Junirosen

Nästan precis 200 år. Så gammal är ‘Williams´ Double Yellow’, rosen som illustrerar juni månad i Borgå Trädgårdsförenings roskalender. Den har spritts över Europa, fått nya namn, varit namnlös, hittats på nytt… Rätt så typisk historia för en ros i den ålderskategorin.

1820, 1828 eller något år däremellan gäller som lanseringsår. Förädlare är John Williams (1773 – 1853) i Pitmaston nära Worcester i England (jo, här är ”England” rätt…). OO hittade denna man med ett alltför vanligt namn på nätet efter åtta mödor och elva besvär. Att han skulle ha ägnat sig åt rosor nämns inte alls. I några få korta meningar berättas att han var en avancerad odlare, systematisk och noggrann. Han undersökte bland annat hur vindruvor och meloner påverkas av att odlas under glas. Mest tycks han ha ägnat sig åt att förädla fruktträd, päron och äpplen.

I Frankrike heter rosen ‘Jaune de William’ (Williams!!), i Skottland ‘Prince Charlie´s Rose’, i Norge ‘Namdalsrosen’. Den ”dalen” ligger ungefär nästan i jämnhöjd med Skellefteå och Brahestad (Raahe på finska), och då blir det riktigt roligt: En gul ros har vuxit och spridits i den staden åtminstone sen 1890-talet och har följaktligen kallats ”Raahen keltainen ruusu”, ”Brahestads gula ros”, främst i stadsdelen Katinhäntä. Den identifierades senare som just ‘Williams´Double Yellow’. Och stadsdelens namn lär komma från svenskan, ”gatans ända”, omvandlad i finskspråkig mun. Inget om katt och svans, nä.

I Helsingfors botaniska trädgård i Kaisaniemi har det också i drygt hundra år vuxit en gul ros, som först fick heta ”Kaisaniemi” tills den också visade sig vara just ”Williams…”. Nu tycker finskspråkiga växtexperter att den kan heta ”Viljaminkeltaruusu” på finska. Aldrig, säger Aldrig, i OO:s mun eller skrifter. Den räknas som ett kulturarv, eftersom den har en lång historia och kan odlas i en stor del av Finland.

Rosen är med störstaste sannolikhet en korsning mellan persisk ros (Rosa foetida) och pimpinellros (Rosa pimpinellifolia). Den är taggig som få… ”Bildar rotskott i någon mån”, står det i litteraturen. ”Kom hit och se”, säger OO som river upp rotskott i dussintal varje år, de kommer upp som svampar efter regn. Alla bilder här i inlägget är knäppta vid den egna ägandes garageknuten. Rosen i rosariet har en något torr och annars också besvärlig växtplats, planterades 2016.

Busken vid garagehörnet vid vattentunnan (bildens bakgrund) kommer inte att blomma alltför mycket i år. Vi kapade den rejält i höstas, och som så många andra rosor i spinosissimagruppen (så kallas numera de rosor som härstammar från Rosa piminellifolia) blommar den på fjolårets skott. Årsskotten nu är minsann kraftiga, så…

Rosen har en amerikansk kusin, som enligt källor troligen uppstått spontant i advokaten George Folliott Harisons trädgård i utkanterna av New York city. Det nämns dock att både George och hans far var passionerade och kunniga odlare. Den rosen lanserades 1830 som ‘Harisons Yellow’, men den har också smeknamn som ”The Yellow Rose of Texas” och ”The Oregon Trail Rose”. Den ”reste västerut” med guldrushare och andra nybyggare, över hela den amerikanske kontinenten. OO har ingen bild av den.

Kusinerna liknar varandra. en del experter säger att det finns skillnader, andra experter är av annan åsikt. OO gissar att skillnader och likheter i mångt och mycket också beror på miljön. Dagens John Williams skulle högst troligen placera en ”Harison” och en ”Williams” bredvid varandra och dokumentera i ord och bild.

Få sitt lystmäte utan sorger

Carl Reinhold föddes 1779, kom till Åbo för att studera, blev magister 1802. Enligt tidens sed handlade det om många ämnen, och även om han också avlade licentiatexamen i medicin utnämndes han till professor i naturalhistoria och ekonomi 1816.

För naturen var hans grej. Redan tidigt i studierna visade han både kunnighet, intresse och förmåga att entusiasmera andra, han byggde upp ett nätverk av människor runtom i landet som sände honom växter och allsköns småkryp. Han gifte sig 1807 med Sofia, tre av deras barn, födda 1811 – 1824, nådde vuxen ålder. Familjens fritidsliv handlade troligtvis om besök i nöjesparken Surutoin. Den existerade ca 1815 – 1826 – Tivoli i Köpenhamn kom till först på 1840-talet…

OO har insupit sin lärdomar i psykologi mycket nära denna plats, den fanns där nu Klostergatan, Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Kaskisgatan drar fram med sina kvarter. Hon minns dunkelt det konstiga ordet Surutoin, men sådana historiska roligheter stod inte högt i kurs i studerandesinnet.

I slutet av 1700-talet var det här ett område strax utanför stadskärnan, på berg och backe. Den berömda kemiprofessorn Johan Gadolin köpte området som då var en ca tre hektar stor åker och lär snabbt ha byggt upp en trädgård med växter av alla de slag, äppelträd och körsbärsträd, bland annat. Och ett kemilaboratorium. Han fick många erkännanden för ”parken”, men orsaken till denna gärning spekulerar man i. Kanske helt enkelt för att det var ”inne” att äga en herrgårdsliknande ”avkopplingsbyggnad med trädgård” en liten bit utanför stadskärnan, dit man kunde dra sig för en tid av sorglöst liv. Vem hittade på namnet? Ingen vet.

Det finns två kända sådana kungliga parkpalats: Sorgenfri i Danmark och Sanssouci i Potsdam, Tyskland. (Sans souci = inga sorger). Ta bort i-et i Surutoin och det blir suruton = utan sorg. Gadolin sålde hela härligheten 1811 till en apotekare – som åstadkom nöjesparken med gungor, karuseller, djur, spel, musik och paviljonger. Och konkurs om några år. Nystart med en kompanjon, ny konkurs ca 1826. Sen kom Åbo förödande brand, i september 1827.

Vår man och hans familj utsattes inte så hårt. En rådig tjänarinna och några studenter räddade hans samlingar, själv var han troligen på sin gård (några tusen hektar…) som han köpt 1811, 50 kilometer norrut, i Yläne. Där jobbade han sommartid med trädgårdsuppbyggnad, och han gav den ett namn: Lystmettä. Trakten var finsk och vår humoristiske man klart tvåspråkig. Lystmäte (en mängd som är mer än tillräcklig för att tillfredsställa någons begär), eller finskans lysti = nöje, fröjd och mettä, dialektalt för metsä.

Redan då hade han länge funderat över hur han skulle kunna lyckas med bl.a. äppelträd, att få sådana att överleva svåra vintrar; ofta medan han fiskade i sjön Pyhäjärvi några kilometer norröver. Han byggde en fiskestuga på sina marker där. Men plikten kallade, han blev professor i botanik och zoologi vid det till Helsingfors förflyttade universitetet. Han jobbade flitigt, väckte naturintresse hos många, grundade botaniska trädgården i Kaisaniemi (han hade ju skött om den som fanns i Åbo också), grundade Societas pro Fauna et Flora Fennica – och en dag slog det honom att det sällan var frost vid hans fiskestuga. Han beslöt grunda en trädgård där – men först skulle träd fällas, en oändlig massa stenar skulle brytas bort. ”Sibirien”, sa torparna som slet med stenarna i åratal. ”Huvitus”, sa vår man. Och inom tio år fanns där några hektar mark att bygga hus och anlägga trädgård på. Huvitus = huvittelu = förlustelse, nöjesliv.

Hittade en sällsynt bild av det hus som byggdes på 1830-talet. Fotograferingstid okänd.

Efter ”pensioneringen” 1841 blev det experimenterande. Han köpte äppelträd främst från Sverige och Tyskland, ympade dem på inhemska rötter, sådde frön, planterade, fick frukt och sålde. Flera torpare blev skickliga trädgårdsmästare och bidrog till att växterna spreds i bygden. Med ”rohvessoris” (professorns) tillstånd. Knappt 20 år senare avled vår man, och verksamheten avstannade.

1895 fanns ännu flera av de 1200 äppelträden kvar, och torparen Juho sådde några kärnor av sin favorit. Småningom kunde han dela ut både äpplen och ympar. Gott, tidigt äpple. Det måste ha ett namn. ”Huvitus”, sa Juho, och namnet etablerades på 1930-talet, då ett ganska så spritt äpple.1958 var den äppelsorten med i ett äppelträdsförädlingsprojekt. Det gjordes korsningar, drygt 10 000 plantor planterades, ca 200 undersöktes vidare och resultatet var 16 nya sorter. I elva av dem var ‘Huvitus’ den ena föräldern.

Hemma hos OO och BJR, inte så fantastisk trädbild, men den enda som finns…

Här växer modern och sju av barnen, bl.a. mörka ‘Pekka’ och större ‘Sandra’År 2009 hittades moderträdet och mycket annat intressant i växtväg vid Juhos torp när skogsträden som vuxit upp fälldes och ljuset fick strömma in. Den knappt meterhöga äppelträdsstumpen gav skott 2010, nio äpplen 2011 och lever nu i en traditionellt byggd inhägnad och vårdas ömt. DNA-undersökning bekräftade.Carl Reinhold Sahlberg, främst insektforskare och -kännare, som också son, sonson och sonsonsson blev.

Bloggstatistik

  • 68 524 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.