Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Kontaktskapande enligt 1960-talet

”Men hur gjorde ni då, när ni inte hade mobiltelefon?” Ungefär så formulerade sig tonåringen till sin mamma, 40+. ”När ni hade ärende till Någon, Honom, var Förtjust, ville Träffas…?” Och 40-plussarna i sällskapet började tala om det pinsamma med EN trådtelefon, mitt i huset, alla hörde, vem som helst kunde svara…

Och 60-plussaren undrade. Ringde Någon Sån? Ringde jag? ”Telefonen är till för korta meddelanden”, hette det på 1960-talet. Minns inte när telefoncentralen avskaffades i hembyn, men medan den fanns var det ju nästan riskabelt att ringa i Sådana ärenden. Inom kort visste ju då hela byn och lite till!

Konfirmationen, det år man fyllde 16, var vattendelaren. Före det cyklade vi omkring i byarna på lördagskvällarna, med stränga hemkomsttider. Vi var ”ute”. Men var? Inte fanns det samlingslokaler, inte caféer. Trappor, broar, mjölkpallar (mjölkbryggor). Vad vi gjorde? Nåmen, vi var ju ute! Vintertid och om det regnade var vi antagligen hemma i våra egna hem eller några hos någon kompis. Och om någon blev mera intressant, liksom? Tjaaa… Hände sällan. Vi var ju barn, högst femton, haha. Man kunde ju erbjudas skjuts på mopeden, förstås, och då hålla om föraren lite mera…

Sen blev det dans i Danskulturens Förlovade Land, Österbotten. Strikt system, enkelt att ”fråga chans” utan att behöva prata ens. Först måste man ju komma sig till själva tillställningen, förstås. Ibland gick det en dansbuss, men annars var det bara att ta till hemmatrådtelefonen och ringa någon av de bilburna byspojkarna. Oftast fick jag åka med. Glesbygdstillvaron och kutymen var sådan, tack och lov.

Systemet då? Danstillställningen började alltid med vals, klockan 20.00, nästan enbart flickor på golvet. Efter ungefär en halvtimme var ”kohandeln” igång: när orkestern tog de första tonerna i en ny låt böljade vågen av pojkar mot muren av danslystna flickor, och uppbjudandet var igång. De flesta pojkar kunde bjuda upp artigt och belevat med en blick, en nick, ett-tre ord, en utsträckt hand.

Under dansen kunde man placera och röra handen enligt känsloläget, kommunicera. Om flickan satte handen närmare pojkens nacke, så… Och pojken kunde visa sitt intresse med att föra sin hand över ”den lodräta mittlinjen” på flickans rygg, lite väl vågat en aning nedanom midjan… En annan spelplan var hur mycket man dansade kind mot kind, man dansade ju oftast långsam foxtrot eller nån sorts tango.

Vid tiotiden var det paus. Att bjuda upp till ”första efter pausen” visade också gryende intresse. Och visst, Han kunde bjuda upp flera gånger under kvällens lopp. Tillställningen slutade alltid med tre damernas, sista herrarnas och sista valsen. Och om den man bjöd upp till första damernas kom tillbaka till sista herrarnas så behövdes inte mera. Då kunde man prata direkt, om man inte gjort det förr, stämma träff till följande danstillställning – och han kunde bjuda på skjuts hem. Tror jag. Eventuellt avhämta hemifrån till följande träff, men jag vet inte. Det hände inte mig så ofta.

Andra och tredje damernas försökte jag oftast tillägna mina trägna, trygga och trevliga och rytmiska  danskavaljerer, pojkarna från byn, som oftast uppfyllde nämnda kriterier. Men även andra bekanta på olika sätt. En flicka bjöd sällan upp en pojke som hon inte dansat med förut.

Stelt? Konventionellt? Jovisst, men bra för det mesta. Vi försökte ändra på det på olika sätt. Vi ville ha ”varannan damernas”, ”sekahaku” (blanduppbjudning?), dansdemokrati. Jag intervjuades i TV en gång, t.o.m. Titel i rutan: dansdemokrat.

Bloggstatistik

  • 69 608 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.