App – Lub – Cum – Mag – Lau

Direkt satte jakten på vitsorden för livet igång. Vi pluggade, studerade och läste hemma, gick på obligatoriska muntliga förhör (i alla ämnen!) för lärarna, stegrade vår nervositet med ”det här kommer säkert i skrivningarna” – och kopplade av med allsköns konstigheter. En av oss flyttade på samma snödriva flera gånger.

I mitten av mars börjar de nationella studentskrivningarna. Varje år, varannan dag, i två veckor och lite på. Start klockan nio, slut klockan femton. Noll noll, prick. Så var det för oss, så har det varit i evinnerliga tider, och så verkar det förbli, all digitalisering till trots.

Modersmålet. Uppgift: skriv en uppsats, välj en av dryga dussintalet rubriker. Vi var den första årskullen som fick skriva två, på två olika dagar. Om det var dessa två chanser eller klassskyddshelgonet (jo, tre s…) Runeberg, ho vet – men sju av oss plitade ihop det högsta vitsordet, laudatur. Ingen kammade hem något av de två lägsta vitsorden. Vi hade ett av de bästa, kanske det absolut bästa resultatet i Svenskfinland det året. Det fick vi veta – tjugo år senare.

En del av mina Studentrosor, snyggt arrangerade av min syster med floristiska fingrar i en stor skål. Pappa, Faster och Systerdotter med på bilden.

En del av mina studentrosor, snyggt arrangerade av min syster med floristiska fingrar i en stor skål. Pappa, Faster och Systerdotter med på bilden.

Matematiken. RektorAllan rev sig i håret. Vi bubblade av skratt. Kvällen före hade vi förberett oss och packat in oss i bilar (det ryms många när man packar…) och åkt till storstaden Vasa på bio. Föreställning: Herbie, Volkswagenbubblan som tänkte själv. Och någon satte sin medhavda oskalade apelsin på golvet och började mjuka upp skalet genom att rulla den med foten, bepansrad av en rejäl skidkänga. En annan steg upp och började gå mot toaletterna, läraren med samma namn och med en mjuk, något bakåtlutad gångstil gick efter, som sig bör. Abiturienten behövde enbart lite rörelse, han lufsade ett varv runt i salen och läraren svävade efter. Håll sig sen för skratt den som kan!

En uppgift handlade – förstås – om Pythagoras sats. Jag ritade och räknade och var nöjd. Märkte dock inte att den trehörning jag ritat var verkligt, verkligt trubbvinklig. Det blev inte många pluspoäng för den uppgiften, om ens någon. ”Hur har du tänkt?!” undrade den hyggliga matematikläraren. På Herbie, antagligen..

Realprovet gick bättre, även om början var lite besvärlig. I det provet skulle man dåförtiden göra tio uppgifter från sju olika ämnesområden: Religion, psykologi, historia, biologi, geografi, kemi och fysik. Min taktik gick ut på att läsa genom alla frågor, kruxa för dem som verkade någorlunda möjliga. Det blev fjorton kruxar. Svårt att välja bort! Skrev som besatt, satte punkt och lämnade upp alla papper tjugo före tre. RektorAllan ville mota mig tillbaks till min plats. Jag vägrade. ”Det jag har skrivit, det har jag skrivit”, citerade jag. Resultatet blev bra, för hela klassen. Rothovius hjälpte säkert, för i finska missade han rejält. Där fick vi klara oss själva så gott det gick. Det gick inte sååå gott.

Vi skrev studenten. Vi blev studenter. Vi tog studenten. Allihopa. Vilket verb man sen väljer.

Pressfotografering

Pressfotografering. Alla syns inte så bra…

Vad vi sen blev har jag inte helkoll på. Åtminstone tre lärare, flera torde tidvis ha ägnat sig åt yrket ifråga. Ingen journalist, ingen deckarförfattare. Ingen stor politiker heller – tror jag. Kommentera och berätta, på något sätt!

Vitsorden i studentexamen på den tiden (nu finns ett till):

Laudatur, magna cum laude approbatur, cum laude approbatur, lubenter approbatur, approbatur. Och improbatur, förstås, men det satsade vi inte på. 37% av våra vitsord var laudatur!

Första gymnasiestegen

Tio unga damer och åtta unga herrar tog sina första stapplande steg på den gymnasiala banan hösten 1967. Lärarna i det blivande Vörå samgymnasium (det året hette det ännu samskola) var också rätt så nya i sin roll, läroplanen var också färsk. Vi flickor som hade kort matematik måste försöka förstå fysik, om jag inte minns helt fel. Följande år fanns det i varje fall inte mera fysik för oförstående på schemat. Och tyska, ja. Det språket började vi med från noll. För tredje året i rad.

Några gymnasienybörjarben...

Fem flickors gymnasieben…

Vi var två M och två B i den relativt lilla klassen. Vi två M följde läraren med blicken och var uppmärksamma på vem som förväntades svara, men de båda B-nas  livsfilosofi var lugnare. När läraren sagt ”B” utbytte B och B blickar och bestämde på så sätt så småningom vem som skulle leverera det förväntade svaret. Dessa två pojkars lugna livsfilosofi märktes i det mesta de gjorde.

Desto mer hektisk var den gästspelande läraren i modersmål och finska. Hon stod med ”Hugo Bergroth” i högsta hugg och betonade med all den kraft hon kunde uppbåda hur fel det var att säga ”Vi for med Hugo till stan”. Vi förstod ingenting. För oss betydde uttalandet att det var två eller flera som förde Hugo till stan, av någon anledning som hade med Hugo att göra. Nu, boende drygt 400 kilometer söderöver, har jag lärt mig att uttalandet betyder att det var prick två som for till stan. Den som berättade och Hugo; jag och Hugo for till stan. Viktigt för en lärare att känna till lokala språkvarianter och vilka fel som görs…

Följande fem. Pojkarna stod bakom, som brukligt var...

Följande fem. Pojkarna stod bakom, som brukligt var…

Vi lärde oss också finskans smarta ”-ton” och ”-maton”. Neuvo = råd, neuvoton = rådlös. Kastella = vattna, kastelematon = ovattnad. Dags för prov och blackout. Den något klumpiga översättningsmeningen ”En hund gör ofta sin husse oersättliga tjänster” blev för knepig, eftersom ordet för ”ersätta” tillfälligt raderats ur mitt minne. Jag gav upp och lämnade upp provpapperet, skrev dock rätt ändelse i den tomma luckan, ”-mattomia”. S kom ut strax efter mig, jag dök på henne och frågade efter ordet. ”Korvata”, sa hon ”så jag skrev korvattomia” – och så fattade hon vad hon hade skrivit. Öronlösa! Storskratt, okontrollerat hejdlöst. Och klassrumsdörren åkte upp med en smäll:”Om ni skall skratta åt mina prov kan ni åtminstone vänta tills ni är ute på gården!” Vi rusade iväg, med ännu mera skratt i kroppen. Av någon anledning är det inte svårt för mig att ännu idag komma ihåg korvaamaton…

Och bygdens egen son, den blyga, smarta matematikern hade det svårt med oss flickor i kort matematik och korta kjolar. Våra små matematikhjärnor fungerade inte som hans. I stället roade vi oss ‘fula’ flickor med att distrahera honom och placera G (med klassens snyggaste ben) på bästa synliga plats från katedern sett. Sen följde vi med vart hans blickar sökte sig… Berömt blev också hans uttalande:”Såhär blir sen svaret, med kilometer bakett.” ”Efter, määra ja.” ”Menar jag, määra ja”.

Fortsättning följer…

Att prata eller inte…

Mihkainbharsarhcakarr, tenin-drazana, ulwimi lasekhayo, bahasa ibunda, jezyk ojczysty, madrelingua, emakeel – jag hoppas att inte alltför många bokstäver blev fel när jag stavade på översättningssidan. Allt är samma ord, på burmesiska, malagassiska, zulu, malajiska, polska, italienska och estniska. Samtliga, utom det sista, torde vara större språk än både svenska och finska. Ett ord jag alltid haft lite svårt med…

Uppvuxen i en svensk by med en mamma vars starkare språk var finska, även om hon talat svenska i hela sitt liv i den finska by där hon växte upp med en svensk mamma. Hennes skol- och skrivspråk var finska. Hon lyssnade på finsk radio, umgicks med finska vänner – och pratade svenska med oss barn. Jag hade ändå ganska lätt för finska i skolan, jag hade ju passiva språkkunskaper och utvecklade rätt snart ett ”öra” för hur det skulle låta. Så mitt modersmål är… Mitt fadersmål och skolspråk är i varje fall svenska. Och redan tidigt i livet gjorde jag bekantskap med många finlandssvenska dialekter, och fascinerades.

Därför är min hjärna ordnad så att det finns en stor flerrumslägenhet i ett plan för svenska, varianter och dialekter, och dessutom några skrubbar för norska, danska och isländska. De aktiveras vid behov. Tvärs över korridoren finns den engelska lägenheten, dock inte med alltför många rum, men den är rätt stor och någorlunda välstädad. Det finns två lägenheter till. Den ena är unken och dunkel, men jag vädrar den ibland, och det är rätt så roligt att släppa ut derdiedasdemden och igen ordna dem enligt barndomsdialektens uppfattning om maskulina och feminina substantiv. Det rådet gav läraren i tyska, hon talade samma dialekt som vi elever. Den sista lägenheten är rätt så ny, och där ligger hyllor och lådor ännu i en rätt kaosartad röra. Det blir säkert bra, blott jag orkar organisera. Det tar ändå tid. Italienska.

Finskan? Den befinner sig en trappa upp, utan hiss. Men i golvet ovanför svenskavåningen finns hål, lämpligt med studsmattor under. Jag snavar och snubblar och faller ner genom hålen när jag är trött eller inte alltför koncentrerad. Men jag studsar ganska lätt upp igen. För det mesta rör jag mig rätt så smidigt och undviker hålen. Finskavåningen känns oftast trygg och trevlig, även rolig. Dialektrummen och de finsksvenska blandningsrummen – speciellt det helsingforsiska – är ändå obehagligt oorganiserade. Det känns inte som om jag skulle ha någon större lust att systematisera i dem.

För ungefär tjugo år sedan reste jag med en helfinsk grupp i Indien. Plötsligt befann jag mig i den situationen att jag måste tolka mellan engelska och finska. Det blev ett fasligt spring i trapporna, en mycket ovan uppgift. Jag tror att jag lyckades någorlunda, och somnade gott i hotellsängen. Vaknade pigg, pratade med min helfinska rumskamrat – tills hon utbrast:”Mitä sä höpiset? Ungefär ”Vad pratar du för strunt?” Jag tänkte efter en stund, sen fattade jag att jag pratat min barndoms svenska dialekt med henne. Jag landade i det mest bekväma rummet efter kvällens ansträngande spring.

Det blir mera språkfunderingar längre fram…

Bloggstatistik

  • 35 276 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.