Bäcken – präst, pedagog, poet

Bäckens lektioner i kyrkohistoria 1966-67 var intressanta. Ärligt talat minns jag inget konkret av innehållet. Kommer endast ihåg vilken aha-upplevelse det var när han alltsomoftast anknöt kyrkliga händelser till vad som skedde i ”världsliga världen”, lokalt och egenupplevt:”Den kyrkan såg jag senast när jag sprang förbi den 1944…”. Allt sådant var inte självklart för en tonåring, precis…

Det var inte lätt att fånga 16-17-åriga flickors uppmärksamhet. Klassen var för det mesta sysselsatt med att skriva och skicka brevlappar. En gång reagerade inte den presumtiva mottagaren tillräckligt snabbt (lyssnade på Bäcken?), varför avsändaren helt spontant visslade till för att visa att brev fanns att få. Bäcken fortsatte som om ingenting hänt. Vi trodde han var både blind och döv. Tills det blev betygsdags och den där tian som borde ha funnits i ”flit och uppmärksamhet” hade förbytts till en lägre siffra. Minns att vi skärpte oss…

Bäcken hade då några år kvar till pensionen från sin kyrkoherdetjänst, troligtvis lämnade han timlärarbefattningen vid Vörå samskola samtidigt. Hans hustru Rosmari hade många järn i elden; hushållslärare, kommunalpolitiker, kvällskursengagemang, familjens bilförare. Hon kom inte alltid på minuten till kvällskurserna, en gång ringde en orolig smått irriterad kursdeltagare, och blev lugnad av kyrkoherden:”Hon kommer nog, ni kan ju börja med att koka en havregrynsgröt, det brukar jag göra”… Stillsam humor utmärkte honom under många år.

Som nypensionerad deltog han deltog han i en tillställning i bönehuset i min hemby. Han berättade en god vits från predikstolen, den församlade menigheten brast ut i gapskratt – sen undrade de om man verkligen får göra så, men när Bäcken berättade, så… ”På vardagarna går han här som en annan spjuver, på söndagarna står han i en stol och ljuger”, skämtade kantorn, och Bäcken skrattade. På dialekt rimmar ljuger på spjuver, men hur stavar man? Juuvvär?

Under pensionsåren gav han ut diktböcker. Han står också för texten till psalm 490 i den finlandssvenska psalmboken. Som poet blev han intervjuad i en tidning, och skulle kort ange fritidsintressen. Hans svar blev två ord:”Vara ute”. Jag kan gott tro att han gav uttrycket minst dubbel betydelse. Jag vill gärna använda det för egen del också!

Avslutningen får en annan kyrkoherde och timlärare i religion stå för. Han gick till rektorn och anmälde att han avgår efter ett prov där han frågat efter de fyra evangelierna. Ett svar han fick löd:”Adel, borgare, bönder”. ”Om eleven ens fått ‘präster’ med”, suckade han… Skolans lärare i historia tycks ha haft större genomslagskraft (dock inte matematikläraren…)

Det blev ingen bild. Men Bäcken, ävenså Rosmari, finns i inlägget om Rektorn.

Håkan Bäck, 1911 – 2000.

Internationella lärardagen – historielärare

Hösten 1963 inledde 57 unga ungdomar sina studier vid Vörå samskola. Något år tidigare hade två nya lärare anlänt till skolan. Samtidigt pågick konflikter i Kongo, där två huvudaktörer var Lumumba och Tshombe. Den ena nya läraren hette Lunabba, den andra undervisade i historia.

Lumumba fanns inte kvar 1963, men Tshombe hade vi glädjen att undervisas av hela mellanskolan igenom i historia. Något år – två, kanske – hade klassen honom som modersmålslärare också. Och min framtidsbana var klar: Jag skulle bli historiker, eller arkeolog.

Tshombe var systematisk, alltid väl förberedd. Jag hittade en gång en av hans lektionsförberedelselappar på katedern, beslöt mig för att hålla tyst om den, men är inte riktigt säker på hur det gick med den konfidentialiteten. Hur som helst, Tshombe berättade. Första året skrev han mycket på tavlan, de följande åren allt mindre. Och vi elever skrev i våra häften. Lektionerna var väl strukturerade, åtminstone jag lärde mig anteckningsteknik på hans lektioner, utan att jag förstod det själv. Läroboken var ett komplement, anteckningarna enligt Tshombes koncept bättre och intressantare.

Tshombe, omgiven av Yrsa (som jag långt senare blev kollega med), pastor Jakobsson och en jag inte kommer ihåg!

Tshombe, omgiven av Yrsa (som jag långt senare blev kollega med), pastor Jakobsson och en jag inte kommer ihåg!

Läxförhören var också noggranna. och en klar regel fanns: du kunde inte komma upp till ett vitsord på nio (tior var synnerligen ovanliga i den skolan) om du inte kunde svara på ”berätta”-frågan. En sån ställdes varje lektion. Och Tshombe kollade nogsamt alla som sträckte upp handen. Minns när jag darrande första gången markerade att jag vill berätta. Jag fick ordet, steg upp, satte igång – och greps så av mitt eget berättande att all nervositet försvann och jag pladdrade på. Minns att Tshombe log. Nian uppenbarade sig på följande betyg, och hölls kvar skoltiden igenom.

I modersmål hade Tshombe ett svart häfte. Där antecknade han alla grodor ur uppsatserna. Det var med skräckblandad förtjusning som vi följde med när häftet dök upp i slutet av uppsatsutgivningstimmen: är jag med där, eller får jag skratta åt andras…? Puh. Jag kommer just nu inte ihåg någon groda eller om jag själv serverade några. Det var också roligt att se Tshombe njuta av situationen när han tog fram häftet..

Det bästa leendet av honom kom när han anlände i korridoren på sin ”köra-ut-på-rast-runda”, och någon ropade ut varningens ord:”Tshombe kåmbär!” Vi försvann ut i andra ändan av korridoren, de mest modiga använde fönstret. Nåja, det var inte ens en meter till marken så… Vi förstod att han inte hade något emot sitt smeknamn, men vi vågade ändå inte använda det när han var inom hörhåll. Jag träffade honom en gång många år senare, när jag själv var lärare. Då berättade han, att det tråkigaste med att byta skola var att Tshombe försvann!

Mina historiker-arkeologplaner försvann också med Tshombe. Följande lärare i historia, i gymnasiet, kunde inte på långt när mäta sig med honom. Och elevernas lärarnamnkreativitet verkar också ha försvunnit. Öknamn finns, men inte fyndigheter. Den lärare i historia jag länge var kollega med kallades Snorre. Även han var stolt över det namnet.

John Liljeström, Vörå samskolas Tshombe, 1931-2003

Matematikläraren, med mera…

Vi var nog lite rädda för honom, Rektorn. Han kom sakta men säkert i skolkorridoren, med sin käpp, sin speciella högersko med hög klack och tjock sula, högra handen instoppad i kavajfickan. ofta med ett litet snett leende i mungipan, men det lade vi elever inte alltid märke till. Han var ju Rektor. Auktoritet.

Och ingen frågade om hans handikapp var medfött, en polioskada eller följd av en olycka. Det gjorde man bara inte. Han undervisade i matematik, men det blev också en hel del modersmål på hans lektioner, i olika form: ”Om jag kan så kommer jag inte, men om jag inte kan så kommer jag.” Det var en bonde som sa det. Till exempel. ”Läkaren sökte under honom” var ett vanligt uttryck, inte dela på sammansatta verb…

Handikappet gjorde att hans förmåga att använda svarta (gröna) tavlan var begränsad. Han behövde en elev som sekreterare, och i varje nybörjarklass provade han sig fram. Jag, med samma förnamn som hans hustru, var en av de första, och 13-åringen gjorde bort sig totalt, märkte det själv, och Rektorn reagerade blixtsnabbt:”Du får stå en halvtimme vid tavlan och skämmas!” Hastigt såg jag på klockan och replikerade:”Det är bara tio minuter kvar av lektionen…” Storskratt av Rektorn.

Trots eller tack vare den fadäsen fungerade jag som talvelsekreterare otaliga gånger, och jag lärde mig de matematiska finesserna snabbt, utan ytterligare möda. Hans specialeffekter med disponenter och utropstecken över vissa minustecken sitter kvar. Inget problem med 7 + 7 : 7 + 7 x 7 – 7, som uppenbarade sig på Facebook häromsistens. Med parenteser här och där hade det blivit annorlunda.

A W Ekman omgiven av kollegerna Bäcken, Majken, Baba och Bäckskon (hustru till Bäck)

A W Ekman omgiven av kollegerna Bäcken, Majken, Baba och Bäckskon (hustru till Bäck)

Hur räkna till exempel 43 x 43 utan räknemaskin på 1960-talet? Jo, man tar de algebraiska upplösningsreglerna till hjälp: (40 + 3)(40 + 3) = 1600 + 240 + 9, alltså blir det 1849. Rätt räknat? Kolla varje multiplikation med nioprovet: 4 + 3 = 7,  7 x 7 = 49,  4 + 9 (men nian kan alltid ignoreras) = 4.  1 + 8 + 4 + 9 = 22,  2 + 2 = 4. Alltså rätt! Nioprovet har jag använt i hela mitt liv. Krångligt? Alla som varit elev till A W Ekman torde förstå… 🙂

På den tiden hade varje klass en dejour, som bl.a. stod vid klassrumsdörren inväntande lärarens ankomst. Rektorn kom, pekade på mig med käppen och frågade:”Vill du ha mig?” Han var inte alltid så säker på rätt klassrum mot slutet av sin lärargärning, året var 1967. Mitt svar:”Vill och vill, men det står matematik på läsordningen.” Han skrockade sitt speciella skratt länge den gången…

Visst var han häftig. Slog i golvet med käppen, skrek så spottet yrde, och säkert fördes hårda duster i maktens korridorer med allt byggande och utvecklande av skolan som han stod i spetsen för. Tror ändå att vi är många som minns honom som en speciell lärare med glimten i ögonvrån. Hans utlärningsstil passade min inlärningsstil.

Rykten från lärarrummet gör gällande att han högt deklarerade att han ”avslutade vårt förhållande” när jag inte valde lång matematik i gymnasiet. Jag hade många andra intressen, bl.a. dans, som han inte lär ha gillat heller (med ett snett leende). Han avgick med pension efter mitt första gymnasieår, om övriga öden vet jag inget.

Anders Werner Ekman, rektor vid och uppbyggare av Vörå samskola 1947 – 1968.

Upplösningsregel (a+b)(a+b) = a i kvadrat + 2ab + b i kvadrat. Kan inte skriva ‘disponenter’!

Bloggstatistik

  • 26,723 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.