”Karis är en viktig järnvägsknutpunkt”. Skolflickan undrade. Järnväg, jo, hon hade sett spår och t.o.m. åkt på skolutflykt till Helsingfors en gång. Men knut och punkt av järnvägar? Hon skapade sig underliga bilder av ihoptrasslade järnvägsspår. Att i vuxen ålder se ”stationsbackan” i Karis var inte riktigt det hon tänkte sig som ung…
Karis. Järnvägar till och från fyra håll
Under studietiden på 1970-talet blev tåg det vanligaste färdmedlet. Åbo (Turku), Vasa, Seinäjoki, Karis (Karjaa), Helsingfors – och Karleby (Kokkola) och Voltti var de mest frekventerade stationerna. Den lilla sistnämnda syns inte på kartan här.
Sträckan Voltti – Karleby, ca 70 kilometer, avverkades med ”lättähattu”, rälsbuss, nästan varje vecka under ett års tid.
En lättähatturesa har stannat i minnet. Alla i det fullsatta tåget tittade långt och länge när yrkesvalspsykologpraktikanten (YPP) steg ombord. Inte fult, nej, snarare glatt nyfiket. Det började bli pinsamt, besvärande. Till slut gick det upp ett ljus: korgen!
Den ovan avbildade är nummer två, numera sykorg. Nummer ett fungerade perfekt för de här resorna, lagom stor, allt synligt. Men det fanns en annan likadan korg i tågvagnen. I den tronade två unga katter, kollande in omgivningen med pigga ögon, söta som sjutton. YPP öppnade något förläget sin korgs lock och tog fram sin stickning… Ägde ingen transporterbar katt….
På 70-talet köptes platsbiljett som tillägg, och en studerande sparade och försökte klara sig utan, fick ofta därför flytta på sig. Biljetterna va små, ca 3 x 7 centimeter, av papp. Den barska gubben till konduktör klippte ett hål i biljetten vid granskningen. Många, även YPP, gjorde draperier genom att hänga upp dem i trådar – men knäppte inga bilder av skapelsen.
Passagerarna stirrade dåförtiden tomt framför sig, sov (låtsades sova, så att en eventuell platsbiljettinnehavare skulle förbarma sig och låta sovandet fortsätta…), umgicks med bekanta – och obekanta! Under en oförglömlig resa flyttade sig en ung man från plats till plats och pratade med så många som möjligt ”Oj, vad jag har lärt mig mycket på den här resan”, utbrast han när denna resenär undervisat honom i hur man stickar irländskt mönster – flätor och allsköns figurer.
Tågen drogs av luktande diesellok, konduktören vandrade runt i vagnarna och ropade ut meddelanden i stil med ”seuraava Tampere”. Då som då stannade tåget mitt i skogen, och där stod vi längre eller kortare tid utan att veta varför. Inte ens efteråt kom någon förklaring.
Bloggens födelsedag 5 februari (och dagen innan) tillbringades till stor del på tåg. De flesta resenärer medförde dator, åtminstone smarttelefon. Det spelades, surfades och skrevs. En pappa såg på film, stördes ideligen (replikerade ”hmm..”) av hustrun som läste och kommenterade meddelanden från andra försenade resenärer – tills dottern började undervisa henne om hur man använder den elektroniska ritplattan. OO och en annan kvinna löste korsord på papper. Den senare stickade också.
Slutmålet Vasa nåddes med 40 minuters försening, med buss. ”Fordonsbrist” var den enspråkigt finska förklaringen, den svenskspråkiga busschauffören uttryckte det klarare: ”Lokomotiven fryser och nedisas, de måste tinas upp i värme då och då. Därför ersätts vissa ‘enkla’ sträckor med buss”. Mellan Seinäjoki och Vasa, ca 80 kilometer, löper lands- och järnväg så gott som parallellt.
Informationen på tåget var exemplarisk. På finska. Inte ett ord på svenska. Några kortfattade snuttar på knackig engelska. Håhå. ”Vi måste stå här och vänta på ett tåg”, ”vi väntar några minuter på passagerare som kommer med ett annat tåg”, ”tåget till XXX väntar på spår nummer YY, vi stannar på spår Z”. Och så vidare. Tur att man är tvåspråkig…
Betydligt mera snö i början av februari i år…
Konduktören på ditresan var en pratvänlig, sympatisk medelålders man med extremt hängande uniformskostymbyxbak. På återresan tjänstgjorde först en ung pigg omtänksam kvinna med nästan Lilla My-frisyr, och från Tammerfors söderut ledsagades passagerarna av en dunderskön ung man av utländsk härkomst. De bistra gubbarna från 70-talet finns inte mer. Tack och lov.
OrdOdlaren 