Djuren i mitt liv 1: kor

Kossor. Koddor. Sippor. Kåona. Kärt djur har många namn. Förser oss med mjölk, kött, hudar. Utan dem ingen ost, yoghurt, grädde i alla deras varianter. För att inte tala om allt som görs av hudarna. Och korna föder kalvar som blir kvigor, nya kor, stutar, tjurar, oxar – och vårt (nästan) dagliga kött på tallriken. Det finns ju olika uppfattningar om vad som är en tjur, vad som är en oxe, men för mig är de tjurar, de där som blir till kött (oxkött?) efter ett antal månader av tillväxt.

På 1960-talet hade jag den tvivelaktiga (?) äran att sköta och uppfostra två sådana kreatur per sommar, utflyttade ur föusi. Jag tog över efter pappa, som under våren hade skämt bort dem med varmt vatten färgat med meijamjölk. När jag satte igång med fostrandet efter skolavslutningen, då serverades enbart kallt vatten. Tjurarna tjurade. De välte ämbaret, satte till och med huvudet i spannen och lyckades blåsa ut en stor del av innehållet. Mitt motdrag var att kasta resten av vattnet på trilskande tjurens huvud. Efter den kallduschen klagades det inte mera på menyn. När jag städade deras utrymme stod de som tennsoldater, annars fick de ett stick med grepen i skånken. Grymt, men sådant läder skall sådan smörja ha. De var då i värsta tonåren, ca ett år gamla.

Tidigare på våren ville jag gärna sitta i en kätte med ett fat nymjölkad råmjölk och försöka få den någon dag lilla kalven att förstå att huvudet skall nedåt, inte uppåt när man dricker. Situationen väcker minnen i näsan, i händerna… Skinnet på fingrar och knogar nöttes effektivt av den sträva kalvtungan, av munnen som suger och suger. Det blev också mycket kram, klapp och kel. En färsk kalv doftar, är mjuk och len och kan nästan somna i en människofamn…

Hallon och Leja, 1962

Hallon och Leja, 1962

När kalven blivit kviga (och kunde springa i råmpiili nästan hur långt som helst) tog min vilja och mitt tålamod nästan slut. Kor är farliga framtill och obehagliga baktill. Min syster träffades av häftiga Hejas horn, och en kosvans i ansiktet är inte världens mest behagliga upplevelse, precis. Alla kossor är dock inte som Heja, som alltid skulle ha och vara först. Respekterad av sina gelikar, även de hade fått smaka på hornen. Enligt mig var hon bara sur, ilsken, grinig och lättirriterad. Kor är individer. Godmodiga gamla halta Glada var snäll, Leja lojal, Hallon ful och kantig och en god producent, och sen stora Blomma, ja. Blomma som kom springande med huvudet lågt så fort en människa närmade sig hagen. Såg hotfull ut, men ville bli kliad på huvudet. Och många, många fler…

Blomma, 1972

Blomma, 1972

På ett värmeljus...

På ett värmeljus…

Den här lilla kossan då? Hon kom på biffen på, som det påstås, världens bästa köttrestaurang i Buenos Aires. Och restaurangen finns i ett gammalt upprustat (till tänderna) hamnmagasin. Där serveras köttbitar på 400 gram. Så det blev fyra biffar på åtta personer. Gott. Gottigottgott. Och en sommelier valde vinet…

Vore jag köttproducent idag skulle jag låta tillverka figurer av liknande slag som restaurangerna skulle sätta på biffar av mitt kött. Ser gärna sådant som konsument också. Men idag är jag inte sådan producent. Jag har bara en egen ko i diket. Oma lehmä ojassa.

IMG_0631

Föusi = fähus, ladugård   meijamjölk = skummjölk   råmpiili = …tja, skentrav, skengalopp…

Att sjunga eller inte…

Stärk ditt immunförsvar och din hälsa, bli gladare, få bättre humör, öka dopamin- och oxytocinhalterna, öka antalet bakterie- och virusangripande IgA-antikroppar i munnen – sjung i kör! Jo, gärna, men… det saknas en röst. Jag väljer hellre att uttrycka det så, att öronen, munnen och stämbanden har lite olika åsikter om rätta toner, hur det skall låta och hur toner bildas. Visst sjunger jag, eller oftare gnolar, men oftast hemma – när ingen annan är hemma. Hälsoeffekter av det? Hoppas…

Men lyssna, konsumera? Ja! Ja tack! En månad utan konserter eller opera innebär stark abstinens. Och den botas inte av en skiva i CD-spelaren eller av det eminenta programment Musikväktarna i finlandssvensk radio. Till en del, jo, men jag vill titta och ”känna” också. Hur konsertprogrammet är upplagt, hur det presenteras i programbladet och av en kom-fram-och-säg, hur koreografin – eller frånvaron av den – löper. Och i mitt stilla sinne sitter jag och nickar, myser, ändrar, formulerar och koreograferar (?). Håller det dock strängt för mig själv, berättar inte. Min hemliga hobby!

Dirigenter! Favoritstudieobjekt. Jag vet inget alls om dirigeringsteori, och är helt förundrad över den magiska kontakten mellan kör/orkester och dirigent. Och olikheterna. Det finns dirigenter som använder armarna och överkroppen och inte så mycket annat. Och så finns det dirigenter som inkluderar hela kroppen, lutar, flyttar sig på pulten, står ibland på tå, nästan dansar. Jag bara tittar och beundrar. Jag har också flitigt studerat en dirigent som uttrycker olika nyanser med fingrarna. Och kören förstår! Utan att medvetet förstå att den förstår, verkar det. Sångarna bara följer anvisningarna. Det ÄR magi!

Dirigenten skall ju visa rytm, insatser, början och slut. Men det finns så mycket annat också. Ansiktskommunikation, till exempel. Den ser publiken inte så mycket av. En del dirigenter mimar texten, andra visar känslonyanser med hela ansiktet. Ibland får de ju agera sufflörer också, om någon stämma är ”ute och seglar”. Visst har jag själv också i yngre år försökt sjunga i kör (det har en majoritet av finlandssvenskar gjort, sägs det) och upplevt högt sjungande och både glatt och grymt grimaserande dirigenter, vid behov.

Det handlar troligtvis om inlevelse, om kroppsspråk. En del människor använder hela kroppen även när de pratar, andra visar få miner. Det handlar om nationalitet också. För länge, länge sedan upplevde jag en afrikansk kör, där ledaren mer eller mindre enbart dansade framför kören. Då var konsertpubliken mera ”stelbent”, och dansandet föll inte i så god jord hos alla i publiken. Det var då det.

Bloggstatistik

  • 36 783 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.