Hoppa på tåget 17 – staket

Mamma envisades. ”Vi skall ha ett plank mot vägen!” Det kom så småningom, när pappa hade tid att bygga. Lillflickan fick till och med agera plankstrykare. ”Staket” på tjeschisdialekt? Nä. Hittar int. Något år senare planterades en armadis taggig häck innanför planket.

Vem som kom på idén till att ta den här bilden, bilden ”före”, 17 juni 1971 är fördolt. Psyk.stud väntar på bussen, håret är dött, nött och slitet, det skall klippas kort för första gången på cirka tio år. Häcken är vildvuxen, den nyklippta dotterns jobb: det skall vara klart till midsommar! Planket står kvar, påmålat några gånger. Bild ”efter” finns inte… Båda orden, ”staket” och ”plank”, finns belagda i svenskan sen 1500-talet.

Staket idag, hårt ansatt av snöplogningen vintertid. Markerar att skogen (”Vägskogen”, i OO:s vokabulär) är privat och blåbären innanför tillhör OO och BJR, här råder inte allemansrätten. Några träd har redan passerat toppen av sin karriär…

Resultat av en kort staketjakt i Borgå. Ett jugendhus, privatbostad, har ett stilenligt staket. OO får skatta sig lyckligt, hon kunde besöka huset en gång i samband med en välgörenhetstillställning. Då var huset till salu, OO kunde ha köpt det på stubinen. Två invändningar serverades direkt av den kloka hjärnan: A: huset ställer krav på inredningen, vilka möbler som helst passar inte. B: tillgängliga medel tillåter eventuellt inköp av staketet, inte mer.

Gatans andra sida har också staket, anpassat till arkitekturen? Funktionellt, med utrymme för avfallstunnor under tak, tillgängliga även från utsidan.

Staket i vinklar, bakom skymtar växthus. Den andra bilden från insidan. Jovisst, en handelsträdgård som producerar för OO nödvändiga kålplantor (och mycket annat). Växterna i staketfördjupningarna har inte skjutit i höjden ännu. Tyvärr besöker OO sällan den här välordnade platsen senare under säsongen. Men så kan man bygga om man har en hel del virke, skicklighet och utrymme. Blir mera ”levande” än ett plank rakt av.

Häck eller plank eller både och? En vy från ett idylliskt område nära centralidrottsplanen i Borgå. Häcken består av olika växter, skönt lummig med de blommande träden innanför. Den gröngrå konstruktionen är en ingång till idrottsplanen, omgiven av både plank och häck.

”Gärde” är som ord i synonymgruppen äldst i svenskan, från 1200-talet. En inhägnad åker eller en betesmark, för att hålla djur innanför – eller andra djur utanför. Numera vanligtvis det senare… Gärdet omges av en gärdesgård, gärdsgård. I OO:s värld är jässgååLin mest av trä, virke som inte kan användas till annat, ”trådor”. Byarna i barndomstrakterna var inte alltför stenrika, steinjässgååLar fanns inte. Inte fanns det mycket av den här sorten heller, på 1960-talet var de ju hopplöst gammalmodiga!

Ett mångbegåvat och kreativt par här i trakten tog reda på och lärde sig hur man bygger en finländsk traditionell gärdsgård, därefter byggdes en av talkofolk, under parets ledning, på en hembygdsgård. Vilket material som användes, och hur, tycks variera en hel del i våra nordiska länder. Sådana här gärdsgårdar har en beräknad livstid på ungefär 40 år.

Kor på bete behöver stängsel. Här är en del av 60-talsbesättningen på väg in för mjölkning, ingen går före ledarkon! Mamma poserar också. OO minns det där med stängslen som ett evigt slit, eftersom det ingalunda fungerade med endast en beteshage per sommar, och stolparna och tråden var ofta i vägen för annat bruk av jorden. De skulle sättas upp, tas bort – och den yngre dottern var tvungen att agera dräng, spänna trådar, springa med stolpar, hålla i, vara bollplank åt pappa när något gick fel och han blev arg… Ett nytt stängsel tycks vara under uppbyggnad, av de liggande stolparna och taggtrådsrullen i förgrunden att döma.

Denna unga OO avskydde redan då taggtråd. På ett sätt var det jobbigare med strömförande slät tråd, ett sådant stängsel krävde daglig tillsyn, service behövdes både av stängselaggregat (det hette Olli) och stolpar – vissa kor hejdades inte av några elstötar. Och dottern fick springa och samla in rymlingarna.

VArför stavningen jässgååL? Det stora L-et betecknar tjockt L.

Spå sommarväder

”Urban, Vilhelmina och Blenda, så ska sommaren lända”. Så nu, gott folk, är det dags att vara alert. Urban, viktig dag på många sätt, infaller torsdag 25 maj. Sen kommer Vilhelmina, följande är Blenda – men hon har tappats bort i Svenskfinland.

De här dagarna förutspår sommarens väder. Så som vädret är på Urban, så blir vädret i juni. OrdOdlarens väderanteckningar haltar, tyvärr. Däremot hade Vilhelmina helt fel förra året. Det regnade 26 maj 2022, förebådade regnig juli. Pyttsan. OO minns hur hon de flesta morgnar vaknade i utesängen och direkt ställde sig vid vattenslangen. Regnvattentunnorna hade inte mycket att bjuda på.

Blenda och augusti… 27 maj var fuktig, men augusti? OO upplevde ett hejdundrande åskväder med åtföljande blöta i Jakobstad 19 augusti, men räcker det? Hm.

Mamma sade också att januari är som juni, februari som juli och mars som augusti vad gäller nederbörd och temperatur. Kall och snörik januari betydde regn och hetta i juni, OO har aldrig orkat göra noggranna anteckningar över så lång tid.

Bondepraktikan säger också att regnfattig maj tyder på regnig september, samt tvärtom. Få se… Åska i maj bådar inte gott för årets skörd, men sval maj ger mycket hö i ladorna, och varm maj ”göder kyrkogården”. Den veckodag som juldagen infaller på skall också kunna förutspå sommarvädret, men OO hittade inte exakta uppgifter.

Urban är en viktig ”vattendelare”, det berättar redan Michael Agricola i kalenderdelen i sin ”Rucouskiria” (bönbok), utgiven 1544. Hans finska är relativt lätt att förstå, men de gamla bokstäverna och stavningen vållar lite problem. 25 maj, Urbano, med röd anteckning: Suve alcu – sommarens början. Texten uppe till vänster: Maius. Toukokuusa (MA stavade långt o-ljud med det som vi nu kallar dubbelt w) on 31 päive. Och nere till höger beskriver han maj: Hela naturen vaknar, hav, land och himmel gläder sig, vi skall glädja oss, gammal som ung, fåglarna sjunger och jorden är färsk. Så, och spara inte på örterna… Sen blir det lite tolkningssvårigheter för OO…

I södra Sverige skulle sådden vara avklarad till Urbanus, kunde man skönja brodden på åkrarna blev skörden rik. I norra Sverige och i Finland ansågs tiden kring Urbanus vara den bästa såtiden, då var det ännu svalt och fuktigt, ”så i päls och skörda i särk”.

Pratade för nån dag sedan med jordbrukaren i närheten, sådden var avklarad, ”bara” 120 hektar i år, Jukola-orienterarna skall springa på 15 hektar. Frågade tyvärr inte var exakt de åkrarna finns.

Vem var denne ”berömde” Urban? Målningen kan beundras i Stanze di Raffaello, de fyra rum i Vatikanen som i början av 1500-talet pryddes av Rafael och hans medhjälpare. Karln Urbanus I var biskop i Rom enligt osäkra källor 223 – 230, lär ha predikat engagerande och omvände många personer till den redan då något förföljda nya tron. Först 100 år senare började man hävda att biskopen i Rom var den viktigaste kristendomspotentaten. Fantasifullt konstverk.

Den här morgonsolskuggdramatiska betonggrodan berättar att det är torrt just nu. I Finland fanns i flera år en väderspåman som intervjuades i tidningar, han kallades Sammakkomies (grodmannen) eftersom han iakttog grodor och kunde förutspå sommarvädret på basen av dem. Andra utläser kommande väder med hjälp av fiskar, till exempel abborrens fenor. Intressant.

OO tror inte så värst mycket på långtidsprognoser och spådomar, vädret blir som det blir ändå. Många meteorologtydor säger att högtryck parkerar över Skandinavien i sommar och regnen fyller på sjöarna i Sydeuropa. Prognoserna för Finland vacklar, en del säger att vi stannar utanför den värsta hettan/torkan.

Moln fascinerar däremot OO, den här vyn över nysådda åkrar 23 maj ger intressanta molnbilder som inte innehåller regn, däremot fantasieggande figurer. Vad ser du?

Vädergubben finns i många roliga varianter. Tillverkarna håller den avgörande kvisten som sin hemlighet – vid torrt väder stiger den uppåt, vid fuktigare slokar kvisten/metspöet/vaddetnuär. Det handlar ändå inte om någon långtidsprognos.

Efter idogt sökande hittade OO till slut den här bilden, ett pålitligt väderinstrument. OO:s groda fungerar på samma sätt – nästan. Hon hänger inte grodan, så de tre sista punkterna kan inte påvisas. Grodan har en plats vintertid, en annan från och med maj, skall flyttas till sommarvistet – nu.

Hoppa på tåget 16 – nyckel

Emil Henriksson hette han. Han som står för den mest betydelsefulla uppfinningen i Finland. Jo, så har visare människor än OrdOdlaren sagt. Han var finmekaniker och reparerade kontorsmaskiner. När han som 21-åring jobbade med en trasig kassaapparat 1907 slog det honom att systemet kunde användas i vanliga dörrlås. Han jobbade vidare och ansökte om patent 1918.

Sen gick det som det plägar gå. Försäljning, konkurser, företagsköp, med mera. Emil H jobbade senare hela sitt verksamma liv på Helsingfors universitet, med alla möjliga instrument som behövdes i undervisningen i kemi, reparerade och konstruerade. Han avled 1959. Vem minns honom, abloy-låsets uppfinanre? Ab Låsfabriken – Lukkotehdas Oy blev Ab Lukko Oy och senare ännu enklare och mera internationellt Abloy. Smart, va? och alla abloylås som finns idag bygger på samma princip som han uppfann.

Nycklarna på första bilden finns i lådan ”diverse nycklar” här i huset. Till vilka lås? Ingen aning. Kan metallen återvinnas? Tror att många hem i Finland har liknande ”samlingar”. På sin tid var Abloy-låset det enda lås i världen som inte kunde dyrkas upp. I OO:s aktiva nyckelknippa finns husnyckeln Abloy, lilla garagets italienska Silca och stora garagets svenska ASSA, en grön pluppa för larmsystemet och lite tingeltangel. Lund är Borgås vänort.

Mera aktiva nycklar: postlådan har också Abloy-lås, och kombinationen hus och garage har kommit till i ett speciellt syfte, och den är enklare att stoppa i fickan när OO tar sig en tur i skog och mark och ingen annan är hemma.

OO bytte fönster och ytterdörr i sitt då ägandes hus 2010. Då blev hon med en nyckel i den här stilen, Abloys Exec, då ännu belagd med ”patentlås”, för att få en extranyckel (tre kom med låset) måste du gå till en auktoriserad låsförsäljare och dessutom visa upp ett nyckelkort. I mars 2013 blev det fritt fram för nyckelkopiering. OO sålde huset ifråga 2012, nyckeln här ovan hör till en lägenhet som OO köpte i samma veva. Nu vill hon helst bli av med den.

De första Abloy-nycklarna kom i OO:s händer först 1970, till studentlägenheten, till institutionerna (tre stycken) och till studentkårens hus. Den sistnämndas nyckel passade också till porten till ett våningshus i närheten, vad OO minns utnyttjade hon inte möjligheten att gå in där, hon bara provade en gång av nyfikenhet. Det fungerade.

I barndomen användes ”enklare” nycklar, men någon i den stilen att fotografera nu kunde inte uppbringas i en hast. Den här nyckeln finns, och har länge varit ett mysterium tills OO fick en ingivelse ikväll och kollade paviljongdörren, där nyckeln alltid sitter i. Rätt. Så nu vet vi att vi har två. Bra.

Lilla Mhy, förstås! Hon är årsmodell 2008 och har inte såna tekniska rackeriigenkänningsmetoder som mera nytillverkade bilar har. En nyckel för att starta, en för bränsletanken.

Snart skall vi inte ha nycklar alls, om tekniken får bestämma. Vi ska ha koder, kort eller andra mysterier. I Reykjavik redan år 2010 öppnade OO dörrar med ögonen på spa-anläggningen i Laugardalur, hon kände sig som i en James Bond-film, speciellt när igenkänningsroboten kallt noterade ”titta högre” – på engelska. Men, bästa uppfinnare, vad är det för fel på en nyckel som man vrider om?

OO hade förstås andra uppslag. Avain, võti, key, Schlüssel, chiave, med mera. Fyll på! Nyckelpiga, nyckelperson, nyckelbiotop, nyckelspelare och liknande ord snurrade också runt i hjärnan. Men, nä, den tillfälliga gula marknadstanten orkade inte mera efter solgasset på Cassandras trädgård (handelsträdgård) idag. Linda Mäkelä fotograferade. Det blev lite sent sänt också, en vårmarknad i sommarvärme kräver förberedelser…

Mödrars och döttrars musik och sång

…och OrdOdlarens 267 bilder, på knappt två timmar. Världsrekord. Men den tillfälliga recensenten knäppte nästan i eufori, hon hade kommit ihåg att ställa om ljuskänsligheten i kameran i tid! Största delen av bilderna raderas ändå, oskarpa, delvis oskarpa, sneda och vinda, konstig belysning (belysningsmästaren skapar stämning, inte optimala fotoförhållanden). Konsert med fyra mödrar och fem döttrar och några till, inför mors dag, andra söndagen i maj.

Maria Linde, tredje från vänster, sångare, kulturproducent, sångpedagog, OO:s fd elev, med mera, har gjort det igen. Två operor har hon anpassat till lokala förhållanden, några nyårskabaréer har serverats, och nu det här. OO njöt, även om en bekant i biljettkön kommenterade: ”Aj, du ska va på jobb du, du ska int bara njuta”. Jobb och jobb, OO har alltid njutit av sina jobb.

”Ungen min får du aldrig”. Mamma Mirella Pendolin (sångare, musiker, pedagog, jazzälskare, m.m.) sjöng rödtonat och suggestivt. Vargen får grisasvans och hönsaskank i stället. Vargsången ur Ronja Rövardotter.

Mamma Hanna Fagerudd och 11-åriga dottern Elsa. Skådespelaren/läraren läste dikten ”Lyckans minut” och sen stiger Elsa frejdigt fram och river ner kvällens största applåder med ”Jag ska måla hela världen lilla mamma”, klart, rent och kraftigt. OO satt nära den stolta pappan med en son och en dotter, den sistnämnda deklarerade självsäkert: ”Jag sjunger mycket bättre!” Kolla mammans min där hon sitter och njuter! ”Vi sjunger tillsammans”-bilden blev OO:s mest lyckade, också tekniskt sett. Av 267.

Ungarna växer upp och blir stora i alltför snabb takt. Det tolkades i två sångnummer. Mirella med dotter Elvira framförde Abba-låten ”Slipping through my Fingers” och tillsammans med Maria blev det Golde och Tevje på finska i det som på engelska är ”Sunrise, Sunset” och på finska blir ”Nousee päivä, laskee päivä” och det tog OO endast fyra och ett halvt dygn att komma på att översättningen till svenska är ”Gryning, skymning”. Enkel och effektfull scenografi bakom – för den som kan sin Spelman på taket. En sång inför Motels och Tzeitels bröllop.

Två femtonåringar sjöng Veronica Maggios ”17 år” men de sjöng ”15 år”. OO kan inte texten så bra så hon kan inte veta om texten i övrigt var anpassad. De två, Elvira Katz och Jenny Forsman, levererade högenergiskt, båda tar danslektioner. Fotografera rörligt motiv hör inte OO:s bravurer.

Varför är den här bilden blå? OO måste läsa på. Hemma. Aha! ”A whole new World” är från Walt Disney-musikalen Aladdin, prinsen vill visa hela världen för sin prinsessa, de åker iväg på en flygande matta. Mamma Maria visar världen för dottern Jenny med blå strålkastare. Vackert, både auditivt och visuellt.

Mamma Emmi-Liina (klarinettist, pianist, sångare, lärare vid musikinstitut) och dottern Erica Johansson stod för lite mer klassiska inslag – mellan de varven var de med och dansade och sjöng, ibland satt Emmi-Liina vid flygeln. Erica är också femton år och har hunnit långt med sin flöjt. Hon började i musiklekskola när hon var tre månader gammal. Så kan det gå när mamma har musik som yrke. Sköna toner!

Men de va Kalle, Kalle, Kalle, Kalle vid flygeln! För det mesta. Kalle Katz. Han hade klurat ihop ett potpurri på cirka tolv låtar som berörde en mammas utmaningar, vare sig det gäller blommig falukorv, skolgång, sommar eller förälskelse. Den glada musiksalladen gavs också som extranummer, se första bilden här.

Den här extremt skickliga pianisten (jazz-) har en specialitet. Någon i publiken får ge ett tema, tonarten tas med hjälp delar av en kortlek, sen improviserar han. Nu blev det ”Begynnande sommarlov” i a-dur. OO uppfattade först spring på stranden, sen regn, åska, storm och rädsla och plötsligt var allt lugnt igen, med skön frisk luft. Den fd eleven tänkte lite på annat sätt i sin improvisation, men han var uppenbart nöjd med vad och hur den gamla läraren hade lyssnat in hans tonföljder.

Alma Katz, 12 år, som enligt föräldrarna sjunger mer än hon pratar, sjöng den vackra ”Niin kaunis on maa” som sitt solo. Mamma Mirella stod spänd vid scenkanten, för att sen delta i sången mot slutet. ”Min värsta keikka (gig) nånsin”, suckade Kalle efteråt. Båda döttrarna på scenen, det var väl mycket för ett pappahjärta.

Musikerna i bakgrunden, Kalle, Daniel och Thomas, och den populära kattduetten i förgrunden. ”Mjaa-aa-au”, till främst Rossinis musik. Uppenbarligen hade de bestämt sig för att vara honkattor som ilsket jagar bort frassar av alla åldrar, fräsningarna mellan tonerna kunde ha skrämt iväg vilka busar som helst. Hanna, Maria och andra mammor försvarar sina döttrar!

Frass, ja det är en hankatt. Ett ord att använda, för alla. Nu tänker OO radera de där dåliga bilderna. Cirka 250.

Hoppa på tåget 15 – kruka

De två systrarna skrattade när de såg bilden i tidningen: ”Du kan ju inte! Så där gör man bara inte!” Krukomakaren (titeln i telefonkatalogen) blev helt underkänd av sina två döttrar. ”Men ni var ju inte hemma när reportaget gjordes”, försvarade han sig med.

OrdOdlaren domkumenterade (alltför sent) den lilla byns lilla byindustri i tidskriften ovan och den skrattretande bilden blev pärmbild, nya skratt. Varför? Man tar inte i en nytillverkad blomkruka av lera på det här sättet. den blir direkt oval eller bucklig. Den är slattrig och tunn, bör hanteras varsamt, nere i botten med tummar och pekfinger.

År 1878 grundade Fagerholm ett krukmakeri i OO:s hemby. Lärlingen Rosendahl fann tycke för dottern Selma, och han fortsatte med hantverket. De vuxna barnen Erik och Eva sålde verksamheten till den något motsträvige bonden/skickliga tegelmakaren 1958. De lärde ut konsten och handgreppen och Storasyster, då 12 år, fattade galoppen direkt. OO:s minnen från den tiden är noll. Men fyra år senare, 1962, köpte OO sig en armbandsklocka för de pengar hon förtjänat vid burkmaskinen. En penni per tillverkad kruka, plus timlön för övriga arbeten.

Pappa förklarade gärna för alla som ville lyssna att man åstadkommer 270 krukor per timme. * Ta en lerklump, slå en fördjupning i den, lägg den i den starkt luktande oljeblandningen, ta bort den nytillverkade krukan med tummar och pekfinger, flytta den till vänster handflata, sätt in lerklumpen i maskinen med höger hand, se först till att det finns lämplig mängd olja i fördjupningen, sväng dig om och placera krukan på ett bräde* Upprepa från *. Flickan gick som i trance och njöt av att ropa order åt pappa: ”Fler bräder!” ”Bär bort bräder!” ”Leran snart slut!” ”Mera olja!” Men ibland strejkade maskinen. En fjäder gick av. Drivremmen lossnade eller gick av. Elmotorn sa upp samarbetskontraktet. Ofrivillig paus. Då var det bara att ta av sig kruktillverkarkläderna inpå bara skinnet, tvätta sig ordentligt och vänta på reparation.

Erik och pappa hade konstruerat maskinen, med hjälp av en rolig och mångkunnig smed. Maskineriet som bearbetade leran i flera omgångar på olika sätt var helt och hållet pappas konstruktion. Han hade ett eget lertag (en lertäkt), en plats i byn där det fanns lera som dög. Den perfekta leran var hans hemlighet. ”Man känner i spadan”, sa han.

Krukorna torkade på bräderna i källaren, efter en tid plockades de ned, kvalitetskontrollerades och putsades och forslades 200 meter med traktor till brännugnen. Den var också specialkonstruerad enligt Fagerholms modell, uppmurad av en mosters man och hans bror, skickliga murare. I ugnen rymdes upp till 10 000 krukor, beroende på storlek. När den var full murades dörren fast och pappa började elda. Först försiktigt, med en innertemperatur på ca 100 grader i ett drygt dygn. Sen ökades värmen till 920 (eller var det 960?) grader och skulle hållas så i två dygn. Ved fylldes på varje timme, dygnet runt. Tack och lov kunde pappa somna på stubinen och när klockan ringde var han klarvaken och visste vad han skulle göra. Bästa bränslet var gamla lador.

Kolla bildtexten! Två roligheter på knappt tre rader! Kråkor, nä. Degtråget hade många funktioner. Den yrvakna kattungen hade varit försvunnen i över ett dygn, den klumpigaste i kullen, flickungen var orolig. Den hade sovit gott ovanpå den avsvalnande ugnen…

Numera finns ingenting kvar, inte krukor, inte maskiner. Den ena krukmästaren gifte sig 1967, den andra klev in i universitetsvärlden 1970 och även de envisaste blomsterodlarna gav efter och började använda plastkrukor.

OO gillade speciellt de här speciellt låga krukorna som tillverkades på kundernas begäran. De här avbildade är av sekunda kvalitet, något vinda. Fler och fler sprickor uppenbarade sig under användningstiden, numera är de ett minne blott. Tänk, om man varit förståndig nog att göra en ordentlig fotodokumentation. Fotande på den tiden var tyvärr inte lika enkelt som idag. Fota arbete? Njaäää…

Krukkonstverk utanför botaniska trädgården i Tartu (Dorpat). Ett sådant kunde ju krukmakardottern ha, om hon sparat alla sekunda krukor, många fick ju kastas på grund av ojämn bränning också. Framtidens arkeologer kommer att hitta en stor mängd krukskärvor, OO vet platsen.

Karins och Toves ordutmaningar är roliga. OO väljer här endast en aspekt av kruka. Badkruka är hon inte. Nu börjar hon samla på nyckelminnen.

Hoppa på tåget 14 – fluga

Fluga på bilden? Nja, den är kanske inte tillräckligt tydlig och detaljerad. Storasyster förevigade ögonblicket, tidningsreportern längst till vänster likaså (vanlig kamera 1970). Systerdottern, knappt två år gammal, satt i sin pappas famn bredvid. Han var nervös.

En fluga promenerade på personen framför far och dotter. ”Får djurälskaren i min famn syn på den, så kommer hon att säga ‘fuga’! Högljutt”. Men den fula flugan flög. Någon suckade av lättnad…

Charmtrollet några dagar tidigare. Hennes första ord var förresten ´ett´n. Innebörd: hästen. Gällde också en tid för till exempel katter och grisar.

Boken är 400 sidor tjock, 1,5 kg tung. Innehåller cirka 800 arter i vår näromgivning, och långt fler sorter av – ja vad? Ötökkä är ett lämpligt finskt ord för något smått, smått obehagligt och så gott som omöjligt att namnge i farten. ”Yrfän och krypfän”, sa svenskrummet i hjärnan. Va? Såna ord använder inte OrdOdlaren i vanliga fall. Tack, Sveriges entomologiska förening, som ger ut en tidning med det namnet, OO har sett den på mässan Nordiska trädgårdar. Ta orden till heders, om du inte använder dem redan!

Två smart och en mindre smart utformade flugusmettor. Husflugan, Musca (=påträngande) domestica, finns inte i boken. För vanlig, troligen. Ötökkä nummer ett, lever i en månad, lägger minst 500 ägg som blir fullvuxna kräk på en vecka. En flugsnappare (sieppo på finska, siepata = genskjuta) fångar cirka 200 insekter. Per timme. Den fågelns fångstflygande är en fängslande uppvisning. Ge dig tid för den i sommar!

Klar sikt utåt? Kolla! En av OO:s bättre investeringar, en myggnätsdörr som här uppnår åtta års ålder på midsommar. Håller alla yrfän ute. Sitter i en ”rulle” på dörrens ena sida, fäster med en magnet i den andra. Många, även OO, har försökt gå genom det nästan osynliga nätet. Lyckas inte. Man får uppleva ett motstånd, står där och känner sig minst sagt töntig.

Uttalsövning: Vaapsasvieras. En av de cirka 370 blomflugearter som finns i Finland. Intressanta yrfän som folk flyr för, eftersom mimikryet fungerar även på tvåfotingar. Mimikry betyder förklädnad (OO lärde sig ordet igår), något som speciellt de här superutmärkta pollinerarna ägnar sig åt. En skyddande likhet med stickande och bitande och farliga yrfän.

Ta det lugnt och betrakta deras flygande! De kan stå stilla i luften, hovrar som en helikopter.

Namnet på finska är intressant. Vaapsiainen (vaapsas i sammansättningar) är ett dialektord för flygande små farligheter, vieras betyder gäst. OO uttyder det som en som gästar som en sorts farligare flygare. På svenska heter varelsen kort och enkelt och slagkraftigt bålgetingblomfluga.

Ytterligare ett elegant namn: Ljungtorvblomfluga. På finska Keltaperäluhtanen. Kelta, gul (i sammansättningar, annars keltainen), perä kan översättas som akter, bakända. Passar ju bra. Men sen luhta… Luhta betyder strandäng. Suffixet -nen är diminutivt, ”liten strandäng”. Fortsätt själv…

OO kan rada upp hur många ord som helst, både på blomflugor, andra yrfän och fåglar, vars namn avviker på roliga sätt från varandra på svenska och på finska. Hon nöjer sig ändå med att denna kröningsdag notera att kungsfågeln, Regulus regulus, heter hippiäinen på finska. Det ordet torde ändå vara äldre än subkulturen hippie…

”Hoppa på tåget” är en utmanande och intressant utmaning. Visserligen pockar Runda Rabattkryparen på allt större uppmärksamhet med – tack och lov – stigande värme, men OrdOdlaren kämpar på. Om en vecka gäller ”kruka”. Enkelt. Varför? Ja, det får ni veta om en vecka. OO:s första cliffhanger…