Julkortsfilosoferande

Ett rött tomt kuvert kom med dagsposten inför julen. ”Lägg dina julkort i detta kuvert…”. ”Aha!”, utbrast den Självutnämnda AntiJulkortsTanten (SAJT), ”hit sätter jag dem, vartenda ett!”

Och så samlade hon i två veckor, vartenda julkort, vartenda brev. Det var snabbt utsorterat, el-räkningar och avfallsräkningar känns igen, och det kom inte så mycket annat än Postens smutsgula Postinen med obehövlig reklam, så… Efter en tid insåg SAJT ändå att alla kuvert borde öppnas först, för säkerhetss skull. De flesta var ändå julbrev, det där utprintade datorskrivna med små foton på barnbarn och storleende människor under palmer och i skidspår. ”Äh. En massa namn på människor jag aldrig sett i levande livet, inte bryr jag mig om om de tagit studenten eller bosatt sig under en palm!” Snabbt in i eget kuvert och det stora röda kuvertet på nytt.

Skicka kort? Aldrig i världen! Vem bryr sig? Varför understöda posten med den usla personalpolitiken, varför understöda multinationella kortföretag, vinsthungriga affärsmän? Onödig stress. Pyttsan. Och folk bränner ju bara upp dem sen. Betala in en summa till ‘välgörande ändamål’ och sätta annons i tidningen om att man gjort så? Bara pjasasi. Så gick SAJT:s tankar.

Det röda kuvertet var överfullt på julafton. SAJT tände eld i spisen med hjälp av ‘Postinen’, väntade tills björkvedsklabbarna brunnit en tid. Tog tag i kuvertet – då ramlade ett kort ner på golvet. Tomtar med en kälke och en hund som slirade på isen bredvid. Vände på det:

20160103_161836_resized

”Tomtarna gläds nog av hjälpande fläkt, men taxen får känna av jultidens jäkt!” Oj, avsändaren hade bemödat sig om att skriva en dikt på motivet! Roligt! Hon tömde ut hela kuvertet på golvet. Andra roliga, inhemska kort dök upp. Och en ‘etisk gåva’ –

20160103_164414_resized

aj, man kan göra så också, då får ju mottagaren en personlig hälsning ändå… Och någon har gjort fotocollage från sin trädgård, sommar som vinter… Och sänt till mig? Tänk, att så många ändå bryr sig! En tår trängde fram i ögonvrån.

Brasan brann ut, SAJT satt och snörvlade och läste. Två förhandskrivna brev, flera lite opersonliga utprintade, men de vill ju berätta något de också… Beslöt att sända julkort nästa år. I alla fall. Riktiga julkort, av papper, med frimärke. Man kan ju göra något roligt av det. Hon fick pysselidéer. Blott Posten finns kvar.

Ovanstående inspirerat av något liknande i en finsk gratistidning.

OrdOdlaren och julkort? Gärna! Planerar, skriver, skickar, får, betraktar och läser. Hänger upp och läser på nytt. Tar ner och betraktar ännu en gång. Sparar i bunt med sidenband omkring…

20151231_173013_resized

Nummer tretton!

OrdOdlarens utsända är inte att räkna med. Han är fortfarande nästan i trans efter sin starka upplevelse. De tretton rackarna tar inte kontakt med folk spontant. Åtminstone inte i nutid. Han har undanbett sig all uppmärksamhet i media.

20151223_213250_resized_1

Men här sitter rackare nummer tretton, som OrdOdlaren höll på att glömma i sin skrivariver. Kertasníkir, Ljustiggaren. Kallas också Ljustjuven, Ljussnattaren, men jag har för mig att sníkja mera handlar om att tigga än om att stjäla. Ett ljus är en traditionell julgåva, och Kertasníkir tassar i hälarna på barn som har fått ett eller flera ljus i julklapp. Men vad som händer sen är lite höljt i dunkel.

Förr gjordes ljusen av djurfett, och Kertasníkir åt ljusen med god aptit. Stearin är knappast bra för matsmältningen (hepp! Min biologilärare i gymnasiet sade med skärpa att det heter matspjälkning!) inte ens för varelser av troll-tomte-alv-huldresläkte, så han kan i varje fall inte slafsa i sig alltför många. Men även han faller i fröjden. Han tycker att ljuslågan är så vacker så han bara sitter och tittar, kan inte bestämma om han skall äta eller ej.

Hela brödraskaran håller sig annars i skinnet på julafton, gör inget annat än beundrar och tittar längtansfullt på alla ljus. Därefter försvinner de, en efter en, från och med juldagen. Först kommen går först. Och snön täcker deras spår. Tydligen håller de sig informerade om människornas göranden och låtanden från sina bergshålor året runt!

För människorna i Island börjar julen klockan 18. Då klär man upp sig och samlas till middag. Fågel, gris eller lamm är huvudrätten, men även här dignar bordet av andra godsaker också. Juldagen är en latdag, såsom i huset där jag bor (om inte BJR:s kör skall sjunga i julottan, tack och lov inte varje år…)

En av mina bekanta i Island har (hade) en trevlig julsed. Alla julkort som kommer före helgen samlas i en korg utan att man tittar närmare på dem. Efter julaftonsmiddagen tar man upp korten, ett och ett, tittar, läser, talar och berättar om avsändaren, berättar om händelser, o.s.v. Någon minut för varje kort, hela familjen tillsammans. Har själv praktiserat samma kutym dock inte mera. Känns som en omtänksam tradition.

GOD JUL, alla läsare!

från OrdOdlaren med medhjälpare.

Bloggstatistik

  • 36 104 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.