Examen

Overkligt. Det är nu 50 år sedan. Exakta datumet torde vara 29 maj. Vad minns ni andra från den dagen, ni tretton som fortfarande är här på jorden. Hör av er på något sätt! Även ni andra som var med på något sätt!

Det blir ingen 50-årsträff i Vörå. Vi torde vara utspridda i en triangel där Karleby, Täby och ”Sannäsby” i Borgå är hörnpunkterna. OrdOdlaren är inte såå uppdaterad, eventuellt finns någon utanför den triangeln.

Vädret den dagen? Verkar ha varit ok, att döma av de tretton fotografier som OO har. Nervös? Nja, inte speciellt. Men vem hade hittat på att vi skulle gå till hjältegravarna? Gick vi verkligen hela vägen? Har dunkla minnen av bil och skoskav. Nutida studenter från Vörå har kortare väg, om den ”traditionen” finns kvar.

Fotografering. OO:s enda besök i en fotostudio hittills – och den fotograferingstiden är definitivt förbi. Resultatet blev lite si som så. Själv gillade hon den här bilden bäst, men nedröstades av auktoriteter: ”Man skall visa ögonen mot betraktaren!”Presenter. Mamma sydde den ljusgröna dräkten enligt dotterns önskemål och förslag. Idag skulle det troligen kallas egen design. Mamma jobbade på syateljé från och med slutet av 1930-talet, avancerade till skräddare och älskade det hantverket över allt annat. En vit enkel klänning skulle man också ha.Nä. Dräktfärgen syns inte! Men bilden fick trevlig inramning, ett handslag och två studentkompisar bakifrån. Kläderna är försvunna sedan länge, sista gången OO såg den extremt korta och smala kjolen borde hon ha fått lika mycket tyg till för att få den runt sig… Och Etel, som var den första som såg den mörkhåriga krabaten komma fram för om 70 dagar för 70 år sedan gav ett tips: ”Be att få amerikaringen som gåva!”Så gjordes. Farfar medförde två ringar från sin andra ”förtjänapengarresa” over there 1914. Den ena försvann (envisa källor påstår att pappa slarvat bort den, själv medgav han aldrig), den andra fanns i ett skåp och den lilla flickan lyfte ofta fram den och beundrade. Den krymptes för att passa det smala fingret, men den är tung för en som inte är proffssmyckesbärare. Överlämnades för knappt elva år sedan till följande generation. Jovisst, skor och stilig opraktisk väska hörde till.Aj, väskan blev beskuren… Den färska studenten var verkligt lycklig över famnen full med rosor. Fotograf: Per Eric ”Cander” Andersson, den andra chefredaktören som OO jobbat för. Sparade länge alla medföljande kort, men även de har omkommit. Minns endast de fem gula rosor som grannarna Gerda och Ragnar skänkte. En varm överraskning att de ville uppvakta!

Fest. Dunkla minnen. Storasyster ordnade med sina fenomenala specialiteter, bakning och blomsterarrangemang. Men bjudna gäster eller ”mottagning”. Tror att ordet ”mottagning” inte fanns på kartan i hembyn. Vem kom? På den tiden fotograferade man inte vare sig kaffebord eller gäster. Numera gör OO det, trevligt att titta på och minnas. Två svartvita bilder från den trånga verandan finns, ett dussin personer från ungdomsföreningen där OO var aktiv. Att de kom var en stor och glad överraskning, den färska studenten var förundrad: tänk, att de verkligen kom, och orsaken var jag!Fotot är oskarpt, men det här var verkligen Storasysters mästerverk. Senare blomsteruppvaktningar i livet har sedermera alltid kameraförsedda OO fotat från alla håll, men i ett kameralöst hushåll fick man förlita sig till inlånade apparater. Den blå skålen torde numera vara sambo med ringen, om den inte omkommit.

Studentmössan finns kvar, i en påse i en låda högst uppe i garderoben. En bank på orten donerade den. Numera försedd med Åbo Akademis eleganta lyra. Bra att ha under studietiden, det var ofta kyligt på första maj. En studentmössa värmer skulten.

I oktober sju år senare kom examensbeviset från Åbo Akademi på posten. Filosofie magister. Andraårsgymnasieläraren cyklade till postkontoret, via en butik för en bakelse. Kokade kaffe, inmundigade och betraktade papperet medan hon funderade på följande dags lektioner. Det var den examensfesten.

Nu väntar OO på kommentarer med minnen härifrån och därifrån!

Rosor, rosor än en gång…

När det är brist på rosor – då tillverkar man. Och så gjorde vi. Hundratals. Bilden visar endast en del, ytterligare fylldes två korgar. Den som bäst behärskade tyg och symaskin sydde två långa band, och sen trodde OrdOdlaren att det  ”bara” var att sy fast rosorna på de två långa banden. ”Bara”, hm. Det tog tid och tråd och trädande och nålfingrarna protesterade till slut…

Ett drygt halvdussin människor snurrade ihop rosorna, av kräppapper. Importerat från Kina, inhandlat i stadens mest varierande butik (varusortimentet omspänner allt från spikar och skruvar via elektronik till knäckebröd och mera därtill..). Idén dök upp hos OrdOdlaren i en av hennes få men dock ljusa stunder, storasyster kunde bekräfta att konsten lärdes ut  i barndomshemmet för sisådär 60 år sedan. OO befann sig nu vara något skickligare än då. De nutida rossvarvarna utvecklade alla sin egen stil, den mest kreativa skickliga hantverkaren i gänget använde inte enbart sax och fingrar och ståltråd och strumpsticka, utan även tusch som tonade kronbladens kanter. Hennes rosor – och några till – användes till återinvigningsklippbandet, här i väntan på sin uppgift:Resterande rosor blev en lång orm på ett ca åtta centimeter brett tygband, ungefär fyra meter långt. Bilden på köksgolvet blev mer än lovligt suddig, så här kommer en bild av ormen som den portal den skulle blifva, med bordsdekorationen, rosstaven på stativ från ett upprensat buskage härom året, med stöd av ett keramikfat, i förgrunden:

På serveringsbordet låg sen halva återinvigningsklippbandet, och rosinspirerade morotsbakelser-cupcakes gick raka vägen in i gästernas munnar. Hann aldrig fråga den kreativa fritidsbakaren vad hon kallade dem.

Allt detta ståhej föranleddes av att Rosarium Hospitalis Borgoensis, som sköts av trädgårdsföreningen i staden, återinvigdes exakt och precis på sin tjugonde födelsedag. En hel del omställningar i, om och kring rosorna gjordes sommaren 2016, och allt detta föranledde en fest.

 

Sjukhusets direktör klippte bandet och talade,

barbershopgruppen Just4Fun sjöng med munnar, fingrar och kroppar – BJR, trädgårdsföreningens ordförande, ”basar” i den välklingande kvartetten,och även OO höll sin muntur (förevigad av den ena av två CC i kvartetten), för dagen iklädd rostunika. Boken om rosariet utkom, den lilla folkhopen trivdes och kunde uppleva att mera vårvärme äntligen aviserade sin ankomst. Följande dag kom den, åtföljd av smått regn i skrivande stund, därpåföljande dags morgon. Allt väl bland rosenbuskarna som nu kan börja öppna sina bladknoppar och producera blomsterprakt i midsommartider. Så hoppas vi.

Irrande och virrande

Den lilla flickan var fascinerad av labyrinter. Sådana fanns i en och annan tidning på 50- och 60-talen, och alla skulle genomgås med en lätt linje med blyertspenna – och sen skulle strecken suddas ut. Följande steg var sen att klara dem med enbart koncentrerad blick. Det fungerade ibland, senast strax före skrivande stund i den dag som idag är. På en barnsida i en veckotidning.

Men häromsistens stod den lilla flickan i pensionärsgestalt vid Den Stora Labyrinten. Tre meter höga och två meter tjocka cypressväggar tornade skrämmande upp sig, formande två labyrinter nära varandra. Trots tre klippningar per år (var och en tar en månad om regn eller hetta inte omöjliggör arbetet) är gångarna smala. Så smala att man på flera ställen blir tvungen att backa in i en gränd för att släppa fram mötande irrare. Den ena labyrinten är något lättare än den andra, men klaustrofobikänslan infann sig. Hu…

Skuggorna nästan  omöjliggjorde fotograferande

Skuggorna nästan omöjliggjorde fotograferande

Följande: roslabyrinten. Betydligt roligare. Befriades från cellskräcken. Sex koncentriska cirklar som kunde genomskådas, men konstifikt placerade öppningar och blindgångar försvårade genomfarten. Garanterat knepig även utan alla de beundransvärda och färgrika och doftande (många!) rosorna. 1200 plantor/buskar, 217 olika sorters rosor. Betraktandet, fotograferandet och snusandet och pratandet gjorde att det irrades av och an. ”Den här har vi sett förut!” ”Nää-ä!” ”Jo!” ”Okay, men då från andra sidan!” ”Men sidu den här då!” ”Kom hitåt!” ”Nä, kom du hit först!” Och så vidare.

SAMSUNG CSC

Några flickor påkallade OO:s uppmärksamhet. De räckte över sin mobiltelefon:”Could you please take a photo of us?” Jovisst, det ordnade sig. De hade nått den eftertraktade mittsittplatsen och ville förevigas. Bevisligen fanns då den eftersträvansvärda soffan på drygt två armlängders avstånd – dock tog det tamme skjutsningen tid att kurva sig dit. Till slut hatt vi! (Hitta – hatt – huttat…). Sen återstod ”bara” att ta sig ut igen…

Mittpunkten till höger i bilden

Mittpunkten till höger i bilden

Där fanns också en lavendellabyrint. Trots makrostorlek på buskaget var den ändå överskådlig. Verkade inte helt färdigbyggd. Vi hade irrat nog.

En del av det australiska äventyret. Ashcombe Maze and Lavender Gardens, på Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Cypresslabyrinterna är ca 40 år gamla, roslabyrinten byggdes 1988, men har förändrats och utökats ett par gånger.

Flygfoto från broschyren. Roslabyrinten döljs av trädens skuggor uppe till vänster

Flygfoto från broschyren. Roslabyrinten döljs av pelarträdens skuggor uppe till vänster

Förstås fanns där också andra planteringar: träd av alla de slag, nyttoväxter, några meter höga rhododendronbuskar (-träd), med mera. Ett av paradisen för trädgårdsmänniskor. Fler fanns. Besöktes, betraktades och beundrades. Med en viss avundsjuka. Vinter där innebär temperaturer på +2 – +12 grader. Såå… Nåja.

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.