Ordförrådsutvecklingsinspiration, del fem

Sist och slutligen är det kanske bättre att ha is i hatten än is i magen? Man skall ju hålla huvudet kallt i knepiga situationer. ”Is i magen” får alltid OO att tänka på när man vadar ut i en sjö och vattennivån når naveltrakten och… ja.

Hon till vänster bär en hatt som det sannerligen ryms rejält med is i. Vem hon är/var och varifrån har OO totalt glömt, det hände under en festdag med bland annat 1700-talsstil för tolv år sedan. Inte precis stilenlig hatt på OO, men den stilsäkra väninnan som står för OO:s klänning ville föreviga paret. Det ryms garanterat is i den lila hatten, inköpt på ön Korcula i Kroatien.

På finska sätter man ”jäitä hattuun” (is i hatten) och håller sig lugn när det krisar till sig, eller när man har oma lehmä ojassa,

en egen ko i diket. Ni må tro att finsk- och tvåspråkiga trädgårdsbesökare skrattar och fotograferar. Finlands mest Facebook-spridda ko? Vad man har när man har en egen ko i diket är inte så lätt att förklara. I princip talar man för sin sjuka moster/mor, man ser till sin egen fördel, talar gott om något utan att röja hur mycket man själv är inblandad, vad man själv vinner om man lyckas övertyga sin samtalspartner. Ungefär.

Kon inköptes en gång på väg till operafestivalen i Nyslott. Den finskspråkiga kvinnliga försäljaren blev överförtjust och skrattfull när hon fick veta var kon skulle placeras. Hon bar den själv till bilen, lade den på rygg med juvret i vädret, spände fast med säkerhetsbälten. I tre dygn stod bilen sen på en gata där åtskilliga festspelsdeltagare vandrade fram.

Ganska ofta bör man också lyfta katten på bordet (nostaa kissa pöydälle). Inte enbart för att äta ur sin egen adventskalender som här, utan även symboliskt sett: tala om saker med deras rätta namn, ta upp smått obehagliga och svåra ämnen till behandling. Ta tjuren vid hornen, se sanningen i vitögat.

Visserligen borde det vara så att katten själv hoppar upp på bordet. I OO:s tolkning säger man inte ”folk säger” när i själva verket en person har sagt något, inte heller ”alla andra gör så” när man vill rättfärdiga sitt eget handlande. Till exempel.

Ibland vill man ju ändå bara lyfta katten för att paja den. Visst är kattungen i systersonens händer söt och kramgod? Samma systerson gled som treåring ur mammans famn till den både skrämmande och lockande hunden, rörde vid den med handen, tittade upp och sade ”Paja baja!” (bara).

Språkkullerbytta för folk i Sverige. När vi finlandssvenskar pajar, då smeker och klappar och kelar vi med. Finskans paijata (varifrån det nu kommer) har den betydelsen. ”Jag vill paja dig” betyder ingalunda ”ha sönder, få att sluta gå, gå sönder”. I vår språkvariant enbart ett transitivt verb.

När alla kor klivit upp ur diket, när alla katter är på bordet och blir pajade och man inte mer behöver ha is i hatten, då kan vi fira med sprakastickor. Det sprakar och knastrar och gnistorna strittar åt alla håll, utan att förorsaka skador och faror.

Sist och slutligen: språkvården brukar föreslå att vi i stället skall skriva och säga ”till syvende och sist”. Varför ta till danska/norska? OO förstår inte.

Stritta: skvätta och stänka, jo. Men när något strittar, då händer det med kraft och fart, både nedåt, åt sidorna och uppåt.

Djuren i mitt liv 1: kor

Kossor. Koddor. Sippor. Kåona. Kärt djur har många namn. Förser oss med mjölk, kött, hudar. Utan dem ingen ost, yoghurt, grädde i alla deras varianter. För att inte tala om allt som görs av hudarna. Och korna föder kalvar som blir kvigor, nya kor, stutar, tjurar, oxar – och vårt (nästan) dagliga kött på tallriken. Det finns ju olika uppfattningar om vad som är en tjur, vad som är en oxe, men för mig är de tjurar, de där som blir till kött (oxkött?) efter ett antal månader av tillväxt.

På 1960-talet hade jag den tvivelaktiga (?) äran att sköta och uppfostra två sådana kreatur per sommar, utflyttade ur föusi. Jag tog över efter pappa, som under våren hade skämt bort dem med varmt vatten färgat med meijamjölk. När jag satte igång med fostrandet efter skolavslutningen, då serverades enbart kallt vatten. Tjurarna tjurade. De välte ämbaret, satte till och med huvudet i spannen och lyckades blåsa ut en stor del av innehållet. Mitt motdrag var att kasta resten av vattnet på trilskande tjurens huvud. Efter den kallduschen klagades det inte mera på menyn. När jag städade deras utrymme stod de som tennsoldater, annars fick de ett stick med grepen i skånken. Grymt, men sådant läder skall sådan smörja ha. De var då i värsta tonåren, ca ett år gamla.

Tidigare på våren ville jag gärna sitta i en kätte med ett fat nymjölkad råmjölk och försöka få den någon dag lilla kalven att förstå att huvudet skall nedåt, inte uppåt när man dricker. Situationen väcker minnen i näsan, i händerna… Skinnet på fingrar och knogar nöttes effektivt av den sträva kalvtungan, av munnen som suger och suger. Det blev också mycket kram, klapp och kel. En färsk kalv doftar, är mjuk och len och kan nästan somna i en människofamn…

Hallon och Leja, 1962

Hallon och Leja, 1962

När kalven blivit kviga (och kunde springa i råmpiili nästan hur långt som helst) tog min vilja och mitt tålamod nästan slut. Kor är farliga framtill och obehagliga baktill. Min syster träffades av häftiga Hejas horn, och en kosvans i ansiktet är inte världens mest behagliga upplevelse, precis. Alla kossor är dock inte som Heja, som alltid skulle ha och vara först. Respekterad av sina gelikar, även de hade fått smaka på hornen. Enligt mig var hon bara sur, ilsken, grinig och lättirriterad. Kor är individer. Godmodiga gamla halta Glada var snäll, Leja lojal, Hallon ful och kantig och en god producent, och sen stora Blomma, ja. Blomma som kom springande med huvudet lågt så fort en människa närmade sig hagen. Såg hotfull ut, men ville bli kliad på huvudet. Och många, många fler…

Blomma, 1972

Blomma, 1972

På ett värmeljus...

På ett värmeljus…

Den här lilla kossan då? Hon kom på biffen på, som det påstås, världens bästa köttrestaurang i Buenos Aires. Och restaurangen finns i ett gammalt upprustat (till tänderna) hamnmagasin. Där serveras köttbitar på 400 gram. Så det blev fyra biffar på åtta personer. Gott. Gottigottgott. Och en sommelier valde vinet…

Vore jag köttproducent idag skulle jag låta tillverka figurer av liknande slag som restaurangerna skulle sätta på biffar av mitt kött. Ser gärna sådant som konsument också. Men idag är jag inte sådan producent. Jag har bara en egen ko i diket. Oma lehmä ojassa.

IMG_0631

Föusi = fähus, ladugård   meijamjölk = skummjölk   råmpiili = …tja, skentrav, skengalopp…

Bloggstatistik

  • 84 210 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales, Spanien, Sverige och lite överallt

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.