Besök på drömfabriken

”Om man drömmer om Paris / hamnar man på något vis / likt förbannat i Hudiksvall”, sjöng Östen med resten, den roliga musikaliska gruppen från – trakterna kring Hudiksvall. Sant som sagt, men drömmar skall/får man ha. OO har besökt resemässan i Helsingfors.

Det problematiskaste på en mässa är orienteringen. Vilket ljushuvud har hittat på ”adresserna”? Ingen karta, ingen förklaring på alla dessa kodnummer för vanliga dödliga. Bara att irra på enligt parollen ”även en blind höna…”. Sökte två platser som bara aldrig kom emot på något sätt.Hem i ryggsäcken kom 32 gram fått i två kilogram broschyrer, med minst lika tungt vägande drömmar. Ossola e ditorni också för att se hur mycket av italienskan som går fram, men i högen finns också Sarajevo (som OO besökte för ca 20 år sedan, sedan dess ständigt förälskad i staden), Gotland (som besöks om fem månader blott minst 18 andra hugade anmäler sig), Porkala (alltid intressant, mycket intressant museum där, sisådär på 100 kilometers avstånd), Kina (njaa, oöverskådligt) och Kimitoön!Killen som skymtar bak disken kastade ut verkliga krokar och lockbeten. Ön som är större än Finland. Ön som har lemurer, endemiska djur och växter – och otroliga rödgula och grå bergsformationer (världsarv) med hisnande kittlande hängbroar mellan vissa toppar. Killen målade upp fantastiska scenarion och äventyr. Jaaa-a…OO blev helt virrig. BJR har bott och arbetat och rest lite runt i Malaysia för nästan 30 år sedan, hans diskussioner med kvinnan i standet gick helt över OO:s horisont. Hon har ingen som helst ram att sätta in information om landet ifråga i. Vet ingenting. Sarawak, Sabah och en hel del smärre delstater på Malackahalvön – OO får faktiskt läsa på. Verkligen lockande, måste rekognosera. För skojs skull. Ge mat åt drömmarna. Mount Kinabalu har BJR pratat lyriskt om, hittade det på en karta, men sen… Som av bilden synes, en dröm.

Jepp! OO föll för boken direkt! Måste bara ha. 637 gram information om denna grannstads gamla stad, som OO alltför sällan har besökt. Och egentligen är det alldeles enkelt. Nästangrannen, bussbolaget, ordnar titt som tätt dagsresor. Ett telefonsamtal, en tidig uppstigning på morgonen – buss och båt och sen kan man strosa en hel dag, i lugn och ro. Närmare verklighet än de två tidigare, skall läsa i boken, få se… Beställer behagligt väder.Ytterligare en drömlik bild, men här blir det verklighet! Konstnären Johanna Oras står och målar, hennes man bredvid. Besöker deras konstgård i Punkaharju så gott som varje sommar i samband med Nyslotts-vistelsen. I år vill OO också besöka Lusto (lustigt namn men betyder kort och gott årsring), Finlands Skogsmuseum. Där finns trädsamlingar som lockar. Laukansaari heter platsen där de finns, kan översättas till Galoppholmen – men OO tänker ta det lugnt, fotografera och anteckna, inte rusa mellan träden.

Den utlösande orsaken till besöket på mässan var en finsk bloggväninna som hade ärende. Det kom liksom mycket mer på köpet; det ryggsäcksinnehåll som hon ville ha vägde ganska exakt ett kilogram. OO:s och BJR:s mest konkreta inköp hänger här:Vildsvin ,spicy chorizo (chili!) och vitlökskorv. Gott-gotti-gottgott! Finns på varje mässa, oberoende av vad den handlar om. Nästa gång köper jag dem till större del på italienska. Nä, Michaela, inte i ditt sällskap!

Fått i = ”som fattas, bristande, otillräcklig”. Ordformen fanns redan i fornsvenskan. ”Få” betyder ju ”inte tillräckligt många”, ungefär…

(Skotten i) Sarajevo

Gavrilo Princip (19 år) sköt ärkehertigen, den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru 28 juni 1914. Det fick man lära sig tidigt i skolan. Hustruns namn nämndes inte. Varför skotten och att i och med dem bröt första världskriget ut förbigås här.

Här stod han, guiden berättar. Fotavtryck i gatan skall finnas, men den var tyvärr just då under ombyggnad.

Ärkehertigen färdades här, vid latinbron. Bilden tagen från GP:s position. I stensoffan kan man begrunda parets öde.

Ärkehertigen och hans hustru Sophie von Chotek gifte sig av förälskelse, men det var motigt. Hon var av för låg börd. Så de var förenade i ett morganatiskt äktenskap. Va? Jo, ett äktenskap mellan en medlem av furstehus (man) och en person av lägre rang (kvinna) där hon inte inlemmas i den högre rangen.  Han tillhörde Habsburgdynastin, hennes föräldrar var ”bara” av grevlig ätt. Fadern hette Bohuslav Chotek von Chotkov, modern Wilhelmine Kinsky zu Wchinitz und Tettau. Härliga namn… En sådan äktenskapskutym har aldrig funnits i Sverige/Finland, men nog i Danmark, Italien…

Men Sarajevo… besökte staden 2005 med en finsk grupp religionslärare. Vackra, varma minnen, trevliga, öppna och humoristiska människor med obehagliga historier och minnesmärken från belägringen av staden 5.4 1992 – 29.2 1996. Vem och varför må även här vara osagt.

En multikulturell stad med många trosformer sida vid sida i århundraden. Här syns en massa minareter. Från samma kulle kunde vi fotografera synagogan, ortodox kyrka, katolsk kyrka och protestantisk kyrka.

I belägringens slutskede dödades ett åttiotal civila, män, kvinnor och barn, när de köade för vatten (inte säker minnesbild) här vid detta grönsakstorg. Deras namn finns på de röda ”plattorna” i bakgrunden.

”Försvunnen”-annonser fanns det rikligt av på många platser i staden. Undrar hur många som hittats…

Andra minnen. Sarajevo (=Slottets stad) är och har alltid varit en stad där öst och väst möts. Men vägarna mellan de fyra omgivande bergskedjorna och kullarna är inte många, det var därför lätt att bryta stadsbornas alla kontakter med den yttre världen.

Tillbaka till 2005: OO med en så gott som enspåkig finsk rumskamrat beslöt att stilla sin lilla hunger på en plats som fungerat som restaurang sen 1300-talet, minst. Och den glada servitören visste precis vad vi borde äta, det bästa de hade på menyn. Och så kom han med en sådan här servering:

Maten minns OO inte så bra, men hon greps av ett oemotståndligt habegär. Vill ha sådana! Så mätta och belåtna stegade vi iväg till de turkiska basarkvarteren.

Som att stiga in i en annan värld. Liv och rörelse, glada rop och samtal över gatan, mycket mera folk än vad som syns här. Ett plötsligt infall fick OO att byta språk, gå omkring och kommentera på svenska. Rumskamraten spelade med och låtsades förstå.

Det nappade nästan direkt. ”Are you from Sweden?” OO förklarade, basarinnehavaren/hantverkaren nickade och log och tackade för upplysningarna om svenskspråkiga i Finland, och fortsatte:”Most of my family lives in Malmö, I have been there several times.” ”Aha, så du kan svenska då?” ”No, no, in Malmö they speak such Swedish that most Swedes do not understand!” Haha, han visste en hel del han! Köpte två, betalade för en, ”vi är ju nästan grannar”, sade han. Tja, inga priser är ju fasta där, prutande gäller, men minnesbilderna och -föremålen är viktigare än priset.

Vi tog taxi till hotellet. Den något äldre taxichauffören kunde lite, lite tyska, en aning italienska, några ord engelska. OO:s tyska är och var belagd med hög rostgrad, italienskan var då = 0. Men oj, så vi pratade, skrattade, och han berättade. Taxiresan kostade just ingenting.

Nu, 13 år senare, har det hänt en hel del i staden vad gäller återuppbyggnad och modernisering, träd har säkert vuxit upp – oerhört många höggs ner och användes till ved under ockupationen. Minorna på kullarna runt staden har kanske röjts bort. Skulle vilja återvända…

Historien om ett brev

Min kollega H träffade för länge sedan en språklärarkollega från Jugoslavien. Tycke och brevväxling uppstod, och de sammanstrålade visst några gånger senare också. Sen kom statens sönderfall, kriget, pensionering och väninnans hemort vid Bosninen-Herzegovinas (BiH) nordliga gräns blev allt mer svårtillgänglig.

Brev från Finland nådde inte adressaten. Och om så hände, ibland mer än en månad efter avsändandet var de oftast öppnade och länsade. Telefonkontakt var svårt, ”linjerna” var tidvis dåliga och samtalen dyra (därifrån) och följaktligen korta. Livet i den bosniska byn verkade svårt. Berättade för H – av en händelse – att jag skulle besöka bl.a. Sarajevo. Detta var år 2005. Vår plan var enkel: hon skriver ett brev och bifogar de foton hon ville väninnan skulle få se, jag postar brevet någonstans i BiH. Helt enkelt bra så långt, brevet åkte med i bagaget. Men sen?

Frågade vår guide i Dubrovnik. Svar:”När ni kommer till Mostar, gå då till turistbyrån och prata med föreståndaren där. Hon har brunt hår.” Jaha, så enkelt att känna igen någon på enbart hårfärgen? Inget annat än att försöka. In på byrån ifråga, massor av folk av alla de slag. Den mest brunhåriga pratade franska som rinnande vatten, men bytte snabbt till klar engelska efter några ord från mig. Jo, hon var föreståndaren. Jo, hon kände guiden i Dubrovnik. Jo, brevet – absolut inget problem, torde kosta det-och-det i porto i kilometerpengar (hoppsan, så sade hon inte. Vi resenärer kallade valutan Konvertibel Mark, KM, helt enkelt så…). Gav den lilla summan. Tablå! Brevet fanns inte i min väska, utan i den låsta bussen med bortsprungen chaufför…

Inga problem! ”När reser ni vidare?” ”Jag sänder en flicka till bussen, du kan ge henne brevet, vi sköter resten!” Så hände. Klämde in en extra slant i flickans jeansficka, även hon vägrade prompt och absolut ta emot någon extra ersättning för servicen/besväret.

Efter dryga två dygn i Sarajevo blev det tid för paus på återvägen i just Mostar. ”En blå bil körde…” vi valde det caféet, de övriga i ressällskapet valde ett annat. När vi väl satt oss med våra te- och kaffemuggar pekade min rumskamrat:”Där sitter den brunhåriga!” Gick fram och hälsade, hon kom direkt ihåg och började rota i sin väska: ”Portot var ca 20 cent billigare än jag trodde, du skall få…” Det krävdes en kraftig dos övertalning av det större slaget för att få henne att avstå från slantsökande.

Vi var i Sarajevo tisdag, onsdag och lite torsdag. På fredag (tror jag, vi minns inte säkert) ringde H sin väninna. Denna formligen skrek i telefonen:”Har du varit i Mostar utan att…” H förklarade att postningen skett via ombud. Det blev gråt och skratt i luren, glädje över ord, över foton… Och väl hemkommen kunde jag berätta ovanstående historia för H.

”Turismen och vänligheten mot turisterna är vår viktigaste port till resten av världen”, sa den brunhåriga.

Ett foto från en guidebok över Mostar, i brist på annat bildmaterial. Den brunhårigas byrå längst till vänster, den berömda bron Stari Most till höger, gatuvy från den turkiskinfluerade gatan...

Ett foto från en guidebok över Mostar, i brist på annat bildmaterial. Den brunhårigas byrå längst till vänster, den berömda bron Stari Most till höger, gatuvy från den turkiskinfluerade gatan…

 

Bloggstatistik

  • 68 187 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.