Speciella byggnader – avsnitt två

Tre små gummor vandrade iväg – från fortbildningskurs i sitt ämne. ”Här är min plats”, sa gumma nummer ett – ”Och här är min”, sa gumma nummer två. Den tredje:”Här är min, betongkolossen grå” – och sen stod hon bara och drömde…

Åbo. Biskopsgatan, akademikvarteren. Avslutad psykologilärarfortbildning, väntande på bussen österut. Två teol.mag, den tredje fil.mag (med allmän teologi som extra ämne). Teologiska fakultetens byggnad med sitt rundade hörn, granne till domkyrkan och ÅA:s bibliotek var den ena hjärteplatsen.

Den andra var – förstås – domkyrkan. Vi gick uppför trapporna och in i den då helt folktomma kyrkan, var och en försjönk i och badade i sina egna minnen: körsång (se tidigare blogginlägg), predikoövningar, diskussioner, möten… Och den yngsta släppte bomben: datum för prästvigningen bokad! Alla glada, en verklig ”människomänniska”, perfekt som präst (bland annat)!

Psykologireligionslärarens betongkoloss: Sibeliusmuseum. Minnena formligen vältrade in, igen en gång. Föreläsningar, körövningar och tenter i Brahe-auditoriet, mindre men dock sådant ävenså i Flora-auditoriet mittemot, och festerna i aulan mittemellan. Gösta Cavonius som föreläste om finländsk pedagogikhistoria: han kom in, satte sig, började prata, slutade efter 90 minuter. Ingen illustration, inga skrivna minnesstolpar, ingen bok som stackars studenter kunde läsa i som komplement… Huh. Det gällde minsann att kunna anteckna i flygande fläng!

Körernas kansliutrymme i övre våningen, i samma korridor som bl.a. tonexakta musikprofessor John Rosas:”Om jag stiger upp nu, precis vid det här ljudet, så är jag framme i köket när vattnet kokar!” Stämde precis.

In i muséet gick/går studerande och personal den här vägen, vinkelrätt mot huvudingången.

Olle Söderholm, trubadur som fick epitetet ”finska pinnen” av svenska Sid Jansson. En verklig själsfrände i humor och beteende. När Floravärdinnan ”fick nog” och ”brände propparna” på hans snälla retsamheter och gjorde ett utfall mot honom – då gömde han sig under ett bord och började springa omkring med det på ryggen… Vem kan hålla kvar ilskan då? Och när han en glad lördagsnatt dristat sig till att placera ett par smutsiga galoscher bredvid montern med ”Sibelii hatt och käpp” och den knarriga koleriska intendenten hoppade jämfota och hotade:”Nästa gång får allt Söderholm hitta på något mera intelligent!” ”Nästa gång, hmmm… Han har alltså uppmanat mig till nya hyss”, mediterade Olle…

Konserterna i råbetongssalen klingade skönt i öronen, oberoende av genre. Studeranden borde ha gått på fler konserter. Akustiken tilltalade, även om ögonen ibland inte var nöjda. Men visst är det ändå rätt så snyggt med betongytor som fått sina ”krusiduller” av formbrädena? Jovisst. Det medvetet planerade draget från fönstren irriterade stundvis. Men allt gick ändå att leva med. Att hela härligheten placerats på landets första botaniska trädgård, planerad av Pehr Kalm 1760 är något mera svårsmält. Men det visste inte studeranden då, än mindre visste hon att hon som pensionär skulle intressera sig för trädgård och trädgårdshistoria. Eller bli OrdOdlare.

fotnot: Sibeliusmuseum, Finlands mest betydande musikmuseum, inte enbart över Jean Sibelius (som har gett sitt godkännande till namnet), uppfördes på 1960-talet, invigdes 1968, räknas som ett av modernismens främsta verk. Arkitekt var Woldemar Baeckman (1911-94). Baeckman skapade främst industri- och kontorshus, men även flera byggnader för Åbo Akademi, bl.a. nu rivningsklara Gadolinia 1969 och ”boktornets” utbyggnad 1957, Handelshögskolan vid ÅA,  under sin karriär.