Sista inlägget

En närmast arkeologisk utgrävning resulterade i att de nygamla leksakerna – motionsredskapet – kom i dagen. Efter en del kråkel med skostorlek och fastspänning och lite balansövningar var OO redo för det som var avsikten: en inspektionsrunda i minus 13-gradig härlig köld. Nästan vindstilla, ingen nordan blåser här.

Knirr knarr, knurr knorr… Knarrsnö. Lite bredare än vanligt skall man gå. OO hade vissa initialsvårigheter, sen gick det ingalunda som en dans, men det gick. Och blev roligare och roligare.

Här står linden och lyser (?) i sin snöskrud, bakom till vänster står gårdens äldsta ek (och ändå kan den inte skryta med sin ålder bland sina gelikar), OO:s gårdagssnöskospår går mot rosenporten. I förgrunden ligger området för våffelkalaset för ett halvt år sedan.

Krukan får hålla sina blåvita femtungor kvar över vintern, nu bruna med vit snö. Solen gör att det ser ut som ett fönster på lilla garagets gavel, men här gäller verkligen ”skenet bedrar”!

Grönsaksodlingslådorna ser ut som skönt bäddade sängar. Vintersömn råder, likaså i chilihuset närmast och i tomathuset längre bakom. Dammen till höger. Några dagars blidväder gjorde att taken befriades från de värsta snömassorna, tack och lov.

Äppelgården är omgiven av, som snöskotraskaren kunde konstatera, ett harsäkert nätstängsel. De skuttande djuren har inte ens tittat ditåt, av deras spår att döma. Skönt. Ett oskyddat prydnadsäppelträd i ett annat hörn av tomten har de däremot smaskat på. Och på en ros!

Antonovkaträdet har vacker form! Det har inte OO märkt så väl förr, eftersom en hel del gröna grenar går om varandra – och på hösten dignar trädet av gröna mosäpplen.

Kan ni se sex krusbärsbuskar? Fyra är gamla och spretiga, två relativt nya plantor. De spår som syns är OO:s, hon trampade över harspåren som verkade ha hafsat förbi.

Sen då? Jo, funktionsoduglighet. Nej, inte som ni tror. OO stöp inte i snön. Telefonen. Lärdom: se till att telefonen är fulladdad när du går ut i kylan. Minustemperaturer verkar äta batteri, speciellt om filmfunktionen används. Inga närbilder av dammen, trevligt snöformade buskar, hararnas väl upphoppade väg mellan buskar och träd – inte heller av snöskospåren som liknar en autostrada när OO traskat fyra gånger på samma rutt. Kommer onekligen att tänka på nästangrannarna i OO:s förra liv. De snöskotraskade kors och tvärs i skogen och skapade spännande stigar för oss andra.

I morgon styrs snöskornas steg mot skogen – kanske någon följer OO:s upptrampade stigar? Skall bli intressant.

Sista inlägget? Som femåring, ja. Följande inlägg skrivs av en sexåring! Kommentera och delta i utlottningen, även om du inte gillar rosor. Kanske grannen blir glad åt en kalender eller en tidning om rosor…

Parker och liknande – del åtta

Nu handlar det inte om en park. Dock, ”offentligt grönt utrymme”. Välbesökt. Ett intressant tidsdokument. Fredrikas trädgård, med strävan till att den skall se ut som när hon skötte om växtligheten under 1860- och 70-talen. Vi kliver in!Johan Ludvig Runeberg (Rbg, som Fredrika skriver i sina brev) flyttade till Borgå i maj 1837 med sin då lilla familj, köpte sitt första hus 1838, renoverade det 1843, och köpte det som nu är Finlands första hemmuseum 1852. Han avled 1877, Fredrika flyttade bort 1878, hon avled 1879 och finska staten köpte huset 1880, öppnade som museum 1882 – nu räcker det med årtal!Huset med tio rum var ca fem år gammalt, byggt i enlighet med den stadsplan som OO nu tjatat om i flera inlägg. Den förra ägaren blev biskop med boendeplikt i dåvarande biskopsgården och Rbg råkade vara stadd vid kassa. Nu fick Fredrika en ordentlig stadsträdgård! Hon odlade också på det hyrda sommarstället i 31 år, till 1869.Trädgården ligger lägre ner än huset, marken sluttar mot Borgå å. Rakt framme ligger en syrenberså där vita krolliljor dyker upp här och där – nu är deras tid förbi för i år. OO ställde sig vid bersån och fotade i motsatt riktning:Här syns trappan upp till husets nivå, samt ”blomsteröarna”, typiska för tiden. Den förra ägaren hade planterat röda och ”vita” (ljusgula!) hallon, en mängd krusbär och syrener. Fredrika fortsatte att sköta om dem, planterade dessutom ett äppelträd för var och en av sönerna – som växte i antal till sex stycken, födda mellan 1835 och 1850. Äppelträden klarade inte 1940-talets vintrar, de nu växande är blott futtiga sisådär 70 år… Ett högt, gammalt päronträd finns, sådana planterade Fredrika också. Man kan anta att Fredrika odlade en hel del mat här, men vartefter pojkarna lämnade hemmet blev det mer och mer blommor.Rabarbern har en speciell arvsmassa, sedan 2017 heter den officiellt ‘Fredrika Runebergs rabarber’. Den är klen och lär vara mycket smaklig.En vacker vy, eller hur? Trappan till husets entré är hög, stenfoten är rejäl. Där lagrades maten, troligtvis. Fredrika skaffade sig mer och mer trädgårdskunskap, diskuterade med trädgårdsmästarna i staden, hade en handfull likasinnade väninnor. De beställde växter från utlandet, skaffade sig trädgårdsböcker som de studerade. Sönerna, speciellt Walter, skulptören som bodde en tid i Rom, sände en hel del frön och annat odlingsbart till mamma. Rosor ägnade sig Fredrika en hel del åt under sitt sista odlingsårtionde, men hon hade dem oftast i krukor, som tidens sed var. Därför finns inte många kvar. Hon prydde husets fönster (elva mot gatan) med krukväxter av alla de slag, något som var relativt nytt för 160 år sedan. Växterna hade ett svalrum vintertid, sommartid var de ute.Änglatrumpet hade hon också, likaså en drivbänk. Den som nu finns vid husväggen är av samma modell som Fredrikas.Krusbär finns det massor av. OO kan inte låta bli att stjäla åt sig ett bär här och där, hon är helt insnöad på bäret ifråga, och kommer att studera en hel del om det de närmsta veckorna. Det finns många intressanta sorter nuförtiden också, även om de var betydligt fler förr.Från hustrappan får man en god överblick, nu nöjer sig OO endast med vyn mot sydväst, där även uthusen skymtar. Och det höga päronträdet.Hon knyckte en broschyr från museibutiken (där finns mycket intressant!) och fotade kartan över trädgården:Den är inte stor, känns nästan trång. Men den är ju inte gjord för stora folkmassor. Den var Fredrikas andningshål. Rbg drabbades av en stroke 1863 och hustrun skötte honom träget och troget i 14 år – trädgården var troligen hennes ”ensamhetsandningshål”. Hon hade dessutom svag hörsel. Kan ”se” henne gå omkring och pyssla med sina växter som hon kände så väl…Den här vyn har ni trogna läsare sett förr, men tvärtom, nedifrån och uppåt. Alexandersgatan är livligt trafikerad, men innanför det gula planket är det lugnt. Om allt går väl träffar vi Fredrika i följande inlägg också…