Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Park, stad, nationellt – nationalstadspark

Park, stadspark, folkpark, nationalpark – och nationalstadspark. Sistnämnda låter som en byråkratisk-politisk skrivbordskonstruktion av någon tjänsteman eller en kommitté, men det är inte så lätt (kanske) att hitta ett annat ord. Det handlar om nationalpark i urban miljö, inkluderande en del av den nästan absoluta stadskärnan. Ursprung i Sverige. Handen på hjärtat, läsare: har ni begreppet klart för er? Var finns närmsta nationalstadspark?

Lugn, lugn, OO upplyser… Systemet finns enbart i Sverige och i Finland – hittills. Världens första grundades i grannlandet 1995. Kungliga nationalstadsparken, alla känner till den… Sen har det inte blivit fler i Sverige. Om orsak därtill spekuleras.

Men i Finland! Här togs idén rätt snabbt upp, och den första nationalstadsparken grundades 2001 i Tavastehus. 6 kilometer lång och som bredast 5 sammalunda. Det handlar ingalunda om regelbundna områden, att beräkna arean kräver garanterat högre matematik, så också i Heinola och i Björneborg, som fick sina nationalstadsparker 2002. Sen kom Hangö 2008, och sen – håll i er – Borgå 2010! Efter det har Åbo, Kotka, Forssa och Kuopio ramlat in i sällskapet.

Och vad hände sen? Tja, just ingenting. Skötsel-och nyttjandeplaner skall göras upp, de ligger tydligen på någon hylla. Men aktiv marknadsföring för vanligt folk? OO var på en guidad tur i Tavastehus 2009. Inte ett ord om någon nationalstadspark nämndes då. Resursbrister, tydligen. Varför finns de? Lagtexterna är fina: ”För att bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet, naturens mångfald eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön eller därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden”. Tillräckligt omfattande och enhetliga områden handlar det om, även nationella intressen understryks. Respekt för dessa värden säkerställs, främst i stadsplaneringen.

På Borgå stads hemsidor finns en mängd material, med länkar ”hii å dii”, men det är lite svårt att få ihop det hela. Nationalstadsparken är hela 10 kilometer lång och som bredast hela 8 kilometrar (på bredaste stället är det mest vatten). Årsdagen firas i maj, det har OO missat – hur publikt och massmediauppmärksammat det var i år koms inte ihåg.

En publik karta finns centralt, invid torget. På en stor ”råskis”, alltså soptunna. Hedrande…

Lite sned bild i hastigheten…

Bredvid finns sifferförklaringar, som en inte så smart graffiti-icke-konstnär tydligen inte gillar:

Men svenskan… Hallå, Borgå stad!

Och precis när O sitter och grunnar på det här föga hedrande för staden i turisttider öppnar hon lokalbladet och nås av följande upplysning:

Det går åt det bättre hållet. Hela artikeln är inte inskannad.

Parker skall ju finnas med, här har vi en av dem, som verkligen heter Runebergsesplanaden, som mest nuförtiden är ett promenadstråk, fotat från åsidan.

Sök statyn!

Torget finns i fonden, och bakom husen där finns följande park, den nästan jämngamla stadsparken. Runebergsparken (som OO helst säger…) planterades 1872 med eleganta djupintryck av olika gröna färger, med även blommande buskar och träd en park i engelsk stil. J. L. Runeberg avled 1877, och efter diverse diskussioner fick han plats i parken 1885. Sen dess har parken genomgått många förändringar. Träd växer för stora, buskar lever inte många tiotals år, behoven förändras. Mycket av parkens ursprungliga idé har försvunnit. Tyvärr.

Runeberg bodde några hundra meter söder om denna plats, och där finns fortfarande hustruns, Fredrikas trädgård. Familjen flyttade till huset 1852, med sex pojkar födda 1835-48, och den redan då något anlagda trädgården producerade mat. Fredrikas trädgårdsintresse var och är vida känt, nu försöker man bevara trädgården så som den utformades under 1870-talet, när frön och plantor beställdes från utlandet, och fruarna bytte växter med varandra. En av de äldsta bevarade hemträdgårdarna i vårt land. Fritt att besöka under sommarmånaderna.

Det är den dagen idag!

Har den äran idag,

Paljon Onnea vaan, Happy Birthday, kära bloggen, tre år idag! Och Dagen firas, som den tvååriga traditionen bjuder, med runebergstårtor på glasfat, tre brinannde ljus i Pentik-renens horn, elektriska ljusbollar i fina glasvasen och ävenså med tänt i gåvobolljusen! Och, förstås, te. Bryggt. Svart.

Och ni andra får också Gratulationer: Johan Ludwig, Lars Huldén, Jussi Björling, Vivica Bandler, Tage Danielsson, Ilon Wikland, Jörn Donner, kronprinsessan Mary av Danmark, Marcus Grönholm (fd rallyförare, torde nå 50 prick idag), Helena Bergström, Christiano Ronaldo… Och Janne S, Cecca, Mayvor…

I detta nu publiceras inlägg nummer 279, under alla dessa 1076 dagar. I medeltal ett var fjärde dag. Hm. Kunde ha varit flitigare. Låt oss säga, minst 100 under de kommande 365 dagarna – eller nå upp till summan 400? Måluppställning är inte OrdOdlarens starkaste sida, tyvärr. Men försöka duger!

Flag Counter är ett kapitel för sig, liksom alla annan statistik. OrdOdlaren kunde bara inte tro att det skulle uppenbara sig läsare i fler än 45 länder. Nu rapporterar FlagCounter 56. Och den egna datordumheten gör att det ändå bara visas 45 officiellt. Men vad gör det. Att någon skulle ha klickat på OO:s blogg i Costa Rica? I Serbien? I Litauen? Svårt att tro, de flesta ”enklick” är troligtvis misstag eller konstiga google-sökningar. Alltid roar eller retar det någon…

OrdOdlaren har inte anslutit sig till ”större kedjor”, inte fått erbjudanden, hatkommentarer eller utmärkelser, inte blivit berömd – men är nöjd och glad ändå. En trevlig hobby, när nu den där evinnerliga skrivklådan alltid finns. Gärna skulle hon vilja veta vem just du som just nu läser det här är, en önskan hon tyvärr får lov att dela med flera andra bloggare.

Så tack, alla ni som hör av er med ett ”gilla” eller en kommentar på Facebook, ni som kommenterar på bloggen – främst mina bloggvänner, ni som bloggar själva, och ”vet”: Päivi, Ingrid, Lena, Carita, Karin, Anita – och Nancy och Ann-Lis. Och säkert några jag glömt i hastigheten. Och Storasyster, om du läser det här!

Jag lovar: det kommer mer innehållsrika inlägg i framtiden. Och med 365 dagars mellanrum kommer ett i den här stilen. Eller har ni rentut önskemål? Hälsar femtefebruarifiraren.

Inte ännu officiell flaggdag

Idag, 19 juli, kunde flaggorna vaja i det nu 100-åriga Finland, anser flera forskare. OrdOdlaren sällar sig till skaran, och tycker att man kunde festa/fira/högtidlighålla/minnas dagen även på andra sätt. Det hände något betydelsefullt idag, för 208 år sedan.

Jo, krig, tänker de flesta efter avslutad räkneoperation. Krigshistoria är inte OO:s största intresse. Ändå har hon stått på krigsminnesmärket vid Juthas och skanderat vissa rader ur ”Döbeln vid Jutas” (inte alla 25 strofer med tio rader i varje, men ändå…). Likaså har hon stått vid monumentet vid Oravais slagfält och utbrustit ”Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp…” och undrat över den tappre femtonårige Wilhelm von Schwerin. Det är nu bara så att Johan Ludvig Runeberg skrivit om människor i 1808-09-års krig i så härligt deklamervänliga rytmer. Dessutom var boken skolbok i mellanskolans nästsista klass på 1960-talet. Inköpt 1965 för 6 mark 65 penni, vältummad.

Och lantdag i Borgå. Krigshandlingarna pågick – den svenska och den ryska armén låg i vinterkvarter på var sin sida om Torne älv efter att ”de svenske” varit tvungna att lämna ”finskt” område i slutet av 1808. Den svenska armén gav sig i Kalix 23 mars 1809, när den hört att den svenska kungen blivit avsatt och fängslad – och samtidigt i Borgå: lantdagen öppnades (inte exakt samma dag, men lite ljuga pryder tal…). De finländska ständerna svor kejsar Alexander I trohet och han avgav sin regentförsäkran 29 mars 1809.

15 maj drabbade härarna (soldatantal okänt för OO) samman i Skellefteå, bygden var hela sommaren ockuperad av rysk armé. Slaget vid Sävar 19 augusti, sista slaget vid Piteå 25 augusti – vapenvilan slöts i Frostkåge gästgivargård i Byske socken 2 september. Det här torde vara rätt så okänt på östra sidan Bottenviken. Handlade det om arméspillror som slogs lite hipp som happ? Vilka umbäranden drabbades civilbefolkningen av? Bränder, försörjningsplikter, inkvartering? Vad lärs om detta i svenska skolor?

I Borgå var vinterarbetet intensivt, detaljerat och garanterat betungande. Folk – inkluderande kejsaren med följe – skulle inkvarteras, de fyra stånden lantdagsmän (75+8+20+28) behövde också sammanträdeslokaler, en ”rikssal” skulle hittas… Kärl och serviser, tyger, ceremoniella kläder, en tron till kejsaren. Fart på! Vid kejsarens första besök skulle all snö skottas bort. För att få en rak gata för hans följe togs det resolut bort en bit av lektor Pehr Johan Alopæus trädgård, den gamla biskopsgården naggades i kanterna, en del av kyrkogårdsmuren revs. Och så var det bal, och kejsaren dansade, det har skapats lite romantik av det…

18 juli återkom kejsaren för lantdagens avslutande. Planerat ridande från Lovisahållet, men han anlände i vagn. En timme tidigare anlände ett ridande följe, någon tog fel och dessa ryttare hälsades med klockringning, trumvirvlar och salut från Näsebacken. Den faderullan avbröts, och kejsarens vagn hälsades på samma högtidliga sätt. Det regnade. Hela dagen och kvällen. Bekant i juli?

På kvällen var det taffel och hyllande bal. Följande dag var det gudstjänst och högtidliga tal. Kejsaren talade franska, och det är det talet som är firansvärt, säger forskarna. För dessa ord:”Upphöjdt för framtiden ibland Nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det (syftar på uttrycket ‘detta ädla och redliga folk’) ihogkomma sin fordna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de wänskaps förbindelser som freden skall återföra.”

Freden slöts i Fredrikshamn 17 september 1809. Finlands väg mot självständighet hade börjat. Så säger de som forskat.

Fem födelsedagar femte februari

Säg ”femte februari”, och repliken kommer nästan bergsäkert:”Aj, ja, Runebergsdagen!”- åtminstone i Svenskfinland. Vi fick Johan Ludvig Runeberg med folkskolmjölken, läste ”Fänrik Ståls sägner” och andra dikter, många utantill. Och alla psalmer, suck… Många verser av ”Vårt Land”, många fler än de tre som nuförtiden sjungs. Vår nationalsång som han skrev 1848 på svenska – den översattes till finska först 1867. JL:s livsresa gick geografiskt Jakobstad – Åbo – Helsingfors – Borgå, och här dog han 1877. Hans hem blev museum 1882, och är stor borgåsevärdhet i den dag som idag är. Ålder idag: 212. Första födelsedagsbarnet.

Vi borgåbor äter runebergstårtor i ca två veckors tid, och vi har starka åsikter om vilket lokalt bageri som bakar bäst. Utbölingars bageriprodukter i den vägen åker inte in i min mun…

Runebergstårtor. Det större lokala bageriets till vänster, OrdOdlarens favorit till höger.

Runebergstårtor. Det större lokala bageriets till vänster, OrdOdlarens favorit till höger.

Lars Huldén. Produktiv som få. Professor i svenska språket. Dialektforskning, ortnamnsforskning, dikter i massor (även på dialekt) och underbart härliga skrönor, om bl.a. hur han fick drottning Silvia att fälla rörda tårar när han deklamerade sånger ur Kalevala på hemmagjord finska. Har träffat honom några gånger, och samtalen har alltid först på den nästan gemensamma dialekten. Barndomshemmen ligger ändå ca 50 kilometer från varandra. Hans geografiska livsresa: Munsala – Helsingfors – Borgå – Helsingfors. Uppnår i år 90 års ålder, verkar må ok, enligt tidningsintervju häromdagen. Andra ”dagsbarnet”.

Jan Erik ‘Janne’ Slätis. Lärare, jordbrukare, skogsvårdare, revymakare, kördirigent… Jokapaikanhöylä. ‘Mångsysslare’ låter lite för trivialt för en sån verbalt snabb person. Man blir mycket lätt tvåa i en ordduell med honom! Firar som enligt skrönan om Runeberg: först kall snaps och runebergstårta, sen ärtsoppa med varm punsch. För 21 år sedan hyllades han av Huldén – med en kruka persilja. Med vidhängande dikt, där de två sista rimorden visst var ‘vilja’ och ‘persilja’. Tvåan och trean och tokigheter…

Schackspel modell mindre. Peruanskt.

Schackspel modell mindre. Peruanskt.

Runebergs schacknatt, Lovisa Gymnasium. Instiftad av OrdOdlarens chef och trätobroder Jan ‘Jasse’ Lindh, pensionerad rektor sen ett drygt halvår. En skara schackfantaster samlas, spelar och ‘saunar’ (badar bastu) till långt inpå småtimmarna. De första åren deklamerades också Runebergs dikter, olika teman för varje år.Årets tema är Stöpsleven, dock inte dikter med det temat tror jag. Berätta hur temat uppföljs, tack! Ålder för fjärde dagsbarnet: 24.

Speciella spelpjäser

Speciella spelpjäser

Femman: Den här bloggen! Fyller jämt, exakt och precis ett år den femte februari! Detta inlägg är nummer 110. I publiceringsögonblicket ungefär klockan 12.20 den fjärde februari 7062 visningar, 3103 olika läsare från 30 länder. Inga stora siffror, men bra nog för en ettåring. Höjer en skål på Den Rätta Dagen, tillsammans med BJR, vars geografiska livsresa påminner om ettan och tvåan: Jakobstad – Helsingfors – Borgå. och BJR diktar också! Bra brukspoesi!

 

AB-i-tu-ri-ent!

Vi tappade fem pojkar på vägen till avgångsklassen. Endast tre av de ursprungliga åtta hängde kvar. Men hela åtta av tio flickor kämpade sig genom gymnasiet på tre år. Vi var sjutton abiturienter och – tamme sjutton – samma antal studenter våren 1970!

Händer och fötter sista skolåret

Händer och fötter sista skolåret, klassens alla fem pojkar.

Prestationskrav fanns, skolans första studentklass hade klarat sig superbra, alla olyckskorpars uttalanden till trots, och vi skulle sannerligen inte vara sämre. Men kände vi av trycket och pressen? På någon nivå, jo, och visst kämpade vi på i våra studiekammare. I klassrummet såg vi till att må bra på vårt sätt. Vi hade ju tidsaxeln i kyrkohistoria (se tidigare inlägg om Baba), och snart nog hade vi ett skyddshelgon i form av en förgrenad björkvedsklabb. Den ställdes i rummets vänstra främre hörn, prydd med ett i ett skåp upphittat julgubbsskägg och med en krita i den förmodade munnen. Isak Rothovius, som vi läst om i – kyrkohistoria. I samma skåp upphittades en gammal tavla med JL Runeberg, upphängdes i brist på spik i en väggventils reglage, till höger i rummet.

Eller var det Gezelius? Nä, Rothovius passade bättre. Han som kom från Sverige, var biskop i Åbo 1627-1652, och tyckte att det finska språket var vulgärt. Han såg ändå till att hela Bibeln kom på finska 1642, och lär ha lärt sig språket någorlunda. Han sörjde även för att det grundades ett gymnasium i Åbo 1630, det som tio år senare blev universitet, Kungliga Akademien i Åbo. Det passade oss väl. Våra diskussioner om rätt och fel i finskan resulterade bland annat i en skylt ovanför klassrumsdörren:”Ibo-heimon jäsenet (jäseniä)”. Och över hälften av oss började studera i Åbo.

Att Rothovius sen stod för synnerligen sträng kyrkotukt och införde noggranna kyrkböcker må vara honom förlåtet. Vi var inte på den linjen. Skoltukten var minimal, vi var ju roliga!

Då hade man abi-mössa. Som studentmössan, men med svart kulle som skulle broderas med allsköns ”visdomsord”, förses med svart tofs och bäras varje dag. Tofs – nä, alla hade inte tofs, och en del hade röda sådana. Förutom bohemen i vardande, som löste det där med tofs med säkerhetsnål, en snörstump och en prislapp av det stadigare slaget. Limmade dessutom några tyglappar på kullen. Snabbt jobbat!

Suddigt bildbevis: snabbt tillverkad abimössa och JL Runeberg i ventilreglaget. tidsaxelns början kan anas.

Suddigt bildbevis: snabbt tillverkad abimössa och JL Runeberg i ventilreglaget. Tidsaxelns början kan anas.

Fredagen den 13 februari inföll sista skoldagen, gott omen? Vi har klädda som sjuåringar, gick runt och förde oväsen. Skoldagen avslutades med att vi körde med häst och kärra genom Vörå City (ja, så kallades centrum i Vörå, trots vår engelskalärares milda protester). Tänk, att någon lånade ut två rejäla arbetshästar åt oss! Och de hästarna förblev lugna och sävliga trots våra tjoanden och plakatviftanden. Den församlade menigheten längs kortegerutten fick sig säkert goda skratt av våra demonstrationsskyltar:”Ner med spriten! (genom halsen)” ”Åsnorna blir allt fler” ”Gör vi bort oss nu igen?” ”Visst känns det – frågan är: hur mycket” och ”Det blev bom, faderAllan!” Vår nya rektor hette Allan…

Iväg från skolan med häst...

Iväg från skolan med häst…

Och jag var dagens Pippi Långstrump, med en brun och en grå stickande hemstickad strumpa (och rejäla strumpeband…), plus en lånad leksaksapa, som mammas frissa (frisörska) bidrog med!

solig stämningsfull vintervöråvy.

Solig stämningsfull vintervöråvy.

 

Bloggstatistik

  • 36 945 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales & Costa Del Sol

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.