Väskomanen

Borgå torg, 30 april. Torget är nästan fyllt av valborgsattiraljförsäljare. Av de ”vanliga” har en del flyttat på sig, söker, hittar inte… och så står där en väskförsäljare! Dras dit som av en magnet, oj så snygg grå med svarta detaljer, måste ta en närmare titt… ”NEJ!” ropar samvetet, ”Du har det du behöver!” Joo… Lyder. Går slokörad vidare, men så snygg, skulle vilja ha…

Den röda hängde på axeln. En helt fungerande mobil förvaringsplats för det nödvändiga, lagom många fack. Inhandlad efter grundligt undersökande, jämförande, med både för- och eftertanke under en ensam timme i det stora sammansatta köptemplet i Tallinn. År? Tja, sisådär 2014. Håller ännu en lång tid. Säger samvetet.

Kompisen på bilden är ett impulsköp. Salamanca Market, Hobart, Tasmanien, 12 november 2016. Tillverkad i Melbourne. Observera antalet fack med blixtlås. Storleken anpassad för korsordstidningar A4, böcker av alla format, papper. Ficka för mobil, hållare för pennor. Perfekt souvenir. Alltid med när körövningar inför konserter övervakas (se föregående inlägg). Båda väskorna har ”bakfickor” med identiskt innehåll: skohorn, glasögonputsduk, kam. Gillar!

Hade länge varit på jakt efter en väska med de egenskaperna, det handlade ingalunda om ett helt oöverlagt impulsköp. Nödtvångsinköpet i samma genre ser ut så här:

Numera ”italienskaväska”. Fördel: den sväljer massor, även små inköp på hemvägen från kursen. Nackdel: Ibland måste den tömmas helt i jakten på den lilla italienska ordboken. Samtidigt görs ju vissa fynd…

Snart pensioneringsdags, tyvärr. Nött, sliten i alla hörn, nästan trasig axelrem, och med en stängningstryckknapp som först var alldeles för lös, efter skomakarbesök för hård för det mjuka materialet. Men toppen! Här kan man rada in pengar i tre-fyra fack (bra vid grannlandsbesök), mobiltelefonen i ett, diverse behövliga kort i locket – men sen är den full. Anteckningsbok, kalender, pastillask, nycklar, skohorn (allt finns i den röda) ryms inte. Dock, perfekt på t.ex. mässor. Inköpt på en Sverigebåt för x antal år sedan. Ständigt på jakt efter en ny likartad…

Finväskan, hänger som elegant dörrprydnad. Fick den för ganska så exakt ett år sedan. Den dag OO bjuds på presidentens självständighetsbal kommer den med! Har tillsvidare endast använts som penninginsamlingsväska i buss på teaterresa. Den är gjord av – kaffepåsar! Tillverkaren är verkligen fingerskicklig och kreativ. Hennes senaste kaffepåspåhitt: halsband. Sant!

Tillverkaren och OO sitter i samma förenings styrelse. För en tid sedan fick de här katterna äran att bli ständiga (inte tillfälliga ständiga…) styrelsehandlingsbärare. Papperen finns alltid där, behöver sällan söka. Den stadiga tygkassen kom troligen som gåva i samband med klädesplaggsinköp på nätet, för många år sedan. Håller.

Kabinväskan (finväskan och pengaförvaringsväskan hänger i bakgrunden). Lite för tung i sig själv, men facken och färgen tilltalar mer än väl. Fick syn på den på flygplatsen i Doha strax före jul 2011, köpte, tömde den gamla gråa opraktiska och gav den till den minst sagt förvånade kvinnliga toalettövervakaren. Vidare öden förstås okända.

Sökte som besatt en bild på 70-talsväskan, också inhandlad på en turistresa. Hösten 1976 sade en butiksanställd:”Du är visst den nya läraren? Min dotter sa att hon känns igen på väskan”. Brun, högre än bred, tre synliga fack på framsidan (och ”skrivbok” på baksidan). perfekt för journalistfröet. Den tog bara slut. Saknar.

 

Spontan skyltsöndag 17

Ordodlaren har besökt en minimal bråkdel av världens städer, med sådana här informationsskyltar har hon inte träffat på tidigare. Blev förtjust. Här finns ”allt man behöver”, enkelt, lättfattligt och elegant.

Hobart, Tasmanien. De gamla hamnkvarteren, där inga andra fartyg än sådana som bär turister mera anlöper. Små båtar som kuskar folk i omgivningen, och stora kryssningsfartyg längre ut. Hamnmagasinen är  – förstås – trendiga restauranger, men även billigare alternativ med t.ex. fish and chips (höll på att skriva ships…) finns. Och Salamanca Market, med över trehundra marknadsstånd varje lördag – förstora upp bilden och kolla gatan.

Egentligen är det svårt att gå vilse i stadens centrala delar, men om man tar sig vidare ”nedåt” i skylten blir det värre, den stadsdel som heter Battery Point och längre utåt. Hus och villor och trädgårdar och träd och blommor så man blir alldeles yr… Och gator som kurvar åt alla håll. Här byggdes utan stadsplan på 1800-talet, och så har det troligen fått förbli. Modernare planerare har inte kommit med rutmönster och pennor med grävmaskiner i släptåg för att göra raka gator och monumentala byggnader…

I stadskärnan ger dessutom gatustolparna/trafikljusstolparna historisk information. Den här visserligen något snett avbildad i hastigheten, men ändå. Något att ta efter här och där?

Huvudet fullt av rosor…

Tiotusen röda rosor… Glöm ej bort, det finns rosor… Miljoner rosor (Miljoona ruusua…) Röda rosor, röda läppar… Där rosor aldrig dör… En dans på rosor (I never promised you a Rose Garden…)… Rosor på kinden och solsken… Alpens ros… Svarta rosor… Min älskling, du är som en ros…

OO:s liv följs av rosor i dessa dagar. Inte levande i kruka och vas, inte sånger – men bilder, texter, rosböcker, tidskrifter, www-sidor… 45 olika gamla rosor skall dokumenteras. Helt eget, frivilligt beslut. Riktigt roligt vintergöra. Just nu är nummer 21 under behandling. Det tar sig, sakta men säkert.

Allt emellanåt går tankarna till rosor i november. Till exempel de som bara verkar växa och trivas och blomma utan intensiv skötsel i Port Arthur, Tasmanien. Till följd av OO.s otekniska läggning får eventuella intresserade söka upp inlägget själva. Eller se på detta lilla urval av namnlösa rosor från just den platsen:

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter...

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter, och den här rosen är inte fullt utslagen…

SAMSUNG CSC

Tänk sen när alla knoppar slagit ut...

Tänk sen när alla knoppar slagit ut…

Bilade norrom Hobart. Måste bara stanna och fotografera den här gården.

SAMSUNG CSC

Märkte att en kvinna tittade intresserat vid grannhuset. Klev ur bilen, gick fram, förklarade. ”Vill du fotografera rosorna här? De är inte mina, de är min mammas. Hon hamnade på sjukhus i maj och har inte kunnat sköta dem inför säsongen. Jag klarar inte av det, jag måste gå med käppar. Hon är över 90 år och jag är lite över 70 och bor inte här…”. Allt detta berättade hon medan kameran knäppte och OO knappt sa något annat än ”oooo-o…”.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

"Den här kallar vi Blue Moon" sa kvinnan.

”Den här kallar vi Blue Moon” sa kvinnan.

Tänk Tasmanien, och hjärnan plockar fram rosor. Överallt fanns det rosor. Stora. Många. Och sen roslabyrinten, som också nämns i ett tidigare inslag.

Så nu är det bara att välja en lämplig sång att gnola på medan fingrarna arbetar. Inte glömmer OO rosor i första taget, Östen Waernerbring! Tiotusen, Thore Skogman! Svarta finns inte, Sibelius! Bara nästan nästan nästan. Och symbolspråket tycks också variera. En vacker ros är alltid värd att ge den man vill ge en ros åt. Vänta inte till 14 februari…

I deporterade fångars spår…

Port Arthur. Ett annat ”måste besöka”. Vadå? En hamn? Och vem var Arthur? Det blev ett verkligt kaos i hjärnkontoret. Gamla skolkunskaper krävde utrymme och hävdade (med rätta) något om Kina och Japan och krig, envist som synden. Svårt att bli kvitt den associationen. Och Allvetande Wikipedia spädde på med en stad i Texas, en del av staden Thunder Bay i Ontario, en stadsdel (och en pub) i Åbo, en restaurang i Stockholm, en byggnad och en bostadsförening i Uppsala – och en ”ort” i Tasmanien. Samma Arthur??? Nä.

”Ett samhälle och en f.d. fångkoloni”. Namn efter George Arthur, viceguvernör, som pekade ut platsen. Uppgift: avverka skog, såga, skeppa ut. Arbetare: fångar. Allt oftare återfallsförbrytare, karlfolk som först deporterats som fångar till Australien. Senare tillkom en mängd andra konstruktionsarbeten. Öppnades 1830, avslutades som fånganstalt 1877. Efter 1853 togs inga nya fångar emot.

Port Arthur ligger på en halvö som på det smalaste stället endast är några hundra meter bred. Där huserade vakter och häftiga hundar. Dessutom hävdades att människoätande hajar simmade i vattnen. Rymningssäkert. Tjaa… Den härliga guiden drog några historier om försök och misslyckanden – och lyckanden.

Miniatyr av fångkoloniområdet. verkstäder och fängelset, fyravåningsbyggnaden

Miniatyr av fångkoloniområdet. Verkstäder och fängelset, fyravåningsbyggnaden i förgrunden.

Några tusen fångar, en stor militärstyrka och en hel del civila (präster och läkare med mera, med familjer) behövde hus i sten och tegel och andra faciliteter. Allt tillverkades av fångar, även unga pojkar (den yngste lär ha varit elva år). Spannmålsmagasin och kvarn – som snart nog byggdes om till fängelse. Cellerna – numera smått restaurerade – var inte större än en enpersonssäng av idag. En kyrka för över 1000 personer (uppfördes 1836-37, brann 1884), olika verkstäder, sjukhus, mentalsjukhus och fängelset för isolering och besinning, en (ett) panoptikon. För att inte tala om de civilas hus och prunkande trädgårdar.

En del av den enorma parken, Governments Gardens

En del av den enorma parken, Government Gardens

Kontraster. Även idag. Besökarna kommer in via ‘Visitors Centre’, öronbedövande bullrigt, ekande, fullt av folk och skramlerier från restaurangen/caféet. Väl inne på området möter ett stort lugn, grönska, trädgårdar, med rosor och åter rosor och kamelior och fruktträd och träd i alla storlekar – ögonbedövande. Vackert. Ruiner, restaureringar, nyinredningar (mentalsjukhuset är nu ett modernt museum, t.ex.). Överraskning: man går in i kyrkan i panoptikon, där de med tystnad belagda fångarna dagligen ställdes upp i små bås för att lyssna till samma långa predikan, och lyssnar på tystnaden. Den förmedlas av osynliga högtalare – hostningar, ljudliga andetag, suckar, fotskrap, hummanden, snörvlanden… Kusligt!

Mentalsjukhuset, panoptikon och föredömligt klippta fruktträd

Mentalsjukhuset (till vänster), panoptikon och föredömligt klippta fruktträd

På Tasmanien finns flera världsarv med anknytning till ”fångkolonitiden”. På samma halvö som Port Arthur finns Coal Mines, som tillverkade kol av inte såå prima kvalitet, men som dög. Inne i den nuvarande staden Hobart finns Female Factory, där kvinnliga interner sydde, tvättade, strök och ”förbättrades” med regler, straff och Guds ord, såsom alla andra fångar. Kvinnorna kunde också placeras som hemhjälp i olika familjer.

Kyrkoruinen och den lilla anglikanska kyrkan

Kyrkoruinen och den lilla anglikanska kyrkan

Efter fångkolonitiden, 1877, försökte man göra Port Arthur till en ”vanlig” stad med namnet Carnarvon, flera nya hus uppfördes, bl.a. den lilla anglikanska kyrkan. Lyckades inte. Turister kom för att se fångkolonin, och nu har området varit musealt i närmare hundra år.

Faktiskt sevärt. Väckte många tankar. Men ligger så långt borta…

 

Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Bloggstatistik

  • 25,046 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.