Tonåringens (jul)fester

En tonårings fester är både många och mångfacetterade. Så även på 1960-talet. Gränsdragning mellan fest, kalas, bjudning, firande, kursavslutningar och glatt umgänge är väl egentligen omöjlig att dra.

Julfester i mellanskolan och gymnasiet? Tja… Varje årskurs bestod på den tiden av ca 50 elever, men kameror fanns inte då som nu. Bildbevis, som ju ofta stöder minnet, saknas totalt. Skoldanser, ”konvent”, förekom oftare, föga bildbevis där också. Dans till en någotsånär fungerande grammofon följde efter några programinslag, vem minns inte ”I was born in East Virginia”? Några ”skolband” började visst också se dagens ljus. Roligaste minnet: mellanskoleleven läste berättelsen om den amerikanska kvinnan som förhörde sig om sin tyska semesterort; finns där WC? WC tolkades som Wood Church, liggande något avsides, dit ordnades dagsutflykter och akustiken var förträfflig. Uppläsaren brast ut i skratt, det gick inte att hålla sig allvarlig…

Julfester i ungdomsföreningen? Jo! 2-3 per säsong, grannföreningarnas festdagar koordinerades, börjande på annandagen. Program, kaffe och dans, till riktigt livslevande orkester. När gubbarna efter diverse besök bakom husknuten blivit välsmorda och tillräckligt runda under fötterna mutade de musikerna med sedlar: en timme till, en timme till… Generationerna blandades, yngre invigdes i olika danssätt och tonåringen fick svänga om med pappa i vals och polka – om han inte föredrog moster, i 120-kilosklassen. ”Det känns som om vi tar upp halva dansgolvet, men hon följer bäst!”, förklarade han. Programinslagen var hemgjorda, stulna och lånade, omkorvade med lokala kryddor. Nyförälskade I agerade skolelev som skulle ge ett speciellt svar på en specialformulerad fråga: Helikopter. Dock ”helikopeter”, med ett saligt ansiktsuttryck efteråt. Skrattsalvorna var givna. ”Alla” visste vem föremålet för hennes heta känslor var… Det fanns revymakarfrön i gänget! Idéerna hjärnstormades ibland fram med hjälp av hembränt, för att förvåna föräldrarna. Hembrända pepparkakor.

Folkdans, folkdansuppträdanden på fester hörde till och uppfattades ingalunda som något överromatiserat knätofsande. Här på ungdomsföreningens 50-årsjubileum 1969. Spelman och dansledare var legendariska Erik Johan Lindvall (född 1902), mästerspelman. ”Hur många menuetter kan du spela”, frågade en gång en radioreporter. ”Tills jag får en sup”, var svaret. ”Sen då?” ”Tills ja fåår ein tili”. Menuett var levande tradition ännu på 1960-talet då 100-tals bröllopsgäster (där kom en fest till!)  i något skede av festen ”trampade och hoppade” menuett, med efterföljande vild och glad polska. Grundstegen för oravaismenuetten sitter kvar: 5-6, 1-2, 3, 4, 5-6… Enda menuetten man startar i slutet på en takt…

Inför den här 50-årsfesten beslöt vi bryta mot lagens dåvarande långfredagsnöjesförbud. Visst var det någon som reagerade på att det dansades (=övades folkdans) i ungdomsföreningslokalen. Om det blev påföljder är förträngt, men uppvisningsdanserna på påskdagen löpte som smort.

Efter festen. Ordförande, sekreterare och hedersmedlemmar. Gissa vem som är vem…

Examensfester, konfirmationsfester, födelsedagskalas – men ytterst sällan middagsbjudningar. Mat hörde snarare till tröskankalas och ovannämnda storbröllop (och då fanns det så det räckte och blev över). ”Främmande” som var ens bästa bekanta bjöd man under julhelgen på kaffe och minst sju sorters hembakt, ibland med skinksmörgås med gurka. Faster urskuldade sig inför gästerna en gång:”Jag har inget grönt på smörgåsarna, men jag ville inte antasta julgranen.” Granskott på skinka vore intressant… OO får vänta till vårtider.

Inte enbart fest, nej. Knappt hade grannbysföreningens 50-årsfest klingat av så vidtog renoveringen av den egna byns lokal och det blev ”problem” med medlemskap. Nä. Men trivdes, det gjorde vi. OO gjorde ett reportage till ungdomsföreningarnas tidning. Snyggt föreningshus på bergsklippor på gränsen mellan åker och skog. Se noggrant på den mörkare bilden: ”klumpen” på taket är en yngling utan höjdskräck…

Julfest i folkskolan

Idag, 18 december, när Viktor Rydberg fyller 189 år, då tänker OrdOdlaren på Tomten. Han som ”för sin hand genom skägg och hår, skakar på huvud och hätta” – nu är ni väl, alla läsare, med på kartan?

Det kan vara 60 år sedan i år, eventuellt något färre. Den lilla flickan som under folkskoleåren fick lov att fungera som traktens diktrecitatör (det ordet kunde hon inte då…) stod vid julgranen på julfesten och läste dikten, dock inte utantill, tack och lov. Men sist i programmet. Själv har hon mycket dunkla minnesbilder, men mamma och storasyster har förtäljt om åtskilliga besök på den utomhus varande bekvämlighetsinrättningen innan det var diktdags. I dagens läge torde OO vid behov klara den elva strofer långa dikten utan sådana behov, men behov har inte uppenbarat sig…

Inför skolans julfest spände läraren Kempe upp en stadig grov lina mellan estrad och skolsal, och på den hängdes egna och inlånade filtar. Enkelt (?) fixad ridå! Slöjdsalen fungerade som omklädningsrum. Därifrån hördes en gång ett gällt rop:”Ja ha glöömd heim råmpon!” (ett troll utan svans går bara inte. Undrar hur det ordnade sig…)

”Tomten” är ursprungligen ingen juldikt. Den skrevs av Viktor Rydberg 1880 eller -81, på en promenad i Slottsskogen (Göteborg). Kollegan SA Hedlunds rygg fick agera skrivbord. Dikten, som ställer en rad metafysiska frågor, publicerades i Ny Illustrerad Tidning i februari 1881. En viss Jenny Nyström illustrerade dikten och använde sin pappa som modell, eftersom Rydberg ville ha ett något mänskligare utseende på tomten. Resten kallas visst historia…

”Hvi suckar det så tungt uti skogen” är minst lika lite en juldikt. Även den har skolflickan framfört på en skoljulfest, som jultablå, nio strofer. Bernhard Elis Malmströms dikt tar fram en suggestiv naturstämning, älvaromantik – och de yngre eleverna agerade. Bildbevis finns:

Tyvärr finns det få foton från skolvardag och-fest i OO:s arkiv. Kamera var inte så vanlig då. Varje julfest spelades teater, förstås, men alltför många pjäser kommer OO inte ihåg. Någon med bättre minne? Roligast var det att agera Pippi Långstrump. Skolflickan tog ut betydligt större svängar på själva festen än under övningarna, med tilltagande ålder hade hon kanske börjat bli en publikfriare. Rollinnehavarna i ”Kejsarens nya kläder” finns också förevigade, de två som agerade skräddare/skojare/bovar hade hjärtligt roligt på scenen, det koms verkligt väl ihåg. Och ”kejsaren” var ingalunda helnaken. Bra gick det ändå!

Zacharias Topelius´ pjäser, framfördes sådana? Minns inte. Topeliustraditionen var stark på många håll, det finns skäl att återkomma till ”sagofarbrorn” i kommande avsnitt.

Däremot dansades ringlekar, även om skolflickan inte riktigt fattade ”melodin” med dem. Vals var så mycket roligare. Bland annat med pappa, redan då och på åtskilliga ungdomsföreningsjulfester x antal år senare.

Läsare! finns det någon bland er som känner igen er på bilderna? Hör av er på något sätt i så fall! Har någon fler fotografier, förutom de årliga skolfotografierna? Vore verkligt roligt att få ta del av!

Bloggstatistik

  • 35 293 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.