Språkande och lärande

Så vi skrattar. Och spårar ur. Blandar in många andra språk, översätter till östnyländsk dialekt och kryddar då och då med varierande österbottniska uttryck. Hittar på egna ord. Några har börjat 2011, andra senare. Åldersspannet är ca 40 år. Om alla är med är vi ungefär ett dussin. Vi lär oss italienska i Medborgarinstitutet (Kansalaisopisto), MI, ”emmii”.

I många städer kallas institutionen Arbetarinstitut, Arbis i talspråk. Työväenopisto, Työvis på finska. Förr fanns ofta ett finskt och ett svenskt på många orter, men nu är de ofta sammanslagna, med ett smart namn. Kombi. Läsaren får själv räkna ut hur det kommer sig. I lagen talas enbart om medborgarinstitut numera eftersom man från och med sisådär 1960-talet ville betona att kursverksamheten gäller alla, utan undantag.

Ena ändan finska, andra svenska.

Första arbetarinstitutet grundades i Tammerfors, 1899. Modellen togs från Stockholms arbetareinstitut, grundat 1880. Båda, superkort sagt, för att sprida bildning i den allt större arbetarklassen. OrdOdlaren kom till (med hjälp av farbror Google) att det nuförtiden i Sverige finns SV, Studieförbundet vuxenskolan, som närmast motsvarar vår fantastiska kommunala kursverksamhet som ordnas för alla åldrar. För en liten årsavgift får man ca 23 x 90 minuter undervisning, samvaro, skratterapi – och kunskap. OO har lärt sig fatta hur italienarna knycklar ihop sitt språk, bara de skulle lära sig bromsa litet så skulle hon nog förstå mera… I kursen finns inte formella krav, men (nästan) alla brukar göra (nästan) alla läxor…

Alla tre böcker är genomgångna. Nästan.

OO:s MI-historia är brokig. Vävt tyg till tre folkdräkter (sytt en) – sammanlagt ca 12 meter, varav nästan hälften i atlasväv med lite speciella ränder, sex trampor på vävstolen behövdes, intressant trampuppbindning… Den folkdräkt som finns kvar i garderoben har krympt… De två andra (bortgivna/-sålda) är i flitigare användning idag. Dansat folkdans och fungerat som instruktör (”Birger! Din andra vänsterfot!”). Hållit några vardagspsykologikurser. Visat bilder och berättat om resor till några fjärran länder. Gått på ”Dataöppet” och fått superbra hjälp – av kvinnlig lärare, förstås. Storasyster väver och lär sig engelska på sitt MI. Pappa gick en kurs i småslöjd – mest för att ”få och ge information” om vad som händer i trakten. En enkel skärbräda på en vinter…

Och nu, förutom den kära italienskan, går OO på kortkursen ”Lär känna din hemstads parker”. Trots att det återstår en föreläsning och en rundvandring (22 maj) känns den redan för kort! Museilektor Hannele kan det gamla, det ännu äldre och det nuvarande. Dessutom skapar hon dramatik och fungerar som ståuppare (skratterapi där också…). Förstås började hon med det äldsta i strövområdesväg nära stadens centrum:

Nutida ”konstnärlig” bild

För över 100 år sedan, med bl.a. sandtagsspår

När den här kullen fungerade som försvarsfäste, på 1200-talet (trodde man) var åns nivå ca två meter högre. Består av sand och morän, inte så enkelt att hitta något gammalt bevarat i de massorna. En konstnärs syn på det hela:

En utländsk professor, specialist på gammalt tegel, skulle prompt göra en kort avstickare till Borgå, eftersom han hört att det i Borgå museum finns några tegelflisor från den förmodade borgen. Alla de fornfynden rymdes i Hanneles hand, hon kände sig smått löjlig ”mer och större har vi inte, förlåt” framför experten. Han ”föll i fröjden”! ”Underbart, fantastiskt, otroligt, unikt! 1100-tal!” Där stod hon med några små tegelflisor och fornminnet blev sisådär 100 år äldre på några sekunder…

Borgbacken har eroderats av folks utnyttjande av den – det har t.o.m. fungerat som sandtag en tid (innan man ”visste bättre”). Men det finns flera mer eller mindre skötta och tidigare skötta områden inom räckhåll för centrumborna, och intressant att lära sig om dem. Det här med medborgarinstitut är ”toppen”. Trädgårdsföreningen gav kursidén, medborgarinstitutskursplaneraren/biträdande rektorn tråcklade ihop expertföreläsarna som tog sig verket an med iver och entusiasm. Och i sommar kommer OO att upptäcka diverse ställen med kameran i högsta hugg. Vänta bara…

Reflexivt reflekterande

Köra bil i mörker trots stumpvis vägbelysning. Inte precis en favoritsport som förorsakar glada leenden och dompaminkickar i hjärnans belöningscentrum. Förutom på hemvägen från matbutiken/staden, med ca 7 av 8,5 kilometer kvar att köra. En fiffikus till husägare har hängt upp reflexbrickor i en en – åtminstone ser det ut som nån sorts barrträdsbuske.  Det glimtar i varje fall färgrikt och glatt en stund när bilens lyktor träffar installationen. Svårt att stanna och fotografera, tyvärr.

Och OrdOdlaren reflekterar över reflexer. Allvetande Wikipedia roar. På svenska: Den klassiska reflexbrickan utvecklades av Alvar Thorson, 1954. På 1930-talet fanns en form av reflex i USA, en metallbåge med en röd reflex som skulle spännas över axeln. På finska: jordbrukaren Arvi Lehti i Pertteli (St Bertils) ville i slutet av 1940-talet få större synlighet för sina hästkärror, tillverkade reflexer av hushållsplast. Sonen utvecklade konceptet och tillverkningen, bl.a. den traditionella snöflingereflexbrickan (slutgiltig design: Kalervo Suomela). Största industrin på orten, numera inkorporerad i staden Salo, tillverkar – reflexer. Världens största tillverkare finns också i Finland. Såå… Finsk eller svensk ära?

Urvalet fotat utan blixt

Med blixt, fungerar!

Modellerna är många, här blott ett i en hast ihoprafsat sortiment. Brickor, armbindlar, västar, ”bröst-ryggremmar”… Man kan köpa reflexgarn och sticka reflekterande vantar, halsdukar, mössor. Kanske bra för medlemmar i tankesmedjor… Däremot hävdar Wikipedia att denna billiga livförsäkring är i användning endast i våra nordiska länder, relativt okänd annorstädes. Sant?

Sen undrar ju blilisten om reflexer är kända överhuvudtaget. 40% av fotgängarna lär vara reflekterande (reflexiva?) i Finland, knappt 30% i Sverige. Siffror för övriga länder hittas inte. Notationer under de senaste utflykterna med Lilla MHY: Hur många barn som helst i mörka kläder utan en endaste en liten reflekterande prick. En mörk skugga dök upp framför bilnosen – en mörkklädd mamma med mörk barnvagn. En liten, lite halvskymd reflekterande prick kunde skönjas i vagnens främre hörn. En helmörk cyklist med en ynklig framåtriktad lampa korsade vägen, inga reflexen på hjulen, som torde vara lagstiftat. Tvärbromsning! En släntrande (oreflekterande?) yngling vars ansikte lystes upp eftersom telefonkollen troligen var viktigare än trafikkollen. Och så vidare.

Mörk matte med hund med intensivt blåblinkande halsband. 50% bra. Ett par med var sin hund, alla fyra med olika former av reflexvästar. 100%! De vuxna motionärerna lunkar ofta med både pannlampa, reflexvästar och något reflekterande på benen. Tacksamt! En fotgängare med reflexer kan bilisten med halvljus se på ca 130 meters avstånd, fotgängaren med mörka kläder utan reflex upptäcks först vid 20-30 meter. Och reflexerna lär ha en livstid på tre år – vilket inte verkar stämma på busken i inledningen. Om brickorna inte bytts ut, förstås.

Ex-psykologiläraren kan förstås inte tänka ”reflex” utan att associationskedjan Pavlov-hund-betingad reflex-klocka-salivavsöndring aktiveras i hjärnan. Guiden i St Petersburg som i förbifarten nämnde ”i de här husen höll Pavlov sina hundar” hörde knappast hur historiens vingslag klafsade i den tillfälliga turistens hjärna. Något för dej, radio-Kerstin?

Den frivilliga fritidsitalienskastuderanden reagerar också mer reflexivt än på svenska: mi sveglio, mi alzo, mi lavo, mi faccio la doccia, mi vesto, mi metto la maglia, mi lavo i denti, mi trucco, lui si rade – – mi addormento. Gonatt, sköna reflexiva verb…

Språka språk

Språkade finska med kött-korvförsäljerskan i butiken. Förstås. Hon är finsk. Ny korv, med nässla och chili som smakingredienser. Intressant. Köpte. Avbröts abrupt av höger hjärnhalva som rapporterade:”Person med relativt hög igenkänningsfaktor till vänster!” Kroppen styrdes bakåt, lite till vänster, vänster hemisfär körde igenkänningsprogrammet och – sen blev det skitprat. Det blir snart dags att få ett traktorlass äkta hästproducerat hemlevererat!

Denna kvinnliga häststall-ridmanegeägare är minst trespråkig. Pappa talar finska, mamma svenska; så gjordes när hon var barn, så görs också i hennes egen familj. Därtill pratar hon med hästar, d.v.s. gnäggar på ett trovärdigt sätt för dessa fyrhovade. ”Jag skulle så gärna vilja veta vad vi talade om”, kommenterade hon en diskussion en gång. Hästen ifråga galopperade bort, kom tillbaka, gnäggade, fick svar och betedde sig synnerligen ivrigt och intensivt och något irriterat. Kanske för att samtalspartnern inte gick att identifiera.

Följande dag språkades det igen. Konsert. Sitt själv i en kyrkbänk och mumla italienska verb med äppelbitar i munnen medan favoritkören övar! Det går nästan bra. Men när övningen är avklarad blir det sällskap i pluggandet av ordvrängaren BJR, och då byter de italienska orden form och stavelser till oigenkännlighet och får andra betydelser… Så kan man också språka.

Kyrkan, Berghälls kyrka i Helsingfors, har också sitt språk. Nationalromantik, jugend, så det nästan ramlar över en. Men stiligt och elegant, högt i tak, akustiskt nästan perfekt för sång och musik. Organisterna i konserten gjorde dessutom sitt bästa för att få taket att lyfta ytterligare. Mindre perfekt för tal, att prata i den kyrkan kräver teknik och övning om man vill att språkandet skall gå fram.

Så var det karonka efteråt. Det ordet finns inte i SAOL eller i SAOB, så det så. Restaurangens utseende gick ingalunda att jämföra med kyrkans, men maten! Nordafrikanskt gott, smakligt, kryddat, nami nami! Vår servitör pratade engelska. Oklart varför, men vårt språk kändes kanske främmande för honom, för…

… vi språkade grondsprååtzi med coccolaklang. Vi var flera med hemort mellan Oravais och Karleby vid bordet, och då svänger språket, förstås. Kompositörens svägerska var överväldigad:”Jer kåmbä ja fro Rödsö ti Helsingfors å fåår tala grondsprååtzi! He hadd ja inte kona troo!” De renläriga må förlåta stavningen…

Det blir kanske att förklara lite mer i ett senare inlägg… 🙂

Berghälls kyrka i Helsingfors, arkitekt Lars Sonck, uppförd 1908-12 i grå granit. Rymmer 1600 personer. Jean Sibelius har komponerat melodin för kyrkklockorna. Triumfkorset och altartavlan är gjorda av Hannes Autere, 1956.

Söndagsvandring

Någon plusgrad, sol. Dags för lite åskådning, beslöt att det är dags att besiktiga vattendraget som har namn enligt grannbyn, Illby å. Nähä, de här isarna är ingenting att gå på, men det var inte tanken heller… Några steg framåt, vändning 180 grader, och vyn blev lite annorlunda:

Där har den stått på sin kulle invid ån en tid, ”gården”, som äldre bysbor tycks säga. Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes för 180 år sedan, men där har troligtvis funnits byggnad redan på 1400-talet. En vacker kulle vid ån som inte märks så bra om man inte tar motionsstigen…

… men det blir nog ingen frisbeegolf här på en tid!

Och motionsstigen är inte så livligt frekventerad och upplogad på den här sidan Illbyvägen heller. Men motion blir det av att plumsa på!

Ja, Illbyvägen känns nästan skrämmande när man kommer ut ur skogsmarkerna. Rätt! Skidspår och skidåkare på vägens högra sida, den delen av motionsstigen håller en frivillig entusiast igång vintertid. Fint uppkört spår både för klassisk åkning och skating.

Gårdens skylt. Nuförtiden kongresshotell med flera tilläggsbyggnader som förblev ofotograferade idag.

Huvudbyggnadens huvudingång från fornstora dar. Används tydligen inte så ofta, i varje fall inte vintertid. Här firades OrdOdlarens pensioneringsfest!

Vår mer idylliska lilla väg, även här skidspåret till höger. En fempersoners familj på skidutflykt, två inte så ivriga barn stakade sig fram och knotade, den yngsta i pulka, dragen av pappa som skejtade fram.

Den här stora stenen uppe på en liten backe har fått stå kvar genom åren. Undrar vad den har att berätta?

Så kom OrdOdlaren hem, typiskt före detta lärare – 45 minuter tog vandringen…

Väderrapporten påstår att det skall bli kallare till natten. Ut med aska, in med ved!

Och här kommer belöningen efter en timme ute. Clementin, te, skorpa, chokladkex – och italienskaläxan. Lite språkträning efter ungefär 6500 steg. Trevlig söndagseftermiddag!

Att prata eller inte…

Mihkainbharsarhcakarr, tenin-drazana, ulwimi lasekhayo, bahasa ibunda, jezyk ojczysty, madrelingua, emakeel – jag hoppas att inte alltför många bokstäver blev fel när jag stavade på översättningssidan. Allt är samma ord, på burmesiska, malagassiska, zulu, malajiska, polska, italienska och estniska. Samtliga, utom det sista, torde vara större språk än både svenska och finska. Ett ord jag alltid haft lite svårt med…

Uppvuxen i en svensk by med en mamma vars starkare språk var finska, även om hon talat svenska i hela sitt liv i den finska by där hon växte upp med en svensk mamma. Hennes skol- och skrivspråk var finska. Hon lyssnade på finsk radio, umgicks med finska vänner – och pratade svenska med oss barn. Jag hade ändå ganska lätt för finska i skolan, jag hade ju passiva språkkunskaper och utvecklade rätt snart ett ”öra” för hur det skulle låta. Så mitt modersmål är… Mitt fadersmål och skolspråk är i varje fall svenska. Och redan tidigt i livet gjorde jag bekantskap med många finlandssvenska dialekter, och fascinerades.

Därför är min hjärna ordnad så att det finns en stor flerrumslägenhet i ett plan för svenska, varianter och dialekter, och dessutom några skrubbar för norska, danska och isländska. De aktiveras vid behov. Tvärs över korridoren finns den engelska lägenheten, dock inte med alltför många rum, men den är rätt stor och någorlunda välstädad. Det finns två lägenheter till. Den ena är unken och dunkel, men jag vädrar den ibland, och det är rätt så roligt att släppa ut derdiedasdemden och igen ordna dem enligt barndomsdialektens uppfattning om maskulina och feminina substantiv. Det rådet gav läraren i tyska, hon talade samma dialekt som vi elever. Den sista lägenheten är rätt så ny, och där ligger hyllor och lådor ännu i en rätt kaosartad röra. Det blir säkert bra, blott jag orkar organisera. Det tar ändå tid. Italienska.

Finskan? Den befinner sig en trappa upp, utan hiss. Men i golvet ovanför svenskavåningen finns hål, lämpligt med studsmattor under. Jag snavar och snubblar och faller ner genom hålen när jag är trött eller inte alltför koncentrerad. Men jag studsar ganska lätt upp igen. För det mesta rör jag mig rätt så smidigt och undviker hålen. Finskavåningen känns oftast trygg och trevlig, även rolig. Dialektrummen och de finsksvenska blandningsrummen – speciellt det helsingforsiska – är ändå obehagligt oorganiserade. Det känns inte som om jag skulle ha någon större lust att systematisera i dem.

För ungefär tjugo år sedan reste jag med en helfinsk grupp i Indien. Plötsligt befann jag mig i den situationen att jag måste tolka mellan engelska och finska. Det blev ett fasligt spring i trapporna, en mycket ovan uppgift. Jag tror att jag lyckades någorlunda, och somnade gott i hotellsängen. Vaknade pigg, pratade med min helfinska rumskamrat – tills hon utbrast:”Mitä sä höpiset? Ungefär ”Vad pratar du för strunt?” Jag tänkte efter en stund, sen fattade jag att jag pratat min barndoms svenska dialekt med henne. Jag landade i det mest bekväma rummet efter kvällens ansträngande spring.

Det blir mera språkfunderingar längre fram…