Parker och liknande – del åtta

Nu handlar det inte om en park. Dock, ”offentligt grönt utrymme”. Välbesökt. Ett intressant tidsdokument. Fredrikas trädgård, med strävan till att den skall se ut som när hon skötte om växtligheten under 1860- och 70-talen. Vi kliver in!Johan Ludvig Runeberg (Rbg, som Fredrika skriver i sina brev) flyttade till Borgå i maj 1837 med sin då lilla familj, köpte sitt första hus 1838, renoverade det 1843, och köpte det som nu är Finlands första hemmuseum 1852. Han avled 1877, Fredrika flyttade bort 1878, hon avled 1879 och finska staten köpte huset 1880, öppnade som museum 1882 – nu räcker det med årtal!Huset med tio rum var ca fem år gammalt, byggt i enlighet med den stadsplan som OO nu tjatat om i flera inlägg. Den förra ägaren blev biskop med boendeplikt i dåvarande biskopsgården och Rbg råkade vara stadd vid kassa. Nu fick Fredrika en ordentlig stadsträdgård! Hon odlade också på det hyrda sommarstället i 31 år, till 1869.Trädgården ligger lägre ner än huset, marken sluttar mot Borgå å. Rakt framme ligger en syrenberså där vita krolliljor dyker upp här och där – nu är deras tid förbi för i år. OO ställde sig vid bersån och fotade i motsatt riktning:Här syns trappan upp till husets nivå, samt ”blomsteröarna”, typiska för tiden. Den förra ägaren hade planterat röda och ”vita” (ljusgula!) hallon, en mängd krusbär och syrener. Fredrika fortsatte att sköta om dem, planterade dessutom ett äppelträd för var och en av sönerna – som växte i antal till sex stycken, födda mellan 1835 och 1850. Äppelträden klarade inte 1940-talets vintrar, de nu växande är blott futtiga sisådär 70 år… Ett högt, gammalt päronträd finns, sådana planterade Fredrika också. Man kan anta att Fredrika odlade en hel del mat här, men vartefter pojkarna lämnade hemmet blev det mer och mer blommor.Rabarbern har en speciell arvsmassa, sedan 2017 heter den officiellt ‘Fredrika Runebergs rabarber’. Den är klen och lär vara mycket smaklig.En vacker vy, eller hur? Trappan till husets entré är hög, stenfoten är rejäl. Där lagrades maten, troligtvis. Fredrika skaffade sig mer och mer trädgårdskunskap, diskuterade med trädgårdsmästarna i staden, hade en handfull likasinnade väninnor. De beställde växter från utlandet, skaffade sig trädgårdsböcker som de studerade. Sönerna, speciellt Walter, skulptören som bodde en tid i Rom, sände en hel del frön och annat odlingsbart till mamma. Rosor ägnade sig Fredrika en hel del åt under sitt sista odlingsårtionde, men hon hade dem oftast i krukor, som tidens sed var. Därför finns inte många kvar. Hon prydde husets fönster (elva mot gatan) med krukväxter av alla de slag, något som var relativt nytt för 160 år sedan. Växterna hade ett svalrum vintertid, sommartid var de ute.Änglatrumpet hade hon också, likaså en drivbänk. Den som nu finns vid husväggen är av samma modell som Fredrikas.Krusbär finns det massor av. OO kan inte låta bli att stjäla åt sig ett bär här och där, hon är helt insnöad på bäret ifråga, och kommer att studera en hel del om det de närmsta veckorna. Det finns många intressanta sorter nuförtiden också, även om de var betydligt fler förr.Från hustrappan får man en god överblick, nu nöjer sig OO endast med vyn mot sydväst, där även uthusen skymtar. Och det höga päronträdet.Hon knyckte en broschyr från museibutiken (där finns mycket intressant!) och fotade kartan över trädgården:Den är inte stor, känns nästan trång. Men den är ju inte gjord för stora folkmassor. Den var Fredrikas andningshål. Rbg drabbades av en stroke 1863 och hustrun skötte honom träget och troget i 14 år – trädgården var troligen hennes ”ensamhetsandningshål”. Hon hade dessutom svag hörsel. Kan ”se” henne gå omkring och pyssla med sina växter som hon kände så väl…Den här vyn har ni trogna läsare sett förr, men tvärtom, nedifrån och uppåt. Alexandersgatan är livligt trafikerad, men innanför det gula planket är det lugnt. Om allt går väl träffar vi Fredrika i följande inlägg också…

Parker och liknande – del fem

Borgå, Finlands näst äldsta stad, växte fram från och med 1200-talet, men först på 1830-talet fanns behov av en stadsplan. Den ”körde över” all tidigare byggnation, staden höll på att bli en rektangel indelad i sinsemellan symmetriska rutor. Men redan då vevades planen av och an, bitvis förverkligades, förkastades och förändrades den.

Det redan påbörjade parkområdet, finns utanför kartan uppe till höger, tog planen ingalunda hänsyn till. Ett kvarter blev ett stort torg (finns idag, jo), men kvarteren nedanför detta, mot ån, skulle vara kompakta bostadskvarter. Men det blev inte så.Borgås borgare hade nappat på trenden ”promenera i frisk luft” och ville ha parker att vandra, umgås och ”visa upp sig” i. Det var också populärt att se på båttrafiken på ån. Tsaren godkände en stadplaneändring 1863, och den smala parken mellan torget och ån kunde börja planeras, ett ”allmänt promenad- och samlingsställe för stadens invånare”, kallades ”Strömparterren”. Planen kom 1867, ”i modern engelsk stil” med gångar, gräs, buskar och träd; i mitten ett ”schweizerei” och en musikpaviljong, med plats för en staty närmast ån. Men det blev inte helt och hållet så heller. Idag börjar parken, Runebergsesplanaden eller -parken, från torget så här:Ni kan skönja två ”cylindrar” i mitten av bilden, här är de avbildade på nära hållOch när ni förstorar upp bilden ser ni gångbron över ån, byggd på 1970-talet. OO vänder nu ryggen mot Johan Ludwig Runeberg som står där schweizereiet troligen planerades.Han tittar mot ån han också… Skulptören Walter Runeberg erbjöd redan 1885 staden en staty av sin far , nationalskalden som avled 1877, endast materialkostnaderna ville han ha betalt för. Förstås nappade man, stadens borgare samlade illa kvickt ihop penningsumman. Här står han sen 30 maj 1885. Han plockades bort under kriget på 1940-talet, eftersom en bomb kreverade i närheten, men under alla år har han hyllats på plats med körsång och tal både 5 februari och 30 april. Varken konditori eller musikpaviljong blev det.Men gatan som bryts av av park och staty, den heter Runebergsgatan. Här blickar fotografen norrut. Och från åsidan ser parken ut så här:Till höger har funnits en kiosk, men inte under de tider som OO upplevt. Och de kurviga gångarna är helt i OO:s smak!

Parken planterades från och med 1870-talet, det finns flera ”bildbevis” från 1800-talets slut, då parken kanske var som vackrast. Kring Runebergs staty åstadkoms storartade sommarplanteringar vartenda år. Men en park håller inte i evighet. Träd blir stora, buskar har inte hur lång livslängd som helst, idealen för hur en park skall se ut växlar. Det har hänt mycket under årens lopp. En planerare på 1950-talet ville t.ex. förnya parken så att både gångar och planteringar skulle vara raka med vinklar i 90 grader…

Den senaste restaureringen av parken har gjorts under de senaste tio åren, med en återgång till stilen för 150 år sedan.Ta en titt på sittplatserna, till exempel. Bänkarna håller stilen från 1870-talet, OO tycker att de verkar stå på stadiga medar. Trädplanteringen bakom är också i den tidens anda, bildar en mjuk vägg, en smått romantisk inramning.Blommande buskar har också återinförts. Gullregnen har avslutat sin blomning, OO har också noterat en hortensiaplantering, en buskrosrabatt, någon syren och små blommande träd. Här syns också dagens servering i parken, en restaurang. Kaféet mittemot som har stans smarrigaste tårtor (bland annat) har också en liten uteterrass. Och bocken har fått en stadigvarande plats i rhododendronbusken. Den donerades av en antikhandlare 1838, torde ursprungligen ha stått vid något palats i Ryssland, enligt OO:s dunkla minne. Den har flyttats lite av och an i parken under årens lopp, men nu står den nöjd och blickar ut över torget:Och bakom husen i bakgrunden kan vi ana det som är staden äldsta park, stadsparken.

OO har ångat genom den här parken åtskilliga gånger på 1980-talet, som en ynka bit av arbetsvägen, mellan buss och bil. Tack och lov har den nu utvecklats till att vara mera ”vistelsepark”, även om den allt fortfarande är en genomfartsled för fotgängare och cyklister. OO har suttit där flera gånger – i väntan på bl.a. den kära tandläkaren, som har sin mottagning alldeles i närheten…

Parker och liknande – del fyra

OrdOdlaren fortsätter sin stadsvandring, visar en snutt igen. Fotograferar lite vid varje stadsbesök, bilderna är av olika ålder, men strukturen är ju densamma, så det borde vara helt ok. En kartbit kan kanske vara lite till hjälp:Längst nere  i högra hörnet finns Fjärilsparken, det oregelbundet gröna i det gröna, så att säga. Sen kommer två nästan sammanvuxna hus, i norra ändan finns Levins källare, som torde synas. Därefter börjar den 4-500 meter långa Östra Åstranden, som år för år under det här årtusendet har snofsats upp med planteringar, stenläggningar, kiosker, caféer, båtplatser… Västra åstranden kommer så småningom att berättas om på detta forum, där finns obebyggt och omstritt – och en hel del lera som grund.På väg norrut. Lummigt. Träden här är planterade på det här århundradet.En bit längre norrut svängde OO 180 grader. Det rosa huset som skymtar längst borta (förstora upp bilden) har Levins källare som grund. Gott om utrymme, snyggt i kvällssolen!OO gick inte hela sträckan, vände ganska snart efter denna storstadsmässiga vy, under den relativt nybyggda Alexandersbron. Den syns överst på kartbilden ovan. Här finns silverpilar kvar, de flesta (tack och lov, tycker OO) har fått stryka på foten och har ersatts med bl.a. vresalmar. OO har inte gett sig in på att studera trädsorterna bättre, längre upp planterades lindar redan för ca 130 år sedan, och de har garanterat förnyats, även om en del är härligt knotiga:Hoppsan, här kom följeslagaren med på bilden! Lilla Mhy längst till höger. Märk väl husen, väldigt stilenliga och vackra. Det bor folk i dem, de är ingalunda muséer!Här klänger sig klockrankor upp från jättekrukorna. Den här ”uppsättningen” vill OO fotografera på nytt i september, då kan den se ”hurja” ut. Klockrankor växer så det knakar och syns från timme till timme, nästan.Bänkar att sitta på, inte så värst väl frekventerade. OO provsatt, men eftersom hennes ben är av taxlängd blir det sällan helt bekvämt för både rygg och lår och ben och fötter, så sittstunden blev superkort. Och det som skymtar till vänster skulle ju avbildas:Förr fanns det brunnar med karakteristiskt utseende här och där i stan, där stadsborna kunde hämta sitt bruksvatten. Två finns kvar, men åtminstone den här har flyttats lite av och an under årens lopp – där torde inte finnas brunn under, kanske inte ens vattenrör. OO vet faktiskt inte. Men snygg är den, och pryder sin plats mitt i det moderna.

Fotograferingssessionen började lida mot sitt slut, kameran blev väl använd denna dag, eftersom huvudmålet var rosariet och de rosor där som skall bli en väggkalender för år 2021 – Trädgårdsföreningens projekt. Men medge, att stadsbor och turister har ett vackert och välskött ”vardagsrum”. Tack ”snälla stan” för det! Även om OO sällan är där…Men ännu en sväng lite norrut, från Alexandersbron börjar Alexandersgatan med denna backe – andra ändan av denna gata visades i ett tidigare inlägg. Hit kommer bloggen så småningom, Runebergs hem och Fredrikas trädgård. Där var öppet hus senaste söndag, precis som här:OO är hemma! En del av den privata, egna oasen, som besöktes – trots regniga dagar före – av sisådär 130 gäster i söndags, 5 juli. Och igår kom ett knappt dussin glada gäster till! Verkligt trevligt!Pionrabatten i förgrunden är så gott som utblommad, förutom ljusröda ‘Sorbet’. Men klätterrosen på porten exploderade i sin gräddgulvita fägring precis inför Öppen Trädgård 2020. Och så den doftar… Går och snusar några gånger per dag…

Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Park, stad, nationellt – nationalstadspark

Park, stadspark, folkpark, nationalpark – och nationalstadspark. Sistnämnda låter som en byråkratisk-politisk skrivbordskonstruktion av någon tjänsteman eller en kommitté, men det är inte så lätt (kanske) att hitta ett annat ord. Det handlar om nationalpark i urban miljö, inkluderande en del av den nästan absoluta stadskärnan. Ursprung i Sverige. Handen på hjärtat, läsare: har ni begreppet klart för er? Var finns närmsta nationalstadspark?

Lugn, lugn, OO upplyser… Systemet finns enbart i Sverige och i Finland – hittills. Världens första grundades i grannlandet 1995. Kungliga nationalstadsparken, alla känner till den… Sen har det inte blivit fler i Sverige. Om orsak därtill spekuleras.

Men i Finland! Här togs idén rätt snabbt upp, och den första nationalstadsparken grundades 2001 i Tavastehus. 6 kilometer lång och som bredast 5 sammalunda. Det handlar ingalunda om regelbundna områden, att beräkna arean kräver garanterat högre matematik, så också i Heinola och i Björneborg, som fick sina nationalstadsparker 2002. Sen kom Hangö 2008, och sen – håll i er – Borgå 2010! Efter det har Åbo, Kotka, Forssa och Kuopio ramlat in i sällskapet.

Och vad hände sen? Tja, just ingenting. Skötsel-och nyttjandeplaner skall göras upp, de ligger tydligen på någon hylla. Men aktiv marknadsföring för vanligt folk? OO var på en guidad tur i Tavastehus 2009. Inte ett ord om någon nationalstadspark nämndes då. Resursbrister, tydligen. Varför finns de? Lagtexterna är fina: ”För att bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet, naturens mångfald eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön eller därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden”. Tillräckligt omfattande och enhetliga områden handlar det om, även nationella intressen understryks. Respekt för dessa värden säkerställs, främst i stadsplaneringen.

På Borgå stads hemsidor finns en mängd material, med länkar ”hii å dii”, men det är lite svårt att få ihop det hela. Nationalstadsparken är hela 10 kilometer lång och som bredast hela 8 kilometrar (på bredaste stället är det mest vatten). Årsdagen firas i maj, det har OO missat – hur publikt och massmediauppmärksammat det var i år koms inte ihåg.

En publik karta finns centralt, invid torget. På en stor ”råskis”, alltså soptunna. Hedrande…

Lite sned bild i hastigheten…

Bredvid finns sifferförklaringar, som en inte så smart graffiti-icke-konstnär tydligen inte gillar:

Men svenskan… Hallå, Borgå stad!

Och precis när O sitter och grunnar på det här föga hedrande för staden i turisttider öppnar hon lokalbladet och nås av följande upplysning:

Det går åt det bättre hållet. Hela artikeln är inte inskannad.

Parker skall ju finnas med, här har vi en av dem, som verkligen heter Runebergsesplanaden, som mest nuförtiden är ett promenadstråk, fotat från åsidan.

Sök statyn!

Torget finns i fonden, och bakom husen där finns följande park, den nästan jämngamla stadsparken. Runebergsparken (som OO helst säger…) planterades 1872 med eleganta djupintryck av olika gröna färger, med även blommande buskar och träd en park i engelsk stil. J. L. Runeberg avled 1877, och efter diverse diskussioner fick han plats i parken 1885. Sen dess har parken genomgått många förändringar. Träd växer för stora, buskar lever inte många tiotals år, behoven förändras. Mycket av parkens ursprungliga idé har försvunnit. Tyvärr.

Runeberg bodde några hundra meter söder om denna plats, och där finns fortfarande hustruns, Fredrikas trädgård. Familjen flyttade till huset 1852, med sex pojkar födda 1835-48, och den redan då något anlagda trädgården producerade mat. Fredrikas trädgårdsintresse var och är vida känt, nu försöker man bevara trädgården så som den utformades under 1870-talet, när frön och plantor beställdes från utlandet, och fruarna bytte växter med varandra. En av de äldsta bevarade hemträdgårdarna i vårt land. Fritt att besöka under sommarmånaderna.

Det är den dagen idag!

Har den äran idag,

Paljon Onnea vaan, Happy Birthday, kära bloggen, tre år idag! Och Dagen firas, som den tvååriga traditionen bjuder, med runebergstårtor på glasfat, tre brinannde ljus i Pentik-renens horn, elektriska ljusbollar i fina glasvasen och ävenså med tänt i gåvobolljusen! Och, förstås, te. Bryggt. Svart.

Och ni andra får också Gratulationer: Johan Ludwig, Lars Huldén, Jussi Björling, Vivica Bandler, Tage Danielsson, Ilon Wikland, Jörn Donner, kronprinsessan Mary av Danmark, Marcus Grönholm (fd rallyförare, torde nå 50 prick idag), Helena Bergström, Christiano Ronaldo… Och Janne S, Cecca, Mayvor…

I detta nu publiceras inlägg nummer 279, under alla dessa 1076 dagar. I medeltal ett var fjärde dag. Hm. Kunde ha varit flitigare. Låt oss säga, minst 100 under de kommande 365 dagarna – eller nå upp till summan 400? Måluppställning är inte OrdOdlarens starkaste sida, tyvärr. Men försöka duger!

Flag Counter är ett kapitel för sig, liksom alla annan statistik. OrdOdlaren kunde bara inte tro att det skulle uppenbara sig läsare i fler än 45 länder. Nu rapporterar FlagCounter 56. Och den egna datordumheten gör att det ändå bara visas 45 officiellt. Men vad gör det. Att någon skulle ha klickat på OO:s blogg i Costa Rica? I Serbien? I Litauen? Svårt att tro, de flesta ”enklick” är troligtvis misstag eller konstiga google-sökningar. Alltid roar eller retar det någon…

OrdOdlaren har inte anslutit sig till ”större kedjor”, inte fått erbjudanden, hatkommentarer eller utmärkelser, inte blivit berömd – men är nöjd och glad ändå. En trevlig hobby, när nu den där evinnerliga skrivklådan alltid finns. Gärna skulle hon vilja veta vem just du som just nu läser det här är, en önskan hon tyvärr får lov att dela med flera andra bloggare.

Så tack, alla ni som hör av er med ett ”gilla” eller en kommentar på Facebook, ni som kommenterar på bloggen – främst mina bloggvänner, ni som bloggar själva, och ”vet”: Päivi, Ingrid, Lena, Carita, Karin, Anita – och Nancy och Ann-Lis. Och säkert några jag glömt i hastigheten. Och Storasyster, om du läser det här!

Jag lovar: det kommer mer innehållsrika inlägg i framtiden. Och med 365 dagars mellanrum kommer ett i den här stilen. Eller har ni rentut önskemål? Hälsar femtefebruarifiraren.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 67 427 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.