Parker och liknande – del åtta

Nu handlar det inte om en park. Dock, ”offentligt grönt utrymme”. Välbesökt. Ett intressant tidsdokument. Fredrikas trädgård, med strävan till att den skall se ut som när hon skötte om växtligheten under 1860- och 70-talen. Vi kliver in!Johan Ludvig Runeberg (Rbg, som Fredrika skriver i sina brev) flyttade till Borgå i maj 1837 med sin då lilla familj, köpte sitt första hus 1838, renoverade det 1843, och köpte det som nu är Finlands första hemmuseum 1852. Han avled 1877, Fredrika flyttade bort 1878, hon avled 1879 och finska staten köpte huset 1880, öppnade som museum 1882 – nu räcker det med årtal!Huset med tio rum var ca fem år gammalt, byggt i enlighet med den stadsplan som OO nu tjatat om i flera inlägg. Den förra ägaren blev biskop med boendeplikt i dåvarande biskopsgården och Rbg råkade vara stadd vid kassa. Nu fick Fredrika en ordentlig stadsträdgård! Hon odlade också på det hyrda sommarstället i 31 år, till 1869.Trädgården ligger lägre ner än huset, marken sluttar mot Borgå å. Rakt framme ligger en syrenberså där vita krolliljor dyker upp här och där – nu är deras tid förbi för i år. OO ställde sig vid bersån och fotade i motsatt riktning:Här syns trappan upp till husets nivå, samt ”blomsteröarna”, typiska för tiden. Den förra ägaren hade planterat röda och ”vita” (ljusgula!) hallon, en mängd krusbär och syrener. Fredrika fortsatte att sköta om dem, planterade dessutom ett äppelträd för var och en av sönerna – som växte i antal till sex stycken, födda mellan 1835 och 1850. Äppelträden klarade inte 1940-talets vintrar, de nu växande är blott futtiga sisådär 70 år… Ett högt, gammalt päronträd finns, sådana planterade Fredrika också. Man kan anta att Fredrika odlade en hel del mat här, men vartefter pojkarna lämnade hemmet blev det mer och mer blommor.Rabarbern har en speciell arvsmassa, sedan 2017 heter den officiellt ‘Fredrika Runebergs rabarber’. Den är klen och lär vara mycket smaklig.En vacker vy, eller hur? Trappan till husets entré är hög, stenfoten är rejäl. Där lagrades maten, troligtvis. Fredrika skaffade sig mer och mer trädgårdskunskap, diskuterade med trädgårdsmästarna i staden, hade en handfull likasinnade väninnor. De beställde växter från utlandet, skaffade sig trädgårdsböcker som de studerade. Sönerna, speciellt Walter, skulptören som bodde en tid i Rom, sände en hel del frön och annat odlingsbart till mamma. Rosor ägnade sig Fredrika en hel del åt under sitt sista odlingsårtionde, men hon hade dem oftast i krukor, som tidens sed var. Därför finns inte många kvar. Hon prydde husets fönster (elva mot gatan) med krukväxter av alla de slag, något som var relativt nytt för 160 år sedan. Växterna hade ett svalrum vintertid, sommartid var de ute.Änglatrumpet hade hon också, likaså en drivbänk. Den som nu finns vid husväggen är av samma modell som Fredrikas.Krusbär finns det massor av. OO kan inte låta bli att stjäla åt sig ett bär här och där, hon är helt insnöad på bäret ifråga, och kommer att studera en hel del om det de närmsta veckorna. Det finns många intressanta sorter nuförtiden också, även om de var betydligt fler förr.Från hustrappan får man en god överblick, nu nöjer sig OO endast med vyn mot sydväst, där även uthusen skymtar. Och det höga päronträdet.Hon knyckte en broschyr från museibutiken (där finns mycket intressant!) och fotade kartan över trädgården:Den är inte stor, känns nästan trång. Men den är ju inte gjord för stora folkmassor. Den var Fredrikas andningshål. Rbg drabbades av en stroke 1863 och hustrun skötte honom träget och troget i 14 år – trädgården var troligen hennes ”ensamhetsandningshål”. Hon hade dessutom svag hörsel. Kan ”se” henne gå omkring och pyssla med sina växter som hon kände så väl…Den här vyn har ni trogna läsare sett förr, men tvärtom, nedifrån och uppåt. Alexandersgatan är livligt trafikerad, men innanför det gula planket är det lugnt. Om allt går väl träffar vi Fredrika i följande inlägg också…