Kanaliserande

”Vilken häxkittel!” ”Det ser ju ut som en lutgryta”, sa grannen bredvid. Vi stod i Brusnitchnoe och hissades upp tio meter – OrdOdlaren skuttade från för till akter och samlade minnesbilder. Året var 1986, kameran analog (=glesare knäppande än nuförtiden) och platsen Saima kanal, första slussen från Viborg, med det leendeframkallande (hmm…) namnet Juustila på finska.

Ett gäng lärare hade åkt buss över gränsen österut, klarat gränsformaliteterna på 33 minuter, och undrat över varför bussens signalhorn testats med besked, övernattat i Viborg och nu var det dags för det för OO mest intressanta: kanalfärden. Upplyftning i åtta slussar, sammanlagt 76 meter, på dryga fem timmar. Vattentillströmningen i slussen var onekligen spännande – men bilden blev inte publicerbar. Här torde lyftet redan ha skett.

Ursprungligen fanns det hela 28 slussar på den då 58 kilometer långa sträckan. Tankar på kanal hade funnits länge, grävförsök gjordes på 1600-talet, men först i Storfurstendömet blev kanaltanken realitet, troligtvis till följd av bättre teknik (krut användes vid sprängningarna, första gången i Finland), expertis (bl.a. från Sverige) och ökad handel österut. 33,5 kilometer grävdes, resten utgjordes av befintliga lämpliga vattendrag och sjöar. Slussarnas omgivningar gjordes parklika, utflyktsmål. Kanalen invigdes 7 september 1856, efter elva års byggande. Slussarna var 30 meter långa, 7,42 meter breda. Här syns en bit av den gamla kanalen, kanske vid sluss nummer fyra, Ilistoe – Lietjärvi.

Efter en försiktig början ökade trafiken år för år, likaså fartygsstorlekarna. Ombyggnad i flera avseenden påbörjades i sakta mak 1927, med större intensitet 1934 – så kom kriget med bombningar och i slutet ny gränsdragning, tvärs över kanalen. Halva kanalen i Sovjetunionen, endast tre av åtta slussar i republiken. Trafikstopp. Inte bra, förhandlingar fördes i många år. 1962 skrevs ett arrendeavtal (unikt!) och byggarbetena höll på i sex år, 1968 kunde trafiken köra igång, kanalen är nu 43 kilometer lång. Tonårsflickan i det platta västfinländska landskapet Österbotten följde ivrigt med kanalframstegen i media, funderade över slussar, hur de fungerar, hur det går till att lyftas och sänkas i båt. Hur tömmer man kanalen och hindrar påfyllning under byggnadsskedet? Drömde om kanalfärd? Troligen inte, framtidsförhoppningar fanns inte på agendan då.

1986, på väg in i Ilistoe. De åtta slussarna är numera 82,5 meter långa, 12,6 meter breda och med lägsta (högsta?) tillåtna djup 4,35. Höjden över vattenytan får inte vara mera än 24,5 meter. Fartygsleden som tillåter de här måtten sträcker sig över 400 kilometer in i Finland. ”Blindtarmen” längst nere är kanalen.

Den enda publiceringsvänliga kartan innehåller ”farliga” områden (rött) och registrerade olyckor (punkt), över hur lång tidsperiod sägs inte. Ja, i slussarna sker säkert små och större tillstötningar när fartyg med maximimått körs in. Mälkiä är den första slussen i Finland. Bild från nätet.

Observera att alla fartyg passerar Savonlinna, Nyslott, precis vid Olofsborg, operafestspelens arena. Ibland får publiken vänta, pontonbron till borgen körs undan och ett stort fartyg tornar upp sig. Norr om bron står landsvägstrafiken också stilla, bron öppnas. Det här vill man tydligen komma ifrån, och rätt länge har stora ombyggnadsarbeten varit på gång väster om staden. Tydligen byggs en högre bro och djupleden flyttas dit. OO:s andra operafestspelsbesök drabbades av fartygspassage. Pappersfotot är klippt för att rymmas på rätt ställe, därför det speciella övre vänstra hörnet:

OO och BJR åker nu iväg och ”kollar läget”, via tobaksindustristaden (se föregående inlägg) och barndomslandskapen. Nu blir det en dryg veckas dator- och bloggpaus. Välkomna åter!

Nyslott-medley 3: operafestspelen

100-årsjubileum år 2012 och sen 50-årsfest 2017! Och egentligen också 30-årsjubileum. Så kan man också fira, och så gör man om det handlar om Operafestspelen i Nyslott. Och det är helt rätt, fastän det låter lite konstigt. Det hela började 1912, men också 1967. Här följer en kort berättelse med vissa utvikningar:

1907 deltog den finländska sopranen på den europeiska stjärnhimlen, Aino Ackté (1876 – 1944) i en fest på Olofsborg, och idén om opera i borgen började ta form. Hon hade då börjat flytta hemåt från de stora arenorna och hade köpt ett stort sommarhus inom vår nuvarande huvudstads gränser. Intressant om henne: hon fick sin sångliga utbildning av föräldrarna, som hade grundat Helsingfors´ klockar- och organistskola 1882. Aino studerade vidare i Frankrike, där hon strax efter att hon anlänt 1894 ändrade stavningen av sitt efternamn från Achté till Ackté. Det franska ordet acheté betyder köpt…

Aino Ackté som Tosca 1905

Aino Ackté som Tosca 1905. Vilken hatt!

Tillsammans med Edvard Fazer och Oskar Merikanto grundade hon Inhemska Operan (→ Finlands opera → Finlands nationalopera) 1911, men där blev det snart gräl. 1912 ordnade hon till den första operan i Olofsborg som följdes av operor somrarna 1913, 1914, 1916 och 1930. Mer blev det inte. Grälet i Helsingfors – vad det nu handlade om – ebbade ut, och hon jobbade sen för operan där. Dessutom vill många framhålla att hon är förebild för Bianca Castafiore i serierna om Tintin, bl.a. för att slottet Kropow liknar Olofsborg – kolla själv på allvetande Wikipedia…

Paus i offentliga regelbundna musikbegivenheter i Nyslott fram till 1955, då inleddes stadens musikdagar, och några entusiaster fick för sig att framföra Fidelio i Olofsborg som ett sorts examensarbete från operaklassen 1967 – Woila! De nutida operafestspelen föddes i denna stund! Publiken roddes över till borgen, som också på Aino Acktés tid. Först i slutet av årtiondet kom en tillfällig bro för operadagarna. Dagarna som blev en vecka, mot slutet av 1970 tre veckor, numera ganska exakt fyra veckor.

Martti Talvela, bestämd björn?

Martti Talvela, bestämd björn?

På 1970-talet roddes operafestspelsskutan av den världskända bassångaren Martti Talvela (1935 – 89), på fritiden sedermera bonde och fårfarmare i grannkommunen Juva. OO får lätt en bild av en stark respektingivande brumbjörn med stort hjärta och en stor vision: Nyslott som Nordeuropas Salzburg, Bayreuth. Han fick strida som en  don Quijote mot väderkvarnar i form av bl.a väl tillslutna statliga kassakistor och, förstås, Museiverket. T.ex för att få ett tak till skydd för publiken krävdes en hel del myndighetsrundor (ett ”delvis-tak” kom 1973). Det var nästan enklare att få flygfältets landningsbana  förlängd! Men då hade den andliga jordmånen redan mjukats upp en hel del.

1973 blev en helomvändning för alltihop. Scenen flyttades 180 grader. Regissören, August Everding,  för den speciella uppsättningen av Trollflöjten tyckte så. Den operan har getts i flera olika repriser, varje gång lika populär med rörliga träd, en eldsprutande drake och en enorm trappa för Nattens Drottning. Ja, scenen är numera alltid på samma plats. Fram till 1979 satt publiken på träbänkar utan ryggstöd, numera sitter man på stolar. 2200 människor per gång. Och allt, intill minsta lilla skruv, skall plockas bort när festspelen är slut. Så har Museiverket bestämt. Även taket.

Kurser, sångtävlingar med mera har varierat under årens lopp. Penningproblemen har dock funnits med hela tiden. Vi besökare står för en mycket stor del av finanserna. Alltsedan 1987 – där har vi 30-årsjubiléet – gästas också festspelen av ett annat operahus i en vecka eller så. I år trodde man tidvis att man hamnat i Italien, så mycket pladdrade gästerna från Torino och Ravenna. Bara nyttigt för OO! OO som har tioårsjubileum 2017; då åttonde året i följd och två ”gästspel” i det tidigare livet.

Sommarens festival 1

Sommar x musik = opera + Nyslott. Det konceptet håller år för år. Personer som cirkulerar på liknande festivaler runtom i Europa hävdar att denna Finlands lilla avlägsna stad i södra Savolax finns i topp tre vad gäller operafestspel! Varje år gästspelar ett eller två utländska operahus, i år från Tyskland, 2016 från Italien. ”Kanske världens bästa plats för en utomhusfestival” yttrade kapellmästaren för Semperoperan i Dresden i en intervju i år.

Egna produktioner ger man också. Orkestern består av proffsmusiker från flera orkestrar i Finland, kören av sångstuderande från främst Finland, men även från grannländerna. Och solisterna plockas från världens alla hörn, ävenså finländska stjärnor, både etablerade och på uppåtgående. Sångtävling – Timo Mustakallio – ordnas vartannat år, och via den stiger nya stjärnor upp. Stjärnspäckat – om man känner igen dem, vilket inte är lätt alla gånger!

Platsen då? Jo, Olofsborg, nordens bäst bevarade medeltida borg, som byggdes i slutet av 1400-talet som skydd för plundringståg från öster. Gränsen öst-väst gick här i trakterna alltsedan freden i Nöteborg 1323, men det rådde lite olika uppfattningar om var den exakt gick. Svenskarna byggde borgen på en klippa på sitt område i det friskt forsande Kyrönsalmi, ryssarna hävdade att den stod på deras sida om gränsen. Men hur i friden de klarade av att forsla byggmaterialet dit på den tiden, över de strömmande smala sunden, det är en gåta. Det är inte så lätt ens idag, alla kulisser och övrigt material för operorna forslas både dit och därifrån på pråmar, och vattnet strömmar…

På väg till operan på pontonbron - på 1960-talet roddes publiken över...

På väg till operan på pontonbron – på 1960-talet roddes publiken över…

... det strömmande sundet.

… det strömmande sundet.

Borgens andra sida, den här vägen kommer alla kulisser, bl.a.

Borgens andra sida, den här vägen kommer alla kulisser, bl.a.

På 1500-talet såg både Johan III och Erik XIV till att borgen förstärktes, men Sverige växte österut på 1600-talet och borgen förlorade i betydelse. Under sisådär 300 år avlöste båda kungabesök, krigsincidenter, förfall, fängelse och till sist två eldsvådor 1868 och 1869 varandra. Sen blev det lite restaurering, och en av Finlands tidigaste stora operastjärnor, Aino Achté, såg potential i slottet och de första operafestspelen arrangerades 1912 i Storfurstendömet Finland. Från och med 1967 har det ordnats årliga festivaler. Den troligen största entusiasten var den stora bassångaren Martti Talvela (dog 22.07 1989). Han hade kontakter, han sjöng och spikade, han förhandlade, skaffade stjärnsångare – och såg till att det byggdes ett flygfält nära staden!

I år blev det fyra operor för oss. Först ut var Figaros bröllop i en härligt sprallig uppsättning från Tyskland och La Traviata där Violetta är nattklubbsvärdinna. Största intrycket gjorde dock Tosca, trots att jag sett/hört precis den iscensättningen en gång tidigare – men vår inhemska Johanna Rusanen gjorde Floria Tosca i ett härligt flow (så skrev hon själv på Facebook). Boris Godunov såg vi på Martti Talvelas dödsdag, därav denna något otydliga ljusprojicerade bild.

20150722_184156_resized

Finlands stora bas av idag, Matti Salminen, i huvudrollen, Ålands stora tenor Christian Juslin som den smått jäkliga, tvivelaktiga Šuiski (finsk stavning) Shuisky (engelsk), Leif Segerstam med taktpinnen i högsta hugg – det ni!

Här får ni orientera er i slottet...

Här får ni orientera er i slottet…

Två och EN cykel. Gamla glada äventyr…

Nyslott, med den vackra senmedeltida borgen Olofsborg (finska Savonlinna, Olavinlinna). En verklig sommarstad under några intensiva veckor i juli och början av augusti varje år, när Operafestspelen pågår. Snart är det dags igen, för sjätte sommaren i rad, tillsammans med min käraste BJR. Dags att sitta på torget och bonga kändisar, gissa nationaliteter, hitta bekanta. Koppla av före och efter föreställningarna på en av flera utekrogar, stifta bekantskaper –  eller sitta och prata dialekt, såint naan ska fystaa. Kanske. En härlig sommarsemester!

En flytande pontonbro går över det strömmande Kyrönsami till borgen

En flytande pontonbro går över det strömmande Kyrönsalmi till borgen

Mitt livs andra besök i sommaroperastaden skedde för ungefär tjugo år sedan. Med cykel. Tandem. Lite fusk, tåghjälp i bägge ändar. Där stod vi sen, två kvinnor och en cykel på bangården i Parikkala, lite rådvilla ”åtvilkethåll”. En öronbedövande tutning från tågloket fick oss att hoppa högt – och så såg vi en storskrattande lokförare som påkallat vår uppmärksamhet på detta något grymma sätt, han pekade ut vår färdriktning. Vi bockade artigt och skuffade iväg vårt långa fordon, som av någon bestämd anledning fått namnet GötaBirgittaKöping. Sen bar det av via Punkaharju, via övernattningar på trevliga bondgårdars bed-and-breakfast, det var vinterkallt först, sen högsommarvarmt. Damm, gropiga småvägar, varningar för björn och varg, med mera… Och operan var Trollflöjten. Min medcyklande bakomtrampande väninna ville lära sig lite om opera, och just detta Mozart-verk är en bra inkörsport. ”Sisäänheitto-ooppera”, ”inkastningsopera”. I sanningens namn visste jag själv inte så mycket heller, men mera än hon, i varje fall. Vi gottade oss i borgen/slottet. Operafestspelens sceneri till den operan är unikt.

Jovisst, det går! Läs vidare i texten...

Jovisst, det går! Läs vidare i texten…

Följande anhalt för tungt lastade tandemen var Rantasalmi. ”Aj, ni har en sån där vinthundsmodell”, hälsade den frispråkiga värdinnan på sängfrukoststället. Vi suckade över den gropiga och dammiga grusvägen. ”Nej, inte skall ni cykla där när ni åker iväg på er kvällsutfärd”, sa hon. ”Ta lite till höger, gå genom den smala skogsremsan till vänster, och ni har asfalt hela vägen!” Intet ont anande lydde vi – och märkte efter en stund att vi befann oss på ett flygfält! Lekhumöret kopplades på, och vi övade oss i att cykla ensamma. Det är lätt, blott man håller linjen… Efter en stund beslöt vi oss för att fortsätta, trampade iväg. Och – ett flygplan på väg att lyfta kom emot. Inte en DC9 precis, men ändå. Ingen av oss fick upp lilla kameran, alltid till hands i en bröstficka, i häpenheten. ”Visade han knytnäven?” frågade värdinnan när vi berättade. Det såg vi inte. ”Han vet nog vem som lotsat er dit”, fortsatte hon, storskrattande. Vi tog grusvägen när vi lämnade det trevligaste av alla övernattningsställen.

Bron borta! Ett stort fartyg skulle passera innan vi kunde gå till Trollflöjten

Bron borta! Ett stort fartyg skulle passera innan vi kunde gå till Trollflöjten

Bloggstatistik

  • 35 199 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.