Till Olles minne, del två

”Identifiera och kommentera”. Konrad och Elvira. Bellman. Ukaser. Halvfylld kaffekopp. Teater. Revy. Alla över en viss ålder i östligaste Östnyland vet direkt att det handlar om Olle, även om de senare uttrycken kan vara något mer okända ”för den stora massan”.

Den här bilden får ni fundera på en stund… Mannen i kostym är Olle, 1984.

Inledningscitatet lär ofta ha förekommit som provfråga, åtföljt av ett citat som ingick i litteraturen till det avsnitt som provet – tentan – omfattade. När Olle skulle uppvaktas med anledning av uppnådda 60 år (1986) tyckte rektor Stig att den 24 år yngre kollegan skulle hålla talet. Det fanns inte på kartan att hon skulle få tacka nej, det var bara att finna sig i uppgiften, och en sen kväll eller tidig morgon tände det. Hon hade en aning, sökte i Bellmans skrifter, hittade ett lämpligt citat och inledde talet med ”identifiera och kommentera”, plus två rader ur en viss epistel. Olle gick bet på uppgiften. Identifikationen innebar att han skulle säga diktens/sången namn; ”Gubben är gammal”. Undrar än idag om han spelade teater…

Olle på lärarfotot 1976, nyss fyllda 50. ”Här står jag för att jag måste, må så vara…”. Olle använde alltid Konrad och Elvira som subjekt och objekt i till exempel satsanalys. Psykologiläraren försökte hålla liv i namnen i sina exempel, och en gång kommenterade eleven Eva: ”Du använder alltid så gamla namn!” ”Ska du säga”, replikerade läraren i ett sällsynt anfall av ‘svar på tal’, och hela klassen brast ut i ett rungande skratt. Efter tio sekunder insåg Eva vad hon heter – och så var den lektionen ”förstörd”. Hon, inkluderande skrattet, blev sedermera rikskändis som boxaren Eva Wahlström, och – ja, de som har hört hennes skrattanfall vet bara. Det går i vågor och håller på… OO vet inte om Konrad och Elvira lever kvar i skolan. De BORDE göra det! Uppmanar psykologiläraren, modersmålsläraren…

Skolhuset, ritat av Magnus Schjerfbeck (med en mycket känd syster, Helene Schjerfbeck), fyllde 75 år 1984. Väninnan och bästa kollegan R fick en idé om hur det kunde firas och började uppvakta Olle om att skriva ett manus. Han var något svårflirtad, men R var ”påflugen” och återkom gång på gång med idéer och uppslag som hon hittat i gamla straffböcker och andra historiska dokument. Till slut upplevde hon att det tändes en glimt i hans ögon. Bäst som det var levererade han ett manus som fick R och psykologiläraren att vika sig sjudubbla av skratt. Sen började jobbet.

Scenen var delad. Till vänster fanns ”Före 1909”, där Konrad med något kort avstånd mellan öronen fick ordovett så det small av den stränga kvinnliga läraren (hon var totalt svartklädd, ni får ingen bild på henne). Elvira delade pulpet med honom, båda i sjömanskostym:

Scenens högra halva, ”Efter 1984”, var befolkad av nästan futuristiska varelser. Då. Blomman till Olle på bild nummer ett överräcks av en av dem. Eleverna gick in i sina roller med själ och hjärta, vi lärare också. Ett verkligt lyckat samarbete! Sammanlagt medverkade ungefär 60 personer, bejublade föreställningar gavs.

Liksom lite skillnader i stil och uppträdande…

Olle hade ett långt förflutet i teatersammanhang. Inte på scenen, det hade man svårt att tänka sig. Olle var alltid Olle, organisatör, idéspruta, kunskapsbank och skribent på många sätt. Han var engagerad när Lurens sommarteater grundades. Han hade teaterklubb i skolan (1960-talet?), förstås med betydligt fler flickor än pojkar. Dilemmat löste Olle elegant. Han bearbetade en känd pjäs, den fick namnet ”Prins Snövit och de sju djärva damerna”. Pjäsen gavs en gång under OO:s lärartid, och idag fick hon kontakt med huvudrollsinnehavaren då (förstås via Facebook), manuset finns hos honom, skolans exemplar tycks ha omkommit. OO utövar påtryckningar på nutida skolfolk…

Olle hade ett eget arbetsrum i skolan, sådana fanns inte inplanerade i arkitekturen förr. Huvudorsak var att han var den sista läraren som rökte, snart nog upphörde han med den ovanan, men han som omväxlande var stadsstyrelseordförande och fullmäktigeordförande, dessutom forskande historiker, fick ha rummet kvar. Ibland kom han in i lärarrummet, tog sikte mot anslagstavlan: ”Några nya ukaser”? Så lärde sig OO det ordet.

En annan gång klev han in med ett mycket snedare leende än vanligt: ”Har någon möjligen ett tio pennis frimärke på sig?” Psykologiläraren sade kort: ”Ett ögonblick”, och öppnade frimärksfacket i sin väska (hon var minsann flitig brevskrivare…), ”varsågod!” ”Går omkring med tio pennis frimärken i väskan….”, muttrade han, förvånad och förtjust – och försvann.

Olles kafferumsbeteende är också värt ett omnämnande. Han serverade sig en kopp svart, smuttade i sig hälften, gick till lektion och återkom efter 45 minuter, fyllde koppen med het dryck och drack. ”Bästa sättet att få lämplig temperatur”, gav han som förklaring.

OO saknade honom som kollega. Hans kunskaper, hans egenheter, hans små men väl inpassade skämt, hans ordvändningar. Saxar ytterligare en bild från lärarfotot, av en ny inte ännu fullt utbildad lärare, 26 år gammal. Hon beundrade bland annat Mireille Mathieu…

Och Olle hade ett plåster på vänstra handens pekfinger…

Till Olles minne, del 1

Unnade du dig en läsk igår, åttonde september? Det var ju läsk-unnighetens dag… Sen omsider gick det ljuset upp för OrdOdlaren, och tack och lov fanns det en flaska äkta limonad i skåpet:

Läsken verkar vara helt ofärgad, men ingalunda smak- och doftlös. Otroligt gott med tjära, utomordentlig törstsläckare. Fabriken ligger bara så långt borta, även om en kär ”gammal” väninna bor nästan granne med den.

Nej, nu bör OO skärpa sig och läsa ordet ordentligt: läs-kunnighetens dag. Borde åtminstone ha bläddrat lite i den här digra samlingen, som författaren (till alla böcker utom en) med sitt kännspaka sneda leende kallade sitt ”livstids straffarbete” på en direkt fråga av kollegan OO:

OO hade stora planer på att läsa enligt den engelska ”Read Hour”-tiden, sisådär klockan 22 – 23, men var allt för upprymd för det. När den officiella finländska tiden för lästimmen började, klockan sju på kvällen, då

…tog hon sig en vals-svängom till levande blåsmusik för att hedra Olle, med fd rektorn Stig, 91. Påpassliga maken plåtade, och ni kan se skolklockan visa just den rätta tiden. Före detta eleverna Leif och Timo myser till vänster (deras titlar är lite längre, lägre eller högre än kulturchef respektive bildningschef i Lovisa, men så får det räcka här), talarstolen av det bastanta slaget som invigdes som ett minnesmonument över professor Olle Sirén till höger.

Professors titel fick han 1991, bilden här är från festen för att han fått titeln pensionär, 1989. Samtidigt pensionärshedrades också vår ”Hälso-Brita”, skolans omtyckta och hurtiga hälsovårdare. Vad hade de i flaskan???

Olle var skolans och traktens språkuppslagsbok, även om han tog det elegant med lugnt överseende ibland: ”Olle, heter det en fil eller ett fil?” Olle svarade lakoniskt, liksom i förbifarten: ”Filmjölk”.

Talarstolen mellan Lovisavikens skola och Lovisa Gymnasium invigdes på dagen sex år efter Olles bortgång, på läskunnighetens dag. Perfekt. Alla kvällens talare stod på en låda, men gymnasiets nuvarande resliga rektor Anders (också fd elev till OO) lyfte helt sonika undan lådan med orden ”Äntligen en talarstol anpassad för mig”. Undrar om han hade ett finger med i höjdspelet…

Barnbarnet Bille Sirén, journalist, hade kvällens bästa klädsel: den vita munkjackan med texten Lovisa Gymnasium (han hade ett år kvar i skolan när OO fick titeln pensionär, när OO höll sin sista lektion var han en av eleverna), och den blå ytterblusen var ursprungligen morfar Olles. Lyckat val!

Kvällen avslutades med att vi (inomhus) fick lyssna på en bandinspelning av ett föredrag som Olle hållit om gatunamnen i Lovisa. 1960 – 90 hade staden en gatunamnskommitté på tre personer, ledd av – Olle. Han förklarade på åtta minuter varför stadsingenjörens gatunamnsförslag ”Bryggeribacken” hyvlades om till ”Bryggarebrinken”. Och förstås sammanfattade han det i tre punkter: ”Brink är ett äldre ord för backe. Allitteration: Br — br BRyggareBRinken. Med e-et i mitten blir det poesi, inte simpelt Bryggarbrinken, utan BryggarEbrinken”. I dagens läge talar man nästan med vördnad om ”det Sirénska e-et” i gatunamnen i Lovisa, det finns flera gatunamn med e i mitten. 1960 hade Lovisa 46 gatunamn, 1990 270 stycken. Över 200 bär Olles signatur, med andra ord. Nu skall det också bli en ”Olle Siréns gata” mellan gymnasiet och Lovisavikens skola, men det verkar som om en arbetsgrupp ännu filar på namnet – en gågata – i Olles anda. OO skriver mera…

38 år av julfester

Egentligen är de 37, men det underlättar inte. Lika svårt att sammanfatta ändå. Minnena formligen ramlar över och begraver pensionären. Trots avsaknad av bildbevis. Ni läsare får ”njuta” av andra gymnasiebilder i stället…

I början – 1970-talet – var det den äldre traditionen som styrde. En skriven eller omskriven teaterpjäs inövades och uppfördes, med repris på Topeliusdagen. Vill se ”Snövit och de sju djärva damerna” på nytt, hoppas Olle Siréns bearbetning för flicköverskott i teatergruppen finns kvar och inte omkom när högstadieskolan revs! Vet någon?

Gymnasiet anno 1909 med tillbyggnad från 1948 en frostig vinterdag.

På 1980-talet blev gymnasiet en självständig skola med egna julfester, och utvecklingen gick från lärarstyrd via lärarledd via elevidéberikad till totalt elevstyrd. Sakteliga, via försök och misstag, utvecklades flera traditioner:

Lucia. Eftersom nio av tio lucior och tärnor årligen kommer just från gymnasiet så föll det sig naturligt. Högtidligt och nervöst för flickorna med skolkamrater och lärare på åskådarplatserna. Publiken njöt/njuter och sänder tjocka strömmar av uppmuntrande och stödjande energi till scenen!

Stjärngossar. Varje basgrupp plus lärarna utser årligen var sin stjärngossekandidat. De sju tågar in efter att Lucia tågat ut, med stjärngossestrutar på huvudet och iklädda kemisalens vita rockar, sjungande ”Goderafton, goderafton, både Herre och Fru…”, ofta glatt okontrollerat sjustämmigt, i otakt. Den som vunnit den regelrätta omröstningen med slutna valsedlar och därmed utsetts till Årets Stjärngosse belönas med äran att få framföra en egenhändigt skriven dikt! Uppsluppen stämning i hela publiken, för att inte tala om fnisset på scenen. Inför omröstningen tillåts valreklam, och en kandidat uppgav att hans högsta önskan var att få sjunga för religionsläraren. Han ställdes inför faktum i slutet av en lektion, och han sjöng (efter en viss tvekan), med hjälp av en kompis:”Helan går…”.

Skolan firade 100 år med en stor jubileumskaka. Stomme av ståltråd… Lärarrumsdörr och rektorskanslidörr.

Julevangeliet.  Utvecklingen gick från uppläsning via uppläsning på flera språk till dramatisering, abiturienternas (avgångsklassens) privilegium. Ett kreativt sceniskt humorfyllt framförande nära värdighetsgränsen, sällan med övertramp. Herdarna har oftast varit dialekttalande, i fosterjorden djupt rotade östnylänningar, lätt förklädda abiturienter föreställer djur, Maria föder (en gång medverkade ett levande ca ettårigt Jesusbarn på scenen), Josef är allmänt något tafatt och handfallen, och änglar uppenbarar sig i diverse skepnader. Till exempel som Charlie´s Änglar i svart trikåer till kännspak musik. Den mest högtidliga versionen bestod av uppläsning ackompanjerad av för situationen väl lämpade östnyländska vyer. Det året fanns en verkligt begåvad fotograf i abiturientskaran.

Lärarprogram. Ofta räckte det med att pedagogerna äntrade scenen för att jublet skulle braka loss. ”Klass 17Ö” stannade länge i minnet. Läraren H vägrade blankt att delta om han inte fick sin favoritreplik ”Får vi fara när vi ha laga” (alla a-n uttalas som korta). Han fick, förstås. Och pedagogen B, som aldrig visade sig i skolan i annan klädsel än kostym, kom släntrande i sonens överlånga och nedtrampade hängande jeans, med en mer än väl begagnad tröja ovanpå. Han avvek glatt från manuset på genrepet, likaså under föreställningen. Hans muttrande när han fixade till ”lärarens” bandspelare:”Jo, nya apparater har de nog råd med, men två mjölkburkar ti maten får man inte ta!” En elev agerade lärare åt den bångstyriga klassen. Han fick svälja sina skrattanfall oupphörligen. Han torde idag jobba på utrikesministeriet… I varje fall, succén var given!

En liten pappmodell av skolan är ett attraktivt byte för flera elevhänder. Bild i studiehandledarens ”reklamhäfte”.

För inte så många år sedan mimade den församlade lärarkåren till en Abba-låt. Studiehandledaren tog egenmäktigt hand om ett violinsolo, på en fiol utan strängar med en stråke utan tagel. Och en virkad kipah-liknande mössa på lockarna. Jaa-a….

Bloggstatistik

  • 68 519 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.