Reflexivt reflekterande

Köra bil i mörker trots stumpvis vägbelysning. Inte precis en favoritsport som förorsakar glada leenden och dompaminkickar i hjärnans belöningscentrum. Förutom på hemvägen från matbutiken/staden, med ca 7 av 8,5 kilometer kvar att köra. En fiffikus till husägare har hängt upp reflexbrickor i en en – åtminstone ser det ut som nån sorts barrträdsbuske.  Det glimtar i varje fall färgrikt och glatt en stund när bilens lyktor träffar installationen. Svårt att stanna och fotografera, tyvärr.

Och OrdOdlaren reflekterar över reflexer. Allvetande Wikipedia roar. På svenska: Den klassiska reflexbrickan utvecklades av Alvar Thorson, 1954. På 1930-talet fanns en form av reflex i USA, en metallbåge med en röd reflex som skulle spännas över axeln. På finska: jordbrukaren Arvi Lehti i Pertteli (St Bertils) ville i slutet av 1940-talet få större synlighet för sina hästkärror, tillverkade reflexer av hushållsplast. Sonen utvecklade konceptet och tillverkningen, bl.a. den traditionella snöflingereflexbrickan (slutgiltig design: Kalervo Suomela). Största industrin på orten, numera inkorporerad i staden Salo, tillverkar – reflexer. Världens största tillverkare finns också i Finland. Såå… Finsk eller svensk ära?

Urvalet fotat utan blixt

Med blixt, fungerar!

Modellerna är många, här blott ett i en hast ihoprafsat sortiment. Brickor, armbindlar, västar, ”bröst-ryggremmar”… Man kan köpa reflexgarn och sticka reflekterande vantar, halsdukar, mössor. Kanske bra för medlemmar i tankesmedjor… Däremot hävdar Wikipedia att denna billiga livförsäkring är i användning endast i våra nordiska länder, relativt okänd annorstädes. Sant?

Sen undrar ju blilisten om reflexer är kända överhuvudtaget. 40% av fotgängarna lär vara reflekterande (reflexiva?) i Finland, knappt 30% i Sverige. Siffror för övriga länder hittas inte. Notationer under de senaste utflykterna med Lilla MHY: Hur många barn som helst i mörka kläder utan en endaste en liten reflekterande prick. En mörk skugga dök upp framför bilnosen – en mörkklädd mamma med mörk barnvagn. En liten, lite halvskymd reflekterande prick kunde skönjas i vagnens främre hörn. En helmörk cyklist med en ynklig framåtriktad lampa korsade vägen, inga reflexen på hjulen, som torde vara lagstiftat. Tvärbromsning! En släntrande (oreflekterande?) yngling vars ansikte lystes upp eftersom telefonkollen troligen var viktigare än trafikkollen. Och så vidare.

Mörk matte med hund med intensivt blåblinkande halsband. 50% bra. Ett par med var sin hund, alla fyra med olika former av reflexvästar. 100%! De vuxna motionärerna lunkar ofta med både pannlampa, reflexvästar och något reflekterande på benen. Tacksamt! En fotgängare med reflexer kan bilisten med halvljus se på ca 130 meters avstånd, fotgängaren med mörka kläder utan reflex upptäcks först vid 20-30 meter. Och reflexerna lär ha en livstid på tre år – vilket inte verkar stämma på busken i inledningen. Om brickorna inte bytts ut, förstås.

Ex-psykologiläraren kan förstås inte tänka ”reflex” utan att associationskedjan Pavlov-hund-betingad reflex-klocka-salivavsöndring aktiveras i hjärnan. Guiden i St Petersburg som i förbifarten nämnde ”i de här husen höll Pavlov sina hundar” hörde knappast hur historiens vingslag klafsade i den tillfälliga turistens hjärna. Något för dej, radio-Kerstin?

Den frivilliga fritidsitalienskastuderanden reagerar också mer reflexivt än på svenska: mi sveglio, mi alzo, mi lavo, mi faccio la doccia, mi vesto, mi metto la maglia, mi lavo i denti, mi trucco, lui si rade – – mi addormento. Gonatt, sköna reflexiva verb…

Djuren i mitt liv 3d: Hundar

Tid och Tålamod.  Vardagskunskaper i inlärningsprinciper som fått Pavlovs, Skinners och Watsons namn (men gubbarna behöver man inte känna till, precis…). Konsekvent beteende 24 timmar i dygnet. Uppbyggande av förtroende och tillit. = Huvudingredienserna i hunduppfostran. Åtminstone om hunden är ett livligt istadigt stycke airedaleterrierungdom. Eftersom T&T då det begav sig inte var mina starkaste sidor var det husse, vars envishet vann över de flesta två- och fyrbentas, som stod för grundfostran.

Otaliga gånger stod de två och stirrade på varandra i bästa ”vem blinkar först” – stil. Men snart nog hade vi en hund som gjorde alla sina bestyr på ”egen plats”, ca 3×3 meter. Hon tvärnitade när hon kom till den osynliga gräns mot vägen som hon inte fick överskrida, hon kunde tomtgränserna. Hon kom inte in i vardagsrummet fastän vi satt där varje kväll. Hon stal inte mat från köksbordet när hon var ensam hemma  – en synlig musfälla som smällde fast en gång när hon kom nära räckte.

Featured image

Hon var uppenbarligen vegetarian. Efter första sommaren sådde jag alltid sallad mitt i grönsakslandet, eftersom hon gnavde av all färsk sallad som valp. Hon knyckte också upp morötter, något av det godaste hon visste – blott de var av egen produktion. Fick utöka morotsodlingsarealen för hennes skull. Även brysselkål stod hon och mumsade i sig när jag slängt bort plantorna på hösten. Hela ärtskidor smakade dock inte, men nog ärterna. Paprika var inte heller gott. Hennes kvällsgodis var en bit knäckebröd, när hon fått den kunde hon gå och lägga sig.

Och när lampan var släckt i sovrummet, då skulle det vara tyst. Om vi förföll till att prata i mörkret gav hon upp ett klagande ljud som fick oss att gapskratta. Nästan samma ljud betydde att hon krävde ett täcke (en gammal virkad sjal) för att kunna sova när hon var nytrimmad och frös. På morgnarna steg vi upp samtidigt, hon och jag. Jag ordnade med människomorgonmål, och hon väntade ivrigt på signal för att få gå och ”väcka” husse. Väckningen bestod i att hon satte huvudet så nära hans ansikte som hon bara kunde, och ”fnös”, eller blåste eller suckade. Och när han var vaken slog den lilla svansstumpen i väggen av glädje. Mera ”brutal” var hon när hon skulle väcka kära gäster som sov på vinden. Först sprang hon i trätrapporna så det small av varje tass, sen slickade och nojsade hon ordentligt. Men gästen tyckte bara om det…

Butikskorgen var en klar signal:”Jag får åka bil”. Hon älskade även den verksamheten in i det sista. Lika klar signal år för år var när jag kom med skidkängorna i handen. Då visste hon varken ut eller in. Hon han springa ner till ån, där vårt skidspår började, minst fem gånger innan jag var redo. I början av säsongen sprang hon ifrån mig, men när min kondition blev bättre och hon inte riktigt orkade med (hon sprang ju oftast i djup snö) slängde hon sig framför mig i spåret och vägrade flytta på sig. Jag hade ett bälte kring midjan i vilket kopplet var fäst, och så fort någon annan motionär närmade sig kallade jag in henne och kopplade. Hon lydde mig perfekt när vi var på tumanhand (tukvinnohand?). Annat var det hemma, men det blir till en annan gång…

Bloggstatistik

  • 29 398 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.