Himmel i halmen – halm i himmeln?

Jag vill ha en egen himmel… OrdOdlaren har under en dryg veckas tid travesterat Ted Gärdestad. Nu kan hon konsten, hon har varit på kurs. Övningsmaterialet var (för) tjocka sugrör och (för) tjock metalltråd, men det fungerade till belåtenhet:

Onekligen något konfunderad – ska dehär bli ti någå? Jo, det blev. Faktiskt. Det här blir himmeli-grundfiguren Onni, Lycka. Ger lycka eller håller lyckan kvar när den rör på sig. OO hoppas att knixen med det hela är inpräntad i hjärnan och hålls där tills det finns råghalm. Äntligen ett litet hum om det hon redan som liten flicka beundrade i ett hus i byn. Kursen var på Postbacken, förstås.

Här sitter tre kursdeltagare och pynjar. OO i sin solblekta sommarhatt, inte av halm, inköpt på Korcula i Kroatien för en tid och några år sedan.

Hurra! OO lyckades med halm och bomullsband också. Kände sig allt lite stolt… Idag kom den intressanta boken på posten, ”Himmeli”, skriven av världens enda himmelist, Eija Koski. Hon är bosatt nära Vasa och reser runt i världen och lär ut konsten, riktit redit finskt hantverk.

På Postbacken finns kanske världens enda halmmuseum, i den här lilla röda stugan. Av någon anledning verkar halmarbete ha varit populärt i trakten, i Illby (det är bara så roligt att skriva ordet: I-L-L-B-Y som blivit Ilola på finska, ilo betyder glädje. Minns busskonduktören som alltid kommenterade ”Ai, sinne Riemukylään”, när någon köpte biljett dit. Riemu betyder fröjd, ungefär. Alltså ”Aj jaha, dit till byn där man fröjdar sig”). Den här parentesen var liksom en liten avvikelse från ämnet, som ni kanske förstår… 🙂

I varje fall, 1888 grundades en handarbetsskola i Borgå, och där var ett obligatoriskt ämne halmflätning. Läraren bodde på Postbacken, förstås. Fyra år senare grundade Milma Schildt (igen ett trevligt namn) en halmhattsfabrik i staden. Halmhattar tillverkades av cirka 50 kvinnor, som bäst 20 000 hattar per år! De populära hattarna såldes i hela landet, också i St. Petersburg. Materialet i hattarna var halmflätor som både gammal och ung flätade ihop, många flätare bodde just på Postbacken. Tyvärr tog sagan slut 1925, då var det inte pop med halmhatt på skulten mera.

Ett foto i halmmuseet visar hantverket. ”Precis som att fläta en bullalängd”, skulle Storasyster ha sagt. Minst femton meter per dag kunde till och med 7 – 8-åringar fläta ihop. Man samlades i någon stuga och berättade spökhistorier medan fingrarna jobbade, sägs det… De skickliga kvinnorna flätade nästan dubbelt längre, och kunde få ihop en dagsförtjänst på 70 – 80 penni. I dagens valuta blir det ungefär tre euro, men kostnadsnivån var ju en helt annan för över 100 år sedan. Stor inkomst för en kvinna! (Och för en karl också).

Flätorna manglades släta, och hattmakerskorna sydde remsorna till hattar. När fabriken upphörde fanns ju skickligheten kvar, men ingen lätt tillgänglig historia berättar om halmfläterskorna då började ägna sig åt annat halmhantverk. Dock, kurser hölls och både himlar, bockar, stjärnor, prydnadsföremål och väskor (!) tillverkades. Alla halmflätor var inte så här ”enkla”, verkligt sinnrika flätor finns på en tavla i halmmuseet, men tavlan är omöjlig att fota på grund av det skyddande glaset och ljusreflexerna i det. Varsågoda, res till Postbacken och titta själva!

En himmeli i den här stilen borde OO kunna åstadkomma, med lite funderande och med hjälp av boken som kom idag. Men halm… Råghalm, skall skördas vid midsommar, skall torka i solen. Tamme sjutton, OO skall så en kvadratmeter råg i höst, måste få tag i utsäde av någon gammal sort.

I den här himmelin finns nybörjarutmaningar av ett annat slag. OO har annars länge undrat varför halmhantverket endast är museivara i trakten med sådana halmtraditioner. Det borde ju finnas hantverkare, halmodlare, kurser, en ”halmstuga” där man har regelbundna möten, hantverkar, lär sig av varandra, utvecklar sin skicklighet och sin kreativitet, där man tillverkar allsköns föremål under historiens vingslag…

OO skall försöka göra de geometriska figurerna en och en – när hon får tag i material. Sugrör låter så simpelt, dessutom är ju de av plast borttagna. Vass kan användas, och himmelisten Eija tipsar också om att rulla sidor ur en uttjänt bok kring grillpinnar. OO vill ha halm! Och de här ”takkronorna” heter numera även internationellt himmeli, det har Eija Koski sett till. Enda tillverkaren i Borgå säljer sina alster på Postbacken, förresten.

Men nu är vattning, bärplockning, infrysning, syltning med mera på gång. OO drömmer. Om halm…

Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.

Bloggstatistik

  • 68 463 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.