Tio unga damer och åtta unga herrar tog sina första stapplande steg på den gymnasiala banan hösten 1967. Lärarna i det blivande Vörå samgymnasium (det året hette det ännu samskola) var också rätt så nya i sin roll, läroplanen var också färsk. Vi flickor som hade kort matematik måste försöka förstå fysik, om jag inte minns helt fel. Följande år fanns det i varje fall inte mera fysik för oförstående på schemat. Och tyska, ja. Det språket började vi med från noll. För tredje året i rad.
Fem flickors gymnasieben…
Vi var två M och två B i den relativt lilla klassen. Vi två M följde läraren med blicken och var uppmärksamma på vem som förväntades svara, men de båda B-nas livsfilosofi var lugnare. När läraren sagt ”B” utbytte B och B blickar och bestämde på så sätt så småningom vem som skulle leverera det förväntade svaret. Dessa två pojkars lugna livsfilosofi märktes i det mesta de gjorde.
Desto mer hektisk var den gästspelande läraren i modersmål och finska. Hon stod med ”Hugo Bergroth” i högsta hugg och betonade med all den kraft hon kunde uppbåda hur fel det var att säga ”Vi for med Hugo till stan”. Vi förstod ingenting. För oss betydde uttalandet att det var två eller flera som förde Hugo till stan, av någon anledning som hade med Hugo att göra. Nu, boende drygt 400 kilometer söderöver, har jag lärt mig att uttalandet betyder att det var prick två som for till stan. Den som berättade och Hugo; jag och Hugo for till stan. Viktigt för en lärare att känna till lokala språkvarianter och vilka fel som görs…
Följande fem. Pojkarna stod bakom, som brukligt var…
Vi lärde oss också finskans smarta ”-ton” och ”-maton”. Neuvo = råd, neuvoton = rådlös. Kastella = vattna, kastelematon = ovattnad. Dags för prov och blackout. Den något klumpiga översättningsmeningen ”En hund gör ofta sin husse oersättliga tjänster” blev för knepig, eftersom ordet för ”ersätta” tillfälligt raderats ur mitt minne. Jag gav upp och lämnade upp provpapperet, skrev dock rätt ändelse i den tomma luckan, ”-mattomia”. S kom ut strax efter mig, jag dök på henne och frågade efter ordet. ”Korvata”, sa hon ”så jag skrev korvattomia” – och så fattade hon vad hon hade skrivit. Öronlösa! Storskratt, okontrollerat hejdlöst. Och klassrumsdörren åkte upp med en smäll:”Om ni skall skratta åt mina prov kan ni åtminstone vänta tills ni är ute på gården!” Vi rusade iväg, med ännu mera skratt i kroppen. Av någon anledning är det inte svårt för mig att ännu idag komma ihåg korvaamaton…
Och bygdens egen son, den blyga, smarta matematikern hade det svårt med oss flickor i kort matematik och korta kjolar. Våra små matematikhjärnor fungerade inte som hans. I stället roade vi oss ‘fula’ flickor med att distrahera honom och placera G (med klassens snyggaste ben) på bästa synliga plats från katedern sett. Sen följde vi med vart hans blickar sökte sig… Berömt blev också hans uttalande:”Såhär blir sen svaret, med kilometer bakett.” ”Efter, määra ja.” ”Menar jag, määra ja”.
Fortsättning följer…
OrdOdlaren 