Alaska 153

En vacker bild på datorns skärm. Verkar vulkaniskt, kallt och klart. Text: ”För att komma hit måste du vandra över hela Eurasien. Eller ta dig till Alaska och Aleutiska öarna…”. Kamtjatka. Det behövdes inte mer än så för att sätta igång OrdOdlarens hjärna.

”Till Kamtjatka”, sade B och kastade tärningen. Den lilla flickan var på besök, vi spelade ett spel som OO inte har en aning om vad det var, men spelplanen var en stiliserad världskarta. Ordet smakade som en karamell: kam-tjat-ka. När hon senare kunde betrakta bättre kartor såg hon pärlhalsband: Aleuterna, Kurilerna. Japan (tunga guldsmycken) med förlängning i tunn kedja, Taiwan… Kan lite anas på denna lilla bild:”USA köpte Alaska”. Det förundrade sig tonåringen över. Och varför ”ägde” Ryssland området då? Verkar ju verkligen vara ”bakom takana”. Läser… hoppsan! 9 april 1867. Idag, för 153 år sedan! Enligt historieböckerna ett svåråtkomligt område som var bättre att sälja för pengar än förlora i krig (vem skulle vilja erövra då?). Jaha. Staten och folket i USA var inte heller villiga köpare, men utrikesministern W. Seward stod på sig. 30 år senare blev det guldrusch, ytterligare 70 år efter det olje- och gasfyndigheter. Har köpet lönat sig, månntro?

Berings hav, Berings sund… Varför? Vitus Bering (1681 – 1741), dansk som ”värvades” till ryska flottan gjorde två kartläggningsresor till området, för att bl.a. ta reda på om kontinenterna är förenade. Speciellt den andra resan, 1741, var fylld av sjutton mödor och åtta besvär, och där blev han. På Berings ö. På den första resan seglade han två gånger genom nuvarande Berings sund utan att fatta att det var ett sund, 16 augusti 1728 upptäckte han två öar som fick namn enligt den dagens rysk-ortodoxa helgon St. Diomedes av Tarsus.

Storvulet tänkt: Alaska har varit en del av Finland! Storfurstendömet, alltså. För sisådär 15 år sedan läste OO boken ”Den dansande prästen”, om Uno Cygnaeus, folkskolans fader i Finland. Han var präst i lutherska kyrkan (ca 100 församlingsmedlemmar) i Sitka, Alaska, 1840 – 45, lät bygga luthersk kyrka där, samarbetade med den ortodoxa prästen, undersökte naturen, åkte skridsko, dansade. Sitka är fortfarande USA:s största stad – till ytan.Alaska ser för OO ut som en gubbe i profil, med präktig haka och underlig näsa, en tunn skäggfläta (Aleuterna) och en bakåtsträvande ryggradsbit åt andra hållet. Där, en bit nere i ryggradsbiten, finns Sitka, där var centrum för det rysk-amerikanska handelskompaniet som handlade främst med skinn. Och nästan rakt mittemot på jordglobsbiten här ovan finns Finland och Norden, på samma breddgrader…

Nyvalda guvernören för Alaska, finlandssvenska A A Etholén, reste dit tillsammans med Cygnaeus. Resan började i St Petersburg 10 augusti 1839, fram till Sitka kom de 12 maj 1840. Rundade Sydamerika. (Panamakanalen invigdes 1914…)

Etholén hade tidigare varit i tjänst hos rysk-amerikanska handelskompaniet och varit bosatt i Sitka (men mest ändå på fartyg) 1818-24 och 1826-37. Under alla sina perioder höll han på med en massa: byggde, ordnade, samlade, styrde och ställde, forskade och kartlade. Ca 300 föremål finns nu i Nationalmuséet i Helsingfors. Hustruns dagbok 1839-45 finns i Åbo Akademis bibliotek. Önamnet ”Duke of York´s Island” byttes sent omsider ut till Etolin Island. Andra Etolin-namn finns också.

En annan finlandssvensk storman i Alaska var Hampus Furuhjelm, som i princip vistades på olika befattningar i Alaska 1851-64, de sista fem åren som guvernör. Han fick verkligen slita i upprepade motgångar på många fronter, men motsatte sig försäljningen och lyckades skjuta upp den. 1935 fick berget nära Sitka namnet Mount Furuhjelm. Även han samlade och hans samlingar finns i zoologiska muséet i Helsingfors.

Det roliga är, att en guvernör förutsattes vara gift. Bägge nämnda herrar ingick snabbt äktenskap strax före sina avfärder. Hustrurna följde med och höll ut, kom hem till Storfurstendömet och äktenskapen fortsatte…Ryssland till vänster, Amerika till höger. Diomedeöarna i mitten. (plus moln)

När gränsen mellan Ryssland och USA drogs 1867 i det 85 kilometer breda Berings sund (nästan exakt lika som sträckan Helsingfors – Tallinn) blev det mellan Stora Diomedeön (Ryssland) och Lilla Diomedeön. Där går också datumgränsen, och det är 4 kilometer mellan öarna, som också ofta kallas ”Tomorrow Island” och ”Yesterday Island”. Tänk, att se på morgondagen på det avståndet… Idag bor ca 100 personer på den lilla. Den stora tömdes på folk under andra världskriget, men många har ”återvänt” och alla har rätt att vistas på båda öarna.Amerikanskan Lynne Cox simmade från den lilla ön till den stora som en fredshandling år 1987, när relationerna mellan staterna var ungefär lika kalla som vattnet. Hon överlevde.

Föregångarkvinnor 2

Prästsonen är lantmätare och inleder ett förhållande med pigan i prästgården, hon föder två döttrar. Prästen dör 1849, och prästänkan flyttar till Åland, medhavande sin son. Dock, efter en tid, 1853, ”kallar” lantmätaren sina döttrars mor till sig (reste han inte till dem, såg till att de kom sig tryggt till Åland?), och efter elva år kom de till officiellt skott, äktenskap ingicks mellan de två. Ytterligare barn föds, tre pojkar. Man ”kunde” förr också… OrdOdlaren hoppas på att hitta litteratur och få omständigheterna något bättre utredda.

Den äldsta flickan (föddes 1847) fick namnet Emma Irene, på farmors förslag. Hon visade sig ”ha huvud”, och präster/lärare i Jomala uppmanade fadern att sända henne till det relativt nygrundade lärarseminariet i Jyväskylä. Så skedde, året efter att pappa och mamma gift sig. Emma Irene var då arton år gammal. Hon betraktades som ”medellös men begåvad” och ”folkskolans fader”, Uno Cygnaeus blev inofficiellt hennes förmyndare. Han var inte så övertygad om att hon skulle gå vidare i sina studier, men matematikläraren skuffade på. 1871 flyttade den färska folkskolläraren till Helsingfors. Vicekanslern vid universitetet gav henne dispens för könet. Emma Irene Åström blev Finlands andra kvinnliga student, 1873. OO är fortfarande okunnig om fest, studentmössa, med mera.

Vad händer? Jovisst, hon började studera. Och sen? Typiskt nog, hennes pappa avled. Den omständigheten innebar ett avbrott i studierna, hon måste bidra till familjeförsörjningen. Uno Cygnaeus ingrep och såg till att hon fick anställning i det nygrundade Ekenäs seminarium, hon blev lärarutbildare. Tydligen kom hennes familj på egna fötter rätt snart, eftersom hon redan i slutet av nämnda årtionde återfanns vid universitetet, magistersexamen avlade hon 1882. Första kvinnan i Finland med denna examen/titel! Zacharias Topelius skrev en hyllningsdikt till henne. Rätt snart återvände hon till Ekenäs och seminariet, och där gjorde hon ”karriär” som aktad och nyskapande lärarutbildare.

Karlar? Inte officiellt. När Uno Cygnaeus avled 1888 brände hon all deras korrespondens. Eftersom det finns bekräftade rykten om honom som kvinnokarl i unga år så uppstod vissa rykten. Åldersskillnaden var 37 år. Tio år yngre var den person, professor i romersk litteratur vid universitetet, i vars sällskap hon själv sagt att hon trivdes otroligt väl.

De allmänt tillgängliga digitala uppgifterna berättar inte mycket om Emma Irene i Ekenäs. Redan 1922 utkom en bok om henne, ”Lagerns första kvinna” (Alfons Takolander). Kanske följande uttalanden härrör från den boken:”Jag förtjänade aldrig att kallas banbryterska, emedan jag aldrig medvetet varit det”. ”Jag har bara förverkligat egna intressen”.

Emma Irene promoverades till hedersdoktor vid universitetet 1927 och 1932 blev hon jubelmagister, som sig bör, 50 år efter magistersexamen. (OO har tio år kvar, men knappast… Skall fira själv!) Två år därefter, 1932, utgavs hennes ”memoarbok”, Mitt liv och mina vänner. Samma år avled hon, 87 år gammal.

En av hennes yngre bröder, Karl Fredrik Napoleon Åström (student 1888) blev lektor vid Vasa lyceum. Hans ena dotter, Margit Åström, gav 1967 ut en bok om sin faster. Och nu bränner det! OO ser den magra gestalten promenera på gatan i Lovisa för sin inre blick. ”Åse” verkade som lektor och en tid som rektor i OO:s jobbstad, 1926-1966, och blev staden trogen till sin död 1980. Hon skrev flera böcker och artiklar under sitt liv.

OO har inte gett sig tid att bibliotekssöka alla dessa böcker, men skall! Boken ”Den dansande prästen” (författare Erik Wahlström) handlar om Uno Cygnaeus, där nämns också Emma Irene. Den boken skall läsas om. Så att bilden klarnar.

Bloggstatistik

  • 68 187 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.