Julkortstradition – än finns entusiaster kvar

OrdOdlaren gillar julkort. Både att skriva och sända och att få, läsa och begrunda. Redan som rätt liten tulta var det viktigt för henne att få ge kort och små julklappar till för föräldrarna helt oväntade personer. Julkortsmanin sitter stadigt kvar.Även nu i nådens år 2019 har hon inte varit miljövänlig, hon har understött den förhatliga, slöa och slarviga Posten (vars personal strejkade i november) med pengar. Hon har sänt kort även till Facebook-vänner och sådana hon har telefonnummer och/eller e-postadresser till. Hon har inte understött någon obestämd välgörenhetsorganisation (förutom traditionen med Frälsningsarmén). 119 kort skickades iväg. Hon får ingalunda lika många, ”ursäkterna” finns nedskrivna här. Men ingen påstår att den inte vill, inte har lust, inte har råd, inte tycker om att sända julkort. Inte heller att det tar tid, är jobbigt, stressande eller är ett onödigt ont att skriva julkort.Den här avsändaren har verkligen bemödat sig. Grankvisten är broderad! Till 99% lika snygg på baksidan. OO kan bara inte få till stånd något liknande. Full av beundran och mycket glad över att få ett sådant kort.Sådana här kort är sköna och serverar juldrömmen. Snö, röd stuga, katt i fönstret, stjärnor, kärve, domherre – och tomten som sakta smyger sig på. Bara att njuta och drömma (i regnväder och plusgrader).Virpi Pekkala är en kortkonstnär med glimten i ögat. Hennes enkla och ”slående” kort är BJR:s favoriter. Han sänder av hennes kort, skriver en kort vers med utgångspunkt i motivet, och ger kortet ytterligare en dimension. Och årets avsändare av det här kortet är – Posten! Förstås undertecknat enbart med ”Postinkantajasi”, inte på svenska ”Din postiljon”/”din brevbärare”. Lite Goodwill-frieri…En annan synnerligen lokal kortmakare är Inge Löök. Men det enda kort med hennes härliga gummor som kunde uppbringas här i huset är ett nyårskort. Gå in på http://www.ingelook.com och le och skratta åt gummornas upptåg! Förebilderna har funnits i verkligheten, och konstnären provar ut idéerna på olika platser med sina frikostiga vänner – men OO tror inte att de haft picknick vid en stor klocka…En del gör egna kort. Humoristen konstnären Stigo som inte vill kallas konstnär ritar varje år med glimten i ögat och lite småironiskt. Årets version är mycket typisk – turborenen har tappat sugen, turbon, och hjälpen med det tunga lasset verkar vara nästan ouppnåelig.En av OO:s rosvänner är en verkligt skicklig fotograf. Hon har hundratals rosor hemma att avbilda, hon har byggt upp ett enormt arkiv med rosbilder – och hon har systematik i det! Om OO saknar en rosbild och kontaktar henne kommer ofta rätt bild i ilsnabb retur på e-posten. Vi glömmer alltför ofta att även nyponen är vackra och varierande. Här rugosarosen ‘Moje Hammarberg’.OrdOdlarens bidrag 2019. 75 bilder samlades i en fil, med några dagars mellanrum gallrades fler och fler bort tills det återstod ca tio vid besöket på fotoaffären, där ”pojkarna” bidrog med att få in bilderna i given ram (och ändra ramen lite), för att till sist godkänna slutresultatet.

Syrenerna är ‘Krasavitsa Moskvy’, alltså ‘Beauty of Moscow’, lanserad 1960; längst uppe till höger är Vippsyren (Syringa sweginzowii), Ungersk syren (Syringa josikaea) och ‘Andenken an Ludwig Späth’, lanserad 1883. Sonen hedrade fadern, botanikern och plantskoleägaren i Berlin med namnet.

Det är julafton. Klockan är halv sju. Skinkan är snart klar, sprider en angenäm doft. GOD (i dubbel bemärkelse) JUL till alla läsare, hör av er! Och – använd Posten. Vi behöver den, trots allt… 🙂

Dystra ljuspunkter?

Ur led är posten. Strejk. November. Mörkt, mörk morgon. Blött. Telefonen urladdad. Plattans skärm är mörk. Öppnar datorn, hostar, ingen internetkontakt. Kan en dag börja bättre? Tröst från Avliden?Ladda, ladda. El finns, tack och lov. Men hur ladda sig själv? Morgontidning och kaffe? Nej, OrdOdlaren är TE-olog och morgontidningsutdelningen slutade för länge sedan. Hoppa i bilen, köra 10 kilometer från obygden till stadens centrum och avhämta dagens pappersavisa, jo, men först på eftermiddagen, sammankopplat med andra stadsärenden. Dessutom inte varje dag.

”Läs tidningen på nätet”. Jovisst, men ögonen protesterar, OO läser små notiser, inte enbart stora artiklar. Zooma in, zooma ut, minsta fingerrörelse rör på bilden, det hoppar… Och vem tar nu datorn med sig i sängen och ligger och läser… Har inte tidningen i den urgamla plattan (liten), visserligen i lilla telefonen, men där är läsandet inte ögonbefrämjande heller. Här är det tomt:Förutom reklam och den regelbundna finska Itäväylä. Skörden på strejkens fjärde dag var 640 gram:Strejken är inte tidningarnas fel. De är inte skyldiga att ersätta oss, och ingen ersätter dem för deras merarbete oss till fromma. De gör verkligen sitt bästa, och icke-prenumeranter ser sin möjlighet att norpa åt sig tidningar på utdelningsställena. Men OO undrar över de strandsatta veckotidningarna och annan post från utlandet. Var lagras de buntarna? Utsatta för regn och snö och vind och annat oväder? Hur ser november månads tidningar ut när vi får dem, kanske redan i januari? Om vi får…(Postens sorteringscentral, pappersavfall, kartongavfall).

Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken nynnar OO på under alla strejker: ”… det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör. Och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett… De stod på Tegelbacken, de stod där man mot man, i fyra timmar hötte de och skrek från varsin gränd. Och sen så vände de på klacken och gick hem”.

Det bollas med hårda argument från bägge parter, siffror, bud och hot som skärps, förstoras, överdrivs. TV-debatter är bra på att elda på och få kämparna att dundra ännu mera. Vi vanliga små sitter med häpnadens finger i förvåningens mun.

OO har aldrig strejkat. När lärarfacket gick i strejk drabbades inte OO:s skola, vi fick endast betala till strejkkassan. Minns inte hur ofta, hur mycket eller om strejken i det stora hela var lönsam.

OO är ändå optimist, strejken kan bara inte pågå hur länge som helst. Fotoaffären besöktes i veckan, årets julkort ligger i en bunt och inväntar påskrivning. Korten är inte ”juliga”, det går precis lika bra att skriva ”Skön januari” eller ”Trevlig snösmältning” på dem. Men ingen bild av kortet här, hoppas ju att en och annan av läsarna hör till gruppen julkortsmottagare som faktiskt är över 100 stycken. I det här fallet är OO (också) gammalmodig. Vill alltså ha både julkort och tidning att hålla i handen.

Lösa tidningens korsord med penna. Riva ut och spara intressanta artiklar. Använda dagstidningar som underlag och vattenuppsugare vid behov. Skydda ömtåliga växter mot nattfrost. Putsa spisluckan med fuktat tidningspapper, doppat i aska. En tidning i botten på råskispåsan (förståelig svenska – soppåsen?) skyddar för olyckor. Knyckla ihop och använda som utfyllnad när man skickar paket – med buss eller någon transportfirma. Posten strejkar.

Självladdningen? Mörkervandring i nio plusgrader, med skön blåst i kläder och kalufs. Enda belysta sträckan (och asfalterad väg) är de två raksträckorna i vinkel, ena helblå, andra tvåfärgad. Allt annat är mörklagd sandväg. Reflexväst, men ingen ficklampa, 2,5 kilometer är lämpligt för en småastmatisk tant.

Julkortsfilosoferande

Ett rött tomt kuvert kom med dagsposten inför julen. ”Lägg dina julkort i detta kuvert…”. ”Aha!”, utbrast den Självutnämnda AntiJulkortsTanten (SAJT), ”hit sätter jag dem, vartenda ett!”

Och så samlade hon i två veckor, vartenda julkort, vartenda brev. Det var snabbt utsorterat, el-räkningar och avfallsräkningar känns igen, och det kom inte så mycket annat än Postens smutsgula Postinen med obehövlig reklam, så… Efter en tid insåg SAJT ändå att alla kuvert borde öppnas först, för säkerhetss skull. De flesta var ändå julbrev, det där utprintade datorskrivna med små foton på barnbarn och storleende människor under palmer och i skidspår. ”Äh. En massa namn på människor jag aldrig sett i levande livet, inte bryr jag mig om om de tagit studenten eller bosatt sig under en palm!” Snabbt in i eget kuvert och det stora röda kuvertet på nytt.

Skicka kort? Aldrig i världen! Vem bryr sig? Varför understöda posten med den usla personalpolitiken, varför understöda multinationella kortföretag, vinsthungriga affärsmän? Onödig stress. Pyttsan. Och folk bränner ju bara upp dem sen. Betala in en summa till ‘välgörande ändamål’ och sätta annons i tidningen om att man gjort så? Bara pjasasi. Så gick SAJT:s tankar.

Det röda kuvertet var överfullt på julafton. SAJT tände eld i spisen med hjälp av ‘Postinen’, väntade tills björkvedsklabbarna brunnit en tid. Tog tag i kuvertet – då ramlade ett kort ner på golvet. Tomtar med en kälke och en hund som slirade på isen bredvid. Vände på det:

20160103_161836_resized

”Tomtarna gläds nog av hjälpande fläkt, men taxen får känna av jultidens jäkt!” Oj, avsändaren hade bemödat sig om att skriva en dikt på motivet! Roligt! Hon tömde ut hela kuvertet på golvet. Andra roliga, inhemska kort dök upp. Och en ‘etisk gåva’ –

20160103_164414_resized

aj, man kan göra så också, då får ju mottagaren en personlig hälsning ändå… Och någon har gjort fotocollage från sin trädgård, sommar som vinter… Och sänt till mig? Tänk, att så många ändå bryr sig! En tår trängde fram i ögonvrån.

Brasan brann ut, SAJT satt och snörvlade och läste. Två förhandskrivna brev, flera lite opersonliga utprintade, men de vill ju berätta något de också… Beslöt att sända julkort nästa år. I alla fall. Riktiga julkort, av papper, med frimärke. Man kan ju göra något roligt av det. Hon fick pysselidéer. Blott Posten finns kvar.

Ovanstående inspirerat av något liknande i en finsk gratistidning.

OrdOdlaren och julkort? Gärna! Planerar, skriver, skickar, får, betraktar och läser. Hänger upp och läser på nytt. Tar ner och betraktar ännu en gång. Sparar i bunt med sidenband omkring…

20151231_173013_resized

Nummer tretton!

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

20151223_213250_resized_1

Men här sitter rackare nummer tretton, Kertasníkir, Ljustjuven, Ljussnattaren – eller Ljustiggaren, eftersom OrdOdlaren har för sig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! OO:s biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning! Maten spjälks upp för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig ämnena däri!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han kan i varje fall inte slafsa i sig alltför många. Men även han faller i fröjden. Han tycker att ljuslågan är så vacker så han bara sitter och tittar, kan inte bestämma om han skall äta eller ej.

Hela brödraskaran håller sig annars i skinnet på julafton, gör inget annat än beundrar och tittar längtansfullt på alla ljus. Därefter försvinner de, en efter en, från och med juldagen. Först kommen går först. Och snön täcker deras spår. Tydligen håller de sig informerade om människornas göranden och låtanden från sina bergshålor året runt!

För människorna i Island börjar julen klockan 18. Då klär man upp sig och samlas till middag. Fågel, gris eller lamm är huvudrätten, men även här dignar bordet av andra godsaker också. Juldagen är en latdag, såsom i huset där detta skrivs (om inte BJR:s kör skall sjunga i julottan, tack och lov inte varje år…)

En av OO:s bekanta i Island har (hade) en trevlig julsed. Alla julkort som kommer före helgen samlas i en korg utan att man tittar närmare på dem. Efter julaftonsmiddagen tar man upp korten, ett och ett, tittar, läser, talar och berättar om avsändaren, berättar om händelser, o.s.v. Någon minut för varje kort, hela familjen tillsammans. Har själv praktiserat samma kutym dock inte mera. Känns som en omtänksam tradition.

Ð ringde härom dagen, nu, 2020. Hon undrade bl.a. om OO ännu följer systemet med att en av dessa figurer plockas fram varje dag – jovisst! ”Bra”, svarade hon. ”Jag har skrutit med att även i Finland följs den seden. Folk har börjat slarva här, plockar fram alla på en gång”.

GOD JUL, alla läsare!

från OrdOdlaren med medhjälpare.

Bloggstatistik

  • 68 519 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.