skolor, väcka och utveckla sinnet för växtvärldens skönhet, under och nytta”. Skolhuset byggdes som realläroverk 1904 – numera endast gymnasium.

Det gamla skolhuset är brunt på kartan, det har utvidgats några gånger (två grå nyanser). Stadens finska gymnasium finns numera under samma tak. Här i trädgården skulle OO kunna gå hur länge som helst, studera, fota, lära sig mer… Skyltningen fungerar, undervisar, ger aha-upplevelser… Den rektangulära gläntan, Versailles-inspirerad, finns i mitten

…och många tror att det är allt. Näädå. Den är 1,34 hektar stor, det finns mycket mer…

Till höger finns nybörjarkvarteret, helt för undervisningsändamål. Tjugo bänkar med ”vanliga” växter som odlas upp i stadens växthus, sisådär tio plantor av varje sort. ”Sådant ägnar sig inte handelsträdgårdar åt”, sa trädgårdsmästaren.

På gläntans andra sida (C på kartan) finns det systematiska kvarteret med en skön cirkel med solur i mitten – och massor av intressant runtom. Fotografen står nu med ryggen snett mot skolbyggnaden. Vackert och skönt. Om OO vore lärare eller elev skulle hon tillbringa rasterna just precis här.

Nu verkade hon vara mest taggad på taggiga växter, fångade bland andra de här:

Vävarkarda (Dipsacus sativus) och silvermartorn (Eryngium giganteum). Skulle gärna vilja ha den senarenämnda i den egna trädgården, den lyser nästan. I skrivskissande stund började hon undra om det alls bär sig, det här…

Amerikanskt kermesbär (Phytolacca americana) och röd trolldruva (Actaea erythrocarpa). Båda giftiga växter, den förstas hemvist är självklar, den andra är rätt sällsynt, växer mera i norr i skuggiga skogar med rinnande vatten.

Mycket annat användbart och intressant kom i OO:s väg, hon knäppte, arrangerade (tog bort blad, vek undan, höll i…), provade olika bildvinklar och mera sådant i jakt på bilder som skall användas i diverse skriverier i snar framtid. Och trots ett nytt växthus finns det tydligen inte alltid resurser till stödkäppar,

men skaft till Fiskars-redskap som brustit fungerar lika bra! OO torde ha några hemma, tack för tipset!

Bäst som det var var det alldeles tyst i omgivningen. OO hade inte märkt att gruppen försvann, tänk att både ljud och åsyn av människor inte fanns någonstans. Å andra sidan, OO:s plats på jorden är ungefär lika stor, och lika svårt kan det vara att hitta BJR här på hemmadomänerna (och säkert tvärtom också, men ännu har hon inte sökt sig själv…)

Skyltar med kloka ord finns här och där. Den här gillar OO. Varför skall vi envisas med att klippa och forma, när ett träd som fått växa fritt, utan att trängas med andra, är något av det vackraste som finns, tycker den här trädkramaren. Eller…

Till slut hittade hon gruppen, lämpligt ”inramad” av en pappersbjörk (Betula papyrifera, namngiven 1785) som växer naturligt i Kanada och norra USA. Urinvånarna lär ha använt barken att anteckna på. Vacker? Visst!!

Avslutningsträdet. Det har vuxit länge och fritt, det skickar upp nya stammar från grenarna, och på basen av dem tror OO att det är en näverhägg (gulbarkig hägg), Prunus maackii. Men hon är inte säker. hittade ingen skylt. En lagom regnig, dimmig och mörk höstkväll när löven fallit kan nästan vad som helst hända här… Nån gång skall OO gå där i trädgården med all tid i världen, i lagomvarmt väder. Tror hon.

Hoppa på tåget 34 – jord

”Den är din, denna jord, så sköt om den lite grann – den är grön, den är skön, den har hav och strand – och tillhör dej, denna jord”. Britt Lindeborgs svenska text till eurovisionslåten från 1971, ”Diese Welt”, framförd av Inger Öst, snurrar i en TV-reklam rätt ofta. OrdOdlaren vet inte vad det görs reklam för, hon liksom bryr sig inte…

Men vad skall man skriva om jord då? Jord som Tellus, jord som mylla, mull, växtunderlag? I den här tungt vägande boken finns massor, säger massor än en gång. OO har bläddrat genom hela boken, men läst endast här och där. Ett långt liv med odlingshänderna i jorden gör att hon tror att hennes medfödda arbetsredskap berättar det hon behöver veta, om struktur, temperatur, fukthalt, bördighet med mera. Skryt lagom, men något har fastnat i händerna, i varje fall, utan bokpluggande.

I odlingslådorna, här illustrerat med en av årets potatislökar, är jorden egenblandad sen många, många år, och nya ingredienser tillsätts hela tiden. Lera, sand, torv, ”åkerjord”, hästskit, kompost, gräsklipp, fjolårslöv, bokashi, guldvatten och lite hönsskit på påse samsas i godan ro, maskar och andra småkryp stortrivs. Naturen bidrar troligen med fler ingredienser. Och gör växer det – här i huset svängs både på ordföljder och bokstäver.

Mitt i skrivandet sprang OO ut i småregnet och fotade odlingslådan där hon grävde ner bokashi igår. Tallarna försöker sitt bästa med att försura jorden med litervis med barr.. Bara att krafsa bort det mesta. I bakgrunden ser ni sneda minareter, d.v.s. böntorn. Vi vänder på steken och på årstiden:

I juni när jorden var torr la sig bönfröna till vila. Ville inte. Tornen är nakna, men sen brakade tillväxten igång. I blandlandet bredvid är bl.a. potatislöken på gång (på finska ryvässipuli, ryväs kan översättas med klunga, gytter – det blir gytterlök, ha!) De barrproducerande tallarna borde avverkas, men där finns en besvärlig el-kabel…

Jord var det, jo. I växthusen finns mest professionellt odlingssubstrat, mellan köpevarven tillsätts kompost och hästskit och diverse annat. Bevattningssystemet är bästa möjliga, Blumat. Tomatrekordet i är är 1004 gram. En tomat, alltså.

Det här är också jord. OO städade i vinterträdgården och hittade bortglömda torra krukor. Innehållet förpassas till komposten eller till jordfabriken där ”skräpjord” och bokashi blir till tillväxtdynamit.

Det blev jord av annat slag idag också. Besök i kapellet på Borgå begravningsplats. Kapellet skänktes 1907 till Borgå av två rika köpmän. Ett vackert kapell med enorm akustik. Jordfästning – nej, OO gillar inte ordet, ”fästa vid jorden”, hon använder det sällan. Och inga ”deltaganden” behövs, OO har träffat den avlidne en gång. BJR:s kontakter med familjen har också nästan ebbat ut, på grund av några hundra kilometers avstånd.

Kronprinsessan i Drottningstaden

TTTT – Timmes Tepaus vid TV från Trädgården. Det unnade Ordodlaren sig den här soliga och varma sensommardagen, som gjord för utejobb. TV, förresten, datorn var det. Direktsändning från kronprinsessans och prins Daniels besök i Drottningstaden. Nu heter ett litet torg där helt klart och officiellt Victoriaplatsen.

Jobbstaden Lovisa (grundad 1748) fick sitt namn av kung Adolf Fredrik år 1752, hans hustrus namn, Lovisa Ulrica. Just det här porträttet, som verkligen är stort, hänger i rådhuset i Lovisa. KH Victoria och Daniel fick betrakta det idag.

De kungliga högheternas dag inleddes på Sveaborg, fästningen utanför Helsingfors. Sen blev det lunch på Svenska Handelshögskolan, där många ungdomar från Sverige studerar, bland annat statsministerns dotter. Därefter bar det av till Lovisa där det promenerades och stods mest hela tiden. OO kommer ihåg att prinsessan Christina en gång fick frågan om vad som är viktigast för en prinsessa. ”Stora fötter”, var det omedelbara svaret. Tror hon tillade bekväma skor. Intressant och roligt att iaktta gång- och ståstilar där man såg något mellan säkerhetsmän, poliser och fotografer. Konstaterade också att både Victoria och, förstås, Daniel har en ”ergonomisk” gå- och ståstil. Inga stilettklackar idag!

OO:s bilder är från dataskärmen, inget att skryta med precis. De visar ändå ett glatt sällskap som civilklädda poliser banade väg för, lovisaborna verkade ha gått ”man ur huse”. Vad göra för en bra bild? Jo, kontakta Carita, chefredaktören (Debutsky) som var ackrediterad journalist och hade direktkontakt med motiven, dessutom bra mycket bättre kamera.

Å ja. Vilken skillnad! Tack, Carita! Framme till vänster välkammade Otto Andersson, vars främsta merit är fd elev till OO. Att han är riksdagsman, jurist och stadsfullmäktiges ordförande i Lovisa är ju småsaker i jämförelse. Victoria känner alla igen, sen stadsdirektör Jan D Oker-Blom med kedjan och sen, längst till höger, ja vem är det? Jo, minister Anders Adlercreutz. Han har träffat kronprinsessan förr, så hon vet säkert att en av hans förfäder är indirekt orsak till att Bernadotte kom till Sverige. Han var med i den lilla grupp som avsatte Gustav IV Adolf. Förfadern föddes dessutom på Kiala gård, strax norr om Borgå…

Men va nu då? Flirtar kronprinsessan med Lovisas Didde?? Akta sig, han är nyförlovad… Bilden är med för att ni skall uppmärksamma kronprinsessans smycke för dagen. Det är finsk design, från Kalevala Koru. Designern är en av Finlands främsta just nu, Kirsti Doukas (1964 – ). Hon blev årets guldsmed 1999, belönades med den ärevördiga Pro Finlandia-medaljen 2014 och designade det här smycket till minne av att kvinnorna i Stofurstendömet fick allmän och lika rösträtt 1 juni 1906, Naisen Ääni – Kvinnans Röst är namnet. Spröda element som blir till en stabil konstruktion. Smycket berättar om en kvinnas mod, sa designern, flera kan förändra världen. Hon har också sagt att ämnet är abstrakt, man kan se en blombukett, en maskros eller till och med ett fyrverkeri i smycket. OO har det som hängsmycke.

Kronprinsessan ler, märker och ”ser” människor. Hon stannade och pratade, tidtabellen höll inte alls, men det var inget problem. OO kom att tänka på Tellervo Koivisto, som skrivit en bok om åren som presidenthustru. Hennes första möte med drottning Silvia var genompositivt. ”Drottningen är så uppmärksam och hjälpsam så hon måste verkligen ha ögon i nacken”, skrev Tellervo. Egenskapen verkar ha gått i arv.

Och Otto höll tal. Han var väl lämpad, har pratat svenska och finska jämsides i hela sitt liv. Och han använde händerna! Helt godkänt av den gamla läraren. Han läser knappast bloggen, men nån som ser honom kan ju be honom göra det. Här finns en viss antydan… Hans småprat under promenadens gång framförallt med prins Daniel visade på en omedelbar kontakt. Jo, Otto är trevlig, har glimten i ögat, är lätt att prata med och bildad på många områden.

På västkusten i Österbotten – 4

Småbarnsår i Kristinestad, barndom i Stockholm och Norrköping, skolgång i Björneborg, studier i Uppsala som finansierades av ”Rika Bergen”mot löfte att gifta sig med hustruns syster (systerdotter, något oklart), prästvigd nästan i förbifarten, lärare och rektor i Vasa… Var landar en sådan person vid 46 års ålder? Jo, som kyrkoherde i Jakobstad. Han som ville ägna sitt liv åt vetenskap. Det blev praktisk vetenskap.

Gabriel Aspegren, 1708 – 1784. Bilden har publicerats i Vasabladet 2014, fotograf Markku Jokela. Alltså är det inte ”den riktiga” Aspegren på bilden. Stora ofreden i ena ändan och upplysningstiden i den andra, och Linné och Pehr Kalm och hela faderullan med odling och växter och bildning i mitten.

Han lär ha haft ett hetsigt humör som han ändå lyckades tygla med åren. Hans energi under Jakobstads-åren kunde ha tröttat ut de flesta, den resulterade i det som nu är restaurerat (började för 20 år sedan) och kallas Aspegrens trädgård. Församlingen gick inte med på att restaurera prästgården enligt Aspegrens planer, så han byggde en ny, högst uppe på sluttningen Rosenlund.

Det här har OO fotat själv, 3 september i år. Lusthuset är byggt enligt Aspegrens modell. Snyggt! Det finns en gammal karta, ritning, troligen gjord av hans son. OO fotade den i orangeriet. Bättre bilder finns på nätet. Den steniga sluttningen formades sakteliga till en trädgård, där karlar gjorde dagsverken byavis och samtidigt lärde sig både odlingsmetoder och nya växter. Inte uppskattat av alla.

Prästgården som Aspegren byggde revs rätt snart, men den nya sägs vara byggd på samma stenfot i slutet av 1700-talet. Som jämförelse farbror Googles karta, med norr, som brukligt, rakt uppåt.

BJR bodde i närheten under sina småpojksår, han minns både pojkstreck och en backe där ungarna tränade backhoppning. Då var trädgården rätt förfallen. Stenmurarna har stått emot tidens tand, likaså porten ner till trädgården.

”Trappbyggnaden” mer eller mindre döljer gårdens brunn. Prästgården, ladugården och några andra hus har restaurerats, orangeriet är nybyggt enligt Aspegrens modell.

Muren mot norr har försetts med skyddande tak (till vänster). Orangeriets, det röda mitt i bilden, ena del skiljer sig från originalet, på grund av stenfynd.

”Gubbarna” med sina paraplyer får finna sig i att vara halshuggna, de är inte huvudsaken (haha), bara storleksjämförelse. Se på 1700-talsstenarna! När de grävts fram krävde museiverket att de skulle täckas över, man fick inte bygga på dem. Men då kom någon på att man kan sätta de nya väggarna utanför de gamla murarna, ha arbetsbord ovanpå. Vi står under markytan, utrymmet användes förr till att gräva ner frostömma växter i inför vintern.

Trädgårdsmästaren Ari Vainionpää som varit med och byggt upp det hela och som bor i ett hus på området, ett hus som finns på kartan från 1777, var gruppens guide. Bättre kunde man inte ha. Borde ha haft bandspelare för alla historier. Här ser han lite spänd ut, men han skall precis fotografera hela gruppen som står på den vita bron som ni sett på andra bilder här. Han har byggt den, tänk om vi hade fått den att rasa ner i vattnet…

OO har besökt trädgården tidigare, hon tar gärna några rundor till. Här växer medicinalväxter, kulturarvsväxter och mera därtill. En hel del att sköta – en del av trädgården fungerar lite som en koloniträdgård. Man försöker förstås ha växter från 1700-talet och äldre. Aspengren var den som införde potatisen i Jakobstad, odlingen lyckades över förväntan. Hösten 1781 hade han tjugo fruktbärande äppelträd. Hans odlingar väckte förundran utomlands, äppelträd och potatis sååå långt i norr!! Tyvärr var vintern 1782 kall, äppelträden frös.

Ladugården stod klar 1775, en av landets största och absolut modernaste då. 42 kor i längan i mitten, stall för 14 hästar till höger (tror OO), och fårhus till vänster. Utrymmen för hö under taket, gödselstaden under – ett hål finns i golvet för utskyfflande. Den brinnande (inte med låga) gödseln värmde utrymmet ovanför. Där inne finns också en drygt sju meter djup fungerande brunn. Idag är hela byggnaden Pedersörebygdens hembygdsmuseum. Jo, kommunen runt staden heter så, Pedersöre (gammalt namn, nämns första gången 1348). Staden har namn efter Jakob de la Gardie, grundad av hans änka Ebba Brahe 1652. Men det finska stadsnamnet kommer från kommunnamnet, Pietarsaari, ”Peders ö”.

Snygga, stora papperskassar med den här bilden får man om man köper något i Aspegrens trädgård. OO föredrar att hålla kassen som ett vackert minne. Nånstans.

Hoppa på tåget 33 – hand, och det händer

Det händer ibland att OrdOdlaren har mycket att ta hand om, att handskas med, med eller utan handskar. Både händer, huvud och kropp och allt annat har bara liksom varit fullproppat idag. Därför är hon sent ute med dagens (gårdagens) hand. Allra sist ikväll hindrades hon av de här händerna (och huvudet).

Operan Rigoletto vid festivalen i Bregenz, inspelad kanske 2021. Fantastiskt sceneri ute i Bodensjön. Högerhanden rördes, fingrarna likaså. Ögonen var visst två meter i diameter. Huvudet också rörligt. OO fängslas bara av den här operan, om och om igen, även om storyn är obehaglig. Fina arior, ståtlig musik – Verdi är alltid Verdi!

En gång putsade OO vindruvor – skörden var något mindre i år. Händerna före och efter tvättningsförsök. Nä, det har varit tillräckligt av OO:s händer i det här forumet. Idag lekte hon marknadstant än en gång, på gårdsplanen vid J.L Runebergs hem. Hennes hand tog telefonen, och försäljarna ställde handkraftigt upp!

Lite bekant på bilden? Ett huvud ovanför tummen, en korgbricka nedanom. Och ett rejält blomutbud från Cassandras trädgård. Runebergs hem är gult, som synes.

Håller med handen. Försäljaren med tak fick hålla stadigt när dagens vindbyar rasade. Inte farligt, men ett och annat ramlade lite här och där. vindarna sopade bort nattens regnmoln.

Handpåläggning av hantverkarhänder. Snyggt kassaskrin och dekorativ prydnadspumpa.

Den här handen har stickat sockan. Hantverkare verkar inte syssla med nagelkonst med all världens lackfärger och pärlor och sådant grejs. Tur för det.

Tre timmar på en marknad gör en sugen. Den här humoristiska och glada försäljaren tog handgripligen tag i den inköpta toscakakan och bet till. Så vi skrattade!

Märker ni så rena händer alla har! Även den här odlaren som sen resolut plockar bort ogräs från en taggig rosplanta.

Ytterligare en manlig odlares rena händer. Är det bara OO:s händer som har fosterjord under naglarna?

Eftermiddagen tillbringades i äppelgården. Tre fulla lådor och lite till fördes till musteriet i byn. Sen var det dags att premiäräta Revals päronäpple. Sorten har odlats i Finland i runda svängar i 180 år. Nu gav det skörd på dessa domäner. Gott. Men oj så en närbild deformerar händer och fingrar. Roligt det också.

Förklarande händer. Ibland önskade OO att någon skulle ha smygfotat henne när hon var i full fart med sin lärargärning. Händerna rörde sig då utan handpåtryckning. Vi har en hel del gester för oss när vi förklarar. Ibland står OO bara och iakttar folks handföring. Roligt.

Vanlig situation för oss bloggartanter. Den här personen bloggar ändå inte i den här situationen, hon ledde faktiskt ett hybridmöte, en person var med på distans och det var mycket att hålla reda på. Rena naglar och snygga ringar…

Dagen var lyckad, full med handgripliga aktiviteter, mycket plockande, bärande och lyftande med händerna. En handlingskraftig dag. OO fick ihop något tack vare välvilliga kompisförsäljare, som inte ens frågade vad tokan nu höll på med. Hon förklarade ändå varför hon fotade händer. Vi ses!