Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Två små gummor…

Asta och Gunnel. Så borde de här två gummorna heta, men det har jag inte kommit på förrän just nu, i skrivande stund. Kan någon hjälpa? Vem är Asta, vem är Gunnel? Ingen liknar någon av dem mera än den andra, så…

Vem är vem?

Vem är vem?

Gunnel lärde jag känna något år innan hon blev nittio. Hon bodde i ett stort hus (omgiven av stor trädgård) med omtänksam dotter och dito hund. Väggarna var behängda med främst egna tavlor; hyllor och fönsterbräden och byråer fyllda med figurer och föremål av alla de slag, få köpta, desto fler tillverkade och givna av vänner och vänners bekanta.

Asta, ett tjugotal år yngre, lärde jag känna via Gunnel. Tror jag. Det är hon som har tillverkat gummorna. Några av dem stod plötsligt en dag rakt upp och ner på Gunnels fönsterbräda när jag tittade in. De plirade glatt mot mig, vilken charm under det stora hucklet! Jag föll pladask med en gång och sade det högt. Asta fick veta det, och bäst som det var fick jag dessa två – jag fick absolut inte köpa! Hennes ”göra-gummor-av-lera-och-bränna-och-måla-dem”-period hade kommit och gått. Hur många hon gjort vet jag inte, men jag räknar mina som unika.

Asta, mer eller mindre hela sin hembys moster, lever och surrar runt i sin röda ‘fyrkantiga’ Toyota Yaris i den dag som idag är. ”Jag bestämde att jag skall ha en sån bil när jag inte behöver köra mer än en son mera”, sa hon. De handikappade sönerna skjutsades flitigt med paketbil så länge som mamma skötte dem mer eller mindre på heltid. Gladare och positivare människa än Asta kan man knappt hitta. Ni skulle bara se hennes plirande, pigga utforskande ekorrögon!

”Jag skall då inte ha någon katt!”

Gunnel gick bort i fjol våras, några månader innan hon skulle ha blivit 99. Huvudet, humorn och humöret hängde med in i det sista, men kroppen gick nedåt i ork och funktion. Hennes plats var vid telefonen, och den ringde ofta. Dottern och vi bytte ”mjölkkärra”, hennes passade våra behov bättre. ”Har ni något annat vi kan byta?”, var det rappa svaret när jag ringde och frågade hur ”kärrläget” hade utfallit för dem.

Gummorna står på en hylla så att jag kan se dem varje dag. Nästan så jag säger ”gomorron”! Visst bör de dammtorkas någon gång, men dammsamlare i fler betydelser är de verkligen inte!

”Nu går vi bort”, sa gummorna de små…

KAJ, EEJ, UGS, FG, HP…

Det skall ju vara förkortningar nuförtiden…

Kan man jämföra KAJ och Emma Engdahl Jägerskiöld? Svårt är det åtminstone, eftersom EEJ avled 1930 och KAJ lever i högönsklig välmåga och i stor popularitet i Svenskfinland. Och du som läsare känner bara till den ena, kanske inte någondera. Inom ungefär tre dygn har jag nu suttit på publikplats och upplevt båda. Joo, EEJ var också populär, fick fina recensioner, uppvaktades med blommor av både Franz Liszt och av kejsar Alexander II – av den sistnämnde fick hon också örhängen med briljanter. Och av teatervänner i Helsingfors det här:

hyllningsgärd af teatervänner i Helsingfors

hyllningsgärd af teatervänner i Helsingfors

KAJ har också överhopats med utmärkelser, alltifrån årets talang 2012 via finlandssvenska nöjesgalans pris 2013 och Vörå kommuns kulturpris 2014, och stikkasåkkor och bullabitar. De tre pjasapåjkarna hinner få en hel del ännu… För..

…pojkarna i KAJ kan man bara inte låta bli att falla för. Att de dessutom pratar mitt känslospråk, min barndoms dialekt, gör ju inte saken sämre, precis. Ni som ännu inte känner till det här fenomenet får lov att googla. Ni hittar bilder och mycket därtill om ni bara slår in ”kaj humor”. Fungerar. Har provat. Bra fördjupningsstudier.

Kevin, Axel och Jakob är spontana, inte rädda att göra bort sig – lyckas de med det får de ändå skrattarna på sin sida via någon lämplig ordvändning. De skämtar med fenomenet KAJ och med varandra. Dessutom behärskar de sina instrument: sångröst, gitarr, bas, fiol, dragspel av det mindre slaget, historisk melodica, rytminstrument – och dator och mikrofoner med alla vidhängande trassliga sladdar.

Emma Engdahl Jägerskiöld behövde inga mikrofoner, och ingen nu levande person vet hur hon lät. Men hon sjöng på flera scener i Europa, och hon lär enligt recensionerna haft både dramatisk förmåga (=KAJ) och spontanitet och charm (=KAJ) som hjälpte henne när hon t.ex. hade svårt att hålla tider (vet inte om KAJ är tidsoptimister). Hon är verkligen Finlands mest bortglömda operastjärna, aktiv 1875-1890. 1890 ingick hon äktenskap med Jägerskiöld och den livssituationen tog över. Men hon fortsatte som pedagog och som inhoppare.

I Finland sjöng EEJ på Nya Teatern (nuvarande Svenska teatern), som hade en operaavdelning. Och på vår Nationaloperas hemsidor läser jag att operan i Finland började 1911.. Jaha. Så EEJ och andra med henne är verkligen bortglömda. Tills Ulla Grönvall-Streng hittade henne i sina guidestudier. Jag är glad att jag hade möjlighet att uppleva den sista av fem konserter till hennes minne som UGS arrangerat, tillsammans med Hedvig Paulig som solist och Folke Gräsbeck som ackompanjatör. Njutbart att höra både sång och prat – kanske det blir mera EEJ och UGS?

Mera KAJ blir det säkert. Jag fortsätter att jämföra och förutspå: det blir ännu sisådär elva-tolv år till, tills eventuella äktenskap tar över… Hoppas att de inte efter det blir bortglömda i över 100 år tills någon ivrig forskare börjar damma av arkiven. Spara, pojkar! Inte enbart digitalt, se till att det finns kistor att gräva i!

programblad för konserten 2015

programblad för konserten 2015

KAJ = Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård från Vörå i Österbotten.

Bloggstatistik

  • 69 610 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.