Två små gummor…

Asta och Gunnel. Så borde de här två gummorna heta, men det har jag inte kommit på förrän just nu, i skrivande stund. Kan någon hjälpa? Vem är Asta, vem är Gunnel? Ingen liknar någon av dem mera än den andra, så…

Vem är vem?

Gunnel lärde jag känna något år innan hon blev nittio. Hon bodde i ett stort hus (omgiven av stor trädgård) med omtänksam dotter och dito hund. Väggarna var behängda med främst egna tavlor; hyllor och fönsterbräden och byråer fyllda med figurer och föremål av alla de slag, få köpta, desto fler tillverkade och givna av vänner och vänners bekanta.

Asta, ett tjugotal år yngre, lärde jag känna via Gunnel. Tror jag. Det är hon som har tillverkat gummorna. Några av dem stod plötsligt en dag rakt upp och ner på Gunnels fönsterbräda när jag tittade in. De plirade glatt mot mig, vilken charm under det stora hucklet! Jag föll pladask med en gång och sade det högt. Asta fick veta det, och bäst som det var fick jag dessa två – jag fick absolut inte köpa! Hennes ”göra-gummor-av-lera-och-bränna-och-måla-dem”-period hade kommit och gått. Hur många hon gjort vet jag inte, men jag räknar mina som unika.

Asta, mer eller mindre hela sin hembys moster, lever och surrar runt i sin röda ‘fyrkantiga’ Toyota Yaris i den dag som idag är. ”Jag bestämde att jag skall ha en sån bil när jag inte behöver köra mer än en son mera”, sa hon. De handikappade sönerna skjutsades flitigt med paketbil så länge som mamma skötte dem mer eller mindre på heltid. Gladare och positivare människa än Asta kan man knappt hitta. Ni skulle bara se hennes plirande, pigga utforskande ekorrögon!

”Jag skall då inte ha någon katt!”

Gunnel gick bort i fjol våras, några månader innan hon skulle ha blivit 99. Huvudet, humorn och humöret hängde med in i det sista, men kroppen gick nedåt i ork och funktion. Hennes plats var vid telefonen, och den ringde ofta. Dottern och vi bytte ”mjölkkärra”, hennes passade våra behov bättre. ”Har ni något annat vi kan byta?”, var det rappa svaret när jag ringde och frågade hur ”kärrläget” hade utfallit för dem.

Gummorna står på en hylla så att jag kan se dem varje dag. Nästan så jag säger ”gomorron”! Visst bör de dammtorkas någon gång, men dammsamlare i fler betydelser är de verkligen inte!

”Nu går vi bort”, sa gummorna de små…

KAJ, EEJ, UGS, FG, HP…

Det skall ju vara förkortningar nuförtiden…

Kan man jämföra KAJ och Emma Engdahl Jägerskiöld? Svårt är det åtminstone, eftersom EEJ avled 1930 och KAJ lever i högönsklig välmåga och i stor popularitet i Svenskfinland. Och du som läsare känner bara till den ena, kanske inte någondera. Inom ungefär tre dygn har jag nu suttit på publikplats och upplevt båda. Joo, EEJ var också populär, fick fina recensioner, uppvaktades med blommor av både Franz Liszt och av kejsar Alexander II – av den sistnämnde fick hon också örhängen med briljanter. Och av teatervänner i Helsingfors det här:

hyllningsgärd af teatervänner i Helsingfors

KAJ har också överhopats med utmärkelser, alltifrån årets talang 2012 via finlandssvenska nöjesgalans pris 2013 och Vörå kommuns kulturpris 2014, och stikkasåkkor och bullabitar. De tre pjasapåjkarna hinner få en hel del ännu… För..

…pojkarna i KAJ kan man bara inte låta bli att falla för. Att de dessutom pratar mitt känslospråk, min barndoms dialekt, gör ju inte saken sämre, precis. Ni som ännu inte känner till det här fenomenet får lov att googla. Ni hittar bilder och mycket därtill om ni bara slår in ”kaj humor”. Fungerar. Har provat. Bra fördjupningsstudier.

Kevin, Axel och Jakob är spontana, inte rädda att göra bort sig – lyckas de med det får de ändå skrattarna på sin sida via någon lämplig ordvändning. De skämtar med fenomenet KAJ och med varandra. Dessutom behärskar de sina instrument: sångröst, gitarr, bas, fiol, dragspel av det mindre slaget, historisk melodica, rytminstrument – och dator och mikrofoner med alla vidhängande trassliga sladdar.

Emma Engdahl Jägerskiöld behövde inga mikrofoner, och ingen nu levande person vet hur hon lät. Men hon sjöng på flera scener i Europa, och hon lär enligt recensionerna haft både dramatisk förmåga (=KAJ) och spontanitet och charm (=KAJ) som hjälpte henne när hon t.ex. hade svårt att hålla tider (vet inte om KAJ är tidsoptimister). Hon är verkligen Finlands mest bortglömda operastjärna, aktiv 1875-1890. 1890 ingick hon äktenskap med Jägerskiöld och den livssituationen tog över. Men hon fortsatte som pedagog och som inhoppare.

I Finland sjöng EEJ på Nya Teatern (nuvarande Svenska teatern), som hade en operaavdelning. Och på vår Nationaloperas hemsidor läser jag att operan i Finland började 1911.. Jaha. Så EEJ och andra med henne är verkligen bortglömda. Tills Ulla Grönvall-Streng hittade henne i sina guidestudier. Jag är glad att jag hade möjlighet att uppleva den sista av fem konserter till hennes minne som UGS arrangerat, tillsammans med Hedvig Paulig som solist och Folke Gräsbeck som ackompanjatör. Njutbart att höra både sång och prat – kanske det blir mera EEJ och UGS?

Mera KAJ blir det säkert. Jag fortsätter att jämföra och förutspå: det blir ännu sisådär elva-tolv år till, tills eventuella äktenskap tar över… Hoppas att de inte efter det blir bortglömda i över 100 år tills någon ivrig forskare börjar damma av arkiven. Spara, pojkar! Inte enbart digitalt, se till att det finns kistor att gräva i!

programblad för konserten 2015

KAJ = Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård från Vörå i Österbotten.