Examen

Overkligt. Det är nu 50 år sedan. Exakta datumet torde vara 29 maj. Vad minns ni andra från den dagen, ni tretton som fortfarande är här på jorden. Hör av er på något sätt! Även ni andra som var med på något sätt!

Det blir ingen 50-årsträff i Vörå. Vi torde vara utspridda i en triangel där Karleby, Täby och ”Sannäsby” i Borgå är hörnpunkterna. OrdOdlaren är inte såå uppdaterad, eventuellt finns någon utanför den triangeln.

Vädret den dagen? Verkar ha varit ok, att döma av de tretton fotografier som OO har. Nervös? Nja, inte speciellt. Men vem hade hittat på att vi skulle gå till hjältegravarna? Gick vi verkligen hela vägen? Har dunkla minnen av bil och skoskav. Nutida studenter från Vörå har kortare väg, om den ”traditionen” finns kvar.

Fotografering. OO:s enda besök i en fotostudio hittills – och den fotograferingstiden är definitivt förbi. Resultatet blev lite si som så. Själv gillade hon den här bilden bäst, men nedröstades av auktoriteter: ”Man skall visa ögonen mot betraktaren!”Presenter. Mamma sydde den ljusgröna dräkten enligt dotterns önskemål och förslag. Idag skulle det troligen kallas egen design. Mamma jobbade på syateljé från och med slutet av 1930-talet, avancerade till skräddare och älskade det hantverket över allt annat. En vit enkel klänning skulle man också ha.Nä. Dräktfärgen syns inte! Men bilden fick trevlig inramning, ett handslag och två studentkompisar bakifrån. Kläderna är försvunna sedan länge, sista gången OO såg den extremt korta och smala kjolen borde hon ha fått lika mycket tyg till för att få den runt sig… Och Etel, som var den första som såg den mörkhåriga krabaten komma fram för om 70 dagar för 70 år sedan gav ett tips: ”Be att få amerikaringen som gåva!”Så gjordes. Farfar medförde två ringar från sin andra ”förtjänapengarresa” over there 1914. Den ena försvann (envisa källor påstår att pappa slarvat bort den, själv medgav han aldrig), den andra fanns i ett skåp och den lilla flickan lyfte ofta fram den och beundrade. Den krymptes för att passa det smala fingret, men den är tung för en som inte är proffssmyckesbärare. Överlämnades för knappt elva år sedan till följande generation. Jovisst, skor och stilig opraktisk väska hörde till.Aj, väskan blev beskuren… Den färska studenten var verkligt lycklig över famnen full med rosor. Fotograf: Per Eric ”Cander” Andersson, den andra chefredaktören som OO jobbat för. Sparade länge alla medföljande kort, men även de har omkommit. Minns endast de fem gula rosor som grannarna Gerda och Ragnar skänkte. En varm överraskning att de ville uppvakta!

Fest. Dunkla minnen. Storasyster ordnade med sina fenomenala specialiteter, bakning och blomsterarrangemang. Men bjudna gäster eller ”mottagning”. Tror att ordet ”mottagning” inte fanns på kartan i hembyn. Vem kom? På den tiden fotograferade man inte vare sig kaffebord eller gäster. Numera gör OO det, trevligt att titta på och minnas. Två svartvita bilder från den trånga verandan finns, ett dussin personer från ungdomsföreningen där OO var aktiv. Att de kom var en stor och glad överraskning, den färska studenten var förundrad: tänk, att de verkligen kom, och orsaken var jag!Fotot är oskarpt, men det här var verkligen Storasysters mästerverk. Senare blomsteruppvaktningar i livet har sedermera alltid kameraförsedda OO fotat från alla håll, men i ett kameralöst hushåll fick man förlita sig till inlånade apparater. Den blå skålen torde numera vara sambo med ringen, om den inte omkommit.

Studentmössan finns kvar, i en påse i en låda högst uppe i garderoben. En bank på orten donerade den. Numera försedd med Åbo Akademis eleganta lyra. Bra att ha under studietiden, det var ofta kyligt på första maj. En studentmössa värmer skulten.

I oktober sju år senare kom examensbeviset från Åbo Akademi på posten. Filosofie magister. Andraårsgymnasieläraren cyklade till postkontoret, via en butik för en bakelse. Kokade kaffe, inmundigade och betraktade papperet medan hon funderade på följande dags lektioner. Det var den examensfesten.

Nu väntar OO på kommentarer med minnen härifrån och därifrån!

Om psalmsång. Faktiskt.

”Märkte du när jag körde om dig?” Det hade varit morgonsamling (-bön) i skolan, eleverna spankulerade i lugn takt till sina utrymmen. Dagens ”organist”, en ung OO, blev fastsprungen av en manlig klasskamrat som annars sällan tilltalade henne spontant. Nej, hon hade inte märkt. Hon bara brassade på med höger knä på ”svällaren” på tramporgeln i av kantorn/spelläraren rekommenderad hastighet: ”Lite snabbare än du tycker, psalmer skall inte släpas fram, de har rytm!” Ett sätt att störa, bråka, retas med att sjunga snabbare? Tja…

Tramporgel. Dra ut nästan alla registreringsknappar, trampa lugnt och öppna spjällen med höger knä. En del av OO:s tonårstid.

Under OO:s hela skoltid (13 år) tutades psalmer som inledning på skoldagen, men det berättades inget om hur de uppkommit, om kompositörer, folkmelodier, författare eller översättare/bearbetare. Det var inte läge för sådant på 1960-talet. Vi bara traskade iväg med våra psalmböcker (alla hade egen, inköpt eller ärvd!) i näven, ställde oss på rad i gymnastiksalen/festsalen och brölade på.

Allt ändrades under den 38 år långa lärarkarriären. Morgonsamlingspsalmerna blev mer och mer sällsynta, ganska torra informationstillfällen tog över, församlingarnas insatser minskade, antalet morgonsamlingar glesnade till en i veckan, bytte namn till ”samling” och hölls mellan lektion 2 och 3, allt mer sällan med musik och sång. En mer detaljerad kria kan dyka upp i detta forum…Sällan tutade vi psalmer skrivna av denna man, vi visste troligen inte ens att hans arbetsplats åren 1915-45 låg ett stenkast från skolan – eventuellt jobbade han i huset som skymtar på bilden, OO är något osäker. Betoning på det lokala ingick inte i läroplanen då. Statyn av den långvariga bankdirektören avtäcktes 1990, på synlig plats i Vörå centrum. Jacob Tegengren avled 25 november 1956.

I Vörå grundades ett Jacob Tegengren-sällskap 1985, och initiativtagaren, fd kommundirektör Erik Liljeström utkom för ungefär ett år sedan med en bok om skalden, bankdirektören, folkhögskole-entusiasten, amatörornitologen, amatörarkeologen (lokaliserade bl.a  ca 200 forngravar i kommunen), hembygdsforskaren och målarkonstnären. Det hände en del i Tegengrens liv, mycket kom inte med i boken av olika orsaker, berättade författaren i en tidningsintervju.

JT var först folkhögskolföreståndare i Närpes, 1901-15, och där drabbades han av en olycka som gjorde hans högra arm obrukbar – det blev kanske amputation, OO får fram olika uppgifter. Han lärde sig skriva med vänster hand på några veckor. Borde få tag i Liljeströms bok… Mellan 1900 och 1946 utgav Tegengren 18 diktböcker. 1946-55 bodde han i grannkommunen Oravais. OO blir allt mer intresserad av denna mångsidiga, Vasa-födda starkt troende vöråbo.

Psalmer, ja. I den finlandssvenska psalmboken från 1986 ingår 585 psalmer. Av dem har denna man skrivit eller bearbetat 19 (Zacharias Topelius 20). Runeberg och några få till står för fler, OO nöjde sig med en snabb genomgång av psalmsamlingen.På kyrkbacken i Oravais finns den här minnesstenen från 1992. Här citeras de första raderna i hans mest kända psalm, ”Skön är den jord…”. Det sägs att han fick inspiration till den på 1920-talet när han stod vid kyrkan och tittade ut över Oravaisfjärden (Bottenviken). Kyrkan står på en backe, utsikten är magnifik – men dronbilden med den storslagna vyn OO hittade på nätet får inte användas. Den intresserade ombeds googla…En flygbild över Oravais kyrka från början av 1960-talet. Kyrktornet nedrivet, skulle förstärkas och byggas om. Precis i bildens övre kant tar fjärden vid. Vägen som syns nere till höger i bilden leder så småningom till barndomsbyn. Till skriftskolan cyklade man, och i undervisningspausen rullade vi på cyklarna nerför backen till bageriet med de supergoda grisarna (undrar om sådana bakverk överhuvudtaget finns på andra ställen än i Finland) och lemonaden.Ni kan skymta kyrkan mitt i bilden. Backen gav god skjuts, men sen skulle man ju upp igen… Läsare, vi ses igen i början av december!

Bussigt!

Eugen bodde på Stenbackan, Arvid i Svedars och Nestor i Röukas, högst fem kilometer från varandra. Och sen fanns Oskar på Brams på några kilometers avstånd, han som skrev ”Brams-Oskar” på tipskupongen. De hade något gemensamt, de skötte kommunikationerna, hade var sin taxi. Privatbilism var inte något man ägnade sig åt i småbyarna runt träsken på 1950-talet, precis. Sakteliga dök det upp en Moskvitch, en Datsun, en Folkvagn, men…

..buss eller taxi var det som gällde. ”Koskis buss” rullade på med samma chaufför, samma tidtabell i vidpass 30 år – en institution! Kom vid åtta-tiden på morgonen, körde via en krokig och byarik väg till Vörå, därifrån vidare till Vasa – hela resan tog nästan två timmar. Tillbaks kom bussen vid femtiden. En stadsresa = nio timmar. Man kunde sända ”vad som helst åt vem som helst” med den bussen. Koski vissste var alla bodde och var pålitlig som bara den. Bussbolag: Oravais Trafik.

Trots det namnet gick det ingen buss till kommuncentrum åt motsatt håll för oss i avkroken, till Oravais. Sådana linjer fanns bara inte. Då var det Arvid eller Eugen som körde, eventuellt någon grannskjuts. Ofta Arvids ryska Volga, de små grå säger att han hade en sådan.

Volga, hittad på nätet

Nestors bilmärken har OO ingen aning om. Men bild finns från ett kusinbröllop, och 12-åringen med sitt tjocka hår avbildades på egen begäran vid Eugens nya vrålåk. Troligtvis åkte hela familjen dit med Eugens finfina birs. Snygg, va?

En gång behövde ett gäng skolbarn besöka tandläkaren i Oravais. Kalle fyllde sin Folkvagn med de små, och så bar det iväg. Bilen hade riktningsvisare som skulle gå upp när chauffören drog i en spak, men det var trögt före i mekanismen. Kalle satte ut handen genom sidofönstret vid vänstersväng, och den som satt till höger om honom fick göra sammalunda vid högersväng. Resan förlöpte väl, tandläkaren är förträngd.

Folkvagn med riktningsvisare, från nätet (se vid fönstret bakom framdörren)

Men buss… Skolbussen till mellanskolan i Vörå började gå i mitten av 60-talet. Underbart! Inte mera tidiga morgoncyklingar på fem kilometer för att hinna i tid till skolan. Skolbussen körde först en landsvägsögla, och när OO steg ombord återstod knappt 20 kilometer nästan rak väg. Inga förseningar. ”Rasijeffos Martti” körde som klockan, var glad och skojfrisk och uppmärksam, han ”såg” oss. Eftersom han alltid spanade och väntade om någon inte fanns på rätt plats, utvecklade vi ett ”sjukanmälningssystem” så att vi alltid vid laga förfall ringde till någon som steg på några hållplatser tidigare så att Martti fick veta. Hållplats? Nej, såna fanns inte. Bussen stannade där passageraren bodde.

Och på lördagarna åktes dansbuss, samma bolag, olika chaufförer. Ibland fick OO vara konduktör, roligt! En gång hittade en fiffikus på att när ”Vårt land” spelades i radion klockan 00.00 skulle man stiga upp och stå, oberoende av kurvor på vägen. En stadig tradition under många år.

OO ville ha en bild på en gammal buss, kontaktade nuvarande Oravais Trafik – och fick en bild på precis rätt buss:

Schangdobel a la 1960!

Tillverkad i Närpes (enda bussen som Närko gjort) 1960, nöttes av glada skolelever hela årtiondet. OO bara gapade när bilden damp ner i e-posten. Bolaget fungerar fortfarande på samma människonära sätt! Trots att OO aldrig har sett dem hon korresponderade med så fanns tjänstvilligheten där. Visserligen finns gemensamma bekanta men ändå… Härlig buss!

Bus och bråk i bussen? Njaääee… Vi hade våra bestämda platser, och ve den som… En gång blev OO faktiskt fastbunden, eftersom hennes ljusblå jacka hade ett buspojksfrestande hängande knytskärp. Endast en lös knut, precis tillräcklig för att bromsa uppstigandet och åstadkomma skratt. En annan gång hade grannpojken nyspulver med sig, en tant upptäckte det och bad att få. Hon drog i sig och nös och nös; ”oj så skönt att får rensa rören”, sa hon. Buset kom av sig.

Bussen kostade. Busskortet hade 50 markerade punkter, med en speciell tång klipptes ett hål för varje resa, vid femti fullt var det dags att köpa ett nytt. En av de elever som steg sist ombord förtjänade sin resa genom att agera klippare. Om det var Marttis eget påhitt eller om bolaget rekommenderade, det visste vi inte. Och inte brydde vi oss heller. Vi var bussgänget och tog hand om varandra, Martti tog hand om oss.

Nutida OT-buss

Tack, Lena i Wales för att du väckte mina minnen genom att berätta att du guidat en buss finlandssvenskar. OO kontaktade Filip, som visade sig vara den som rattade bussen. Tack, Filip, Niklas och hela gänget på OT!

Klassresan

A är en bokstav, B en annan. Likvärdiga. Skriv A-klass och B-klass, och associationerna blir annorlunda. Klass VA, klass VB landar hoppeligen nånstans mittemellan. Ibland gjordes förr ändå klassindelning i skolan så att A-klassiterna kände sig förnämare!

Vad jag minns började jag i en B-klass, tillbringade ett år i en A-klass, indelningsgrunderna var jag inte bekant med. Gick dit jag anvisades. Men sista året i mellanskolan tillbringades i VB, säkert som amen i kyrkan. Vi var 25 flickor, alle man och kocken med. Undervisningsköket bestämde. Hälften av oss kunde kocka senare på dagen, var inte beroende av skolbussar. En av oss hette Kock i efternamn. Klass VA bestod av alla pojkar och ”resterande” flickor. Pojkarna kockade inte på den tiden i den skolan.

Var A-klassen bättre? Hade de det bättre? Ja, flickorna där hade ju alla pojkar som direkta klasskamrater – kanske vi kunde koncentrera oss bättre? Tro det den som vill. Men vissa saker var verkligen bättre i A-klassen.

Hälfen A, hälften B, men klassfotot gemensamt. Rätt!

Hälften A, hälften B, men klassfotot gemensamt. Rätt!

Tavelsvampen, till exempel. Det ändrade vi på. Bytte sämre mot bättre. Snart nog märkte vi att pekstickorna också kunde byta plats. Sagt och gjort. Återintagningsraider gjordes, men flickklassen gav inte upp. Stor glädje när en löstagbar lucka i klassrumsgolvet upptäcktes, dit åkte klenoderna inför rasten. När gömstället upptäckts av spanande spioner placerades en stol på luckan. I stolen satte sig den lovande spjutkastaren (som sedermera blev muskelbyggare). Henne rubbade ingen, och hon hade flyktväg genom det närbelägna fönstret ifall högre makter uppenbarade sig.

Hur äventyret slutade? Minns inte. Visste lärarna om det? Jag antar att de hade hjärtligt roligt åt oss. Speciellt när en delegat från VB stegade in i VA mitt under pågående lektion  – ”Jag skulle bara ta den här” – tog svampen och lämnade förvånade elever och lärare tysta och gapande. Perfekt anfall!

Vår något torra och sura och oftast reaktionslösa lärare i finska kom en dag in till lektion i VB, beredd att stänga dörren med en speciell knyck, eftersom den aldrig gick ordentligt fast. Hon blev stående förvånad, tittade i några sekunder – dörren gled nämligen elegant in i sin ram, passade perfekt. Men hon sade inget. Vi hade däremot svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr. Några handlingskraftiga flickor hade nämligen i något obevakat längre ögonblick gjort ett utbyte av dörrar, A-klassens mot B-klassens. Hur den eskapaden avgjordes är också höljd i dunkel. Tycker mig minnas att vaktmästaren Erik blev inblandad…

Rätt så oskyldiga men kreativa nöjen! Kanske vi också påverkade anskaffningsprocesser och byggnadsvården, ho vet. Aderton (arton lär vara ‘rätta’ formen…) av oss fortsatte följande år i gymnasiet i nästan samma utrymmen i Vörå. Vi bildade en ny klass med nya småtokiga eskapader, alla ingalunda ihågkomna, men…

Bloggstatistik

  • 67 428 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.